Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 06
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
6 Kapitlet.
Återseendets glädje och hoppet att åter få tillhöra hvarandra, voro emellertid för Horn och hans barn af kort varaktighet. Dagen före deras tillämnade afresa lät czaren gifva den förstnämnde tillkänna, att de svenska qvinnor och barn, som under kriget blifvit fångne, icke förr än vid en allmän fred kunde bekomma sin frihet utan genom särskilt lösen.
Det var ett förfärligt stag för Horn, att efter så många års lidanden och saknad af hvad hans hjerta hade dyrbarast i lifvet, se hoppet om dess återvinnande försvinna i sjelfva dess uppgång. Att med den skyndsamhet som erfordrades — emedan hans afresa till Petersburg, der ett svenskt fartyg väntade på att öfverföra honom till fäderneslandet, var bestämd till påföljande dag — förskaffa en lösesumma af den betydenhet som man troligen skulle utsätta för hans barn, var icke tänkbart i en belägenhet som icke erbjöd några ögonblickliga resurcer. Försänkt i det smärtfullaste bekymmer, satt han midt ibland sina barn, hvilka han förgäfves sökte trösta i sorgen öfver den nya skiljsmessa som hotade dem, då några af hans fångna landsmän ankommo för att lyckönska honom till hans befrielse, och med honom sända bref och helsningar till hemmavarande anhöriga och vänner. Bland dessa var äfven Stael von Holstein.
Den djupa sorg, som stod att läsa i Horns ansigte, och hvilken man tyckte borde vara så fremmande för honom i ett ögonblick, då man ansåg honom gå ersättningen till möte för de många lidanden har uthärdat, framkallade hos alla en stor förundran och tysta gissningar, dem Horn likväl snart skingrade, i det han helt enkelt och med sin vanliga öppenhet berättade anledningen till sin billiga bedröfvelse.
På allas ansigten visade sig uttrycket af ett sannt och varmt deltagande; men Stael var den som först uttalade det i ord och bröt den tystnad, som bestörtningen öfver generalens berättelse åstadkommit.
— Förlåt, herr general — sade han — att jag vågar framkasta ett förslag till er! Men tillåt mig fråga, om ni icke erbjudit czaren ert hedersord såsom borgen för utbetalningen af edra barns lösesumma.
— Mitt hedersord? — — Ni förstår då icke, att czaren vill fatta tillfället att visa mig, det han ännu kommer ihåg motståndet vid Narva?
— Det är icke möjligt! Trenne års tid till besinning och pröfving måste tvertom lärt honom att rättvisa de förtjenster, ni dervid inlade, och kanhända skulle han tillochmed med glädje omfatta tillfället att visa er sin aktning.
— Det är den oerfarna åldrens lyckliga lott, att se alla förhållanden i ljus och tro alla menniskohjertan om godt; men dessa bli, ty värr, ej såsom asbesten renare i pröfningen af den ungdomliga hänförelsens låga. Om han icke med hätskhet fästat sig vid detta minne, skulle han väl allt jemt qvarhållit mig i fängelse, eller skulle han låtit mig fatta hoppet om mina barns befrielse, för att sedan släcka det?
— Välan! Så vet jag ännu ett medel! Vi, fångar, skola sammanskjuta allt hvad vi ega qvar af dyrbarheter, såsom ur, ringar, m. m., samt hvad vi hafva af mynt, och hvad sam fattas i lösesumman skola vi en för alla och alla för en, med lif och ära garantera honom. Man säger om czaren, att han har en stor och ädel karakter, och om så är, vill jag väl se om han kan vägra en sådan borgen.
— Och hvem skall tillbjuda honom den? Ser ni, unge man, omkring regenterna står en mur af vaksamma lycksökare, som kallt undantränga allt, som möjligen kan misshaga dem, och tror ni icke att ert ädla uppsåt här skulle finna sitt motstånd?
Vid denna invändning tycktes Stael ett ögonblick förstummad, då Ingeborg, som hittills sutit obemärkt bland sina syskon i ett hörn af rummet, sprang upp och ropade: — Jag vet hvem som skall föra eder talan inför czaren. Hvem vill följa mig, och jag skall visa honom den rätta mannen?
Stael såg förundrad på den unga flickan, som visade så mycken rådighet. Ingeborg kände igen sin räddare, och slog blygsamt ned sitt öga, som fruktade hon, att obehörigt hafva inblandat sig i hans tal, men detta var blott ett ögonblicks öfvergående tvekan, ty i det nästa sprang hon upp, fattade hans hand och sade: Det var ni som räddade mitt lif. Jag vet att ni är både tapper och ädelmodig. Följ mig!
— Mitt barn, hvad ämnar du? — frågade Horn.
— Ack, min far, fråga icke, men lita på min förtröstan! Jag vet hvem som kan förmå czaren att skänka dina barn åt din kärlek tillbaka, och som ej skall vägra att bönfalla om deras befrielse inför honom,
Horn såg förvånad på sin dotter, al hvilken han icke väntat så mycken beslutsamhet.
— Herr general, sade Stael, jag tror knappast att der er unga dotter skulle uppträda som förespråkarinna, något afslag vore att frukta, Der våra bemödanden kunna äfventyra motstånd, skall hon besegra alla hinder, och jag vågar bedja er icke lemna obegagnad en utväg, som torde vara föreskrifven af en högre ingifvelse.
— Välan, min kapten! Om ni vill åtaga er att blifva hennes ledsagare, så är jag säker om att jag har intet att frukta, men ganska mycket att hoppas af den klokhet och värma, hvarmed mina intressen skola behandlas.
Stael tryckte Horns hand, tog derpå Ingeborgs mellan sina och sade: — Framgången kan icke uteblifva, då en engel leder stegen.
Det var till Tschammer Ingeborg förde Stael; det var hos honom hon bönföll om bemedling hos monarken för framställandet och understödjandet af förslaget om utlösningen för henne och hennes syskon; till hans hjerta hon vädjade om deltagande för den smärta, som vägde så tung på hennes fader vid hans förnyade förlust af sina barn, och för den som krossade henne sjelf vid en skiljsmessa, som beröfvade henne hvad hon hade kärast i lifvet.
Tschammer tycktes åhöra henne med godhet; hans ansigte uttryckte vänlighet, hans öga hvilade oafvändt på hennes sköna, af tårar öfversvämmade ansigte och han tvekade icke en minut om löftet, att uppfylla hennes begäran, hvarjemte han bad henne, att nu och alltid vara förvissad om det varma hjerta han hyste för uppfyllandet af alla hennes önskningar och det nit han hos czaren ville använda för deras framgång.
Lifvad af den tacksamhet och det hopp dessa löften ingåfvo henne, skyndade hon, vid Staels hand, att meddela dem åt sin fader och sina syskon, för att äfven invagga dem i de ljufva känslor, de hos henne oppväckt, men hvilka dock blefvo af så kort varaktighet, och så bittert måste afbrytas.
På aftonen kom general Tschammer sjelf och hegärde att få tala med Ingeborg. Ehuru hans mine visst icke bar stämpeln af någon särdeles ledsnad, förekom det henne dock vid hans första anblick, som hade hennes förhoppningar ingenting att af honom vinna, och denna förkänsla, som tillhör det oförklarliga i menniskonaturen, befann sig endast alltför mycket grundfästad vid förhållandenas sanning, genom det som han kom att förkunna henne.
Detta innehöll, icke allenast att czaren vägrat låna örat till de förslag Tschammer haft att framställa, utan ock att han förklarat sig icke mera vilja höra talas om någon utlösning af Horns barn, innan den allmänna freden tvang honom, att, på folkrättens grund, bevilja dem samma frihet, som de öfriga fångarne.
Oaktadt han sökte framställa denna underrättelse med all möjlig skonsamhet, verkade den likväl förkrossande på Ingeborg. Hon älskade icke allenast sin fader, med ett barns hjerta, hon vördade, hon tillbad honom, såsom ett väsende af högre ordning. Hans ömhet som fader, hans älskvärdhet som menniska; hans anseende som krigare, hans lidande i fångenskapen, allt hade stegrat hennes barnsliga kärlek till enthusiasm, och låtit henne i återföreningen, efter en så lång och saknadsfull skiljsmessa finna en sällhet, hvilken ingen annan känsla ännu bestred det uteslutande herraväldet öfver hennes hjerta.
Vid åsynen af den smärta, som hans underrättelse åstadkom hos Ingeborg, närmade sig Tschammer henne med en blandning af den förtrolighet man visar barnet och den af aktningen föreskrifna tillbakadragenhet, somm den till ungdom öfvergångna barnaåldern hos flickan ålägger mannen, och sade, i det han tryckte hennes hand: — Det kostar er så mycken sorg, att nödgas ånyo skiljas vid er fader?
— Ack, min Gud! och ni kan göra mig denna fråga! Min far, min far! Man rycker bort mitt halva hjerta, och — — — utan hopp om återseende! Det är förfärligt!… Att förlora hvad man högst älskar — — o, ni kan icke föreställa er hur det kännes här — och hon lade handen på sitt bröst.
— Hvem måste icke billiga dessa känslor af den barnsliga kärleken? — sade Tschammer med en lågande blick på hennes uttrycksfulla ansigte. — Jag önskar, jag begär icke att intaga dens plats i ert hjerta, som nu afpressar er så bittra och dock så sköna tårar, men jag ber er räkna mig såsom den, hos hvilken ni hädanefter alltid skall finna ett varmt deltagande, ett säkert stöd, en vän, som aldrig skall underlåta att bevaka er sällhets fordringar, som… Utan detta och utan hoppet, att lindrigare än någon annan kunna meddela er czarens afslående svar, skulle jag hafva afbördat denna pligt till någon annan. Ni bör alltså icke finna er ensam, öfvergifven, icke bortryckt ert halfva hjerta, så länge ni eger en vän qvar, med de känslor jag hyser för er.
Ingeborg ville kyssa hans hand, men han afhöll henne det från och sade: — Icke så! Ni är icke mera ett barn!
— Jag är det nu inför er, mera än någonsin. Då czaren rycker oss från vår fader, är det er godhet allena som icke vill lemna oss faderlösa.
— Var lugn, sköna Ingeborg, och räkna på att i mig finna ert allt. — Tschammer ville vid dessa ord trycka hennes hand hårdare i sin, men Ingeborg drog sig hastigt från honom och sade:
— Jag skall alltid föreställa mig er såsom min ädelmodige beskyddare; men ack, begär icke att jag skall älska er så som man blott kan älska en fader.
— Så — visst icke! — sade Tschammer med ett förstulet leende. — Icke begär jag att göra intrång i den barnsliga kärlek ni med så mycken rätt egnar en fader sådan som eder. Men låtom oss icke ännu tala om detta! Räkna mig blott som den, hvilken ni alltid skall finna lycklig genom att befrämja er sällhet, och tro, att då den dag kommer, som skall inviga er i ungdomens lysande tidskifte, fröjder skola uppstå för er, hvilka lätt skola komma er att glömma alla de sorger, som tillhört er barndoms lif.