Under eget tak
| ← Gambettas likfärd |
|
Hälsning till Anton Nyström → |
Under eget tak.
Vid invigning af Stockholms Arbetarförenings nya hus den 28 oktober 1882.
I kväll vi samlat oss på egen grund
och inom väggar som vi själfva byggt oss,
att söka glömma i en högtidsstund
allt som tillförne ängslande betryckt oss.
O, det är godt att stundom kasta af
med hvardagsrocken tyngden ifrån sinnet.
Och glädjen sedan, som minuten gaf,
skall lysa upp och värma än i minnet.
Och tro mig, där i skilda värf vi gå
skall denna kvällens hågkomst länge dröja
och bringa hjärtan raskare att slå
och kanske armodsböjda hjässor höja.
Ty att vi mötas under eget tak
ett märke är, en milsten som vi grunda,
en seger, vunnen utan vapenbrak,
i ärlig kamp för tiderna som stunda.
En seger? Ja, de ringa och de små,
som dagens tunga draga förbisedda,
bevisat att de storverk ock förmå,
af andens kraft på sina vägar ledda.
Ett hus allenast? — Hvadan detta rop
om storverk då? En sal för gillegamman?
Men många slantar måste trilla hop,
förr’n dessa stenar slöto sig tillsamman.
Och hvad vi mäktat redan till i dag
en varsel är som bådar nya tider.
Vår styrka växer, och med friska tag
vi gripa in i hjulen, hvad det lider,
I samhällshjulen. Icke för att se’n
dem vräka kull och lossa band och skrufvar,
men för att stärka hvad som slitits re’n
och stäfja ångan, som på djupet rufvar.
Ty vet, det sjuder. Lägg ditt öra till
och du skall bäfva, om du rätt vill lyssna.
Och för ett trotsigt ljudande: »Jag vill»,
din häpna fråga skall måhända tystna.
Tag dig till vara! Om från ugnens glöd
en gnista springer fram som vådeld tänder,
törhända då du tarfvar hjälp och stöd
af starka armar och af fasta händer.
Må ske! Vi komma då i slutna led
och rädas ej de blodigt heta skurar.
Och skulle byggnaden ock brinna ned,
på gammal tomt vi resa nya murar.
Det är på oss historiens vilja lagt
att bära upp århundraden som randas.
Och då — »Stå stark du ljusets riddarvakt»
och vet att redan morgonluft du andas!
Och när en gång den nya dagen bräckt
och solens skimmer dimmorna fördelat,
då samlas här en tacksam eftersläkt,
som minnes oss och allt hvad godt vi velat.
Måhända våra barnabarn — hvem vet?
Den makt ej finns som slikt skall uppenbara.
Men om vi sträfva fram i trofasthet,
för deras dom ej varder svårt att svara.
De skola bärga hvad vi tåligt så.
De skola se de murkna murar ramla;
där vi blott undrat, skola de förstå
och se i klarhet, där vi skygga famla.
Det är för dem vi kämpa hvar för sig,
det är åt dem vi ställa och förvärfva,
det är åt dem vi rödja mark och stig,
de än ej födda, som en gång oss ärfva.
Och nu vi samlat oss på egen grund
och inom väggar som vi själfva byggt oss,
att söka glömma i en högtidsstund
allt som tillförne ängslande betryckt oss.
Vårt mål är klart, och framåt vägen går.
Mig tycks jag ser de skaror som sig samla
i smyckad gillesal om hundra år,
den nya då ej längre, men den gamla.