Farmor och vår Herre/Kapitel 09

←  Kapitel 8

Farmor och vår Herre av Hjalmar Bergman Kapitel 9

Kapitel 10  →

Olyckan var att hon blev kär i honom. Om en mor plötsligt förälskar sig i sin son, så kallas det moderskärlek. Men när modern många och långa år efteråt nått mogen ålder och dess förstånd sin fulla utveckling, vilket för de flesta inträffar i åldern mellan sjuttio och åttio, då kan hon betrakta saken utan hölje och nämna den vid namn. Allrahelst om hon ligger i en mjuk bädd i ett tyst rum i ett sovande hus och stirrar på nattlampan och klår sig bak örat och har Vår Herre på sängkanten. Hon kan betrakta saken och vända på den och ta den lärdom, som tagas kan.

Hon förälskade sig i honom, icke därför att han var hennes son utan därför att han icke var hennes son. Han var en främling. Han hade inte varit borta mer än ett år, en sommar och en vinter; men hon kände inte igen honom. Han hade vissa likheter med en pojkslyngel, som stått och åmat sig i klassrummet till skratt för många och skam för en. Men det var inte han. Hon trodde verkligen ett ögonblick, att det var Sannapojken nu igen eller något yngre exemplar av allt det mankön, som växt och frodats under koppartaket. Men nej. Han var Gabriel Borck, avlad av Jonathan, buren av Agnes. Han var hennes tillhörighet och på samma gång var han en främmande ung herre. Hon kunde ha nigit för honom. Hon blev kär i hans panna, i hans hår och i hans klarblå ögon, i hans nacke och hals, i hans näsa och mun, i hans kropp och i hans hållning, i hans händer och naglar, i hans ljusa vårrock, som var sidenfodrad och obeskrivligt elegant, i hans skor, handskar och hatt, i hans lukt och skratt och tänder och fina sätt och liknöjda min och lustiga ord och förstånd och kvickhet och sjuklighet och blekhet och dygder och odygder. Hon förälskade sig i allt det, som andra kvinnor i sin tid och tur skulle förälska sig i. Och vidare: hon blev kär, därför att hon aldrig varit kär. Och vidare: det skedde vid en tidpunkt, då hon var sorgsen utan orsak.

Sådant kan sägas trettio år efteråt; eller tänkas. Då hettes det: O, vad det är roligt, när barnen komma hem! Inte unga herrn, inte ens pojken utan barnen i pluralis och största allmänhet. Och till yttermera visso: O, vad han är sig lik, fast han har vuxit och blivit en hel karl.

Ja, just det!

Olyckan var, att hon bar sig dumt åt. Hon kunde inte behärska sig. Sorg och smärta bar hon bakom mask och hölje, vrede likaså, om det behövdes. I ödmjukhet var hon en överdängare, fast den dygden just inte var hennes. Det klara förståndet regerade allt, blott icke glädjen. För den naturliga människan är glädjen det svåraste stycket i behärskningskatekesen. Hon beter sig som en kalv i hagen, ett föl på en grön äng.

Från första stund skämde hon bort honom utan gräns och måtta. Hon öste pengar i hans fickor. Till sist blev han förlägen och bad henne låta bli. Syskonen såg snett på honom. Far själv hade inte så mycket pengar i plånboken som han. Än sen! Vad skulle den lilla gubben ha pengar till? Men en ung sprätt behöver pengar, en ung man med många vänner i stan och väninnor. Hon var gruvligt nyfiken på hans väninnor. Hon ställde till med en stor fest för att få titta på dem och framför allt för att få titta på honom. Det blev en vräkig tillställning. Kokfru i köket, champagne på borden, uppassare och ostron, regementsmusik och äkta gåslever, stort fyrverkeri. Jonathan traskade av och an i trädgården och var ledsen. Inte för pengarnas skull utan för vräkighetens. När fyrverkeriet brann av, blev han rädd och fick ett anfall. Gabriel sa: Vet mor vad? Det var för vräkigt.

En annan gång sa han:

Vad mor är förändrad! Mor har inte ens frågat mig, om jag varit flitig.

Hon höll på att svara: Vad angår det mig, om du är flitig eller lat! Men den grodan bet hon, innan den hoppade. För resten visste hon att han blivit flitig och fulländad i alla stycken. Sånt har man på känn. Hon tog honom med sig på kontoret och försökte sätta honom in i affärerna. Det gick som en dans. Han begrep allting mycket bättre än hon, han var ett under. Hon föreslog att han skulle stanna hemma och hjälpa henne. Jag börjar bli gammal och trött, sa hon, och far duger ju ingenting till. Han svarade: Det förstår jag, att mor inte kan orka med allt det här. Men varför duger far ingenting till?

Han höll sig alldeles för mycket till fadern, han följde honom på hans eviga vandringar och när hon skickade Jonathan till Sanna, gjorde Gabriel sällskap. Det var en stor missräkning. Enda sättet att få ha honom hos sig, var att tala om affärerna. Men då kom han beständigt med frågan: Varför kan far inte sköta det här?

Hon fick en ljus id& som visar, hur pass galen hon var. De båda, han och hon, skulle resa till en badort. Helst utrikes. Varför och varför icke: Varken förr eller senare har hon lämnat stadens hank och stör, gården så sällan som möjligt. Inte ens då denne samme Gabriel nio år senare bad henne komma till sin dödsbädd, hade hon kunnat förmå sig att resa. Men nu skulle hon resa. Utan annan orsak och önskan än den, att få ha honom för sig själv. Efteråt kan man undra och skämmas.

Gabriel sa nej, han ville stanna hos far.

Hon ställde till med nya fester. Han bad henne låta bli. Hon öste pengar över honom. Han bad henne låta bli. Hon krusade honom som en prins och han blev generad och höll sig undan. Barnen tjurade, Jonathan tjurade, hela huset tjurade. Hon ensam var glad. Hon sjöng och gnolade dagen i ända, utan ord och utan melodi och utan röst. Jag bryr mig inte om någonting, tänkte hon. Jag bryr mig inte om de andra, och jag bryr mig inte om Gabriel. Jag är glad och det bryr jag mig om. Det känns underligt och det kommer aldrig igen. Jag blir aldrig mer så här. Vad bryr jag mig om andra och annat?

Efteråt kan man undra och skämmas, men så känns det då.

Gud är god mot dem, som älska. Han har tänkt på dem från begynnelsen. Han har skapat två världar: den ena för dem, som älska, den andra för de andra. Det finns vissa likheter dem emellan: man äter och dricker i båda, sover och vakar, andas och pratar, gör goda affärer eller dåliga. Men olikheten är större. De älskandes värld är genomskinlig. Den är gjord av en kristallklar materia, som saknar namn. Den behöver intet namn, ty den har använts blott en enda gång: då Vår Herre skapade de älskades värld. Den andra världen är som bekant gjord av diverse ämnen, som alla ha namn och alla användas till diverse ändamål. Det finns inte något ändamål i de älskandes värld, det har ingen betydelse, vad som är där och vad som sker där. Det betydelsefulla är, att alla ting och allting, stort och smått, tungt och lätt, grönt och grått genomskines och genomstrålas av ett klart sken. Det är inte en värld, det är kristallkupan kring en låga. Den har bara den betydelsen och den meningen, att den håller fjärilarna från elden och att den genomskines av dess sken. Det är elden, som betyder något. Då lågan slocknar, blir kristallkupan en jord av skilda ämnen skapad och till skilda bruk, stor och mäktig, fylld med betydelsefulla ting, tunga och trygga, tröga och tryckande.

Man är gjord för att plocka till sig och samla, man gömmer i boet alldeles som en ekorre, stoppar undan och bevarar. Sen burrar man upp sig och ser präktig ut, tänker på vad man har, och fetmar.

Gabriel for en höstdag, rikligen utstyrd, plånboken full. Dagen efter skickade hon honom en låda med matvaror och allehanda ting samt ytterligare några sedlar. Dagen efter tyckte hon, att hon varit för snål och gruvade sig bitterligen. Dagen efter såg hon hos guldsmeden en kråsnål, som Gabriel borde ha. Dagen efter hörde hon på priset och fann det högt. Dagen efter tyckte hon, att han kunde ha fått nog. Dagen efter hade han fått för mycket. Dagen efter räknade hon samman och slog ihop och ångrade bittert sitt slöseri. Det gnavde henne hela vintern.

En vårdag kom han igen. Agnes tänkte: Nu ska jag se mig om och tänka mig för. Det går inte an att skämma bort pojken.

Men det blev lika när! Knappt var han inom dörren, förrän hela huset förvandlades till en helgdagskammare med enrisdoft och vita gardiner. Det kändes som förr i den tidigaste tiden, då hon satt på stenen bak stugan och hörde Lillhammars klockor ringa högmässa. Det första hon gjorde, löpte hon till guldsmen och köpte den där kråsnålen. Ska ja ha den? sa Gabriel. Ge den åt August, jag har fått så mycket. Hon gav den åt August och köpte Gabriel en guldklocka med dubbelboett. Den tog han då äntligen emot och tackade till. Det blev några goda dagar. Sen började han tala om affärerna. Han rev omkring på kontoret, visiterade magasinen, gick igenom kontrakten. Det var galet alltsammans. Hon tog det inte på allvar. En sån där ung herre får ju lov att hålla på sin värdighet. Hon småskrattade för sig själv och tyckte det var lustigt. Men för att inte såra honom, sa hon: Jaja, det är nog på tid, att du kommer in i affären. Han sa: Det tycks så. Men det gjorde henne ingenting. Hon tänkte: Kors, vad han är stor på sig! Han vet minsann vad han går för.

Och nu hände det tråkiga med pigan. Men med henne förhöll det sig så här:

En kväll på förvintern blev Agnes kallad ut i köket och där satt ett människoknyte med landsvägsler ända upp i hårfästet. Hon var ett enda lappbylte, luktade illa och såg ut som stora eländet. Icke förty hade hon inte mera skam i sig än att hon kallade frun i huset för moster. Agnes visste inte av någon släkt på sin kant, men det visade sig att fader Storm haft en halvsyster och tösen var dess dotterdotter. Blodsband fanns där således, fast tämligen lösligt, ty det visade sig också att alla tre kvinnorna, halvsystern, dottern och dotterdottern voro oäkta barn. Ingen släktskap att skryta med. Hur som helst så mostrade hon Agnes både fram och bak och anropade henne i sin nöd. Agnes lät henne stanna, klädde upp henne och gödde henne. Tösen var döpt till Agnes men också till Signe och det fick hon heta. Vidare förbjöds hon att säga moster och att häntyda på släktskapen. Det skedde inte av högfärd, det kunde hon säga sig fri från. Men när man har pigor och drängar och bokhållare i huset, är en nödd att se på respekten.

Den välgärningen skulle hon få ångra. Hon hade olyckan på känn, men hon kunde inte lista ut, från vilket håll den skulle komma. Än tänkte hon på eldfara, ty tösen blev beslagen med grov vårdslöshet. Än tänkte hon på silvret, ty hon blev också beslagen med snatteri. Lösligheten tänkte hon minst på, fast det ingalunda saknades tecken och antydningar i den vägen. Går det galet på den kanten, kan det ställas till rätta. Det är värre med elden.

Första vinken kom från Axelsson. Han hade varit mulen alltsedan tösen kom i huset, men nu mulnade han över hövan. I stället för att lägga veden i vedlårn, slängde han pinnarna kring smalbenen på flickan. Det blev klagomål och förhör. Han sa: Inte för att det angår mig, men unga herrn kunde väl hålla sig för god till det.

Unga herrn? Det var dagsklart men man ska ha ögon för att se. Inte en sekund misstänkte hon Gabriel; hon trodde att han menade August. Den beskedlige tjockisen släpades ut ur sitt vindskontor, som var fyllt med uppstoppade djur och halvätna smörgåsar. Han såg inte ut som någon don Juan. Men mor var i tagen, hon började med orrar och ovett och krävde bekännelse. Han sa bara: Ska jag ha smörj för Gabriel?

Hon blev stillsam, stack händerna under förklädet och gick till sina sysslor. Hon var inte riktigt säker på sig själv och höll sig undan. Men olyckan ville att hon mötte flickan i gången mellan köket och salen. Där hängde en mattpiskare på väggen, hon fick den i handen och utdelade några slag. Flickan sa inte ett knyst. Hon följde henne in i jungfrukammaren och förbjöd henne att säga någonting åt Gabriel. Flickan nickade.

Följande morgon skickade hon flickan till Sanna, tidigt och i all hemlighet. Själv stängde hon sig inne på kontoret, ville inte möta Gabriel den dagen. Men rätt vad det var, fick hon se honom i trädgården: han stod vid grinden och pumpade luft i en cykelring. Hon öppnade fönstret och ropade på honom. Han såg upp men svarade icke och rörde sig inte ur fläcken utan fortsatte att pumpa. När det var gjort, steg han fram till fönstret. Han sa: Jag cyklar ut till Sanna och stannar några dar. Har mor något bud till Signe, så kan jag framföra.

Hon skakade på huvudet och drog sig in i rummet.

Till den grad kände hon sig maktlös och hjälplös och rådlös, att hon sökte stöd hos Jonathan. Det hade väl aldrig hänt förr. Han lyssnade uppmärksamt och ackompanjerade hennes förklaringar med sina vanliga gester. Men när han nu skulle säga sin mening, började han hicka och snyfta. Det var inte saken, som oroade honom: den skulle han nog reda upp på ett fullt korrekt sätt. Men han var överväldigad och gråtlycklig över det stora förtroende, hon visade honom. Och han lät spänna för landån och körde som en mycket viktig person till Sanna.

Det tog några dar att reda ut saken. När han vände tillbaka, medförde han Gabriel och det såg ju ut som en seger. Men hans. första ord tydde snarare på nederlag; han sa:

Enligt min åsikt, kära Agnes, bör de gifta sig; i betraktande av att de gått så långt, att de höra gifta sig.

Och hon blev ursinnig och skrek:

Ska du gifta dig med en piga!

Vartill Gabriel genmälte:

Det har ju hänt en gång förr i släkten.

Varpå Jonathan fortsatte:

Var lugn, kära vän. Det är bara min åsikt, att de bör gifta sig. Gabriel tycker annorlunda —

Och Gabriel utfyllde:

Ja. Det kan ju vara nog med en gång.

Vad hade hon gjort honom? Ingenting. Han hade varit som en gud för henne. Det fick hon igen. Du skall inga andra gudar hava. Han tyckte inte om henne. Hon var kanske för tarvlig. Eller tyckte han, att hon vanskött affären. Eller tyckte han något annat. Det fick bli hans sak.

Men det finns ett budord om barn och föräldrar; han borde i alla fall ha tänkt på det. Att dig må väl gå och du må länge leva på jorden.

Han levde inte länge. Gick det honom väl? Beror sig på, hur man tar det. Han förtjänade stora pengar: men vart tog de vägen?

Ett år efter sin examen kom han hem för att stanna. Jaså, frun har skaffat sig en kustos nu, sa bönderna och grinade. Tro hur det ska gå? Det gick utmärkt. Han motsade henne i allt, och han fick hållas. En dag snokade han upp några bankböcker och depositionsbevis: ett litet kapital som stod i hennes namn. Vad var nu det för pengar? Var hade mor fått dem?

Jo, sa hon, det ska jag berätta. De första åren stal jag lite då och då ur hushållskassan. Det är därför, ni är så magra, barn.

Hon trodde, att han skulle skämmas. Men han sa:

Prat! Det här är ju över förti tusen.

Kors är det så mycket! sa hon och förvånade sig. Då måtte jag ha stulit ur stora kassan också.

Hon tog sina böcker och bevis och köpte sig en livränta. Sen fick han hållas. Hon ville se, vart det skulle ta vägen.

Han hyrde stora lokaler vid Torget, fina lokaler. Hon sa: Dit sätter jag aldrig min fot. Han svarade: Det är inte meningen det heller.

Klart besked! Han satte henne på latbänken och hon blev äntligen fin fru. Det var inte för tidigt. Så länge man är nödd att krusa bönder och hunsa drängar, hjälper varken siden eller sammet. Nu hade hon bara gården att sköta och den skötte Axelsson. Behövde hon pengar, gick hon till Jonathan. Han i sin tur gick till en mäkta fet och myndig herre, som kallades kassadirektör, fick vad han ville. Det var inte fråga om fickpengar längre. Jonathan var firmans chef. Gabriel sa: Far är oumbärlig. Han fick det finaste rummet vid Torget. Han var stursk som en pojke, den där för första gången fått eget rum. Han ville prompt att Agnes skulle se det; men hon gick aldrig dit. Klockaren gick dit och Grundholm och flera av samma sort. Far var oumbärlig!

Mor dög till matmor. Inte det sämsta! Hon fick sitta med vid stora middagar. De blevo med tiden allt flera och allt större. Umgänget växte och hon visste att umgås. Grevinnans lärdomar komma till heders, vilket bevisar, att man aldrig lär förgäves, inte ens strunt. För resten, när man inte längre behöver krusa, då blir man fin. Och man blir vänlig och mild och kruserlig, just därför att man inte behöver krusa. Människor ska vara en som det fiskspad man häller i slasken, då blir man vänlig mot dem, fin och kruserlig. Men hur det förhöll sig med Jonathans chefskap och oumbärlighet, det visade sig.

Gabriel var med om allt stort i stan och han var med om den nya järnvägen. Han var någon sorts direktör där. Då järnvägen skulle invigas, blev det den finaste fest, som nånsin varit i Borckska gården. Lunch för trettio höga herrar och bland dem var prinsen själv, hertigen, han som målar. Man kan tappa sansen för mindre, men hon tog det med ro, rustade i tre veckor och kunde ha stått bocken för kungen själv. Och det visade sig, att ingen bet henne, allra minst prinsen i sin konungslighet. Han talade med henne om Sanna och tör väl ha trott, att hon var änka efter den galne Sanna-Borcken, som haft ett riksbekant stuteri bland många andra galenskaper. I den tron fick han leva och i den tron får han dö, om han eljest minns henne. Ty Jonathan var icke tillstädes och blev ej nämnd. Trots hans oumbärlighet hade Gabriel bett mor att skaffa honom ur vägen den dagen. Det var synd och skam, men hon lydde. Jonathan hade haft lika stor omsorg för festen som någon annan. Med klockaren och Grundholm som bisittare hade han utrett saken och fastställt placeringen vid bordet efter rangrulla och statskalender och andra urkunder. Han ville, att prinsen skulle ha ett bord för sig och äta i särskilt rum och att han Jonathan skulle stå bakom hans stol och passa upp, vilket alltsammans var galet. Agnes skickade honom till Sanna. Det kändes som det känns att förstöra julglädjen för en barnunge. Men Gabriel fick sin vilja fram.

Hon gjorde honom till lags i allt. Det är underligt. Är man rent förlorad i en människa, gör man honom till viljes i allt, om det så ska kosta bittra döden. Men det händer, att man blir lika villig och lydig av annan orsak. Man har blivit undanskuffad, man sitter på latbänken med armarna i kors, man duger ingenting till. Och man undrar hur det ska gå. Gör som du vill, så får vi se, hur det går.

Det gick förträffligt. Arnfeltarna stod bakom. Gabriel köpte. Han köpte Johannisberg av svåger Sunesson, han köpte lantegendomar och stadsfastigheter, han köpte bryggeriet av svåger Braun och av svåger Axel den gamla Borckska firman Borck & Söner vid Storgatan. Hur länge skulle det gå? Hon läste taxeringen i tidningen. En vår var Borck & Söner uppe i tvåhundratusen. Då slog hon samman sina händer och bad den nådige Guden att taga henne hädan. Nu låt din tjänare fara i frid! Men säg först, vart pengarna ta vägen? Varaktiga voro de icke, det kände hon. Sånt har man på känn, då man är skapt att samla. Man plockar inte lingon med grepe och man tar inte äpplen med yxa. Emellertid gick det förträffligt.

Ty Arnfeltarna stod bakom. Kanske var det sant, som ryktades: att Gabriel skulle gifta sig med äldsta dottern. En dag kom hon på besök, gjorde sig något skräpärende för fattiga barns bespisning. Men Agnes förstod och begrep. Hon höll sig på sin kant och pratade fint och förnämt. När nådig fröken tänkte ta henne i famn, den rara gumman, råkade den rara gumman sätta händerna i sidorna och armbågarna rakt ut.

Det blev inte något gifte, men det var påtänkt. Och det förklarar följande, som blev den sista tvisten mellan mor och Gabriel. Om det nu skall kallas tvist och om det skall kallas den sista.

Signe, flickan som kom i olycka, fick en pojke. Det hände på Sanna och Jonathan fann det korrekt att stå fadder och att giva honom sitt namn och en silversked. Sen var det inte vidare med den saken. Agnes skaffade honom fosterföräldrar och betalade för honom. Modern gifte sig på annat håll. Gabriel visste inte mer om pojken, än att han fanns. Han blev aldrig nämnd och kom i tankarna blott en gång i kvartalet, då pengarna skulle skickas.

Men en natt kom han farmor i tankarna alldeles extra och hon tänkte på honom en natt och en dag och en natt. Det var tyst i huset vid den tiden. Doktorn hade skickat Gabriel till Schweiz. August hade plats i Göteborg. Axel låg i Uppsala. Frida var nygift. I hela stora huset fanns bara Agnes och Jonathan, två flickor i kökskammaren och i flygeln Axelsson och hans hund. Det kändes tomt och ovant, sen huset varit fullt med folk i trettio års tid. Fem liv och tjugu eldstäder, det var på tok! Hon kom att tänka på pojken.

Först undrade hon, om det skulle bli billigare att ta honom till sig. Han kostade henne tvåhundra i kvartalet och lite kläder. Stort billigare kunde det inte bli. Och hon fortsatte att fundera och tänkte på Jonathan. Pojken kunde bli honom till sällskap och förströelse. Men där högg hon i sten. Barn var figurer av första ordningen, utan sinne för det passande, plumpa och otidiga. Jonathan skulle be gud bevara sig! Dessutom var det inte vidare hedersamt att ha en sån där liten bortbyting i gården. Folk skulle fråga: var kommer han ifrån? Vad heter han? Vem är han son till? Och pigorna skulle voja sig. Och Axelsson skulle bli förtvivlad! Äntligen hade han fått fred i hus och trädgård för ostyringar. Axelsson skulle mulna. Och barnen! August, Axel, Frida! Och Gabriel själv! Nej, det gick inte. Gabriel hade aldrig velat höra talas om honom och hur skulle det då vara att sticka pojken rakt under näsan på honom? Nu till då han gick i giftastankar. Nej, det gick inte. Hon fick sticka tanken i örngottsvaret och somna på den.

Men det gick inte heller. Hon vred sig runt varv på varv och låg till sist som ett lik svept i halkan. Det skall aldrig kunna sägas att hon fattade sitt beslut i lättsinne, än mindre att hon gjorde det till sitt eget välbehag. Sant, att hon var barnkär, sant, att det blivit henne ledsamt och tomt i huset. Men hon var just inte van att tänka på sig själv, och gjorde det inte nu heller. Hon tänkte på, vad som kunde vara bäst för det hela, för flocken hennes. Då kom Vår Herre.

Han satt på sängkanten och de talades vid lugnt och eftertänksamt, som de gjort både förr och senare. Han ger varken råd eller befallning, noga räknat säger han aldrig ett muck. Han är tystnad och icke tal. Han är mod. Han ger en fattig syndig människa rätten att handla rätt.

Skall man komma någon vart i världen, får man väl kila härs och tvärs allt eftersom marken är oländig eller slät. Den räta, raka vägen blir sällan beträdd. Där går kärnfolket, säger man sig och avundas. Där gå de, som inga andra gudar hava. Här gå vi, som träla under de sju och sjuttio. Man får leva ändå, ta dagen som den kommer och slutet sådant det blir.

Att göra det rätta är icke en börda alltför tung. Det är ett företräde, en gåva, ett privilegium. Det är en julklapp av Vår Herre. Gud signe honom!

Det var rätt att ta pojken till sig. Det var inte det klokaste, det var inte det billigaste. Det var rätt.

Kom ska du få se någonting, sa hon till Gabriel. Hon gick före honom upp på vinden och in i barnkammaren och fram till sängen, som en gång i tiden varit hans säng. Där låg pojken och sov. Han var sex år på det sjunde. Han kallades Nat eller Nathan, ömsom.

Gabriel begrep ingenting. Han kom från resan, var trött och tyst. Vem är det där?

Det är Jonathan. Han kallas Nat eller Nathan, hur som helst. Han är sex år på det sjunde.

Vad gör han här?

Han sover.

Och dagen därpå:

Varför har mor tagit hit pojken?

Han ska vara min sonson, sägs det.

Vad tänker mor kalla honom?

Nat eller Nathan. Det ena till vardags och det andra till helgdags.

Ja, men i efternamn?

Borck.

Då brast det löst.

När en fin och sansad, världsklok och förslagen karl ger sig vreden i våld, blir han löjlig som en trilsk barnunge. Vrede är barndom på nytt, fåniga grimaser, stolliga åtbörder, tokstora ord och dumma beskyllningar. Mor har alltid hatat mig! Mor har alltid förföljt mig! Mor har alltid stått i vägen för mig! Mor har alltid hindrat mig!

Ja, ja, sa hon, i alla fall tycks jag inte ha hindrat dig att sätta pojken i världen.

Det var mors fel!

Kors i jemine!

Jo, om inte mor slagit flickan, hade jag aldrig farit till Sanna. Och dessförinnan var det ingenting.

Där fick hon höra! Sannerligen var hon inte farmor i dubbel måtto, roten och upphovet! Desto större skäl att göra rätt för sig.

På tio år hade de inte talats vid så grundligt som nu på tio dar. Han förgick sig till den grad, att hon förlät honom. Det blev bara joller alltsammans, otidiga ord från en unge, som inte vet bättre. Hade längden inte varit så lång och bredden så bred och tyngden så tung, hade hon lagt honom över knät och rett upp affären och klarlagt saken. Som det nu var, kunde hon inte annat än skratta åt honom.

Det är roligt att talas vid, sa hon. Du har alltid haft så brått, kära Gabriel. Du har aldrig haft tid att höra på mig. Men nu har du tid.

Han vevade samma visa på nytt: Mor har alltid —! Mor har alltid —! Men rätt vad det var, rann det ur honom:

Och hur skall det bli om jag gifter mig?

Där klämde skon.

Han tog Jonathan till hjälp, han kallade hem syskonen och bearbetade henne från alla håll och kanter. Han sökte upp gamla förvissnade Borckar, spillror av släkten, förbleknade familjeporträtt. De bådo henne att icke profanera namnet. Hon bjöd dem på kaffe och kakor.

En dag sa han:

Det blir mors skuld om alltsammans går över styr.

Vilket alltsammans?

Affärerna!

Det var bekännelsen. Man plockar inte äpplen med yxa, man repar inte lingon med grepe. Hon sa:

Jaså, du tänker gifta dig för pengar. Det ante jag inte.

Han svarade:

Nej, mor kunde väl aldrig tro, att sånt var möjligt,

Fram på sommaren tystnade gnabbet. August tjurade längst, Gabriel var den förste, som fann sig till rätta. Han blev tystlåten som förut brådskande och liksom långsynt, snubblade över möbler, som stodo i vägen, fann inte vad han sökte, då det låg under näsan, men såg långväga, som det tycktes. När hon talade till honom, smålog han och nickade men hörde inte på. Fast sommaren var kylig, svettades han otroligt och måste ömsa ett par gånger om dagen. Mot pojken var han vänlig, tog honom med sig, när han åkte ut till Sanna eller Johannisberg, köpte honom leksaker och sockerpullor.

Eljest skalade parveln omkring i huset, skalade i trapporna, trampade i Axelssons rabatter, retade hans hund, när den var bunden och sprang för brinnande livet, när den var lös. Ibland störtade han in till farmor och klängde upp i hennes knä, blinkande, skälvande, kippande efter andan. Det kan vara, att någon gett honom ett hårt ord eller nyp i smyg. Han skvallrade inte och hon forskade inte. Men hon höll honom skadeslös.

Och hösten kom och det blev ännu tystare. Gabriel for till Davos. En ny adress att skriva upp i almanackan bland många andra. Farmor skrev till honom en gång i veckan, berättade om ditt och datt, mest om pojken. Gabriel skrev också en gång i veckan, men adress och överskrift och hela brevet var till far. Någon gång ett postskriptum: Tacka mor för hennes brev. I början av december skrev han: Tacka mor för hennes kärkomna brev. I medio av december fick hon själv brev. Han hade tänkt resa hem till julen, men läkaren hade sagt nej. Han undrade, om mor skulle vilja göra sig det stora omaket att jula hos honom? Det var tråkigt i ensamheten.

Hon blev gruvligt upprörd och alldeles lugn. Nej, hon kunde inte resa. Först och främst kunde hon inte lämna pojkbytingen ensam med Jonathan. Vidare måste man betänka, att hon på trettiotvå år aldrig lämnat staden, gården så sällan som möjligt. Och språken! Hon kunde ju inte ett utländskt ord. Hur skulle det gå?

Dessutom fanns det ett postskriptum: Om mor inte har lust, så vill kanske far komma?

Det var det enda rätta: Jonathan skulle resa. När allt kom omkring, hade han kanske föreslagit mor av ren hövlighet. Det såg vänligt ut. I alla händelser var det bäst, att Jonathan for. Han var språkkunnig, han hade rest förr. Han borde resa och han reste.

Sen blev det han som skrev. Han berättade mest om sig själv, sin egen hälsa, sin mat, sin mage, sina vandringar. Han trivdes inte. Det fanns många figurer på platsen och deras uppträdande stötte honom. I första brevet skrev han: Min k. Hustru, jag har nu varit här i tre dagar, men jag kan inte säga att jag trivs särdeles. — Och i det andra: Min k. Hustru, jag har nu varit här i tio dagar, men jag kan inte säga — Och i det tredje: Min k. Hustru, jag har nu varit här i femton dagar, men jag kan inte säga —

Inalles sju brev, alla besvarade fast ett kunde ha varit nog.

Sen kom brevet med styvt papper och breda sorgkanter.

Min k. Hustru, jag har den smärtsamma plikten att underrätta dig om vår käre son Gabriels frånfälle, vilket inträffade den 13 dennes kl. 4,32 förmiddagen. Det skall säkerligen väcka din förvåning, att begravningen, då detta kommer dig tillhanda, redan ägt rum. Det var emellertid vår sons uttryckliga önskan, att hans kära mor ej måtte oroas och måhända föranledas att göra en resa, som onekligen är både lång och mödosam.

En dag stod han själv i förstugan, Jonathan. Hatten i krusflor. Agnes gick emot honom med utbredda armar. Men han gav henne ett litet tecken att hon borde dröja ett ögonblick. Han lade från sig hatten och trippade högtidligt fram till gossen, som stod där i ett hörn. Han tog hans huvud mellan sina händer och kysste honom på mun, Pojken gned sina läppar. Jonathan sa:

Det är en hälsning från din far, min gosse.

Och vänd till Agnes:

Det var det sista uppdrag, vår käre Gabriel gav mig.

Hade han fått något annat uppdrag, någon annan hälsning? Det var inte troligt. Jonathan hade sina svagheter, men givna uppdrag utförde han punktligt och korrekt.