Fjärran från vimlets yra/Kapitel 15
| ← Fjortonde kapitlet |
|
Sextonde kapitlet → |
FEMTONDE KAPITLET
Ett tidigt möte — Mera om brevet
Det orangegula och scharlakansröda skenet utanför malthuset trängde inte in i dess inre, vilket såsom vanligt upplystes av ett därmed tävlande sken av samma färg, som utstrålade från härden.
Efter att hava tagit sig några timmars sömn med kläderna på, satt maltmästaren nu vid ett trebent bord och frukosterade på fläsk och bröd. Detta åts enligt den tallrriksfria metoden, som består däri, att man placerar en brödskiva på bordsskivan, en fläskskiva på brödskivan, ett lager av senap på fläskskivan, och en nypa salt ovanpå alltihop, varpå man skär lodrätt igenom alltsammans med en stor pennkniv — dock endast till bordsskivans yta — spetsar de härigenom uppkomna munsbitarna på kniven, lyfter dem i höjden och sänder dem den väg all god mat bör gå.
Maltmästarens brist på tänder tycktes inte märkbart minska hans tuggkraft. Han hade så länge varit utan dem, att själva käkarnas under åratal förvärvade härdning utgjorde en mer än fullgod ersättning för tändernas frånvaro. Han tycktes verkligen närma sig graven såsom hyperbeln närmar sig sin asymptotiska räta linje — allt mindre direkt ju närmare han kom den, tills det kunde betvivlas om han någonsin verkligen skulle nå fram till den.
Över askhögen rostades en hop potatis, och där stod även ett kokande krus med rostat bröd och vatten, kallat »kaffe», till förmån för vem helst som kom och hälsade på, ty Warrens Malthus utgjorde ett slags klubblokal och var ett alternativ som man kunde välja i stället för värdshuset.
»Det säger jag bara, säger jag, att vi får en vacker dag, och så blir det en snöskur i kväll,» var en anmärkning som nu plötsligt slungades inåt malthuset ifrån dörren, som öppnats ett ögonblick förut. Henery Frays gestalt gick fram till brasan och stampade snön av sina stövlar då han nått halvvägs fram dit. Talet och sättet att inträda hade alls inte förefallit maltmästaren att vara en oförmedlad begynnelse, ty alla inledande fraser och åthävor lämnades ofta därhän i denna trakt; och då maltmästaren hade samma fri- och rättigheter, gjorde han sig ingen brådska med att svara. Han tog upp en bit ost, såsom en slaktare tar upp köttbitar, genom att spetsa den på en kniv.
Henery visade sig vara klädd i en stor överrock av gråbrunt kaschmir, knäppt över hans blus, vars vita skört visade sig till en längd av omkring en fot baktill under överrockens rand, vilket, om man engång blivit van vid detta sätt att kläda sig, föreföll naturligt nog, till och med prydligt — åtminstone var det med säkerhet bekvämt.
Matthew Moon, Joseph Poorgrass och andra formän och körkarlar följde honom tätt i spåren, med stora lyktor dinglande i händerna, vilket visade att de just kommo från formanshästarnas stall, där de hade varit ivrigt sysselsatta sedan klockan fyra denna morgon.
»Och hur tar hon sig fram utan fogde?» undrade maltmästaren.
Henery skakade på huvudet och log ett bittert leende, i det han samlade all sin pannas muskulatur uti en skrynklig hop i dess mitt.
»Hon får nog ångra det här — så säkert!» sade han. »Benjamin Pennyways var inte en sannfärdig man och inte en trogen gårdsfogde heller — han var en lika stor bedragare som självaste Jusse Iskariot. Men att tänka sig att hon skulle kunna dra sig fram på egen hand!» Han tillät sitt huvud att svänga fram och tillbaka tre eller fyra gånger i tystnad. »Aldrig så länge jag kravlar mig fram — aldrig!»
Detta förnams och uppfattades av alla såsom avslutningen på något dystert tal, som hade form endast i hans inre medvetande medan han skakade på huvudet; Henery kvarhöll emellertid diverse tecken av förtvivlan i sina anletsdrag, för att ge tillkänna att de komme att behövas där igen så snart han fortsatte sitt tal.
»Det går på tok med alltsammans, och med oss också, så visst som herrskapsfolk har stek till midda'n!» sade Mark Clark, med tonen hos en man som är beredd att bryta alla vedertagna vanors band. »En självrådig flicka, det är vad hon är — och vill inte ta emot råd alls. Stolthet och högfärd har varit mången hunds fördärv. Hå hå! när jag tänker på det, sörjer jag och klagar såsom en man i födslovånda.»
»Det är sant, Henery, det gör du, jag har hört det,» sade Joseph Poorgrass med ett eftertryckligt bestyrkande tonfall, och med ett smärtsamt utdraget småleende.
»Det finns under hennes mössa sådant som inte skulle skada en krigare på hans väg,» sade Billy Smallbury, som just hade inträtt med sin enda tand framför sig. »Hon kan tala ett ordentligt språk, och har nog tydligen något slags förstånd med sig. Förstår du mig?»
»Jo, jo, det gör jag nog; men ingen fogde! — jag förtjänade att få den platsen,» stönade Henery, som visade sig som ett misskänt snille genom ett hopplöst stirrande mot syner av ett upphöjt levnadsöde, vilka tydligen syntes för hans blick uppå Billy Smallburys blus. »Nåja, det skulle väl så gå, kan jag tro. Ens öde är ens öde, och Skriftens ord har intet att betyda; för om man handlar rätt så får man intet vederlag, utan besvikes på ett tarvligt sätt på den lön man har förtjänat.»
»Nenej, inte kan jag gå in på det där,» sade Mark Clark med bestämdhet. »Gud är nog hederlig i allting sådant.»
»Goda gärningar får god belöning, så att säga,» vittnade Joseph Poorgrass.
En kort paus följde, och såsom under ett slags mellanakt vände Henery sig om och blåste ut lyktorna, som blivit onödiga, då dagsljuset numera var tillräckligt till och med inom malthuset med dess enda glasruta.
»Jag undrar vad det här husbondsfruntimret kan vilja göra med ett harpsikord eller klavér eller piano eller vad de nu kallar det?» sade maltmästaren. »Liddy säger att hon har ett nytt så'nt där.»
»Har hon ett piano?»
»Ja. Hennes gamla farbrors saker tycks inte ha varit goda nog åt henne. Hon har köpt nästan allting nytt. Där finns stora stolar för dem som är feta, små och spinkiga stolar för dem som är smala; stora klockor, nästan som tornur, som skall stå på kaminkransen.»
»Tavlor, mest i präktiga, vackra ramar.»
»Och långa tagelstoppade länstolar för dem som är druckna, med tagelstoppade kuddar i vardera ändan,» sade Clark. »Likaledes speglar för dem som är vackra, och lögnaktiga böcker för dem som är syndiga.»
Trampet av stadiga, ljudliga steg hördes nu utanför; dörren öppnades ungefär sex tum, och någon där bakom hördes fråga:
»Grannar, finns här plats för några nyfödda lamm?»
»Javisst, herde,» svarade sällskapet.
Dörren slängdes upp så att den dängde mot väggen och skälvde för stöten ända uppifrån och ned. Oak syntes vid ingången, med ångande ansikte, med höband vridna kring fotlederna för att hålla snön ute, med en läderrem om livet utanpå blusen, och med ett utseende som utgjorde liksom ett sammandrag av all världens hälsa och kraft. Fyra lamm hängde i olika, besvärliga ställningar över hans skuldror; och hans hund George, som Gabriel hade lyckats hämta från Norcombe, vandrade högtidligt bakom honom.
»Nå, fårherde Oak, hur går det med lammandet i år, om jag får lov att fråga?» undrade Joseph Poorgrass.
»Fasligt besvärligt,» svarade Oak. »Jag har blivit genomblöt två gånger i dygnet, antingen av snö eller regn, under de här två sista veckorna. Cainy och jag har inte fått en blund i våra ögon i natt.»
»En hel hop tvillingslamm också, efter vad jag har hört?»
»Hälften för många. Ja, lammandet är mycket besynnerligt i år. Det blir nog inte undanstökat till Vårfrudag.»
»Och i fjol var det ju allt klart vid Sexajessamine[1] söndag!» anmärkte Joseph.
»Hämta in de andra, Cain,» sade Gabriel, »och spring se'n tillbaka till tackorna. Jag kommer strax efter.»
Cainy Ball — en ung man med körsbärsansikte, och med ett litet runt hål, vilket tjänstgjorde som mun, steg fram och nedlade två lamm till, varefter han drog sig tillbaka enligt befallning. Oak nedtog lammen från deras onaturligt upphöjda ställning, täckte in dem med hö och placerade dem runt kring elden.
»Vi har ingen hydda för lamningen här, såsom jag brukade ha det vid Norcombe,» sade Gabriel, »och det är så bråkigt att skaffa spädlammen tak över huvudet. Om det inte vore för ert ställe här, maltmästare, så vet jag inte vad jag skulle ta mig till i det här bistra vädret. Nå, hur står det till med er i dag, maltmästare?»
»Åh, inte är jag varken sorgsen eller sjuk — men inte har jag blivit yngre se'n sist, fårherde.»
»Nenej — förstås.»
»Sitt ner, fårherde Oak,» fortsatte den gamle maltets man. »Nå, hur var det i gamla Norcombe, när ni for dit efter er hund? Jag skulle gärna återse det gamla välkända stället; men jag skulle väl inte känna en levande själ där nu längre, kan jag tro.»
»Så är det väl nog, tänker jag. Det är mycket förändrat.»
»Är det sant att Dicky Hills gamla ciderskjul är nedrivet?»
»Åh javisst — se'n många år, och Dicky's stuga också därovanför.»
»Åh nej?»
»Jo då; och Tompkins gamla äppleträd har skjutit rötter — det där som brukade ge två oxhuvuden cider utan hjälp av andra träd.»
»Har det skjutit rötter? — det är väl inte sant, vad? Åh, det är fasliga tider vi lever i — fasliga tider!»
»Och kan ni minnas den gamla brunnen som brukade stå mitt på torget? Den har de ändrat till en duktig järnpump, med ett stort stentråg och allt.»
»Nej tänk bara huru jordens riken och väldigheter förändras, och vilka stora växlingar man nu för tiden får vara vittne till! Ja, och så är det här också på samma sätt. Här talade de just om sin matmors underliga fasoner.»
»Vad har ni sagt om henne?» frågade Oak, i det han häftigt vände sig mot de övriga och blev riktigt het.
»De där medelålders karlarna har farit illa med henne och tyckt att hon var högfärdig och fåfäng,» sade Mark Clark; »men jag säger: låt ni henne hållas! Gussigne hennes vackra ansikte — aj, vad jag skulle tycka om att göra så här — på hennes körsbärsläppar!» Den galanta Mark Clark frambragte här ett speciellt välbekant ljud med sina egna.
»Mark,» sade Gabriel barskt, »hör nu på det här: intet så'nt där struntprat — i er vanliga puss- och klapp-stil — om fröken Everdene. Jag vill inte veta av det. Begriper ni det?»
»Hjärtans gärna, eftersom jag inte har fått något tillfälle,» svarade Clark vänskapsfullt.
»Det var väl ni som talade illa om henne här?» sade Oak och vände sig till Joseph Poorgrass med en högst förbittrad uppsyn.
»Nej, nej — inte ett ord sade jag — det är ju en riktig fröjd att hon inte är dess värre, det är allt vad jag säger,» sade Joseph, darrande och rodnande av förskräckelse. »Matthew sade just —»
»Matthew Moon, vad har ni sagt?» frågade Oak.
»Jag? Nå men ni vet ju att jag inte vill skada en mask — nej, inte en underjordisk metmask?» sade Matthew Moon och såg högst besvärad ut.
»Nå, någon har nu sagt någonting, i alla fall, och titta nu hit, grannar.» Gabriel, som annars var världens lugnaste och saktmodigaste karl, reste sig i jämnhöjd med situationen med krigisk snabbhet och kraft. »Det här är min näve.» Här placerade han i den matematiska medelpunkten av maltmästarens lilla bord en knytnäve något mindre till storleken än en vanlig limpa, och dunkade med den på bordsskivan ett par gånger, för att förvissa sig om att allas ögon grundligt hade tagit kännedom om dess art och väsen, innan han fortsatte. »Nåja. Den första karl här i socknen som jag hör profetera någonting ont om vår matmor, ser ni» (här lyfte han näven och lät den falla, såsom Tor kunde ha gjort med sin hammare då han prövade den) — han ska' få både lukta och smaka på den här — eller vill jag vara en holländare.»[2]
Alla uttryckte tydligt genom sitt minspel att deras avsikter voro milsvitt avlägsna från allt som hade med Holland att göra, och beklagade den meningsskiljaktighet som vållat tvisten; och Mark Clark ropade: »Hör, hör; just vad jag skulle ha sagt.» Hunden George tittade upp just på samma gång, då herden avslutat sin förklaring, och trots sina bristfälliga kunskaper i engelska språket började han morra.
»Nå tag det inte så häftigt, herde, utan sitt ner!» sade Henery med en ursäktande fridfullhet, oöverträffad inom hela kristenheten.
»Vi har nog hört att ni är en ovanligt bra och skicklig karl, herde,» sade Joseph Poorgrass, med ansenlig ångest, bakom maltmästarens sovplats, dit han retirerat för säkerhets skull. »Det är nog bra att vara skicklig,» tillade han, med åtbörder hänsvftande snarare på själens än på kroppens tillstånd; »vi önskar att vi alla vore det, gör vi icke det, grannar?»
»Jo, det gör vi visst,» sade Matthew Moon med ett ängsligt litet skratt åt Oak till, för att ävenledes visa hur ytterst vänskapligt sinnad han var.
»Vem har berättat för er att jag är så skicklig?» sade Oak.
»Det talar alla mänskor om,» sade Matthew. »Vi har hört att ni kan se på stjärnorna vad tiden lider, lika bra som vi ser det på solen och månen, herde.»
»Jag kan nog litet i den vägen till husbehov,» sade Gabriel, såsom en den där äger ett visst mått av allmän bildning i ämnet.
»Och att ni kan göra solur, och pränta folks namn på deras vagnar nästan lika vackert som en mässingsplåt, med vackra krumelurer och stora långa slängar. Det är en präktig sak för er, herde, att vara en så skicklig karl. Joseph Poorgrass brukade pränta namnet på farmare James Everdenes vagnar förrän ni kom, och han kunde aldrig komma ihåg åt vilken led man skall svänga J-na och E-na, — inte sant, Joseph?» Joseph skakade på huvudet för att uttrycka hur absolut omöjligt det var. »Och då gjorde ni dem åt orätt håll, så här, gjorde ni inte, Joseph?» Matthew tecknade på det dammiga golvet med sitt piskskaft:
»Och tänk hur farmare James då brukade förbanna er och kalla er en narr, gjorde han inte, Joseph, när han såg sitt namn så där avigvänt?» fortsatte Matthew Moon med djup känsla.
»Jo det gjorde han,» sade Joseph ödmjukt. »Men ser ni, inte var det så underligt, för de där J-na och E-na är så förgjort svåra för minnet att komma i håg om de vetter framåt eller bakåt; och jag har alltid haft ett så glömskt minne också.»
»Det är nog en svår plåga för er, då ni är en så hårt prövad människa på andra sätt också.»
»Det är nog så; men en lycklig Försyn har förordnat att det inte skulle bli värre, och jag känner min tacksamhet för det. Men vad herden här beträffar — jag tycker verkligen att matmor borde ha gjort er till sin fogde; ni är en så passlig karl till det.»
»Jag vill visst inte förneka att jag väntade mig det,» sade Oak rättframt. »Jag hoppades verkligen på den anställningen. Men engång för alla — fröken Everdene har rätt att vara sin egen fogde om hon vill -— och att hålla mig nere och låta mig förbli en vanlig fårherde och ingenting vidare.» Oak drog ett långsamt andedrag, såg sorgset i den lågande brasan, och tycktes förlora sig i tankar av en föga hoppfull beskaffenhet.
Brasans trevna värme började nu stimulera de nära nog livlösa lammen att bräka och att sprittande röra sina lemmar bland höet, samt att för första gången erkänna det faktum att de voro födda. Deras oväsen stegrades till en kör av »bä-ä», varpå Oak tog mjölkämbaret från spiselvrån, framdrog en liten tekanna ur sin blusficka, fyllde den med mjölk, och lärde dem bland dessa hjälplösa varelser, som icke skulle återföras till sina mödrar, att dricka genom pipen — en konstfärdighet som de förvärvade med häpnadsväckande snabbhet.
»Och hon låter er inte ens behålla skinnet av de lamm som dör, har jag hört?» återtog Joseph Poorgrass, i det hans blickar med erforderligt vemod följde med Oaks förehavanden.
»Jag får dem inte,» sade Gabriel.
»Herde, ni behandlas riktigt illa,» vågade Joseph åter yttra, i hopp att ändå till slut vinna Oak till bundsförvant i sina klagovisor. »Jag tror hon har någonting emot er — det tror jag.»
»Nej, nej, inte det ringaste,», svarade Gabriel hastigt, och en suck undslapp honom, som lammskinnens förlust knappast kunde ha förorsakat.
Innan någon vidare anmärkning hann tilläggas förmörkades dörröppningen av en skugga, och Boldwood inträdde i malthuset, i det han åt var och en bestod en nick halvvägs belägen mellan vänskap och nedlåtande.
»Jaha, Oak, jag tänkte just ni var här,» sade han. »Jag mötte postkärran för tio minuter sedan, och då fick jag i min hand ett brev som jag råkade öppna utan att läsa adressen. Jag tror att det är till er. Ni får lov att ursäkta misstaget, var så god.»
»Åh för all del — gör ingen skillnad, herr Boldwood — inte det minsta,» sade Gabriel redoboget. Han hade ingen korrespondent på hela den vida jorden, och det var omöjligt att ett brev kunde komma till honom, vilket inte hela socknen med största nöje kunde ha fått läsa.
Oak drog sig några steg åt sidan, och läste följande brev av en okänd hand:
»Kära vän, — jag känner inte Ert namn, men
hoppas att Ni får mottaga dessa rader, som jag
skriver för att tacka Er för Er vänlighet mot mig den
natt då jag så hänsynslöst rymde från Weatherbury.
Jag återsänder även de pengar jag är skyldig Er, och
ber Er ursäkta att jag inte vill behålla dem som en
gåva. Allt har slutat väl, och jag är glad att kunna
meddela Er att jag snart skall vigas vid den unge
man som har gjort mig sin uppvaktning; — det är
Sergeant Troy, vid 11:te Gardesdragonregementet,
vilket nu är förlagt i denna stad. Jag vet att han icke
skulle gå in på att jag mottagit någonting utom
såsom ett lån, ty han är en högst aktningsvärd och
hederlig man, och är av adligt blod.
Jag vore Er mycket tacksam, käre vän, om Ni ville hålla detta brev hemligt för närvarande. Vi ämna överraska Weatherbury med att snart komma dit som man och hustru — fast jag skäms för att berätta det så här åt en som jag är nästan alldeles obekant med. Sergeanten har växt upp i Weatherbury. Med tack för Er vänlighet och önskningar för Er välgång
»Har ni läst det, herr Boldwood?» sade Gabriel.
»Annars är det bäst att ni får göra det. Jag vet
att ni intresserar er för Fanny Robin.»
Boldwood läste brevet och såg bekymrad ut.
»Fanny — stackars Fanny! det slut på saken som hon så tillitsfullt motser har inte kommit ännu, det borde hon minnas — och få se om det nånsin kommer. Jag ser att hon inte uppger sin adress.»
»Vad slags karl är den där sergeant Troy?» frågade Gabriel.
»Hm! — jag är rädd att han är en karl som inte är mycket att lita på i sådana här fall,» mumlade farmaren, »fast han nog är en skicklig karl och slängd på många sätt. Litet romantik är det med henom också. Hans mor var en fransk guvernant, och där lär ha varit ett hemligt förhållande mellan henne och salig lord Severn. Hon giftes bort med en fattig läkare, och snart därefter blev pojken född; och allt gick väl så länge det kom pengar. Men olyckligtvis för pojken, så dog alla hans bästa vänner; och då fick han ta tjänst som andre skrivare hos en advokat i Casterbridge. Han stannade där någon tid, och kunde nog ha arbetat upp sig till en eller annan hygglig samhällsställning, om han inte hade inlåtit sig på det vilda påhittet att ta värvning. Jag tvivlar mycket, mycket på att lilla Fanny nånsin kommer att överraska oss på det sätt hon här talar om. En enfaldig flicka — mycket enfaldig!»
Dörren slängdes åter hastigt upp, och in rusade Cainy Ball andlös, med munnen röd och öppen som på en marknadstrumpet, och hostande med bullrande kraft och väldiga ansiktsförvridningar genom änsagda mun.
»Nå, Cain Ball,» sade Oak strängt, »varför springer du alltid så häftigt, att du blir andtruten? Hur ofta har jag inte sagt dig den saken?»
»Åh — Jag — En pust av min anda — for — i vrångstrupen på mig, herr Oak, och fick mig att hosta — hock, hock!»
»Nå varför sprang du hit?»
»Jag sprang hit för att säga till åt er,» sade den yngre fårherden, stödjande sin utmattade unga kroppshydda mot dörrposten, »att ni måste komma dit genast. Två tackor till har lammat — det är det, som är på färde, fårherde Oak.»
»Åh, är det på det viset?» sade Oak i det han sprang upp och för ögonblicket tog avsked av alla tankar på stackars Fanny. »Du är en duktig pojke, Cain, som sprang hit för att säga till om det, och en vacker dag skall jag nog traktera dig med en stor plumpudding för besväret. Men, Cainy, innan vi ger oss av, så tag hit tjärpytsen, så skall vi märka de här, och så är vi klara med dem.»
Ur en av sina obegränsade fickor framtog Oak ett märkjärn, doppade det i tjärpytsen och stämplade på de späda lammens bakre lår initialerna till det namn han så gärna höll i sina tankar — »B. E., vilket för hela trakten däromkring tillkännagav att lammen hädanefter tillhörde farmaren Bathseba Everdene och ingen annan.
»Nå, Cainy, tag nu dina två på axlarna, och så iväg! God morgon, herr Boldwood.» Herden upplyfte de sexton långa benen och de fyra späda kropparna, som han själv hade medfört, och försvann med dem i riktning mot lammbacken därinvid — deras kroppshyddor voro nui ett upptinat och hoppingivande tillstånd, som utgjorde en behaglig motsats till deras halvt livlösa utseende för en halv timme sedan.
Boldwood följde honom ett stycke uppför fältet, tvekade och vände om. Så vände han än engång tillbaka och följde efter honom med en ytterlig beslutsamhet, som avskar alla möjligheter för ett återtåg. Då han nalkades den däld där fårfållan stod, framdrog farmaren sin plånbok, öppnade den och lät den ligga uppslagen i hans hand.
»Jag ämnade fråga er, Oak,» sade han, med en sorglöshet, som inte var äkta, »om ni vet vems handstil det här är?»
Oak tittade i boken och svarade genast, med rodnande ansikte: »Fröken Everdenes».
Oak hade rodnat helt enkelt vid medvetandet av att han uttalade hennes namn. Nu erfor han en underlig, pinande känsla på grund av en ny tanke. Brevet var tydligen inte undertecknat, ty då hade frågan varit onödig.
Boldwood missförstod hans förvirring; känsliga personer äro alltid färdiga med sitt: »är det mig han menar?» i stället för att lugnt tänka efter.
»Frågan var fullkomligt tillåtlig,» svarade han, — och det låg någonting sällsamt i det ivriga allvar, med vilket han inlät sig i betraktelser över ett valentinbrev. »Ni vet väl att man alltid väntar sig att hemliga efterforskningar skall göras: det är just däri som det — roliga ligger.» Om han i stället för »det — roliga» hade sagt »det — plågsamma», kunde han inte ha yttrat det med en mera ansträngd och fridlös uppsyn.
Efter att snart därpå hava lämnat Gabriel, återvände den ensamme, slutne mannen till sitt hem för att äta frukost — uppfylld av alla blygselns och grämelsens kval över att hava så tydligt röjt sitt sinnestillstånd genom dessa feberaktiga frågor, ställda till en främling. Han placerade åter brevet på kaminkransen, och satte sig ned att tänka på alla dithörande omständigheter i den belysning de fått genom Gabriels ord.