Gösta Berlings saga/Kapitel 28
| ← Guds vandringsman |
|
Gamla visor → |
KYRKOGÅRDEN
DET VAR en skön afton i augusti. Löven låg spegelklar, solrök skylde bergen, svalkan var kommen.
Då kom Beerencreutz, översten med de vita mustascherna, kortväxt, kämpastark och med killeleken i bakfickan, vandrande ned till sjöstranden och tog plats i en flatbottnad eka. Med honom följde major Anders Fuchs, hans gamla vapenbroder, och den lille Ruster, flöjtspelaren, som hade varit trumslagare vid Värmlands jägare och i många år hade följt översten som hans vän och tjänare.
På sjöns andra strand ligger kyrkogården, Svartsjö sockens ovårdade kyrkogård, glest besatt med sneda, rasslande järnkors, tuvig som en aldrig plöjd äng, beväxt av starr och randigt människogräs, som har blivit ditsått för att påminna därom, att ingen människas liv är den andras likt, utan skiftar som gräsets blad. Där finnas inga grusade gångar, inga skuggande träd utom den stora linden på en gammal komministers glömda grav. Stengärdesgården sluter sig, tvär och hög, kring det arma fältet. Arm och tröstlös är kyrkogården, ful som en girigbuks ansikte, vissnat vid deras verop, vilkas lycka han har stulit. Och dock äro de saliga, som vila därinne, de, som ha sänkts i vigd jord under psalmljud och böner. Acquilon, spelaren, han, som förra året dog på Ekeby, har måst begravas utanför muren. Denne man, som en gång var så stolt och så ridderlig, den tappre krigaren, den dristige jägaren, spelaren, som höll lyckan fången, han hade slutat med att förstöra sina barns arvedel, allt, vad han själv hade förvärvat, allt, vad hans hustru hade vårdat. Hustru och barn hade han övergivit för många år sedan för att föra en kavaljers liv på Ekeby. En kväll förra sommaren hade han spelat bort gården, som gav dem deras bärgning. Hellre än att infria sin skuld hade han skjutit sig. Men självmördarens lik blev begravet utanför den arma kyrkogårdens mosslupna mur.
Sedan han dog, hade kavaljererna bara varit tolv; sedan han dog, hade ingen kommit för att intaga den trettondes plats, ingen annan än den svarte, som om julkvällen hade kommit framkrypande ur smältugnen.
Kavaljererna hade funnit hans öde bittrare än hans föregångares. Nog visste de, att en av dem måste dö varje år. Vad var det för ont i det? Kavaljerer få inte bli gamla. Kunna deras skumma ögon inte skilja korten, kunna deras darrande händer inte lyfta glaset, vad är då livet för dem, och vad äro de för livet? Men att ligga som en hund vid kyrkogårdens mur, där torvan, som täcker, inte får vila i ro, utan trampas av det betande fåret, såras av spade och plog, där vandraren går fram utan att hejda stegens fart, och där barnen leka utan att dämpa skratt och skämt, att vila där, dit stenmuren hindrar ljudet att nå, då domedagsängeln väcker med sin basun de döda därinnanför — o, att vila där!
Nu ror Beerencreutz sin eka över Löven. Han färdas i kvällen över mina drömmars sjö, omkring vars stränder jag har sett gudar vandra, och ur vars djup mitt trollslott stiger. Han färdas förbi Lagöns laguner, där granarna stå rätt upp ur vattnet, växande på låga, cirkelformiga sandrev, och där spillrorna efter den störtade sjörövarborgen ännu ligga kvar på öns branta topp. Han färdas fram under granparken på Borgs udde, där den gamla tallen ännu på tjocka rötter hänger ut över klyftan, där en väldig björn har blivit fångad, och där gamla kummel och gravhögar vittna om ställets ålder.
Han ror runtom udden, stiger ur nedanför kyrkogården och går sedan över mejade fält, som tillhöra greven på Borg, fram till Acquilons grav.
Kommen dit, lutar han sig ned och klappar torvan, såsom man lätt smeker täcket, varunder en sjuk vän vilar. Sedan tar han fram en killelek och sätter sig bredvid graven.
»Han har det så ensamt härute, Johan Fredrik. Tör nog längta efter ett parti.»
»Synd och skam är det, att en sådan karl skall ligga härutanför,» säger den store björnjägaren Anders Fuchs och sätter sig vid hans sida.
Men den lille Ruster, flöjtspelaren, talar med rörd stämma, medan tårar flitigt droppa ned ur hans små röda ögon.
»Näst er, överste, näst er var han den yppersta man jag har känt.»
Dessa tre värdiga män sitta nu kring graven och dela ut korten med allvar och nit.
Jag ser ut över världen, jag ser många gravar. Där vilar den väldige, tyngd av marmor. Sorgmarschen dånar över honom. Fanor sänkas över graven. Jag ser deras gravar, som mycket ha älskats. Blommor, vätta av tårar, smekta av kyssar, vila lätt på deras gröna mattor. Glömda gravar ser jag, förmätna gravar, ljugande viloställen och andra, som intet säga, men aldrig förr såg jag den svart- och vitrutiga Kille och Blaren med bjällran i mössan bjudas en gravens gäst till fägnad.
»Johan Fredrik har vunnit,» säger översten stolt. »Visste jag inte det! Jag har lärt honom spela. Ja, nu äro vi döda, vi tre, och han ensam i livet.»
Därmed samlar han korten tillhopa, reser sig och drager, följd av de andra, tillbaka till Ekeby.
Nu må väl den döde ändå ha vetat och känt, att inte alla ha glömt honom eller hans övergivna grav. Underlig hyllning bringa förvildade hjärtan dem de älska, men den, som ligger utanför muren, han, vars döda kropp inte har kunnat få ro i vigd jord, han får dock vara glad, att inte alla förkasta honom.
Vänner, människors barn, när jag dör, får jag säkert vila i kyrkogårdens mitt, i mina fäders grav. Säkert har jag inte rövat de minas bärgning, inte lyft min hand mot mitt eget liv, men helt säkert har jag inte vunnit en sådan kärlek, säkert vill ingen göra så mycket för mig som kavaljererna för denne ogärningsman. Helt visst kommer ingen om kvällen, då solen går bort och det blir ensligt och sorgesamt i de dödas gårdar, för att mellan mina knotiga fingrar sätta de brokiga korten.
Inte ens kommer man, vilket jag hellre såge, ty korten locka mig föga, med fiol och stråke till graven, för att min ande, som irrar kring det multnande stoftet, måtte vagga i tonernas ström som en svan i glittrande vågor.