Fjärran från vimlets yra/Kapitel 14

←  Trettonde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Fjortonde kapitlet

Femtonde kapitlet  →

FJORTONDE KAPITLET

Brevets verkningar — Soluppgång

I skymningen Sankt Valentins dag satte sig Boldwood som vanligt ned vid sin middag vid en strålande brasa av gamla stubbar. På kaminkransen framför honom stod ett stort ur, krönt av en örn med utbredda vingar, och på dessa vingar uppbar örnen det brev som Bathseba avsänt. På detta brev var ungkarlens blick ofrånvänt fäst, tills det stora röda sigillet inpräglades såsom en blodfläck på hans ögas näthinna; och medan han åt och drack läste han ännu alltjämt i tankarna de ord det bar, ehuru de voro alltför avlägsna för hans syn:

»TAG MIG»

Den oblyga uppmaningen liknade de kristallföremål, vilka, färglösa i sig själva, antaga de omgivande föremålens färgton. Här, i Boldwoods lugna rum, där allt som icke var allvarligt var främmande, och där atmosfären var en puritansk söndagsatmosfär som varade hela veckan ut, förlorade brevet och dess inbjudan den tanklöshet som legat till grund för deras avsändande, och undfingo ett djupt allvar, vållat av deras allvarliga omgivningar för närvarande.

Sedan han mottagit detta budskap på morgonkvisten, hade Boldwood känt att symmetrien i hans tillvaro småningom höll på att rubbas i riktningen mot en ideal lidelse. Brevet var såsom det första fyndet av sjögräs för Columbus på hans färd — en ringa småsak som lät ana oändliga möjligheter.

Brevet måste naturligtvis hava haft ett ursprung och en orsak. Att den senare var så ringa som blott var förenligt med dess tillvaro överhuvud, kunde Boldwood naturligtvis inte veta av. Och en sådan förklaring föll honom aldrig in, ej ens som en avlägsen möjlighet. Det ligger icke i en mystifierad persons sinnestillstånd att uppfatta så mycket av den som mystifierat honom, att han skulle märka, att samma resultat stundom kan uppnås genom att inlåta sig på att följa tillfälligheternas spel, som genom att av egen inre drift ge sig in på en väg som leder åt samma håll som tillfälligheterna. Den omätliga skillnaden mellan att hava framkallat ett händelseförlopp och att hava tagit hand om en händelse som redan av sig själv var i full gång, är sällan tydlig för den som är ett offer för förloppet av händelserna ifråga.

När Boldwood gick till sängs placerade han valentinbrevet i spegelhörnet. Han var medveten om dess närvaro, till och med då han vände ryggen åt det. Det var första gången i Boldwoods liv som en sådan händelse hade inträffat. Samma fascinering som bragte honom att anse brevet för resultatet av en väl överlagd handling, hindrade honom att ana att det kunde vara resultatet av en näsvishet. Han tittade ånyo åt samma håll. Nattens hemlighetsfulla makter frambesvuro genom brevets närvaro dess okända avsändares. Någons — någon kvinnas — hand hade mjukt glidit fram över detta papper, som bar hans namn; hennes ögon, som för honom voro obekanta, hade övervakat varje penndrag, medan hon nedskrev det; hon hade sett honom stå inför sig i tankarna under tiden. Varför hade hon tänkt på honom? Hennes mun — voro dess läppar röda eller bleka, fylliga eller tunna? — hade format sig till ett visst bestämt uttryck medan pennan gled vidare — dess mungipor hade skälvt av en eller annan naturlig sinnesrörelse: vilken sinnesrörelse hade de uttryckt?

Bilden av denna skrivande kvinna, som supplement till de skrivna orden, hade inga individuella drag. Hon var en dunkel skepnad, och det hade hon all anledning att vara, alldenstund originalet i närvarande ögonblick låg i sin sötaste sömn och hade glömt allt vad kärlek och brevskrivande hette under himmelens valv. Så ofta Boldwood slumrade till, tog hon gestalt och upphörde jämförelsevis att vara en formlös tanke: så snart han vaknade, var brevet där och rättfärdigade hans dröm.

Det var månsken, och dess ljus var av sällsamt slag. Hans fönster insläppte blott en reflex av dess strålar, och denna bleka återglans hade den omvända riktning som ljusstrålar få då de återkastas av snödrivor: de kommo nedifrån uppåt, upplyste taket i hans rum på ett fantastiskt sätt, kastade skuggor i besynnerliga riktningar, och belyste vad som brukade stå i skymundan.

Brevets innehåll hade sysselsatt hans tankar vida mindre än själva faktum av dess ankomst. Plötsligt föll det honom in att någonting mera kunde finnas i kuvertet, utom det han redan hade hittat. Han sprang ur sängen i det trolska ljuset, grep brevet, drog ut det tunna papperet, skakade kuvertet — rannsakade dess inre. Intet annat vår däruti. Boldwood såg, såsom hundrade gånger under den föregående dagen, på det enträgna röda sigillet: »Tag mig,» sade han högt.

Den allvarlige, förbehållsamme lantmannen tillslöt åter brevet och stack in det i spegelns ram. Medan han gjorde det, varsnade han sina drags spegelbild, bleka till uttrycket, overkliga i formen. Han såg huru tätt hans läppar voro sammanpressade, och att hans ögon voro vidöppna och hade en irrande blick. Han kände sig orolig och missnöjd med sig själv för denna nervösa retlighet, och återvände till sängen.

Så började det gry. Den molnfria himlen lyste ännu ej lika starkt som en molnhöljd himmel mitt på dagen, då Boldwood steg upp och klädde sig. Han steg nedför trappan och gick ut mot en grind, som ledde till ett fält åt öster; över denna lutade han sig, dröjde och såg sig omkring.

Det var en av de långsamma soluppgångar som äro vanliga vid denna årstid, och himlen, rent violett i zenit, var blygrå i norr och töcknig österut, där, över den snöhöljda backen eller fårhagen vid Weatherbury Övergård, och skenbart vilande på backens krön, den hälft av solens kiot som redan syntes, glödde utan strålar, likt en röd kaminglöd utan lågor, som lyser över en vit golvplatta av sten. Totalverkan liknade en solnedgång, liksom barndomen liknar ålderdomen.

I andra riktningar voro fälten och himlavalvet till den grad likformigt färgade genom snön, att det var svårt att med ett flyktigt ögonkast skönja var horisonten låg; och här rådde ävenledes samma naturstridiga omkastning av belysning och skugga som uppstår, då den skimrande klarhet, som vanligen härskar i höjder, är utbredd över jorden, och jordens töcken hava utbrett sig över himlen. I väster hängde månen, som stod i sista kvarteret, matt och gröngul som ärgig mässing.

Boldwood lade halvt frånvarande märke till huru frosten hade hårdnat och glacerat snöns yta, så att den sken i österns rodnande ljus med en glans av polerad marmor; huru å somliga delar av sluttningen vissna grässtrån, överdragna av ett islager, krökte sig inom detta tunna, bleka hölje i slingrande och krokiga fasoner liksom venetianskt glas, samt huru fotspåren av några fåglar, som hade hoppat över snön medan den låg över bygden som en mjuk fäll, nu hade stelnat till en övergående fasthet. Ett dämpat buller av lätta hjul avbröt hans tankar. Boldwood återvände till landsvägen. Det var postkärran — ett lustigt tvåhjuligt åkdon, knappast stadigt nog att motstå en vindil. Postbudet sträckte fram ett brev. Boldwood grep det och öppnade det, i förväntan på ett nytt ahonymt meddelande — till den grad äro människans föreställningar om sannolikhet beroende blott och bart av känslan av att vad som hänt förut kommer att återupprepas.

»Inte tror jag att det är till er, herr Boldwood,» sade karlen, då han såg vad Boldwood företog sig. »Där står nog intet namn, men jag tror det är till er herde.»

Då såg Boldwood på adressen:

 Till den nya Fårherden
 Weatherbury Gård,
 Vid Casterbridge.

»Åh, ett sådant misstag! — det är inte till mig. Det är inte till min fårherde heller. Det är till fröken Everdenes. Det är bäst ni för det vidare till honom — till Gabriel Oak — och säger till att jag öppnade det av misstag.»

I detta ögonblick syntes på sluttningens krön en skepnad som avtecknade sig mot den lågande himlen liksom den svarta veken i en ljuslågas mitt. Den rörde på sig och började kraftfullt förflytta sig från ett ställe till ett annat, bärande med sig fyrkantiga skelettartade massor, som genomsållades av gryningens strålar. En liten fyrbent skepnad följde efter honom. Den högresta gestalten var Gabriel Oak, den mindre var hans hund George; de bördor han flyttade voro stängslen för fåren.

»Vänta,» sade Boldwood. »Där är karlen uppe på backen. Jag skall själv ge honom brevet.»

Detta var ej längre för Boldwood blott ett brev till en annan man. Det var ett tillfälle som borde begagnas. Med en uppsyn präglad av iver begav han sig ut på det snöiga fältet.

I samma minut skred Gabriel åt höger nedför backen. Morgonglöden utsträckte sig nu åt detta håll och snuddade vid taket på Warrens Malthus — dit herden tydligen styrde kosan. Boldwood följde efter på avstånd.