Fjärran från vimlets yra/Kapitel 16

←  Femtonde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Sextonde kapitlet

Sjuttonde kapitlet  →

SEXTONDE KAPITLET

Allhelgonakyrkan och Alla Själars kyrka^[1]

En söcknedagsmorgon uppsteg en liten församling — till större delen bestående av kvinnor och barn — från sin knäböjande ställning i det åldriga skeppet av en kyrka kallad Allhelgonakyrkan och belägen i den avlägsna stad, där de baracker lågo, som vi nyligen skildrat. De troende, som hade bevistat en gudstjänst utan predikan, stodo i begrepp att skingra sig, då skarpa fotsteg, vilka inträdde genom portalen och kommo uppför mittelgången, fångade deras uppmärksamhet. Stegen genljödo av en klang som är sällsynt i kyrkan — klangen av sporrar. Alla tittade ditåt. En ung kavallerist i röd uniform, med sergeantgradens tre galoner på ärmen, gick uppför sidoskeppet, med en förlägenhet som endast underströks av hans intensivt spänstiga gång och av det fasta beslut hans ansikte uttryckte att inte visa sig förlägen. En lindrig rodnad hade färgat hans kind medan han fullbordade sin kosa mellan dessa kvinnor; men, i det han skred fram under korvalvet, stannade han inte en enda gång förrän han nådde altarrunden. Här dröjde han ett ögonblick ensam.

Den tjänstgörande pastorn, som inte ännu hade avklätt sig sin ämbetsdräkt, varsnade den nykomne och följde honom till altarrunden. Han viskade med soldaten och nickade sedan åt sakristanen, som i sin tur viskade till en äldre kvinna, tydligen hans hustru, och även de stego upp för korets trappa.

»Det är en vigsel,» mumlade några av kvinnorna med ljusnande min. »Låt oss stanna kvar!»

De flesta satte sig igen.

Ett hjulverks gnissel hördes bakom dem, och några av de yngre vände på huvudet. Å det inre av tornets västra kyrkvägg fanns en liten utbyggnad med en liten klocka som slog alla kvarter och en figur, som framträdde ur en liten nisch varje gång detta skedde och sedan drog sig tillbaka i nischen igen; — denna mekanism stod i i förbindelse med den, som slog tornurets kvarter och timmar. Mellan tornet och kyrkans skepp löpte ett slags tät skärm, med en dörr som stod sluten under gudstjänsten och dolde denna groteska tidmätare för församlingens blickar. För närvarande var skärmens dörr emellertid öppen, och den lilla figurens framträdande, klockans slag samt dockans återtåg till sin nisch igen, voro synliga för många och hörbara för hela kyrkan.

Klockan hade slagit halv elva.

»Var är bruden?» viskade några av åskådarne.

Den unge sergeanten stod kvar med den orubbliga orörligheten hos de åldriga pelare som omgåvo honom. Hans ansikte var vänt mot sydost, och han var lika tyst som orörlig.

Tystnaden blev alltmera anmärkningsvärd, då minuterna skredo framåt och ingen annan framträdde eller rörde sig. Urverkets dockskepnad rasslade åter fram ur sin nisch, klockan slog tre kvart, dockan rusade tillbaka in i sin nisch — allt detta med en nästan pinsam plötslighet, som bragte flera i församlingen att märkbart spritta till.

»Jag undrar var bruden blir?» viskade åter en röst.

Nu uppstod det sakta ombyte av fötter, den nervösa hostning bland mängden, som förråder en otålig väntan. Slutligen hördes ett fnittrande. Men krigaren rörde sig ej från sin post. Där stod han, med ansiktet åt sydost, rak som en pelare, med kepin i hand.

Klockan tickade vidare. Kvinnorna frigjorde sig från sin nervösa stämning; fnittret och munterheten blevo allt hörbarare.

Så följde en dödstystnad. Alla väntade på slutet. Några bland mina läsare torde ha märkt hur märkvärdigt tidens flykt påskyndas därav att kvarterna slås av en klocka. Det föreföll nästan otroligt att urverket inte hade råkat i olag, då dess rasslande åter hördes, dockan framträdde och de fyra kvarterna slogos med samma häftighet som de föregående. Man tyckte sig alldeles tydligt skönja att på den fula lilla dockans ansikte framträdde ett elakt grin, och att i dess ryckningar röjde sig en skadeglad iver. Så följde det dova, avlägsna dånet av de tolv tunga slagen i tornet ovanför. Kvinnorna voro uppskakade; nu skrattade ingen längre.

Prästen gled in i sakristian, sakristanen försvann. Ännu hade sergeanten inte rört sig; varenda kvinna i kyrkan väntade att få se hans ansikte, och det visste han. Slutligen gjorde han helt om och marscherade med beslutsamt hoppressade läppar ned längs skeppet, trotsande dem alla. Då tittade två krokiga och tandlösa gamla kyrkgubbar på varandra med ett flin, som var menlöst nog; men dess ljud hade en sällsamt dyster verkan där på stället.

Mitt emot kyrkan var ett fyrkantigt, stenlagt torg, över vilket flera utskjutande gammaldags träbyggnader kastade en pittoresk skugga. Då den unge mannen lämnat kyrkdörren, begav han sig tvärsöver platsen. Mitt på densamma mötte han en liten kvinna. Uttrycket i hennes ansikte, som dittills varit mycket ängsligt, förbyttes nu nära nog till fasa.

»Nå?» sade han med behärskat ursinne och betraktade henne ofrånvänt.

»Åh, Frank — jag tog miste! Jag trodde att Allhelgonakyrkan var den med spiran, och jag var vid dess dörr precis klockan halv tolv som du sade. Jag väntade där till en kvart före tolv, och då fick jag veta att det var Alla Själars kyrka. Men jag blev inte så rädd ändå, för jag tänkte att det gick an att göra det i morgon också.»

»Du din narr som höll mig för narr så här! men nu må det vara nog.»

»Blir det i morgon, Frank?» frågade hon rent ut.

»I morgon?» och han gav luft åt ett hest skratt. »Inte har jag så brått att gå igenom det här en gång till, det lovar jag dig!

»Men hör du,» bönföll hon med darrande stämma, »inte var det väl ett så farligt misstag! Säg, älskade Frank, när blir det?»

»Ja när? Det må Gud veta!» sade han lätt och spefullt, vände henne ryggen och gick sin väg.

1. Allhelgondagen (1 november) och Alla Själars dag (2 nov.) äro vardera på sitt sätt helgade åt de dödas minne. Den 2 november, Alla Själars dag, är speciellt de Dödas dag. Att kalla en kyrka »Alla Dödas kyrka» vore väl på svenska föga tänkbart; emellertid ligger tydligt i författarens avsikt att i denna kyrkas namn må ingå något av själaringning och död, vilket även i det engelska originalet är fallet, på grund av ovannämnda förhållande; det torde vara omöjligt att fullt tillfredsställande återge denna stämning på svenska. Ö. a.