Gambettas likfärd
| ← För fosterlandet |
|
Under eget tak → |
Gambettas likfärd.
Öfver öde boulevarder skiner januarisol,
skiner öfver Julistoden, öfver Panteons kupol,
skiner öfver tysta skaror, led vid led och man vid man. —
Och han nalkas, triumfatorn, dragen af sitt svarta spann.
Bäddad under ros och lager, svept i Frankrikes banér,
sofver han den sista sömnen, sofver att ej vakna mer.
Hälsande den store döde, sjunker florhöljd fanans flik,
och de tysta bataljoner skyldra för Gambettas lik.
Genom middagsluften dallrar marseljäsens melodi;
middagssolen blekt belyser vagnens svarta draperi,
skiner öfver sorgeståten, hon, som minnes flydda år,
då han okänd gick i vimlet, krämarsonen från Cahors.
Minnes hon ej namnlös yngling, grubblande på stora ting,
som med tusen djärfva tankar famnade all världen kring,
ynglingen, hvars mörka öga, flammande som blixt i skyn,
vände sig mot tidens varsel invid mulet himlabryn?
Lyste hon ej in i salen på hans ungdoms lärospån,
då han stod för domarskranket och med stentorstämmas dån
slungade, af ödet kallad, utan skoning, utan nåd
tidens vreda Mene Tekel mot decembermannens dåd?
Minns hon ej septemberdagen, då, med budet från Sedan
sfinxlikt djupa cæsarstanken som ett flarn i skärfvor sprang
och han trädde fram ur dunklet, advokaten från i går,
höjande till samlingsmärke republikens trikolor.
Lyste hon ej på ballongen, då han höjde sig till färd,
att med Moltkes värja korsa Frankrikes kommandosvärd?
Såg hon honom icke mönstra sina skaror, flock vid flock,
trettioårige diktatorn utan galonerad rock?
Såg hon ej hans bittra smärta, då hans tillit kom på skam
och de gröna grenar sletos ifrån fosterlandets stam?
Lyste hon ej fram ur mörka skyar efter ändad strid,
då han gick att lägga grunden till en ny, en bättre tid?
Hörde icke hon hans stämma, då han drog från nejd till nejd
för att ropa folkets styrka mot tonsurerna till fejd?
Sken hon ej på visa rådslag, frön, som knyta ax en gång?
Lyste hon ej presidenten upp emot Palais Bourbon?
Dagen lider . . . Hennes sista strålar falla på hans bår,
då vid Père Lachaise det dystra sorgetåget stilla står.
Mörkret faller. Facklor flamma, och i långsam defilé
inför slumraren i kistan drager Frankrikes armé.
Och när dofva sorgsaluten brakar genom vinterkväll
darra örnarne som vakta kejsarns Invalidhotell.
Genom dimman stiger månen ofvan ärebågens fris,
och den tysta natten sjunker öfver sörjande Paris.