Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 23
| ← Kapitel 22 |
|
Kapitel 24 → |
23 Kapitlet.
Sedan generalen ankommit till Moskau och något hvilat ut efter resans ansträngningar, gick han att besöka Ingeborg. De i staden varande fångarne hade tidigt på morgonen blifvit sammanförda och inspärrade i vissa hus, för att derifrån utföras att nedskjutas[1]. Att han således fann Ingeborg ensam i sin boning, försänkt i den djupaste smärta och med spår af tårar på sina kinder, var ingenting annat än han väntat och kunde således icke väcka några misstankar om hans offers undkommande.
— Min fru, — sade han i det han förde Ingeborg till soffan och sjelf tog sin plats på en stol ett stycke derifrån — det hårda öde, som genom czarens stränghet mot edra landsmän drabbat er, har kallat mig hit. Ni skall förlåta mig detta.
Ingeborg gjorde en böjning på hufvudet utan att svara.
— Jag har kännt ert lidande som mitt eget, och min enda tanka har varit att kunna befria er man från det öde som väntar honom.
— Er godhet är mycket stor, min general.
— Ni finner det? En större belöning kan icke skänkas mig.
— Den största måste dock vara den, som ni hemtar af ert eget hjertas bifall.
— Mitt hjerta tillhör er, det är således endast genom er, det kan skicka mig sin lön.
— Herr general!
— Ni vredgas, men bortlägg denna vrede, försona er med en känsla, som ni hos mig adlat till trohet, till evig dyrkan, och ni har räddat er makes lif.
— Är det för detta ändamål ni kommit hit, herr general, vågar jag be er lemna fristaden för min smärta, mitt toma och bedröfliga hus obesmittadt af ert deltagande.
— Ha, min fru, vill ni med detta kalla, stolta svar säga mig att ni vågar trotsa på er makt öfver mig? Kanske tror ni att jag icke skulle hafva hjerta låta sorgen bleka rosorna på edra kinder, och tårarne fördunkla edra ögons glans? Men lita icke derpå! Sätt mig icke på ett prof, det jag säger förut, att jag icke skall genomgå! Den ena elden tänder den andra, kärleken förtviflan, förtviflan hämden. Ni misskänner min känsla, endast emedan ni icke förstår dess djup. Och ni har likväl redan erfarit hur den äkta mannens kärlek sjunker ner till prosaismens och mäkleriets lumpenhet, då deremot älskarns alltid brinner med dyrkans helgade flamma.
— Hvad vågar ni säga mig, min general? Hvad berättigar er, att inför mina öron uttala dessa vanhelgande jemförelser?
— Och de skulle verkligen icke sjelfva hafva tvingat sig på er? Ni har endast varit gift i trenne månader, min fru, och ser er man beröfva er edra dyrbarheter, ni ser edra smycken ryckas från er panna, er hals, edra armar, och hvarför? — på det han må kunna öfverlemna sig åt den uslaste af alla passioner! Ni sitter efter trenne månaders giftermål ofta ensam i det toma hemmet, under det er man svärmar i otyglade bröders gillen och söker andra retelser än dem kärleken borde tillfredsställa; och ni skulle icke hafva tänkt, eller frågat er sjelf: — Skulle ej en bättre lott bort vara mig ämnad, skulle icke mitt hjerta förtjena en varmare kärlek?
— Om dessa ord äro uppfunna i tanke att inskjuta ett frö till misstroende emot min make, så äro de fruktlöst använda, och, jag nödgas tillstå det — falla med förakt tillbaka på deras upphofsman.
— Ni vill förneka deras sanning? Ni tror mig kanhända tala hvad jag icke kan bevisa?
— Jag gör det förra utan att vilja sätta er på det svåra profvet af det senare,
— Än om jag, å min sida, anmodade er derom, för att öfvertyga mig om mitt misstag? Om jag bad er att få se de nipper ni fått efter er mor, hvad skulle ni då säga?
— Herr general, — stammade Ingeborg, och hennes förlägenhet blef synbar, — det skulle vara en förolämpning, att lägga ett bevis i dagen för en oskuld som icke behöfver bevisas.
— Tschammer log. — Det är alltså makans grannlagenhet som afhåller er? O, qvinliga ädelmod! — — Det gör mig ondt, min fru, att nödgas vittna mot er, men jag har intet annat val för att ej se mig misskänd. Se här! — Och han framtog asken och slog ut nipperna på ett bord.
Vid deras åsyn bemäktigade sig den högsta fasa Ingeborg, och hon utropade med bleknande läppar:
— Barmhertige Gud. Ni vet då allt! Han är upptäckt!
— Och er kärlek är ännu densamma? — frågade Tschammer ironiskt.
— Grafven skall icke kunna förändra den! — Och bon sjönk tillbaka i soffan och gömde sitt ansigte i sina händer.
— Tag dem, min fru! De äro edra.
— Mina, o ve! Måtte deras sorgliga lott bli att sjunka med honom, med oss begge i grafven! — Dock nej, de äro profanerade af ert skämt och er lögn! Tag dem, kasta dem i sanden eller i floden, på det de för ingen må sqvallra om hur kärlek och trohet äro dömda att gå under på jorden!
— Ingeborg! — Och Tschammer tog ett steg emot henne.
— Och grymheten segra! — tillade hon i det hon sprang upp och for tillbaka.
— Lugna er, — bad generalen och återtog sin plats. — Ni har sjelf uppmanat mig dertill. Det är således grymt att straffa mig med er vrede. Hvari har jag förbrutit mig? Er mans lefnadssätt är ingen hemlighet. Man kan icke fordra grannlagenhet af folk, som mäkla med penningar. Men jag kunde icke tåla att dessa dyrbarheter befunno sig i så grofva händer. Jag har löst dem för att återställa dem till er. Det är mitt brott, mitt hela brott! Straffa mig för det!
— Hvartill denna usla lögn! Är det skämt, är det hån, min general? — Tror ni att denna stunds smärta icke är nog stor det förutan?
För att rättfärdiga sig, omtalade generalen nu allt hvad som tilldragit sig i gäststugan under natten.
Med en obeskriflig hjertklappning afhörde Ingeborg hvarje ord, men då han slutat utropade hon:
Barmhertige Gud, han är räddad! — Han har icke låtit ertappa sig! — Allt låg nu så klart för hennes begrepp och hon såg att ingen annan än Stael sjelf kunnat vara den, som lemnat generalen asken med nipperna.
Nu inträdde ordningen för generalen att blifva den förvånade. Han såg sig beröfvad föremålet för sin hämd samt hela ändamålet med sin plan förfelad, och, hvad som mest uppretade honom, att han sjelf släppt den fågel ur buren, för hvars fångst han gjort sig så mycket besvär. Hade han efter Ingeborgs glädjeyttringar ännu kunnat hysa något tvifvel om det snöpliga sätt hvarpå han låtit bedraga sig, skulle de hafva försvunnit vid det fruktlösa resultatet han erfor af de efterspaningar han låt anställa efter den föregifna köpmannen.
Då Tschammer på detta sätt såg hela syftemålet af sin hämdplan förfeladt, lät han anmäla sig hos gamle furst Gagarin.
Lyckligtvis leddes denne mäktige man alltförmycket af sitt menniskoälskande sinnelag och sin djupa menniskokännedom, för att ställa sig den föreskrifna brådskan med fångarnas nedskjutning till efterrättelse. Han visste ganska väl, att czar Petter var lika mån om sitt anseende som ädelmodig och rättvis, som het och uppbrusande till sitt lynne. Derför insåg han ock att de stränga orderna måtte vara en frukt af någon häftig vredesparoxysm, liksom att czarens värdighet och anseende i fremmande regenters ögon, och synnerligast i dens, hvars undersåter det gällde, fordrade några, åtminstone skenbara, motiver till den oerhörda domen, hvarför han redan beslutat att på egen risk uppskjuta dess verkställande intill dess han hunnit inhämta ytterligare befallningar, då general Tschammer infann sig för att anmoda honom i samma ändamål.
Furst Gagarin hade också beräknat saken fullkomligt riktigt, såsom dess utgång visade; ty efter få dagar ankommo nya order, att om de förra ännu icke vore verkställda, borde fångarne skonas till lifvet, men i stället afsändas från Moskau och utplanteras i gouvernementerna in uti landet[2].
För att emellertid statuera ett varnande exempel, till förekommande af alla vidare försök till oroligheter bland svenskarne, lät czaren dömma de i Rühlska rymningsförsöket mest blottställda och i Kasan ännu bevakade fångarne, att sändas till Moskau, att der arkebuseras; och mot denna dom var, ty värr, ingen protest.
Vid deras ankomst blefvo dessa olycklige genast, såsom läsaren lätt kan föreställa sig, ett föremål för sina få, ännu qvarvarande landsmäns deltagande. Bland dessa befann sig Hysing. Och dragen af sitt menniskoälskande hjerta och sitt kalls pligter, försummade han icke ett ögonblick att inställa sig till de fångnes hjelp och tröst. Hans egenskap af prest förskaffade honom utan svårighet tillträde i deras fängelse, der han bland deras antal upptäckte Du Rietz, samt en annan svensk, som, ehuru för honom okänd, ådrog sig hans uppmärksamhet och medlidande för den ytterliga grad af förtviflan, som stod tecknad på hans ansigte.
Sedan Hysing en stund uppehållit sig med Du Rietz vände han sig till den olycklige och fick, efter några deltagande yttranden, veta att han var kapten Linston, och att orsaken till den förtviflan, som nedtryckte honom, var icke så mycket fruktan för en död, den han måste dela med sina kamrater, som icke mer för hans maka, hvilken tilltvingat sig att få medfölja, i hopp att kunna beveka czaren till nåd för honom, och vid fängelseporten blifvit skild från honom och lemnad åt ett ovisst öde, midt i den stora staden, der hon ingen kände och ej visste hvar hon skulle finna hvarken herberge eller en god menniskas beskydd.
Vid denna underrättelse stannade Hysing icke länge qvar, utan bjöd Linston farväl, tröstande honom dermed att han gick att skaffa sig underrättelse om den arma hustrun, och försöka uträtta hvad han kunde till hennes hjelp.
Lyckan gynnade också hans barmhertiga företag, så att han ej behöfda söka länge innan han träffade fru Linston, emedan hon stannat i närheten af det ställe der hon sett sin man inneslutas, finnande en tröst uti att åtminstone betrakta de murar, som omslöto allt hvad hon egde kärt i lifvet.
Hysing förde henne till Ingeborg och anförtrodde henne till dennas omsorger; viss att hon der skulle finna det deltagande och den ömsinta behandling, som är det lidande hjertats enda balsam. Och hvem skulle bättre kunna bedöma dess smärta än Ingeborg, som nyss sjelf känt fruktan för sin makes lif och erfarit all den tacksamhet, som hans räddning skänkt henne. Det var också med en verklig tillfredsställelse hon omfattade tillfället, att med sin ömhet mot fru Linston erkänna sin skuld till den försyn, som skonat henne från ett lika beklagansvärdt. öde.
Emellertid erhöll Ingeborg genom fru Linston underrättelse om, att Du Rietz befann sig bland de dömde. Denna nyhet var henne förfärlig. Men genast fattade hon beslutet, att med fru Linston kasta sig för czarens fötter och försöka hvad tårar och böner kunde vinna öfver hans hjerta. Redan påföljande dagen ämnade de begge qvinnorna att trotsa alla hinder för att bana sig väg till czarens person; men vid det första försöket mötte dem den underrättelsen att han tidigt på morgonen lemnat staden för att begifva sig till Petersburg. Det sista hoppet var släckt, alla utvägar till räddning stängda. Påföljande dagen skulle exekutionen försiggå.
De begge fruarnes smärta var gränslös; de egde icke ett strå att fasthålla sina förhoppningar vid; de sågo icke en skymt af räddning, och timma gick efter timma, blott för att nedtrycka förtviflans dolk så mycket djupare i deras blödande hjertan.
Det vore svårt att afgöra om Hysing, som fått sig uppdraget själasörjarns verk hos de dömde, hade den smärtsammaste pligten att uppfylla hos dem eller hos de begge förkrossade qvinnorna, mellan hvilka han troget delade hvarje stund af dessa sorgliga dagar.
Den afgörande dagen var redan inne. Vi vilja icke plåga läsaren med skildringen af det hjertslitande afskedet mellan Linston och hans maka, eller den bittra smärta, som blandade sig i det farväl, som tilläts Ingeborg och Du Rietz att vexla med hvarandra. — Detta uppträde var redan slutadt; snyftande och med tårfyilda ögon sutto de båda olyckliga fruarne åter i sitt her, då klockans ljud bebådade att den förfärliga timman var inne.
Vid dess slag nådde den arma makans förtviflan sin höjd. Den var för stark, för våldsam att tillåta kroppen denna domning, som tillika döfvar qvalen och med medvetslösheten sänker våra sinnen i ro. Hon ville ut; hon ville till platsen; ville återhålla soldaternas arm, eller ställa sig sjelf framför gevärens mynning. Hon var förförlig. Smärtan gjorde henne till en furie.
Midt under detta utbrott inträdde ett bud och lemnade Ingeborg ett bref i handen. Vid dess läsning undföll henne ett rop. Dess innehåll var:
“Er svåger, Du Rietz, är benådad. Det är er han har att tacka för sin räddning genom
T. O. Tschammer.”
Dessa rader voro daterade från czarens nattqvarter i Pleskow.
Några ögonblick härefter inträdde Du Rietz sjelf.
Vid hans åsyn och vid underrättelsen om hans benådning uppgaf fru Linston ett förtviflans anskri.
Vi vilja icke ge afunden den minsta del i de känslor, som nu öfverväldigade henne; men vid jemförelsen af den lycka, som kunnat vara hennes, föll hennes öde med dubbel tyngd på hennes arma hjerta. Hennes sista krafter voro krossade och både kropp och själ dukade sedan hastigt under för tyngden af sitt eget brustna väsende. Inom kort tid låg hon på sjukbädden med intet annat hopp, än det att snart förenas med sin förutgångne make.