Fjärran från vimlets yra/Kapitel 12
| ← Elvte kapitlet |
|
Trettonde kapitlet → |
TOLVTE KAPITLET
Jordbrukare — En regel — Ett undantag
Det första offentliga vittnesbördet om Bathsebas beslut att vara jordbrukare i egen person och icke längre genom fullmäktig var att hon nästa torgdag uppenbarade sig på kornmarknadshallen i Casterbridge.
Den låga ehuru rymliga hallen, som uppbars av stolpar och pelare, och som på senare tider fått namn och värdighet av Kornbörs, var fullproppad med upphettade män som samtalade med varandra i klungor om två och tre, i det den som för ögonblicket hade ordet tittade från sidan i sin åhörares ansikte och koncentrerade sin framställning genom att sammandraga ena ögat under talet. Större delen av dem buro i händerna knölpåkar av askträ, vilka begagnades dels som spatserkäppar, dels för att peta till grisar, får, grannar som vände ryggen till, och i allmänhet alla vilande föremål, som kunde anses behöva en sådan uppmuntran, och som förekommo på ägarens vandringsstig. Under samtal underkastades vars och ens knölpåk talrika behandlingar av växlande art — än böjde ägaren den i krök bak ryggen, än utgjorde den en båge mellan hans båda händer, än bände han den mot golvet tills den bildade nära nog en halvcirkel; eller stacks den kanhända hastigt under ena armen medan provpåsen togs fram och en handfull korn ströddes ut i flata handen för att, efter att hava undergått kritik, strös ut över golvet, en följd av händelser som. var fullkomligt välkänd för ett halvt dussin kloka, i staden uppvuxna fåglar, vilka som vanligt obemärkt hade smugit sig in i byggnaden, och nu avvaktade uppfyllelsen av sina förväntningar med högsträckt nacke och sneda blickar.
Bland dessa stadiga bönder svävade en kvinnlig skepnad omkring, den enda av sitt kön i hela rummet. Hon var prydligt, till och med fint klädd. Hon rörde sig bland dem som en schäs bland arbetskärror, hennes röst ljöd bland dem som en romans efter predikningar, hon förnams bland dem som en svalkande bris bland smältugnars hetta. Det hade behövts en viss beslutsamhet — vida mer än hon först hade trott — att skaffa sig en ställning här, ty vid hennes första inträde hade de mumlande samtalen tystnat, nära nog alla ansikten hade vänts mot henne, och de som förut varit vända ditåt förblevo orubbligt riktade åt detta håll.
Endast två eller tre av farmarne voro personigen bekanta för Bathseba, och till dessa hade hon vunnit tillträde. Men om hon skulle visa sig som den praktiska kvinna hon beslutat vara, måste affärer avslutas, med eller utan presentation; och slutligen fann hon självförtroende nog att djärvt tala och svara bland män som hon endast kände av hörsägen. Bathseba hade liksom alla andra sina provpåsar, och småningom förvärvade även hon det yrkesmässiga sättet att slå ut korn i sin hand — att hålla fram dem till påseende i sin smala handflata, på det vedertagna Casterbridgeska sättet.
Någonting i den oavbrutna, välrundade bågen av tänder i hennes överkäke, och i de skarpt tillspetsade mungiporna av hennes röda läppar, då de halvt öppnades och hon blickade uppåt för att med ett visst trots klargöra en omtvistad punkt för en högrest bonde, lät ana att där fanns klokhet nog i denna lilla människa för att planlägga oroväckande företag, och djärvhet nog för att utföra dem. Men hennes ögon hade en blidhet — en oföränderlig blidhet — som, om de ej varit mörka, kunde ha tyckts beslöjad; såsom det nu var, dämpade den en blick som kunde hava varit genomborrande, så att den endast blev klar.
Sällsamt nog för en kvinna i sin fulla blomstring och kraft — hon tillät alltid dem hon talade med att avsluta sin mening förrän hon svarade med att anföra sin egen. Då priserna diskuterades, vidhöll hon ståndaktigt dem hon hade nämnt, som naturligt var då det gällde handel, och prutade alltjämt emot dem som andra nämnde, som naturligt var då hon var en kvinna. Men det låg i hennes bestämdhet en mjukhet, som räddade den från att förefalla envis, och i hennes prutande låg en naïveté som hindrade det att synas tarvligt.
De bönder med vilka hon inte hade affärer (och det var den vida vägnar större delen) frågade ideligen av varandra: »Vem är det?» Svaret var alltjämt:
»Farmare Everdenes brorsdotter; har ärvt Weatherbury Övergård; körde fogden på porten och svär på att hon skall sköta alltihop själv.»
Den frågande skakade vanligen på huvudet då han fick detta svar.
»Ja, skada att hon skall vara så tilltagsen,» kunde den andre då svara. »Men vi kan vara stolta över henne här — hon lyser upp det här gamla nästet. Men det är en sådan skaplig flicka, att hon blir nog snart gift.»
Det vore oartigt att antyda att nyheten i hennes sysslande med sådana transaktioner hade nära nog lika stor andel i den magnetism hon utövade, som skönheten av hennes ansikte och hennes rörelser. I varje fall var intresset för henne allmänt, och denna hennes lördagsdebyt på forum, huru den än må ha resulterat för Bathseba i hennes egenskap av köpande och säljande farmare, var en obetvivlad triumf för henne såsom vacker flicka. Känslan härav var verkligen så utpräglad att hon vid ett par tre tillfällen fick en impuls att endast röra sig drottninglikt bland dessa trädesåkrarnas skyddsgudar, liksom en liten Juno, och helt och hållet strunta i prisen vid stängningstiden.
De talrika exemplen på den dragningskraft hon utövade förhöjdes blott av ett utpräglat undantag. Kvinnor ha så att säga ögon i nacken för sådana saker. Bathseba kastade aldrig en blick inom en nittio graders rayon från honom, och dock var hon medveten om att det fanns ett svart får ibland hjorden.
Först blev hon perplex därav. Om där varit en aktningsvärd minoritet av vartdera slaget, hade alltsammans förefallit högst naturligt. Om ingen hade fäst sig vid henne, skulle hon ha tagit saken kallt — sådant hade hänt förut. Om alla hade fäst sig vid henne, och den där karlen också, skulle hon ha tagit det som en självfallen sak — folk hade gjort så vid andra tillfällen. Men att undantaget var enstaka — det var underligt.
Snart hade hon fått klarhet angående följande omständigheter i mannens utseende. Han såg ut som en gentleman; hans romerska drag voro kraftiga och tydligt markerade, och deras framträdande konturer glödde i solen med en bronsartad rikedom i färgtonen. Hans hållning var rak, hans sätt lugnt. En karaktäristisk egenskap utmärkte hela hans person — värdighet.
Han hade tydligen för en tid sedan uppnått detta inträde i medelåldern vid vilket en mans utseende av naturen bibehålles oförändrat under vidpass ett dussin år; vid samma ålder bibehålles en kvinnas utseende genom konstlade medel lika oförändrat. Trettiofem år och femtio voro gränserna mellan vilka hans ålder kunde variera — han kunde vara ettdera, eller på vilket avstånd som helst mellan de två.
Det kan anmärkas att gifta män i fyrtioårsåldern vanligtvis äro färdiga och frikostiga nog att kasta blickar i förbigående på vilketsomhelst provstycke av sedvanlig skönhetsgrad, som de kunna urskilja på sin väg. Sannolikt är det med dem såsom med folk som spelar kort om flickor: medvetandet om en viss trygghet under alla omständigheter emot den värsta av alla eventualiteter — den att betala — gör dem överdrivet sorglösa. Bathseba var övertygad att denna lidelsefria personlighet inte var gift.
När börstiden var slut rusade hon av till Liddy, som inväntade henne bredvid den gula gigg i vilken de hade åkt in till staden. Hästen spändes för, och de åkte i väg; Bathsebas socker, te och tygrullar voro inpackade baktill, och tillkännagåvo på något svårbeskrivbart sätt, genom sin färg, form och allmänna skapnad, att de numera voro denna unga lanthushållerskas egendom, och att de hade upphört att tillhöra kryddkrämaren och tyghandlaren.
»Jag har gått igenom det, Liddy; nu är det över. Nu blir det ingenting svårt att göra om det, för nu har de alla blivit vana att se mig där; men i morse var det lika otäckt som att bli gift — ögon på alla håll!»
»Jag visste ju det, sade Liddy. »Karlar är en sån faslig samhällsklass, när det gäller att titta på en stackare.»
»Men där var en karl som hade bättre vett än att öda sin tid på mig.» Upplysningen meddelades i denna form, på det att Liddy ingalunda ett ögonblick måtte tro att hennes matmor var det ringaste stucken. »En högst prydlig karl,» fortfor hon, »kapprak, omkring fyrtio år, skulle jag tro. Vet du alls vem det är?»
Liddy visste inte vem det var.
»Kan du inte alls gissa det?» sade Bathseba med en viss besvikelse.
»Jag har inte en aning om det; förresten gör det ju ingen skillnad, eftersom han brydde sig mindre om er än någon av de andra. Ja om han hade brytt sig mer om er, då skulle det ju ha varit någonting att bry sig om.»
Bathseba pinades just för ögonblicket av en känsla av motsatsen, och de rullade framåt i tystnad. En låg vagn, som rullade än snabbare fram bakom dem, dragen av en häst av tadelfri härkomst, upphann dem och ilade förbi.
»Nå där är han ju!» sade hon.
Liddy tittade på honom. »Den där? Det är farmare Boldwood — förstås — den karl som ni inte kunde ta emot härom da'n då han kom på besök.»
»Jaså, farmare Boldwood, mumlade Bathseba och tittade på honom i förbifarten. Mannen hade inte vänt på huvudet en enda gång; hans ögon voro fästa på landsvägens avlägsnaste punkt, och han for förbi Bathseba och alla hennes behag så omedveten och oberörd som om de hade varit tomma luften.
»Det är en intressant karl — tycker du inte det?» anmärkte hon.
»Javisst, mycket. Det måste alla människor medge,» sade Liddy.
»Jag undrar varför han är så likgiltig och sluten, och varför han förefaller att vara så fjärran från allt som är runt omkring honom.»
»Det påstås — men man vet ingenting säkert — att han har haft någon bitter besvikelse när han var ung och glad. En kvinna svek honom, säger de.»
»Det säger folk alltid — och då vet vi ändå mycket väl att kvinnor nästan aldrig sviker män; det är männen som sviker oss. Jag tänker det är helt enkelt hans natur att vara så där tillbakadragen.»
»Helt enkelt hans natur — jag tror nog det, fröken — ingenting annat alls.»
»Och ändå — det skulle vara mera romantiskt att tänka sig att han har blivit behandlad med grymhet, stackars karl! Kanske har han ändå blivit det.»
»Jo lita på det! Det har han nog alldeles säkert, fröken! Jag känner det på mig.»
»Men man är alltid fallen att gå till ytterligheter i sina tankar om människor. Det skulle inte förundra mig om när allt går omkring litet av vardera komme sanningen närmast — litet besvikelse och litet naturlig tillbakadragenhet.»
»Åh nej; fröken — jag kan inte tänka mig ett sådant mellanting.»
»Det är det sannolikaste.»
»Nå ja, det är det. Jag är övertygad om att det är det sannolikaste. Tro mitt ord, fröken, på det sättet är det nog med honom.»