Gösta Berlings saga/Kapitel 24
| ← Fru Musica |
|
Patron Julius → |
BROBYPRÄSTEN
EROS, allhärskande gud, du vet nog, att det ofta tyckes så, som om en människa skulle ha frigjort sig från ditt välde. Alla de ljuva känslor, som förena människorna, synas döda i hennes hjärta. Vansinnet sträcker sina klor efter den olycklige, men då kommer du i din allmakt, du livets skyddsherre, och som det starka helgonets stav blomstrar det förtorkade hjärtat.
Ingen är snålare än Brobyprästen, ingen genom ondska och obarmhärtighet mera skild från människorna. Hans rum stå oeldade om vintern, han sitter på omålad träbänk, han klär sig i trasor, lever vid torrt bröd och rasar, då en tiggare träder inom hans dörr. Han låter hästen svälta i stallet och säljer höet, hans kor avgnaga vägkantens torra gräs och husväggens mossa. Ända fram till landsvägen hörs de hungriga fårens bräkande. Bönderna kasta åt honom gåvor av mat, som deras hundar inte äta, av kläder, som deras fattiga försmå. Hans hand är utsträckt för att begära, hans rygg böjd för att tacka. Han tigger av den rike, lånar till de fattiga. Ser han en myntad penning, svider hans hjärta av ängslan, innan den befinner sig i hans ficka. Olycklig den, som inte står till reds inför honom på förfallodagen!
Sent gifte han sig, men bättre hade det varit, om han aldrig hade gjort det. Utpinad och överansträngd dog hans hustru. Nu tjänar hans dotter hos främmande. Han blir gammal, men åldern skaffar honom ingen lindring i hans strävan. Snålhetens vansinne lämnar honom aldrig.
Men en vacker dag i början av augusti kommer en tung kaross, dragen av fyra hästar, uppför Broby backar. En fin gammal fröken kommer åkande med stor ståt, med kusk och betjänt och kammarjungfru. Hon kommer för att råka Brobyprästen. Det är honom hon hade kär i sin ungdoms dagar.
Då han vistades som informator på hennes fars gods, älskade de varann, fastän den stolta släkten skilde dem. Och nu kommer hon resande uppför Broby backar för att se honom, innan hon dör. Allt vad livet kan ge henne är att få återse sin ungdoms älskade.
Den lilla fina fröken sitter i den stora vagnen och drömmer. Hon åker inte uppför Broby backar till en fattig liten komministergård. Hon är stadd på färd till den svala, täta bersån nere i parken, där den älskade väntar. Hon ser honom, han är ung, han kan kyssa, han kan älska. Nu, då hon vet, att hon skall få se honom, stiger hans bild fram för henne med sällsam tydlighet. Så vacker han är, så vacker! Han kan svärma, han kan brinna, han fyller hennes väsen med hänförelsens eld.
Nu är hon gulblek, vissnad och gammal. Han skall kanske inte känna igen henne med hennes sextio år, men hon kommer inte för att bli sedd, utan för att se, för att se sin ungdoms älskade, som har gått oskadd undan tidens anfall, som alltjämt är ung, skön, hjärtevarm.
Hon kommer så långt ifrån, att hon inte har hört ett ord om Brobyprästen.
Så rasslar karossen uppför backarna, och på branten syns prästgården.
»För Guds barmhärtighets skull,» gnäller en tiggare vid vägkanten, »en slant åt en fattig man!»
Den ädla damen ger honom en silverslant och frågar om Broby prästgård ligger där i närheten.
Tiggaren riktar en slug, vass blick på henne.
»Prästgården ligger därframme,» säger han, »men prästen är inte hemma, ingen är hemma i prästgården.»
Den fina lilla fröken tycktes alldeles blekna bort. Den svala bersån försvinner, den älskade finns inte där. Hur kunde hon tänka att nu, efter fyrtio års väntan, återfinna honom där?
Vad hade den nådiga fröken att göra i prästgården?
Den nådiga fröken har kommit för att råka komministern. Hon har känt honom i forna dagar.
Fyrtio år och fyrtio mil ha skilt dem. Och för varje mil hon har kommit närmare, har hon åkt bort ett år med dess börda av sorger och minnen, så att då hon nu är framme vid prästgården, är hon åter en tjuguåring utan sorger, utan minnen.
Tiggaren står och ser på henne, ser henne förvandlas under hans ögon från tjugu till sextio, och åter från sextio till tjugu.
»Prästen kommer hem i eftermiddag,» säger han. Den nådiga fröken gjorde klokast i att resa ner till Broby gästgivargård och komma igen i eftermiddag. I eftermiddag svarar tiggaren för att komministern är hemma.
Ögonblicket därpå rullar den tunga karossen med den lilla vissnade damen ned för backarna till gästgivargården, men tiggaren står helt darrande och ser efter henne. Han tycker, att han skulle vilja falla på knä och kyssa hjulspåren.
Fin, nyrakad och putsad, i skor med blanka spännen, med silkesstrumpor, med krås och manschetter står Brobyprästen samma dag på middagen inför prostinnan i Bro.
»En fin fröken,» säger han, »en grevedotter, prostinna. Tror prostinnan, att jag, fattiga man, kan be henne stiga in hos mig? Mina golv äro svarta, mitt förmak är utan möbler, salstaket är grönt av mögel och fukt. Hjälp mig, prostinna! Tänk på att hon är en förnäm grevedotter!»
»Säg, att han är bortrest!»
»Kära prostinna, hon har rest fyrtio mil för att få se mig, fattiga man. Inte vet hon hur jag har det. Jag har inte en säng att be henne ligga i. Jag har inte en säng för hennes tjänare.»
»Nå, så låt henne fara igen!»
»Kära hjärtandes, prostinna! Förstår inte prostinnan hur jag menar det? Hellre ville jag ge allt, vad jag äger, allt, vad jag med flit och strävan har fått samman, än att hon skulle fara, utan att jag har fått ta emot henne under mitt tak. Hon var tjugu år, då jag såg henne sist, och det är nu fyrtio år sedan, betänk det, prostinna! Hjälp mig, så att jag kan få se henne hos mig! Här äro pengar, om pengar kunna hjälpa, men här behövs mer än pengar.»
O Eros! Kvinnorna älska dig. Hellre gå de hundra steg för dig än ett för andra gudar.
I Bro prostgård tömmas rummen, tömmes köket, tömmes visthuset. I Bro prostgård fyllas arbetsvagnarna och köras upp till komministergården. Då prosten kommer hem från nattvardsläsningen, skall han gå i tomma rum, glänta på köksdörren och fråga efter sin middag och inte finna någon där. Ingen middag, ingen prostinna, ingen piga! Vem kan hjälpa det? Eros har så velat, Eros, den allhärskande.
Så kommer då ett stycke fram på eftermiddagen den tunga karossen rasslande uppför Broby backar. Och den lilla fröken sitter och undrar om inte ett nytt missöde skall inträffa, om det verkligen är sanning, att hon nu går att möta sitt livs enda glädje.
Så svänger karossen in till prästgården, men i portvalvet stannar den. Den stora vagnen är
för bred, portvalvet för trångt. Kusken smäller med piskan, hästarna rycka till, betjänten svär, men karossens bakhjul sitta ohjälpligt fast. Grevedottern kan inte komma in på den älskades gård.
Men där kommer någon, där kommer han! Han lyfter henne ur vagnen, han bär henne på armar, vilkas styrka är obruten, hon tryckes i ett famntag lika varmt som fordom, för fyrtio år sedan. Hon ser in i ögon, som stråla, såsom de gjorde, då de endast hade sett fem och tjugu vårar.
Det kommer över henne en storm av känslor varmare än någonsin. Hon minns, att han en gång bar henne uppför trappan till terrassen. Hon, som trodde, att hennes kärlek hade levat alla dessa år, hon hade dock glömt vad det var att slutas i starka armar, att se in i unga, strålande ögon.
Hon ser inte, att han är gammal. Hon ser blott ögonen, ögonen.
Hon ser inte de svarta golven, de av fukt gröna taken, hon ser blott hans strålande ögon. Brobyprästen är en ståtlig karl, en vacker herre i den stunden. Han blir vacker, bara han ser på henne.
Hon hör hans röst, hans klara, starka röst, smekande ljuder den. Så talar han blott till henne. Vartill behövde han möbler från prostgården till sina tomma rum, vartill mat, vartill tjänare? Den gamla fröken skulle knappast ha saknat något sådant. Hon hör hans röst och ser hans ögon.
Aldrig, aldrig förr hade hon varit så lycklig!
Hur sirligt han bugar, sirligt och stolt, som vore hon en furstinna och han den gynnade gunstlingen! Han använder de gamlas många fraser, då han talar till henne. Hon bara ler och är lycklig.
Mot kvällen bjuder han henne armen, och de promenera i hans gamla förfallna trädgård. Hon ser ingenting fult och vanskött. Förvuxna buskar bli klippta häckar, ogräset lägger sig till jämna, glänsande mattor, långa alléer skugga henne, och i nischer av dunkel grönska glänsa vita statyer av ungdomen, av troheten, av hoppet, av kärleken.
Hon vet, att han har varit gift, men hon minns det inte. Hur skulle hon kunna minnas något sådant? Hon är ju tjugu år, han tjugufem. Han är förvisso endast tjugufem, ung, med svällande krafter. Är det han, som skall bli den snåla Brobyprästen, han, den leende ynglingen? Stundom susa för hans öra bud om mörka öden. Men de fattigas jämmer, de bedragnas förbannelser, föraktets speglosor, nidvisorna, hånet, allt detta finns inte ännu för honom. Hans hjärta brinner blott av en ren och oskyldig kärlek. Inte skall den stolta ynglingen en gång älska guldet så, att han ville krypa efter det i den lägsta smuts, tigga det av de vägfarande, lida förödmjukelse, lida smälek, lida köld, lida hunger för att få det? Skall väl han svälta sitt barn, plåga sin hustru för detta samma eländiga guldet? Det är omöjligt. Sådan kan han inte vara. Han är en god människa som alla andra. Han är inget odjur.
Inte går hans ungdoms älskade vid sidan av en föraktad usling, ovärdig det ämbete han har vågat åtaga sig! Det gör hon inte.
O Eros, allhärskande gud, inte denna kväll! Denna kväll är han inte Brobyprästen, inte heller nästa dag eller dagen därpå.
Dagen därpå reser hon. Porten är utvidgad. Karossen rullar utför Broby backar så raskt, som utvilade hästar kunna springa.
En sådan dröm, en sådan härlig dröm! Under dessa tre dagar inte ett moln!
Hon for leende hem till sitt slott och sina minnen. Hon hörde aldrig mer hans namn nämnas, hon gjorde inga frågor om honom. Hon ville drömma om denna dröm, så länge hon levde.
Brobyprästen satt i sitt ödsliga hem och grät som en förtvivlad. Hon hade gjort honom ung. Skulle han nu bli gammal? Skulle den onde anden komma tillbaka och han bli föraktlig, föraktlig, som han hade varit?