Fjärran från vimlets yra/Kapitel 11
| ← Tionde kapitlet |
|
Tolvte kapitlet → |
ELVTE KAPITLET
Utanför barackerna — Snö — Ett möte
Intet kan i dysterhet överträffa en utsikt i utkanterna av en viss stad och militärstation, många miles norr om Weatherbury, vid en senare timme av denna samma snöiga afton — om man kan kalla det en utsikt, vars förnämsta beståndsdel var mörker.
Det var en av dessa nätter i vilka sorgen kan hemsöka de gladaste utan att vålla någon synnerlig känsla av att komma oförmodat; i vilka kärleken hos känsliga personer förvandlas till oro, hopp nedsjunker till misströstan och tro till hopp; i vilka minnet icke upprör känslor av saknad vid tanken på tillfällen som ärelystnaden försummat, och då förväntan icke driver till företagsamhet.
Scenen utgjordes av en offentlig gångstig, till vänster kantad av en flod, bakom vilken reste sig en hög mur. Till höger sträckte sig landsbygden, delvis äng, delvis myr, vilken vid sin avlägsnare rand nådde fram till ett vidsträckt, kuperat uppland.
Årstidernas växlingar äro mindre påfallande på sådana ställen än i en skogsbygd. Och dock äro de för en noggrann iakttagare fullt ut lika förnimbara; skillnaden är att deras sätt att visa sig är mindre utslitet och välkänt än sådana ständigt framhållna som knoppning eller lövfall. Många av dem äro ej så smygande och långsamma som vi törhända äro fallna att tro vid betraktandet av en myrs eller ödemarks allmänna livlöshet.
Då vintern kom in över trakten häromkring, ryckte den fram i välkända dagsmarscher, av vilka man kunde hava anmärkt följande: ormarnas försvinnande — ormbunkarnas förvandling — gölarnas fyllande med vatten — dimmornas uppstigande — frostens bruna färg över växtvärlden — svamparnas hopfallande — och slutligen alltings överhöljande med snö.
Denna slutpunkt uti serien hade nåtts denna natt på ovannämnda myr, och för första gången under denna årstid utgjorde dess oregelbundenheter former utan skönjbara drag — de läto förmoda vad som helst, men röjde intet, och hade ingen annan egenskap än den att utgöra en begränsning för någonting annat — de voro det lägsta lagret av ett världsallt fyllt av snö. Från denna kaotiska himmel, fylld av tallösa flingor, mottogo slätten och myren för närvarande ett alltmera tätnande hölje, för att därigenom blott förefalla ännu naknare än förut. Den vida kupolen av moln därovan var sällsamt lågvälvd och bildade liksom taket i en vidsträckt mörk grotta, som långsamt sänkte sig mot dess botten; ty det omedelbara intrycket var att den snö som fanns däruppe i himlen och den som täckte jorden snart skulle förenas i en enda massa utan något mellanliggande luftlager alls.
Vända vi oss åt vänster, varsna vi som kännetecknande drag: den vågräta ytan av floden, den lodräta ytan av muren där bakom, och mörker över båda. Dessa drag voro de huvudsakliga. Om någonting kunde vara mörkare än himlen, så var det muren, och om någonting kunde vara dystrare än muren, så var det floden där nedanför. Å den otydliga övre randen av fasaden utgjorde skorstenarna liksom tinnar och torn, och på dess yta röjde sig otydligt fönstrens avlånga öppningar — dock endast på dess övre del. Där nedanför, ända till vattenbrynet, var väggen massiv, oavbruten av vare sig hål eller utsprång.
En otydlig följd av dova slag, gåtfulla i sin regelbundenhet, sände med svårighet sitt rytmiska ljud genom den disiga luften. Det var ett närbeläget tornur som slog tio. Klockan hängde i fria luften, och då den hade blivit inhöljd i ett flera tum tjockt snölager, hade den förlorat sin klang för en tid framåt.
Ungefär vid denna tid avtog snöfallet: tio snöflingor föllo där tjugu nyss hade fallit; snart föll där blott en i stället för tio. Kort därefter rörde sig en gestalt längs flodstranden.
Av dess kontur, som tecknade sig mot den färglösa bakgrunden, kunde en noggrann iakttagare hava varsnat att den var liten. Det var allt som med säkerhet kunde urskiljas, ehuru den snarast föreföll att vara en mänsklig gestalt.
Skepnaden gick långsamt framåt, men utan synnerlig ansträngning, ty ehuru snön hade kommit plötsligt, hade den ännu inte nått mer än omkring två fots djup. Nu uttalades några ord med hörbar stämma:
»Ett. Två. Tre. Fyra. Fem.»
Mellan varje ord vandrade den lilla skuggan omkring sex meter framåt. Det hade numera blivit tydligt att den räknade fönstren högt uppe på muren. Ordet »Fem» betecknade det femte fönstret från murens början.
Här stannade skuggan; nu sjönk den ihop. Gestalten hade lutat sig ner. Så flög en snöklump tvärsöver floden mot det femte fönstret. Den daskade mot muren flera meter från sitt mål. Den hade kastats med en mans föresats, men efter ett fruntimmers sätt att kasta. Ingen karl, som i sin barndom sett en fågel, en kanin eller en ekorre, skulle någonsin ha kastat så ömkansvärt oskickligt.
Ännu ett försök, och så ännu ett. Muren måste småningom ha blivit överströdd med fasthängande snöklumpar. Äntligen träffade en av dem det femte fönstret.
Vid dagsljus kunde man ha varsnat att floden var av det djupa, lugna slag, som rinner mitt i strömfåran och vid dess sidor med samma jämna, glidande noggrannhet, i det att varje oregelbundenhet i dess snabbhet genast rättades förmedelst en liten strömvirvel. Intet svar på signalen förnams, utom gurglandet och kluckandet av en bland dessa osynliga virvlar — jämte några otydliga ljud, som en olycklig lyssnare kunde ha kallat snyftningar och en lycklig skulle ha tagit för ett fnitter — förorsakade av vattnets plask emot några små hinder i andra delar av strömmen.
Fönstret träffades en gång till.
Sedan hördes ett ljud, tydligen framkallat av fönstrets öppnande. Det följdes av en röst från samma håll.
»Vem är där?»
Dess tonfall voro manliga, och icke överraskningens. Då den höga muren hörde till barackerna, och giftermål betraktades med oblida ögon inom armén, hade troligtvis möten och meddelanden avtalats tvärs över floden mången gång förrän i afton.
»Är det sergeant Troy?» sade den lilla töckenfläcken i snön, bävande.
Den talande liknade till den grad en skuggande skiftning av snödrivan och den tilltalade föreföll till den grad att höra till byggningen, att det kunde ha tyckts som om muren hållit ett samtal med snön.
»Ja,» kom det misstänksamt från silhuetten däroppe. »Vad är det för en flicka?»
»Åh, Frank — känner du inte igen mig?» sade skuggan. »Det är din hustru, Fanny Robin.»
»Fanny!» utropade muren, i högsta förvåning.
»Ja!» svarade flickan med en halvkvävd suck av oro.
I kvinnans röst låg någonting som icke hörde en hustru till, och i karlens sätt någonting som sällan tillkommer en äkta man. Samtalet fortfor.
»Hur har du kommit hit?»
»Jag hörde åt, vilket som var ditt fönster. Förlåt!»
»Inte väntade jag dig i natt. Jag trodde visst inte att du alls skulle komma. Det var då besynnerligt att du fick reda på mig här. Jag är ordonnans i morgon.»
»Du sade att jag skulle komma.»
»Nåja — jag sade att du fick göra det.»
»Ja — jag menar att jag fick. Är du glad att se mig, Frank?»
»Åh ja — naturligtvis.»
»Kan du — komma till mig?»
»Nej, snälla Fanny! Aftontaptot har blåsts, barackernas portar är stängda och jag har inte permission. Vi är allesammans inburade så säkert som i socknens häkte ända tills i morgon bittida!»
»Då får jag inte råka dig till dess!» Orden uttalades i en bävande ton av besvikelse.
»Hur kom du hit ända från Weatherbury?»
»Jag gick till fots — en del av vägen — resten åkte jag med formän.»
»Det var något!»
»Så tycker jag med. Och Frank, när blir det?»
»Vad då?»
»Det, som du lovade.»
»Jag minns inte vad du menar.»
»Åh jo, det gör du! Tala inte så där. Det gör mig så förtvivlad. Det tvingar mig att säga det som borde sägas först av dig.»
»Gör ingenting — säg det bara.»
»Åh — måste jag? — nå det är: när skall vi gifta oss, Frank?»
»Jaså, jaha. Nå — du måste skaffa en ordentlig klänning.»
»Jag har nog pengar. Blir det med lysning eller tillståndsbrev?»[1]
»Med lysning, skulle jag tycka.»
»Och vi bor i olika församlingar.»
»Jaså. Än sedan?»
»Jag bor i St. Marys församling, och dit hör det här inte. Och då måste det lysas i båda.»
»Står det så i lagen?»
»Ja. Åh, Frank, du tycker att jag är efterhängsen, är jag rädd! Tyck inte så, kära Frank — säg? — för jag håller så mycket av dig. Och du sade så ofta, så ofta att du skulle gifta dig med mig, och — och — jag — jag — jag —»
»Seså, gråt då inte! Det är ju bara dumheter. Eftersom jag sade det, så gör jag det förstås.»
»Och skall jag låta lysa för oss i min församling, och gör du det i din?»
»Ja.»
»I morgon?»
»Inte i morgon. Vi behöver några dar att ordna allt.»
»Du har väl befälets tillstånd?»
»Nej — inte ännu.»
»Nå men — hur kommer det sig? Du sade att allt var nästan klart redan förrän du lämnade Casterbridge.»
»Saken är den att jag glömde att begära det. Det var högst oväntat för mig att du kom så här plötsligt.»
»Ja — ja, det var så. Det var orätt av mig att oroa dig. Jag går strax bort igen. Vill du komma och hälsa på mig i morgon hos fru Twills, vid North Street? Jag tycker inte om att komma till Barackerna. Där hänger så många dåliga kvinnor, och då tror de att jag är en av dem.»
»Just så. Jag skall hälsa på dig, min vän. God natt.»
»God natt, Frank — god natt!»
Och åter hördes ljudet av ett fönster som stängdes. Den lilla skuggan svävade bort. Då hon vek om hörnet, hördes ett kvävt utrop innanför muren.
»Hå hå, sergeant — hå hå!» En ursäkt följde, men den var otydlig, och den förlorade sig i en låg skrattsalva, som knappast kunde särskiljas från porlandet av de små vattenvirvlarna utanför.
- ↑ I England kan man genom särskilt tillståndsbrev erhålla dispens från lysningen, varigenom vigseln kan äga rum omedelbart. Ö. a.