Fjärran från vimlets yra/Kapitel 33
| ← Trettioandra kapitlet |
|
Trettiofjärde kapitlet → |
TRETTIOTREDJE KAPITLET
I solskenet — En budbärare
En vecka förgick och ännu hördes Bathseba inte av, inte heller kom någon förklaring över hennes besynnerliga utflykt.
Så kom en biljett till Maryann, med det besked att den angelägenhet som hade kallat hennes fröken till Bath ännu kvarhöll henne där, men att hon hoppades kunna återvända inom nästa vecka.
Nästa vecka förgick. Havreskörden började, och alla karlarna voro på fältet under en enfärgad augustihimmel, i middagsstundens av hetta skälvande luft och med dess korta skuggor. Inomhus hördes intet utom de stora blå flugornas surrande; utomhus hördes vässandet av liar och prasslandet av hoptrasslade havrestånd då de gnedo mot varandra under det deras lodräta bärnstensgula stänglar tungt sjönko till marken vid varje liens tag. Varje droppe fukt som inte ännu dröjde kvar i form av cider i karlarnas buteljer och flaskor, dröp i form av svett från deras pannor och kinder. Överallt annorstädes var det kruttorrt.
De ärnade just draga sig tillbaka för att vila en stund i den välgörande skuggan av ett träd i häcken, då Coggan såg en figur i blå tröja med mässingsknappar springa fram emot dem över fältet.
»Jag undrar vem det där är?» sade han.
»Jag hoppas att ingenting är på tok med fröken,» sade Maryann, som jämte några andra kvinnor sysslade med att binda kärvarna (havren. bands alltid i kärvar där på gården); »men jag hade ett olyckligt förebud inomhus i morse. Jag gick för att öppna dörren och fällde nyckeln, och den föll på stengolvet och brast i två bitar. Att ha sönder en nyckel är ett förskräckligt dåligt tecken. Jag önskar vi hade fröken väl hemma igen.»
»Det är Cain Ball,» sade Gabriel, i det han upphörde att vässa sin skära.
Oak var inte bunden av sin städsel att biträda på åkrarna; men skördetiden är en ängslig tid för lantmannen, och kornet var Bathsebas, därför lånade han sitt bistånd.
»Han är uppklädd i sina bästa kläder,» sade Matthew Moon. »Han har varit borta hemifrån för några dar, se'n han hade det där fulslaget i sitt finger; för han sade: ’eftersom jag inte kan arbeta så vill jag ha ledigt’.»
»En präktig tid för en mänska — en utmärkt tid,» sade Joseph Poorgrass, rätande upp sin rygg; ty han, liksom några av de andra, hade ett sätt att taga sig en vilostund från sitt arbete under sådana heta dagar på grund av övernaturligt små orsaker; bland dessa var Cain Balls ankomst i söndagskläder på en vardag ett skäl av första ordningen. »Det var ett sjukt ben som gav mig tillfälle att läsa ’Kristens resa’, och Mark Clark lärde sig spela priffe medan han hade en fingerböld.»
»Ja, och far min vrickade sin arm för att få tid att gå och slå,» sade Jan Coggan i en bortdöende ton, torkande sitt ansikte med skjortärmen och körande hatten bakut i nacken.
Vid denna tid nalkades Cainy gruppen av skördemän, och man såg att han i handen bar en väldig brödskiva med skinka på, av vilken han bet munsbitar medan han sprang; den andra handen var lindad i ett bandage. När han kom fram, antog hans mun skepnaden av en klocka, och han började häftigt hosta.
»Nå, Cainy,» sade Gabriel strängt. »Hur många gånger måste jag säga dig att låta bli att springa så där fort medan du äter? Du kväver dig ännu till döds en vacker dag, det gör du, Cainy Ball.»
»Hok — hok — hok!» svarade Cainy. »En brödsmula for i vrångstrupen hok — hok! Därför är det, herr Oak! Och jag har varit i Bath för att jag hade fulslag i tummen; jaha; och jag har sett — ahok — hok!»
Ögonblickligen, då Cain nämnde Bath, kastade alla bort både skäror och räfsor och flockades omkring honom. Olyckligtvis förhöjdes hans berättartalang inte av den vilsegångna brödsmulan, och ett extra hinder vållades dessutom av en nysning, som skakade fram ur hans ficka hans klocka, vilken nu dinglade framför den unge mannen likt en pendel.
»Ja,» fortsatte han, riktande sina tankar åt Bath till och följande dem med blicken, »nu har jag äntligen fått se mig om i världen — jaha — och jag har sett våran fröken ahok — hok — hok!»
»Anamma pojken!» sade Gabriel. »Alltid har du nå'nting i vrångstrupen, så att du inte kan berätta vad du skall berätta.»
»Ahok! äsch! Förlåt, herr Oak, en mygga flög just in i min mage och nu måste jag hosta igen!»
»Ja där har vi det! Din mun är alltid på vid gavel, din lilla odåga!»
»Det var ju förskräckligt otäckt! Stackars pojke, flög myggan riktigt nerför strupen på dig?» sade Matthew Moon.
»Nå, i Bath såg du — » påminde Gabriel.
»Jag såg vår fröken,» fortsatte herdens hjälpreda, »med en soldat, och de spatserade. Och pö om pö kom de närmare och närmare, och då gick de arm i arm som riktigt fästefolk — hok hok! riktigt fästefolk — hok! — riktigt fästefolk —» Han förlorade tråden i sin berättelse på samma gång som sin anda, och tittade uppåt och nedåt åkern, tydligen för att få tag i den igen. »Nå, jag såg vår fröken och en soldat — a-ho-o-ock!»
»Förbanna pojken, sade Gabriel.
»Det är bara ett sätt hos mig, herr Oak, förlåt nu,» sade Cain Ball med en förebrående blick på Oak och ögonen fulla av tårarnas dagg.
»Här är litet cider åt honom — det botar nog svalget,» sade Jan Coggan, lyfte upp en ciderflaska, drog ut korken och satte mynningen för Cainys mun; Joseph Poorgrass började under tiden tänka med ängslan på de allvarliga följder som kunde inträffa om Cainy Ball ljöt döden genom ett kvävningsanfall på grund av sin hosta, ty då skulle ju historien om hans Bath-resa gå förlorad med honom.
«Vad mig stackare själv beträffar, så säger jag alltid ’Gud hjälp’ innan jag börjar med nå'nting,» sade Joseph med anspråkslöst tonfall, »och det borde du också göra, Cainy Ball. Det är en stor trygghetens nådegåva och det kan ännu rädda dig från att kvävas till döds endera dagen.»
Coggan ingöt vätskan med gränslös frikostighet i den lidande Cains cirkelrunda mun; hälften rann ner för flaskans sida, och hälften av vad som nådde hans mun rann ner för utsidan av hans hals, och hälften av vad som nådde insidan därav for i vrång strupe, och hostades och nystes omkring på hela det kringstående skördefolket i form av ett cidertöcken, som ett ögonblick svävade i luften likt ett litet moln.
»Nå vad är det där för ett sätt att nysa! Kan du inte bära dig åt som folk, din svinhund!» sade Coggan och drog flaskan undan.
»Cidern for opp i min näsa!» skrek Cainy, så snart han återfick målet; »och nu for den ner i min nacke, och i mitt stackars domnade fulslag, och över mina fina knappar och mina bästa kläder!»
»Den stackars pojkens hosta var en faslig olycka,» sade Matthew Moon. »Och en viktig historie att berätta, till på köpet! Dunka honom i ryggen, herde.»
»Det är min natur,» veklagade Cain. »Mor säger att jag är alltid så lättrörd när mina känslor är upprörda av något!»
»Jojo,» sade Joseph Poorgrass. »Ball's har alltid varit en mycket lättrörd familj. Jag kände den här pojkens farfar — en riktigt nervös och blygsam man, riktigt finkänslig och schangtil. Han bara rodnade och rodnade, nästan lika mycket som jag — inte för att det är mitt fel!»
»Inte det minsta, mäster Poorgrass,» sade Coggan. »Det är ett riktigt ädelt drag hos er.»
»Heh — heh! nå, jag vill visst inte att det skall pratas ut — inte alls,» mumlade Poorgrass helt försynt. »Men vi föds med vissa egenskaper — det gör vi. Men jag skulle kanske hellre vilja att den där småsaken inte syntes; fast en god natur är nog god ändå, och vid min födelse var intet omöjligt för min Skapare, och han kanske inte sparade på sina gåvor… Men under skäppan med dig, Joseph! under skäppan med dig! Ett underligt begär, grannar, detta begär att dölja sig och inte bry sig om världens pris, Men det finns en Bergspredikan med en rad av saligheter i början, och somligt saktmodigt folk har kanske sin plats i den.»
»Cainys farfar var en skicklig karl,» sade Matthew Moon. »Han uppfann ett äppelträ alldeles på egen hand, och det heter efter hans namn allt intill denna dag — Balls Tidiga. Känner ni dem, Jan? Ett quarrendenträ ympat på ett Tom Putt, och ett Rathe-ripe på det se'n igen. Det är sant att han brukade hålla till på krogen på ett sätt som inte var riktigt bra, men ändå — han var en skicklig karl i ordets sanna betydelse.»
»Nå alltså,» sade Gabriel otåligt, »vad såg du, Cain?»
»Jag såg vår fröken gå in på ett slags parkplats, där det finns bänkar och buskar och blommor, arm i arm med en soldat,» fortsatte Cain med stadig röst, och med en dunkel förnimmelse av att hans ord voro mycket verkningsfulla med avseende å Gabriels känslor. »Och jag tror att soldaten var sergeant Troy. Och där satt de tillsammans i mer än en halvtimme, och talte om rörande saker, och en gång grät hon sig nästan till döds. Och när de kom därifrån så lyste hennes ögon och hon var så vit som en lilja; och de såg varandra i ansiktet, så kärvänligt som en karl och en kvinna bara kan.»
Gabriels anletsdrag tycktes täras bort. »Nå, vad såg du vidare?»
»Åh, allt möjligt.»
»Vit som en lilja? Är du säker att det var hon?»
»Ja.»
»Nå, vad mer?»
»Stora glasfönster på bodarna, och stora moln på himmeln, fulla med regn, och gamla skogsträn i landet däromkring.»
»Ditt nöt! Vad ämnar du prata om härnäst?» sade Coggan.
»Lämna honom i fred,» sade Joseph Poorgrass medlande. »Pojken menar att himmelen och jorden i Baths landsändar inte är alldeles annorlunda än i våra här. Det är nyttigt att vinna kunskap om främlingars städer, och därför bör man ha fördragsamhet med gossens tal, så till sägandes.»
»Och folket i Bath,» fortsatte Cain, »behöver aldrig tända upp eld annat än för ro skull, för vattnet kommer opp ur jorden färdigt uppvärmt till kokning.»
»Det är dagsens sanning,» vittnade Matthew Moon. »Jag har hört andra upptäcktsresande påstå det samma.»
»De dricker ingenting annat där, sade Cain, »och de tycks tycka om det, efter de sväljer så mycket av den varan.»
»Nåja, det förefaller oss ganska ociviliserat, men infödingarna tycker väl att det skall så vara,» sade Matthew.
»Nå då kommer det väl färdig kokt mat upp ur marken ock?» frågade Coggan plirande med ögat.
»Nej — det felet har Bath ändå, det måste jag medge; — det är nog ett stort fel. Gud har inte försett dem med mat, bara med dryck; och det kunde jag inte alls finna mig i.»
»Nog måste det vara ett konstigt ställe, minst sagt,» anmärkte Moon; »och nog måste det vara besynnerliga människor.»
»Fröken Everdene och soldaten gick omkring där tillsammans, säger du?» sade Gabriel och återvände till gruppen.
»Ja, och hon bar en vacker guldfärgad silkesklänning, broderad med svarta snören, som skulle ha kunnat stå ensam för sig själv utan ben inuti om det hade behövts. Det var en vacker syn; och hennes hår var så vackert borstat. Och när solen sken på den granna klänningen och på hans röda rock — jösses! så vackra de var. Man kunde se dem längs hela gatan.»
»Och så?» mumlade Gabriel.
»Jo, se'n gick jag till Griffins för att få mina stövlar halvsulade, och se'n gick jag till Riggs'es bakelsebod och bad att få för en penny av de billigaste och bästa härskna, så'na som är nästan mögliga men inte riktigt. Och medan jag mumsade ner dem så gick jag vidare, och så såg jag en klocka med en tavla så stor som en brödspade —»
»Inte har ju det där med vår fröken att göra!»
»Jag kommer nog till det snart igen, bara jag får berätta, herr Oak!» invände Cain. »Om ni bråkar med mig så får ni mig kanske att hosta igen, och då kan jag inte berätta er, inte, ingenting.»
»Ja, låt honom berätta det på sitt eget sätt,» sade Coggan.
Gabriel slog sig till tåls i en ställning av hopplöst tålamod, och Cainy fortsatte:
»Och där var stora väldiga hus, och mera folk hela veckan än på Weatherbury-klubbens spatsergång på fettisdagarna. Och jag var inne i stora kyrkor och kapell. Och så pastorn där kunde be! Jaa — han kunde falla på knä och knäppa ihop händerna, och låta de helga gullringarna på sina fingrar glimma och glänsa i ens ögon, som han hade förtjänat med att be så fint! — Ack ja, jag önskar jag kunde få bo där.»
»Vår stackars pastor Thirdly kan inte få ihop pengar till att köpa så'na ringar, sade Matthew Moon tankfullt. »Och han är ändå en så bra karl som nånsin har gått omkring. Jag tror inte att stackars Thirdly har en enda en, ens av enkelt tenn eller koppar. Och vad de ändå skulle vara för en stor prydnad för honom en tråkig eftermiddag, när han är oppe i predikstolen och vaxljusena lyser! Men det är omöjligt, stackars karl. Åhå, att tänka sig hur olika det är här i världen.»
»Kanske han inte är av den sorten som bär så'nt,» sade Gabriel barskt. »Det är nog med det där nu. Vidare, Cainy — fort.»
»Åh — och de nymodiga pastorerna har mustascher och långt skägg,» fortsatte den ryktbare upptäcktsresanden, »och liknar alldeles Moses och Aron, och får oss i församlingen att alldeles känna oss som Israels barn.»
»En alldeles riktig känsla — alldeles,» sade Joseph Poorgrass.
»Och där finns två religioner bland folket nu — Högkyrkan och Högkapellet. Och då tänkte jag: jag skall spela ärligt spel. Och så gick jag till Högkyrkan om morgonen och till Högkapellet om kvällen.»
»Det var en riktigt snäll och from gosse,» sade Joseph Poorgrass.
»Och i Högkyrkan så ber de sjungande och håller gudstjänst i alla regnbågens färger; och i Högkapellet ber de predikande och håller gudstjänst i bara gråbrunt och vitlimmade väggar. Och se'n såg jag inte mera till fröken Everdene alls.»
»Varför sa' du inte det där strax, vad?» röt Oak, med stor besvikelse.
»Åh,» sade Matthew Moon, »hon får allt ångra sig om hon är för väl om sams med den karlen.»
»Inte är hon för väl om sams med honom,» sade Gabriel harmset.
»Nog vet hon bättre än så,» sade Coggan. »Vår fröken har för mycket vett under de där knutarna av svart hår för att göra så'na tokenskaper.»
»Ja men ser ni, han är ingen rå, obildad karl, för han är väluppfostrad,» sade Matthew tvivlande. »Det var bara av vildhet han blev soldat, och flickor tycker nästan mest om så'na där syndens män.»
»Hör nu, Cain Ball,» sade Gabriel oroligt, »kan du svära på i de högtidligaste ordalag att det fruntimmer du såg var fröken Everdene?»
»Cain Ball, du äst icke längre ett spenabarn och ett dibarn,» sade Joseph i den gravlika ton som påkallades av omständigheterna, »och du vet vad en ed vill säga. Det är ett fruktansvärt edsförbund, kom ihåg det, som man säger och beseglar med sitt blod, och profeten Matteus förkunnar oss, att den på vilken det faller skall det krossa sönder till stoft. Svara därför inför hela denna församling av arbetsfolk: kan du besvärja detta vittnesbörd såsom herden kräver det av dig?»
»Nej, men goa herr Oak!» sade Cainy, och såg från den ena till den andra med mycken oro över sin iråkade belägenhets andeliga upphöjdhet.
»Nog vet jag att det är sant, men inte tycker jag om att önska mig till helvetet om det är osant, om det är vad ni menar.»
»Cain, Cain, hur kan du!» frågade Joseph strängt. »Vi uppmanar dig att svärja en helig ed, och du svärjer syndigt och gudlöst, såsom den syndige Simei, Geras son, som förbannade när han kom. Fy, min gosse, fy!»
»Nej det gör jag visst inte! Det är ni som vill driva en stackars liten gosses själ till förtappelsen, Joseph Poorgrass, — så är det just!» sade Cain och började gråta. »Allt vad jag menar är att i vanlig sanning så var det fröken Everdene och sergeant Troy, men i den där förskräckliga så-sant-mig- hjälpe sanningen som ni menar så var det kanske någon annan.»
»Det här får man ingen reda i,» sade Gabriel och återvände till sitt arbete.
»Cain Ball, du kommer ännu att drivas till tiggarstaven!» stönade Joseph Poorgrass.
Så svängdes skärorna igen, och de förra ljuden fortsattes. Gabriel låtsade ingen munterhet, men visade sig heller ej särskilt nedslagen. Emellertid visste Coggan rätt väl hur landet låg, och när de voro i ett hörn tillsammans sade han:
»Bry er inte om att bli häftig för hennes skull, Gabriel. Vad kan det göra för en skillnad för er, vems fästmö hon blir, efter hon ändå inte kan bli er?»
»Just så säger jag till mig själv också,» sade Gabriel.