←  Fjerde akten
Fru Rangsjuk
av Reinhold Gustaf Modée

Femte akten
Ur Svenska parnassen, band II s. 451–466 av Ernst Meyer från 1889.


[ 451 ]

FEMTE AKTEN.

Första scenen.

Bokhållaren Truls, Kusken Knut.

Truls (kommer baklänges in, vänder ryggen åt teatern, men ansigtet dit han kommer ifrån och talar i tillbakagåendet mycket ifrigt med Knut, som kommer in efter honom). Men hur kan du understå dig att vara så näsvis och att göra dig lika nackhög med mig, liksom vi vore lika goda begge? Eller hur tycker du?

Knut. Jag tycker så, att vi alltid förr varit lika goda kålsupare, och att vi tjena en herre. Och fast du nu har hängt den der rocken och peruken utanpå dig, så tycks mig ändå, att du just derför inte har kunnat bli bättre än jag.

Truls. Och jag skall visa dig, din dränglymmel, att jag nu är en helt annan karl än förr, och att du nu härefter hvarken mera får kalla mig Truls eller du, utan »herr bokhållare».

Knut. Hvad, bokhållare du? Nå, nu må jag skratta.

Truls. Ja rätt, herr bokhållare ja. Ja men är jag så. Och jag befaller dig nu, såsom en herr bokhållare, alt du ifrån denna stund visar mig respekt, som en herr bokhållare tillkommer. Ja, respekt skall du visa mig, din lymmel, om du icke vore rasande, säger jag. Ty just derför att jag skall hafva respekt, är jag blifven en herr bokhållare.

Knut. Nå, låt så vara då. Men, om jag får lof att fråga, hvem har då gjort herrn till en herr bokhållare?

Truls. Jag behöfde väl just inte att gifva dig något besked härom. Men dock för vår gamla bekantskaps skull, så skall jag säga dig, att min herre har gjort mig dertill. (Han går litet ikring och ser på sina kläder, ben och fötter.) Åh, se hur dammiga mina skor äro! Hör, Knut, tag strax hit skoborsten och stryk dem rena.

Knut. Hur sade herr bokhållaren?

Truls. Jag sade, att du skall taga en skoborste och göra mina skor rena.

Knut. Och jag råder herr bokhållaren, att han håller sig något litet i huden och inte skenar öfver skaklorna.

[ 452 ]Truls. Och jag råder dig, din bälghund, att du gör som jag befalt dig. Jag har sagt, att min herre har gjort mig till sin herr bokhållare, och om du inte vill tro det, så se här, läs detta bref. (Han tager upp papperet och gifver Knut att läsa.)

Knut (skrattar). Ja, jag ser det. Men här står ju ändå inte, att jag skall stryka herr bokhållarens skor.

Truls. Nå, du måtte då vara en rasande dum lobasker, som inte har förnuft till att resonnera med. När du ser, att herrn har gjort mig till sin herr bokhållare, så följer ju deraf, att allt herrns folk skall visa mig respekt som herrns herr bokhållare, och att de allesammans skola stryka mina skor och göra mera till, om jag befaller. Ja, respekt skall jag ha ibland folket, om icke alla tusende böflar vore lösa. Ja men skall jag så ha. Och det säger jag ännu en gång, att du, Knut, strax tar skoborsten och stryker mina skor.

Knut. Ja, vänta så länge, monsieur bokhållare.

Truls. Dra ända till pockers, din talglymmel, med din monsieur! Vet du inte hut att kalla folk af distinktion så? Jag befaller dig, att du utan krus strax stryker herr bokhållarens, ja herr bokhållarens skor, och låt mig inte säga dig detta flera gånger, det råder jag dig till, eljest skall du se, att här blir rätt nu en annan lek utaf. För jag låter inte länge narras med mig, förrän det smäller.

Knut. Hvad behagar herr bokhållaren, och hur sade han?

Truls. Jag sade, att du strax stryker mina skor.

Knut. Stryk dem sjelf, om de skola bli strukna, herr bokhållare. Jag råder dig, monsieur Truls, som en god vän, att du inte mera kommer fram med din skostrykning, om vi eljest sku bli vänner. För rätt nu förstår jag inte heller mera något skämt.

Truls. Jag tror, att karlen är ursinnig och alldeles ifrån vettet! Men har du inte nu på stunden läst ur detta papperet, att min och din husbonde har gjort mig till sin herr bokhållare?

Knut. Vår husbonde må ha gjort dig till hvad han vill. Men så håller jag dig ändå före att vara hvad jag vill, nemligen, nemligen, neml . . . (Rycker bort papperet, som Truls har i handen, rifver sönder det och kastar det i vrån, ger Truls ett par örfilar och går sin väg.)




[ 453 ]

Andra scenen.

Truls (ensam). Nå, större olycka har aldrig kunnat hända mig, och plumpare oxe tror jag inte fins i verlden. (Han jemrar sig och har sig mycket illa.) Hvad örfilarna angår, så kunde det väl ändå vara stor sak i dem. Men att mitt papper skulle rifvas sönder, det kan aldrig ersättas. (Han går till papperslapparna, der de ligga, och bockar sig djupt för dem åtskilliga gånger). Ack, du kära papper! Uti dig satte jag för ett ögonblick sedan all min höghet och välfärd. Och nu skall du ligga der! Tänk, huru föränderligt allt är i verlden. Se nu der, hvar hela min respekt, heder och bokhållaremyndighet ligger i sopvrån. (Tager upp en af de sönderrifna lapparna och kysser den med en djup bock.) Tack för den korta heder, jag haft af dig och dina kamrater, som ligga der! Om denne oborstade lymmeln, som nu var här inne, hade vetat och förstått att värdera dig så mycket som jag, så hade herr bokhållaren inte nu legat på ett så oanständigt ställe. (Han kontinuerar att jemra sig allt hvad han kan.)




Tredje scenen.

Jesper, Truls.

Jesper. Huru nu, herr bokhållare? Hvad är det som fattas? Hur står det till?

(Truls håller allt i med sina lamentationer.)

Jesper. Men säg mig, herr bokhållare, hur kommer det sig, att han är så bedröfvad?

Truls. Herre, kalla mig inte bokhållare mer, för jag ger fan att vara’t längre. Jag skall berätta herrn, att herr bokhållaren och jag äro redan skilda från hvarannan. Se der, hvar herr bokhållaren ligger i sopvrån, och här står jag, stackars Truls, med en lång näsa och så blott och bar, som jag kom hit i verlden, undantagandes den nya karakteren af Nemligen, som jag inte visste förrän efteråt hvad den skulle betyda. Med ett ord sagdt, bokhållaren refs i tusen smutter[1] [ 454 ]sönder, och Truls fick ett par så duktiga örfilar, att det ännu svider i skinnet derefter.

Jesper. Åh, herr bokhållare, gif man sig till freds. Jag kan väl ge honom en annan skrift igen, som kan vara äfven så kraftig som den, som är sönderrifven.

Truls. Nej, jag tackar herr öfverdiktatören på det aldra högsta. Jag vill inte ha någon sådan tjenst mer, om en än ville gifva mig hela verlden. Och skulle jag tro, att om herrn finge en eller två så duktiga örfilar för sitt öfverdiktatörsskap, som jag fått för min bokhållaretjenst, så skulle han inte heller hafva lust att vara’t längre.

Jesper. Skämta inte så plumpt, herr bokhållare! Men säg mig nu, hur hänger det tillhopa med det, som nu är skedt?

Truls. Det hänger så tillhopa, att den ovettiga lymmeln Knut, kusken, ref i sönder mitt papper, derpå gaf han mig ett par örfilar, sedan han tre gånger förut sagt nemligen.

Jesper. Så är det då Knut som gjort denna villervallan? Ja jag skall lära den lymmeln att veta hut och att en annan gång mera respektera en skrift, hvarunder mitt namn står, och skall jag visa honom, hvad det vill säga att kalla en ärlig karl ett nemligen.

(När Truls får höra nemligen, blir han så illa vid, att han far bort i andra väggen.)

Jesper. Hur nu, Truls? Hvad fattas?

Truls (mycket häpen). Åh herre, förlåt mig! Jag blef så illa vid för det ordet nemligen, att jag inte visste, hvar jag var hemma, för jag tänkte, att det skulle ha samma eftersläng för mig nu som i jåns.

Jesper. Åh lappri! Skall du så låta skrämma dig af ingenting? Men nu skall jag säga dig en ting, att eftersom du inte vill vara bokhållare längre, så måste du likvisst först, innan du alldeles afsäger dig tjensten, göra räkning för de hundra plåtarna, som jag anförtrott dig.

Truls. Ja, herre, jag har också begynt att göra denna räkning. Men jag fick inte komma till slut dermed för andra förhinders skull. Nu är jag rädd, att de der örfilarna, jag fick i jåns, hafva så förvirrat mitt hufvud och hela bokhålleriet, som var der inne, att jag numera lär hafva svårt vid att finna mig i räkningarna. (Går ut.)




[ 455 ]

Fjerde scenen.

Fru Rangsjuk, Jesper, Lovisa, Malena.

Fru Rangsjuk. Men säg mig, min vän, hur skola vi bära oss åt med denna vår olydiga dotter? Jag har nu varit ihop med henne och på allt sätt bjudit till att få henne till att samtycka till giftermålet med grefve Valentin. Men det har allt varit fåfängt, utan blifver hon allt stadigt vid den tanke, hon en gång fattat för Leopold.

Jesper. Det gör mig alltför ondt, att hon inte vill följa sina föräldrars råd i en sak, som angår hennes eget bästa, och vet jag att . . .

Malena (kommer in och faller Jesper i talet). Här är en lakej ute ifrån herr Äreskänk med detta bref till herr öfverdiktatören. (Ger honom brefvet. Medan han bryter upp brefvet, säger)

Fru Rangsjuk. Nå, jag är rätt kuriös till att veta, hvad deruti står.

Jesper (läser). Jo, jag skall säga, hvad häruti står. Herr Äreskänk låter mig veta, att jag nu fått karakter af generaldiktatör.

Fru Rangsjuk (blir häröfver öfvermåttan glad, tar gubben i famn och säger:) Nå, nu kan jag väl säga, att lyckan stöter till att favorisera vårt hus, så mycket hon nånsin kan. Det är likväl inte länge sedan, vi voro så godt som ingenting och inte mera aktade än annat slätt och rätt folk. Deremot äro vi nu, himlen vare lofvad! på kort tid temligen högt uppkomne på äretrappan. Och hvem vet, om icke vi ännu torde få göra några steg högre upp på henne, innan leken lyktas?

Jesper. Ja, jag för min del är också rätt nöjd med denna tidning. Jag vill bara önska, att våra inkomster ville bli tillräckliga att föra staten med. För nu finner jag väl, att den inrättning, som vi gjort för öfverdiktatörstjenstens skull, lärer i många mål komma att ändras och förbättras.

Fru Rangsjuk. Utan tvifvel, min herre, måste det ske. För denna förra inrättningen kan omöjligen allt passa sig nu. Ack, om jag nu vore så lycklig, att min dotter ville samtycka till att bli grefvinna, så vore mitt nöje ännu mycket fullkomligare! (Betänker sig litet.) Dock, min herre, jag tror, att vi inte pressera denna sak så mycket angående grefve Valentin. Ty [ 456 ]hvem vet, om icke nu, sedan I fått en större karakter, några förnämare tillbud torde blifva gjorda? Sker det, så kunna de tagas emot. Hvarom inte, så äro vi ändå alltid säkra om grefve Valentin.

Jesper. Ja, deruti har I rätt, min vän. Vi vilja så göra.




Femte scenen.

Ingeborg, Fru Rangsjuk, Lovisa, Malena.

Ingeborg. Ers nåd, här är en löpare ute, som säger, att han är hitskickad ifrån en stor herre, och att han begär att få tala med herr generaldiktatören och hennes nåd.

Fru Rangsjuk. Hur sade han? Generaldiktatören?

Ingeborg. Ja, sa’ han så, ers nåd.

Fru Rangsjuk (till Jesper). Tänk, min herre, att det redan är bekant ibland folk! Ja, jag kunde väl tro, att en så stor sak inte länge skulle kunna döljas. Men hvem må denne löpare vara ifrån?

Jesper. Jag kan inte veta, min vän. Vi måtte låta honom komma in, så få vi höra, hvad han har att säga. Ingeborg, säg honom, att han kan komma in. (Ingeborg går ut.)

Fru Rangsjuk. Hur det är, så måtte han vara sänd ifrån en mycket förnäm herre, som kanske vill söka bekantskap i vårt hus.




Sjette scenen.

En löpare, de förra.

Löparen. Jag skall helsa herr generaldiktatören, hennes nåd och fröken ifrån min herre, hans höggrefliga höga herrlighet, herr grefven och riddaren af gröna bandet och generalriksskattmästaren hos hans Stor-Mogoliska kejserliga höga majestät. Han har befalt mig löpa hit och säga, att om det vore herr generaldiktatören samt hennes nåd och fröken lägligt, så ville han halva den äran att helsa på dem.

[ 457 ]Jesper. Var så god och helsa hans höggrefliga höga herrlighet tillbaka igen och säg, att han skall vara öfvermåttan välkommen. (Löparen bockar sig och vill gå, men Jesper ropar honom tillbaka igen och säger:) Hör, min vän, efter I sade, att hans höggrefliga höga herrlighet är ifrån ett främmande land, så vill jag, bara till min efterrättelse, veta hvad språk han talar?

Löparen. Han talar sitt modersmål, som är svenska, för han är född här i landet och har alla sina gods och sin egendom här. Men han har ifrån ungdomen varit i tjenst utomlands, och nu är han bara hitkommen för att helsa på sina gamla vänner här i landet och att se något efter sin egendom, då han sedan lärer resa ut igen. (Går bort.)

Fru Rangsjuk. Det låter likväl hurtigt att hafva en sådan titel som denne herre. Jag vet inte, hvad jag ville gifva till, om ert folk, min herre, när de bli skickade i era ärenden, kunde kalla er så, som denne löpare nu gjorde sin herre. Men à propos, medan jag kommer ihåg, en löpare måste vi väl också lägga oss till. De äro likvisst artiga till att ha, när man har sådana ärenden, hvarmed det är brådtom. (Till Ingeborg.) Hör, Ingeborg, gå nu ut och befall lakejerna, att de bära in stolar, och att de sen äro här inne tillstäds, om man skulle behöfva dem.




Sjunde scenen.

Leopold, förklädd i orientalisk drägt, hans löpare och två lakejer, i samma drägt, Fru Rangsjuk, Jesper, Lovisa, Ingeborg, Malena, Jespers två lakejer.

Leopold (företrädd af löpare, följd af tvenne lakejer. Det stötes i valdthorn.) Det är mig kärt, att jag ser herr generaldiktatören och hans kära familj må väl, och beder jag, att det inte illa må anses, att jag tagit mig den friheten att komma i dess hus.

Jesper. Det sker vårt hus derigenom en så stor heder, att vi hafva största orsak till att tacka ers höggrefliga höga herrlighet för den ära, han behagar göra oss.

Leopold. Jag tackar er, min herr generaldiktatör. Jag skall hafva den äran att berätta, att jag på många år tillbaka inte varit här hemma i mitt fädernesland, utan ute [ 458 ]i främmande herrskapers tjenst. Nu har det fallit mig in att på någon tid resa hit hem till att se något efter min egendom här i landet och att tillika söka upp mina gamla vänner och att se, hur de må. Och som jag funnit vid min hitkomst, att största delen af dem äro döda, så måste jag nu söka nya i deras ställe igen. Jag har hört talas så mycket godt om generaldiktatörens hus, att jag räknar mig det för en förmon att få umgås här.

Fru Rangsjuk. Hela förmonen härvid stannar på vår sida, och vi skola alltid veta att erkänna den distinktion, hvarmed ers höggrefliga höga herrlighet behagat hedra oss. (Till lakejerna.) Hör, lakejer, bär hit stolar! (De sätta sig. Till Leopold.) Tänker då ers höggrefliga höga herrlighet att bli länge qvar hos oss här i landet?

Leopold. Jag kan ännu inte veta, ers nåd, huru snart jag kan hinna att beställa ifrån mig hvad jag här har att uträtta. I synnerhet har jag ett angeläget ärende, hvarefter jag måste rätta mitt vistande här.

Fru Rangsjuk. Det är väl inte lofgifvet att få veta, hvari detta ärende då består?

Leopold. Jo, alltför gerna. Jag gör aldrig någon hemlighet af mina saker, utan det är mig tvärt om rätt kärt, att ers nåd nu gifvit mig anledning till att säga’t. Det är en sak, som kanske ers nåd torde kunna vara mig behjelplig uti. Jag skall alltså hafva den äran att berätta, det förnämsta orsaken, hvarför jag denna gång rest hem till Sverige, varit den, att jag här hemma tänker söka mig ut en gemål, eftersom det alltid varit min föresats att aldrig gifta mig med någon annan än en sådan, som är född i samma land, der jag sjelf är hemma.

Fru Rangsjuk. Det är ett mycket vackert och berömligt uppsåt, som ers höggrefliga höga herrlighet har, att vilja göra våra svenska fruntimmer den hedern att föredraga dem alla andra, som han sett utomlands. Men hur menar d;i era höggrefliga höga herrlighet att jag skall kunna vara honom behjelplig i en sådan sak?

Leopold. Jo, utan tvifvel kan ers nåd mycket hjelpa dertill, om hon skulle så behaga. Jag vill nu utan något omsvep strax säga mitt ärende hit, som består deri att begära herr generaldiktatörens dotter, som jag af alla öfvermåttan hört berömmas, till gemål. Mina vänner hafva gifvit mig detta förslag.

[ 459 ]Fru Rangsjuk (stiger upp och säger för sig sjelf:) Nå, nu kan jag väl säga, att allting stöter hoptals till att hedra vårt hus. Jaså, farväl, monsieur grefve Valentin, och understå dig aldrig att komma mer framför mina ögon med en så näsvis begäran, som du härtills gjort, ty här är nu inte allenast en mycket hederligare grefve, än du är, din sloker, utan ock en riddare och en general-riksskattmästare, som vill bli min måg. (Till Leopold.) Jag tillstår, att den, som gifvit ers höggrefliga höga herrlighet detta förslag, har inte mindre varit vän af vårt hus än af honom, emedan min herre och jag skulle räkna oss det för en synnerlig förmon, om ers höggrefliga höga herrlighet skulle ibland så många andra behaga göra reflektion på vår dotter.

Jesper. Ja, det kan jag väl också säga, att det sker oss en mycket stor heder derigenom.

Leopold. Jag tackar herr generaldiktatören och hennes nåd för denna benägna utlåtelse. Men hvad säger då fröken dertill?

Lovisa (utan att känna igen Leopold). Jag tackar ers herrlighet . . .

Fru Rangsjuk (faller henne i talet). Nå, aldrig har jag hört så dumt i all min dar! Du har nu hört denna titel väl hundra gånger nämnas, och ändå kan du inte säga’n rätt. Ers höggrefliga höga herrlighet skall du säga.

Lovisa. Ja, jag beder, att det inte må tagas illa upp, om jag inte rätt sagt titeln. Jag ville eljest säga, att jag tackar för den ära, som ers höggrefliga höga herrlighet nu behagat göra mig, men jag måste beklaga derhos, att eders höggrefliga höga herrlighet kommer för sent, eftersom jag redan lofvat mig bort till en annan, så att jag alltså nu inte mera kan råda om mig sjelf.

Fru Rangsjuk. Nå, har nånsin någon menniska i verlden hört maken!

Jesper. Ja, jag må väl säga detsamma, min vän. Leopold. Det vore mig alltför okärt, min fröken, om det så hänger tillsammans, som hon behagar till att säga. Eljest skulle jag väl tro, att jag är henne så mycket värd som någon annan.

Lovisa. Hvad det angår, så tror jag, att herr grefven inte allenast är värd mig, utan ock den, som är många gånger bättre än jag. Men för den, som jag en gång gifvit mitt löfte till, har jag allaredan fattat en så beständig [ 460 ]vänskap och kärlek, att jag hvarken vill eller kan rygga densamma, och tror jag, att herr grefven är alltför resonnabel till att begära’t.

Leopold. Tro inte det, min fröken! Ty jag kan väl unna andra godt, men så kan ändå ingen förundra sig deröfver, om jag unnar mig bäst sjelf.

Lovisa. Men derför är det inte lofgifvet till att taga bort hvad som redan hör en annan till. Och till att göra saken kort, så kan herr grefven vara derom försäkrad, att jag aldrig, så länge jag lefver, ändrar mig emot den, som jag först fäst mitt sinne till. Vårt land är inte så fattigt på fruntimmer, att ju icke herr grefven, utan till att söka länge, lär snart kunna finna den, som mer än jag är i stånd att svara emot ett så fördelaktigt tillbud.

Fru Rangsjuk. Jag beder, att ers höggrefliga höga herrlighet inte tar ogunstigt upp hennes otidiga och obeskedliga svar. Det är inte första gången som hon på det sättet bedröfvat mig och sin far. Men låt mig man sörja! Jag skall väl få råd för henne och komma henne till att begripa sitt bästa.




Åttonde scenen.

Ingeborg, de förra.

Ingeborg (kommer med ett bref i handen). Här är en främmande dräng ute med detta brefvet till herrn.

Jesper (läser brefvet). Nå, jag arme man! Hvart skall jag nu taga vägen? (Till fru Rangsjuk.) Tänk, min vän, jag får här svar ifrån min mäklare, att han inte kan skaffa mig flera penningar på mina pantsatta gårdar, och det som värre är, att min kreditor inte vill gifva mig längre dilation med det, som han redan förskjutit mig. Ack, huru olycklig är jag nu! Om jag hade varit så klok, som min bror sade i jåns, att jag blifvit qvarsittande på landet och der skött min egendom, så hade jag kunnat må väl och lefva förutan de vidlyftigheter, hvari jag för min fåfängas skull nu råkat, och hvarigenom jag nu blifvit en förlorad man.

Fru Rangsjuk. Tyst, tyst, min vän! Kommer I inte ihåg, att hans höggrefliga höga herrlighet är tillstädes, och att det inte anstår att föra några klagovisor i hans närvaro?

[ 461 ]Leopold. Åh, jag kan försäkra, att det, som jag nu hört herr generaldiktatören säga, var inte något nytt för mig, utan att jag gjort mig om alltsammans väl underrättad, innan jag kom här i huset, hvaraf ers nåd kan se, att jag inte för någon egennyttas skull begärt hennes dotter. Emellertid beklagar jag hjertligen, att så skall stå till.




Nionde scenen.

Truls (i sina bokhållarekläder), de förra.

Truls (kommer inlöpandes med ett ark papper i handen, som på åtskilliga ställen är sönderrifvet). Ja, herre, jag sade i jåns för herrn ensam, men nu säger jag för herrn och alla de andra, som hafva den äran att höra på mig, att jag inte längre vill vara en herr bokhållare, om en än ville gifva mig hela verlden med alla dess egodelar. Tänk, herre, att rätt som jag nu nyss hade fått min bokhållarräkning färdig, som likvisst kostat mig mera arbete och hufvudbryderi, än jag kan säga’t, så kommer åter den ovettiga lymmeln Knut, rycker papperet ur handen på mig och rifver det i sönder! Och här kan herrn se, hur illa tillpyntad denna fattiga räkningen är. Jag var ändå lycklig, att jag denna gång slapp det fördömda nemligen tillika med örfilarna. Om herrn nu ville slå ihjel mig, så vore jag ändå inte god före till att göra en sådan räkning ännu en gång, för jag hade redan satt dit allt hvad jag nånsin kunnat hitta på, och nu är min hjerna så uttömd, att der inte är något mera qvar. Med ett ord, herre, jag afsäger mig nu helt och hållet min herr bokhållaretjenst i allas närvaro, och på det ingen må tvifla om mitt fulla allvar häri, så skall jag visa’t i sjelfva verket. (Kastar af sig peruken, rocken, västen, värjan och hela grannlåten och står der qvar i sina Arlequinskläder.) Hå, det var bra, jag slapp den der bölan[2], som der ligger! Aldrig skall den besvära mig mer, för jag tycker, att jag blef nu så lätt, och att jag mår aldra bäst i mitt gamla skinn.

Jesper. Ja, Truls, vi skola sedan vidare talas vid angående räkningen.

[ 462 ]Truls. Ja, herre, vi må talas vid derom eller inte, så blir det ändå inte annorleds, än det nu är, för jag kan inte göra någon ny.

Jesper. Ja, jag ville önska, att denna uppbörden, som Truls haft, vore min största skada.

Leopold. Åh, herr generaldiktatör, tänk nu inte mera på det, som är förbi och som inte mera kan ändras. Hvem vet, om icke ännu utvägar torde kunna finnas till att sätta herr generaldiktatörens affärer i godt stånd igen?

Jesper. Det är en sak, som är mera till att önska än förmoda. Åtminstone kan jag inte afse[3], hur det skall kunna låta sig göra.

Leopold. Det är mycket, som är möjligt och som kan ske, fast vi just inte alltid kunna strax afse, hur det skall ske. Jag vill gifva ett förslag vid handen, som kanske inte torde vara så oäfvet. Jag skall berätta, att jag, under den tid jag varit utomlands, haft åtskilliga tillfällen att samla mig några medel tillsammans förutom den egendomen, som jag förut här i Sverige har, så att det alltså inte just skulle vara mig någon särdeles afsaknad, om jag skulle komma att umbära något deraf. Om nu herr generaldiktatören och hennes nåd skulle behaga att antaga mig till måg i deras hus, så kunde jag ju aldrig bättre använda det, som jag af min egendom kan umbära, än att dermed lösa tillbaka herr generaldiktatörens gårdar, som äro pantsatta. Detta skulle jag göra utaf ett villigt och gladt hjerta, dock likvisst med det förordet att herr generaldiktatören skulle lofva mig att alldeles öfvergifva sin tjenst och stadslefvernet och att härefter som förr blifva boende på landet och sköta sin egendom.

Jesper. Nå, jag må väl tillstå, att aldrig någon i verlden har nånsin kunnat göra mig generösare tillbud än detta! Jag för min del tager inte allenast detsamma emot, utan erkänner ock med all tacksamhet den benägenhet, som ers höggrefliga höga herrlighet emot mitt hus behagat vid detta tillfälle betyga.

Fru Rangsjuk. Jag för min del är också i visst mål öfvermåttan nöjd med ers höggrefliga höga herrlighets tillbud och tackar derför hörsammast; men jag vill bara fråga, hvarför ers höggrefliga höga herrlighet ändtligen åstundar, att min herre skall abandonnera tjensten och sätta sig ned på landet igen?

[ 463 ]Leopold. Jag har dertill mina stora skäl, som jag vid annat tillfälle skall hafva den äran att berätta.

Fru Rangsjuk. Än om min herre nu skulle göra så, kunde han då likafullt få behålla karakteren och rangen af generaldiktatör, som han nu har?

Leopold. Ja, utan tvifvel, ers nåd. Ty den förmonen kan ingen mera betaga honom, så länge han lefver.

Fru Rangsjuk. Nå, det går väl ändtligen ändå an. Men så mycket är det likväl, att om han nu sätter sig ned på landet igen, så kan han aldrig ha något hopp till att komma högre upp i verlden, än han nu är.

Jesper. Åh, min vän, pass på till att göra flera svårigheter vid en sak, som är oss så fördelaktig som denna! Jag har nog hitintills låtit förföra mig till fåfängligheter, men jag hoppas att för det tillkommande taga mig bättre till vara.

Leopold. Ja, det är allt väl. Men med allt detta är ännu den förnämsta saken oafgjord, och har jag ännu inte hört fröken tala ett enda ord deri.

Lovisa. Hvad herr grefvens begäran angår i anseende till mig, så har jag redan sagt min mening derom, och derifrån går jag inte.

Jesper. Men skall du vara så obetänksam, att du inte skall hafva mera ömhet för dina föräldrar än så? Du ser ju, att deras välfärd dependerar deraf, att du ger ditt samtycke till detta giftermålet.

Lovisa. Det är mig okärt, att mina föräldrar satt sig i det tillståndet, att de inte kunna komma sig före igen utan till att sälja mig bort. Men ännu mycket okärare är det mig, att jag omöjligt kan vara till deras tjenst i detta mål, eftersom jag inte mera är fal eller min egen, utan, som jag redan sagt, hör en annan till. Med ett ord, om jag inte får gifta mig med Leopold, så vill jag lefva ogift i alla mina dar. Och hvem vet, om inte Leopold torde vara i stånd att göra min far och mor samma tjenst, som nu tillbjudes?

Leopold. Jag ser väl, att fröken är oöfvervinnelig, och jag skattar den lyckligast ibland alla, som har haft den förmonen att vinna hennes sinne. Men ännu faller mig något in, som jag måste försöka. Jag ber bara, att jag får ha den äran att tala med fröken ett par ord ensam. (Tar henne vid handen och för henne på den ena sidan af teatern. Afsides till henne:) Men hur är det fatt, min sköna Lovisa? Är det då ert fulla allvar, att I inte känner igen mig?

[ 464 ]Lovisa (mycket tvärt). Hur skulle jag känna den igen, som jag aldrig vet mig hafva sett förr än nu?

Leopold. Det skulle vara mig alltför okärt, om I inte skulle hafva sett mig förr än nu. Men känner I då inte igen Leopold?

Lovisa (ser nogare på honom). O, himmel! Jag tror, att det är densamme! Men hvar hafva mina ögon varit? Och hur har I kommit till att taga på er denna främmande drägten?

Leopold. Det finner I väl att jag allt gjort för er skull, eftersom jag på annat sätt aldrig trott mig till att vinna era föräldrar. Men låt ännu inte märka er, hvem jag är. Sedan, när saken är kommen så långt jag vill, så skall jag väl sjelf uppenbara mig för dem.

Lovisa (till fru Rangsjuk och Jesper). Ja, efter jag ser, alt min fars och min mors välfärd fordrar, att jag emottager denne främmande grefvens tillbud, så har jag nu resolverat mig dertill, efter jag väl finner, att jag ändå inte förr slipper honom.

Leopold. Jag tackar er, min fröken, för den godheten, I behagar betyga mig. (Kysser hennes hand.)

Jesper. Nå, det fägnar mig, att min dotter ändtligen resolverat sig att lyda sina föräldrars råd och befallning.

Fru Rangsjuk. Hon har häri intet mera gjort än sin skyldighet.

Leopold. Men ingen har större orsak att fägna sig öfver frökens resolution än jag. Jag skall också på allt sätt veta att erkänna den gracen, som såväl fröken som herr generaldiktatören och hennes nåd vid detta tillfälle gjort mig. Hvad herr generaldiktatörens affärer angår, så kan han säkert lita derpå, att jag blir vid mina ord, och att jag som en ärlig karl skall hjelpa dem på god fot igen. Och der har herr generaldiktatören min hand derpå. Häremot hoppas jag nu, att herr generaldiktatören och hennes nåd lära behaga uppfylla den kondition, som jag i jåns talte om, att öfvergifva tjensten och bo på deras gårdar igen nu som förr.

Fru Rangsjuk. Denna kondition är väl något svår. Men hvad skall man göra, när nöden är på färde?

Jesper. Ja, min vän, här är nu intet annat till att göra. Och vet jag, att hvad hans höggrefliga höga herrlighet begär, inte har något annat ändamål än vårt eget bästa. För jag finner nu allt mer och mer af egen erfarenhet, att det är sant, som min bror säger, att vi kunde må bättre i vårt land, om inte [ 465 ]rang- eller tjenstsjukan vore så stark hos oss, som hon är. Ja, herr grefve, der har I min hand tillbaka derpå, att det skall ske hvad I begärt, och till att visa mitt fulla allvar deri, så vill jag till en begynnelse strax draga in min stat, både lakejer, kammarjungfrur, bokhållare och allt annat, som kan vara öfverflödigt.

Truls. Ja, herre, hvad bokhållaren angår, så behöfver herrn inte dermed göra sig någon möda, för den saken är redan förut bestäld, som herrn väl vet. (Till Malena.) Men hvad tycker du härom, Malena? Jag tycker, att vi nu igen äro blefna lika goda, som vi förr varit.

Malena. Ja, jag märker det, Truls.

Truls. Men hur blir det då nu? Skall du bli likafullt min hustru, som du lofvade mig, den tiden jag var bokhållare?

Malena. Ja, visst blir jag vid mitt löfte, Truls. Jag finner numera inte någon orsak att gå derifrån.

Truls. Nå, det är väl. (Till Leopold.) Jag skall berätta ers höggreflighet . . . Nej, det var inte rätt. Låt se, ers höga herrlighets greflighet . . . Nej, jag tror, det är rasande, att jag inte kan komma fram med titeln. Ers . . . ers . . .

Leopold. Nå, lika mycket, Truls. Säg bara fram din mening.

Truls. Nåväl. Så skall jag då säga, att som denna person, hvilken jag nu skall taga till hustru, har tjent hos fröken här i huset, som nu skall bli ers . . . ers . . . ers . . . gemål, så ber jag, att begge paren kunde få bröllop på en gång.

Leopold. Ja, den saken kan väl låta sig göra, och mitt samtycke skall du ha dertill. (Till Jesper och fru Rangsjuk.) Nå, nu hoppas jag, att allt hvad vi nu aftalt lär vara så riktigt, att det inte mera kan ändras.

Jesper. Ja, visserligen är det så. Och skall ers höggrefliga höga herrlighet finna, att han har sådant folk att göra med, som aldrig går ifrån sitt löfte.

Leopold. Derom tviflar jag inte. Och nu skall jag hafva den äran att berätta, att jag fattat den resolutionen till att inte mera resa ut, utan att bli qvarboende på mina gods här i landet. Till den ändan har jag föresatt mig till att taga afsked från min general-skattmästare-beställning. Jag vill ock öfvergifva både den grefliga och ridderliga titeln och i stället inte heta annat än Leopold. Jag är nöjd med [ 466 ]karakter af en ärlig svensk adelsman, och som en sådan vill jag lefva och dö här i vårt land.

Fru Rangsjuk. O himmel! Hvad hör jag! Jag tror, att det är Leopold, och att han . . .

Leopold. Ja, ers nåd, jag är densamme. Jag har varit nödgad att bruka denna lilla turen[4], eftersom jag väl visste, att jag aldrig dessförutan hade kunnat vinna er dotter. Men gif er tillfreds, I skall ingen skada hafva deraf. Och hvad jag lofvat som general-riksskattmästare hos Stora Mogul, det skall jag hålla som en ärlig svensk adelsman, ty jag är ock i tillstånd att göra’t.

Jesper. Nå, hvad hör jag! Detta är en alltför sällsam händelse! Men hvad är dertill att göra? Jag ser mig i sådant tillstånd, att jag inte annat kan än hålla mina ord.

Truls. Jag står här och gapar och hör med alla mina öron, men kan ändå inte bli klok på de här underliga historierna. Jag tror, att det är gyckleri alltsammans, och att allt på en gång nu återigen blifvit upp- och nedvändt. I jåns var min herre och husbonde en sådan stor och förnäm herre, och nu vill han inte vara’t längre, utan han vill bo på landet igen och bli en sådan, som han var förr. Den här främmande herrn var en sådan stor herre och hade så stora titlar, att jag inte kan så säga’t, men är nu bara slätt och rätt en svensk adelsman. Malena och Ingeborg hafva begge varit jungfrur, och nu äro de det inte mera. Jag har varit en förnäm herr bokhållare, men ett par örfilar gjorde så mycket, att jag blef Truls igen. Enfin finale, jag tror, att det är bara en komedi som vi spelt, så att vi allesammans, som stå här, nu blifvit lika goda kålsupare igen, just sådana som vi voro, innan komedien begyntes.




  1. Smutt = bit.
  2. Böla = börda.
  3. Afse = inse, förstå.
  4. Tur = list, knep.