Fjärran från vimlets yra/Kapitel 13
| ← Tolvte kapitlet |
|
Fjortonde kapitlet → |
TRETTONDE KAPITLET
Sortes Sanctorum — Valentinbrevet[1]
Det var söndagseftermiddag på lantgården, den trettonde februari. Då middagen var undanstökad hade Bathseba, i brist på bättre sällskap, bett Liddy komma och sitta med henne. Den gamla byggnaden var mörk i vintertid ända tills ljusen tändes och fönsterluckorna drogos för; själva luften i huset tycktes lika ålderdomlig som dess väggar, varje vrå bakom möblerna hade sin egen temperatur, ty man gjorde inte upp eld så tidigt på dygnet i denna del av huset; och Bathsebas nya piano, som var ett gammalt piano enligt andra tideböcker, såg ovanligt lutande och snett ut på det ojämna golvet, tills mörkret kastade sitt dok över dess mindre framskjutande vinklar och minskade det obehagliga intrycket. Liddy var såsom en liten bäck, alltid grund men alltid sorlande; hennes närvaro hade aldrig så mycket att betyda att den besvärade tanken, och dock alltid tillräckligt för att hålla den vaken.
På bordet låg en gammal bibel i kvartformat och läderpärmar. Liddy såg på den och sade:
»Har ni nå'nsin, fröken, tagit reda på vem ni skall gifta er med, och försökt det med Bibeln och nyckeln?»
»Prata inte strunt, Liddy. Som om sådant skulle vara någonting.»
»Nå nog är det ändå något med det.»
»Dumheter, barn.»
»Och man får en sådan ryslig hjärtklappning. Somliga tror på det; andra vill inte tro på det; jag tror nog.»
»Jaså, nå låt oss försöka,» sade Bathseba, i det hon sprang upp från sin stol med den fullkomliga brist på följdriktighet som man kan tillåta sig gentemot en underordnad, i det hon plötsligt hängav sig åt spådomsanden. »Gå och hämta portnyckeln.»
Liddy hämtade den. »Jag önskar att det inte vore söndag,» sade hon då hon kom tillbaka. »Kanske det är syndigt.»
»Vad som inte är syndigt på vardagar är inte synd på söndagar heller,» svarade hennes matmor i en ton som i sig själv innebar ett fullkomligt bevis.
Nu öppnades boken — bladen, gulnade av ålder, voro vid de oftast lästa verserna helt nötta av forna dagars ovana läsares pekfinger, som rört sig under raderna såsom hjälp vid läsningen. Den för ändamålet brukliga, särskilda versen i Ruths bok uppsöktes av Bathseba, och de upphöjda orden stodo inför hennes blick. En lätt rysning av blygsel lopp igenom henne. Det var Visheten från andens värld som mötte Dårskapen i det jordiska. Dårskapen i det jordiska rodnade, vidblev sin föresats och lade nyckeln på boken. En rostfläck just på samma vers, frambragt utav föregående släktleds nycklar, utvisade att det inte var första gången som den gamla boken användes för detta ändamål.
»Seså — var nu tyst och stilla,» sade Bathseba.
Versen upplästes. Boken vred sig ett varv runt; Bathseba rodnade skuldmedvetet.
»Vem tänkte ni på?» frågade Liddy nyfiket.
»Jag säger inte.»
»Såg ni, fröken, hur herr Boldwood bar sig åt i kyrkan i morse?» fortsatte Liddy; denna anmärkning visade vilken riktning hennes tankar tagit.
»Nej, visst inte,» sade Bathseba med upphöjd sinnesro.
»Hans bänk är rakt mitt emot er, fröken.»
»Jag vet.»
»Och ni såg inte hur han bar sig åt?»
»Nej visst ingalunda, säger jag dig.»
Liddy drog ihop alla sina anletsdrag och pressade beslutsamt läpparna mot varandra.
Detta schackdrag var oväntat och följaktligen förvirrande. »Vad gjorde han då?» frågade Bathseba, nödd och tvungen.
»Vände inte ögonen åt ert håll en enda gång under hela gudstjänsten.»
»Varför skulle han ha gjort det då?» frågade hennes matmor med stucken uppsyn. »Inte bad jag väl honom göra det?»
»Nej för all del. Men alla andra lade märke till er, och det var besynnerligt att han inte gjorde det. Men det är så likt honom. Rik och fin karl, vad bryr han sig om någonting?»
Bathseba försjönk i en tystnad, avsedd att antyda att hon hade åsikter om ämnet, som voro alltför svårfattliga för Liddys uppfattningsförmåga, snarare än att hon hade ingenting att säga.
»Nå men — jag glömmer ju valentinbrevet som jag köpte i går,» utropade hon slutligen.
»Ett valentinbrev! till vem, fröken?» sade Liddy. »Farmare Boldwood?»
Det var det enda namn bland alla oriktigt gissade, som just i detta ögonblick föreföll Bathseba lämpligare än det rätta.
»Nå, nej. Det är bara för lille Teddy Coggan. Jag har lovat honom någonting, och det här blir en rolig överraskning för honom. Liddy, var snäll och hämta mig min portfölj, så skickar jag genast av det.»
Bathseba framtog ett praktfullt målat och med de härligaste sirater i relieftryck utsirat brevpapper, som inköpts föregående torgdag i den förnämsta pappershandeln i Casterbridge. I mitten fanns en liten oval som var blank, ämnad för de ömma ord som avsändaren kunde finna sig föranlåten att nedskriva, och som borde lämpas bättre för varje särskilt tillfälle än vad någonsin kunde bli fallet med några allmänna fraser, uppfunna av en boktryckare.
»Här är en plats för att skriva någonting», sade Bathseba. »Vad skall jag sätta dit?»
»Någonting så'nt, tänker jag,» svarade Liddy genast, »som:
Rosen är röd
och violen blå,
rodnad är ljuv
och du också.»
»Ja just. Det passar utmärkt åt en pojke med sådana knubbiga kinder som hans,» sade Bathseba. Hon nedskrev orden med fin, ehuru läslig handstil, lade in brevet i ett kuvert och doppade pennan för att skriva adressen.
»Tänk vad det skulle vara lustigt att skicka det till den där gamle dumbommen Boldwood, och vad han skulle bli förvånad,» sade den oförbätterliga Liddy, i det hon höjde ögonbrynen och hängav sig åt en förskräcklig munterhet, som gränsade till bävan vid tanken på den moraliska och samhälleliga storheten hos det tilltänkta offret.
Bathseba hejdade sig för att begrunda infallet i hela dess omfattning. Boldwoods bild hade börjat bli retsam — ett slags Daniel[2], som i hennes konungarike envisades att knäböja åt öster, då vanligt förnuft och förstånd sade att han precis lika gärna kunde ha gjort som alla andra och skänkt henne den officiella blick av beundran som ingenting kostade. Hon var vida avlägsen från att bekymra sig på allvar över hans upproriskhet. Men det var ändå litet harmligt att den värdigaste och värdefullaste mannen i hela socknen skulle låtsa att han inte såg henne, och att en flicka som Liddy skulle prata om det. Liddys infall var sålunda snarare förargligt än lustigt, att börja med.
»Nej, inte vill jag göra något sådant. Han skulle inte se någonting lustigt i det.»
»Han skulle pinas ihjäl av det,» envisades Liddy.
»Inte bryr jag mig så mycket om att skicka det åt Teddy,» anmärkte hennes matmor. »Han är en ganska obeskedlig pojke ibland.»
»Det är han visst, det.»
»Låt oss kasta krona och klave, som karlfolk brukar,» sade Bathseba tanklöst. »Seså: krona för Boldwood, klave för Teddy. Nej, inte kan vi kasta krona och klave på sönda'n, det vore ändå att fresta djävulen.»
»Kasta psalmboken då, fröken; det kan inte vara något syndigt, inte.»
»Nå gott: faller den öppen, är det Boldwood; faller den sluten, är det Teddy. Nej, den faller nog snarare öppen. Öppen, Teddy, sluten, Boldwood.»
Boken flög fladdrande i luften och föll ner sluten.
Bathseba gäspade litet, grep pennan och skrev med sorglös hand utanskriften till Boldwood.
»Tänd nu ett ljus, Liddy. Här följer några sigill med, vilket skall vi ta'? Det här är en enhörnings huvud — det är ingenting att komma med. Vad är det här? två duvor! — nej! Det borde vara någonting riktigt besynnerligt, eller hur, Lidd? Här är ett med ett valspråk — jag minns det är något tokigt, men jag kan inte läsa det. Vi kan ju försöka det; om det inte passar, tar vi ett annat.»
Ett stort rött sigill trycktes vederbörligen på kuvertet. Bathseba tittade på det heta lacket för att läsa orden.
»Utmärkt!» utropade hon och kastade muntert brevet på bordet. »Det kunde få både pastor och sakristan att dö av skratt.»
Liddy tittade på sigillets valspråk, och läste:
»TAG MIG»
Samma afton avsändes brevet, och sorterades i sedvanlig ordning på postkontoret i Casterbridge samma natt, för att återvända till Weatherbury nästa morgon.
Så tanklöst och lättsinnigt utfördes denna handling. Bathseba hade rätt väl reda på hur kärleken tedde sig utifrån betraktad; men om kärlekens väsen då man själv erfar den hade hon inte en aning.
- ↑ Bruket att på Sankt Valentins dag (14 februari) skriva mer eller mindre anonyma kärleksbrev — halvt på skämt, halvt på allvar — är uråldrigt i England. Man finner anspelningar på denna sed och dithörande följder såväl hos Shakspere (Hamlet, En midsommarnattsdröm) som hos Dickens (Pickwickklubben) o. s. v. Ö. a.
- ↑ Jfr. Daniels bok. Ö. a.