Geyser/Vårrop
| ← Ned med sköflarne! |
|
Snödroppen → |
Vårrop.
Ljuset sig åter tänder.
Vintern sitt välde sett.
Solen hvar ismur bänder
med sina strålespett.
Himlen allt högre blossar.
Tröjan kring fjället lossar.
Forsarnas jubelröst
klingar ur friadt bröst.
Vattnet var stumt som drifva.
Nu har det röst som våg.
Våren vill stämma gifva
flakarnas långa tåg.
Våren vill samla alla,
som emot hafvet svalla —
samla till mäktig flod
i obetvingligt mod ...
Vinter, med håren hvita,
du är mot våren svag!
Ej på din snögräns lita!
Blommor den bär en dag.
Fåfängt din junkerkammar
sätter mot tiden dammar —
ingen fördämning stod
evigt I tidens flod.
Se blott, hur Mälarn strömmar,
vintriga herrehus!
Aldrig med dina tömmar
tämjer du hvirfvelns brus.
Vågor, af våren burna,
hinna till hafvets urna,
reda oss regn och vind —
står du för bilden blind?
Evig vasall af polen
var ej de svenskes land.
Också kring härskarstolen
vårades efter hand.
Vikit har folkets dvala.
Nu vill det vaket tala.
Vidga dess unga bröst!
Upp, och gif folket röst!