Gift/Kapitel 5
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
5.
Ugglorna bodde i det skulpterade löfverket rundt omkring de höga spetsbågade korfönstren i domkyrkan och i de fyrkantiga muröppningarne uppe i tornen.
Ljudlöst hade de flugit i sex hundra år mellan kyrk- och klosterfönster, från skorsten till skorsten, genom portar och hål och i långa, trånga korridorer, der de mötte lärda män i filtskor med böcker och pergament.
I storm och mörka nätter hade de sutit på stenarne framför det lilla bågfönstret, der det var en ljusstrimma; och deras vilda skrik hade kommit den bleke mannen der inne till att korsa sig och lyfta ögonen från det dunkla stället hos Tacitus upp mot krucifixet på den hvita väggen.
Men krucifixet blef nedrifvet och stoppadt i säck; i de långa korridorerna och uppåt slitna vindeltrapporna flyktade rädda munkar, och in stormade skinnklädda män med blodiga yxor, ransakade kistor och bänkar, samlade silfverbägare och heliga kärl, drogo fram munkarne och pinade dem till att lemna fram klostrets skatter och sprungo efter bispen genom hela biskopsgården, genom löngången, ända upp till högaltaret och höggo ned honom, så att blodet rann nedåt stenhällarne i koret.
Och den lilla fiskarestaden, som tryckte sig förskrämd upp till klostermurarne med trånga gator och trähus, brann upp i en fart och elden härjade kyrkor och kapell.
Men efterhand växte de små trähusen upp igen; stora böter och rika gåfvor strömmade åter in i biskopsgården; tionde af haf och land och de sällsynta silfverskillingarne måste samma väg, och det vimlade af främmande munkar och kaniker, både feta, starka engelsmän och svarthåriga klerker söderifrån med fina ansigten.
Makt och lärdom reste murar och torn, och rökelsen fylde den präktiga kyrkan, der klerkerna sjöngo för de fiskare och bönder, som lågo framstupa och mumlade det de icke förstodo.
Det kom främmande fartyg till bryggorna och förde guldvirkade messkläder, kyrkklockor och altarkärl och starkt vin för klostrets svala källare.
Men i de trånga gatorna och prången bakom fruktträdgården, der lågo munkarne på lur efter flickorna; och medan de messade och sjöngo uppe i domkyrkan, voro ett par lampor tända i den hvälfda källaren under bispens kapell; och der sjöngo de också, medan vinfatet kluckade och flickorna skrattade, och der dansade munkarne, så att kåporna flögo.
Men dansen tog slut, och glansen gick af, och flickorna fingo fred för de galna klerkerna. På ett stort bål midt framför kyrkan brändes alla domkapitlets dokument, papper och pergament med stora vaxsigill och böcker i gyllenläder och hvitt kalfskinn; men allt hvad silfver och guld hette samlades, höggs af, refs bort, afskrapades till det sista korn, som hade glans, och i stället kom kalk, invändigt och utvändigt, och öfver allt kalk, likhvit, torr och kall.
Nu kom den bästa tiden för ugglorna, medan kloster och kapell långsamt föllo samman i ruiner, och hvad tiden gjorde litet i sender, fullförde menniskorna i större stycken. Än röjdes murar och gamla äplegårdar för en ny gata; nästa år nedbröts biskopens prydliga capella domestica, emedan fru prostinnan ville sig derutaf låta inreda en ny svinstia; och slutligen stod domkyrkan allena igen, fallfärdig i sin kalkputsning, rundt omkring små dumma trähus, af all den papistiska herrligheten hvarken sten eller pergament qvar.
Endast ett blef qvar på de gamla tomterna — utom ugglorna.
Makten var försvunnen, lärdomen var försvunnen, kalken hade begraft all skönhet, som fans der; men latinet klibbade vid stället, latinskolan, mäster Erik och grammatiken.
Korgossarne förvandlades småningom till vanliga skoldisciplar; de flyttade från ett rum till två rum, som smetades upp på gamla klostermurar, tills de stoppades in i en ny fyrkantig skollåda med nakna väggar och fönster af matt glas; mäster Erik och grammatiken flyttade med.
Och när ugglorna, som äfven troget hade följt med, sutto i de stora bokträden utanför rektorns studerkammare, for äfven han tillsammans vid deras vilda skrik och lyfte sina ögon från Tacitus — det var samma intressanta, men dunkla ställe.
Ty under de många hundra år, som all lärdom hade lefvat i detta sköna och utvecklade språk, hade, besynnerligt nog, ingenting frambragts, som var värdt att läsa på latin. Nu som för sex hundra år sedan sutto de lärdaste hufvud och gnedo sina pannor mot dessa intressanta, men dunkla ställen hos Tacitus.
Och fortfarande gick slägte efter slägte till mensa rotunda, der mäster Erik och grammatiken mottogo ungdomens offer af tid och flit, för att till gengäld föra de skickligaste bland dem så långt, att de kunde få gnida sina pannor mot Tacitus. —
Bokträden voro ej gamla i jämförelse med de ruiner, bland hvilka de växt upp. Men de hade dock i mer än hundra år lyft sina kronor öfver den låga trästaden och utbredt sig långt öfver den rymliga skolgården.
Och under deras grenar hade det muntra sorlet af unga slägten, som kommo och gingo, susat; dagens ständiga växling mellan stillheten under lektionen och det lössläppta allarmet under lofstunden med hundra småfötter trampande jorden och ett skrik i luften som af vilda fåglar.
Men när dagen var förbi och lärarne hade tagit allt sitt tyranni och all sin tråkighet med sig hem till sig sjelfva, då fyldes skolgården af den utpinade ungdomens frihandsarbete.
Allt hvad som fans af byggnader, träd, trappor och portar fick lif och namn. Och efter den döda dagens lek med döda namn och liflösa former, lekte den lefvande ungdomen ett fantastiskt lif fullt af namn med klang och genklang i de små förtorkade hufvudena.
Då seglades det jorden rundt, och kapare sköto fram bakom träd och hushörn, eller röfvare lågo på lur under trappan. Och alltsom ljuset aftog och skymningen utplånade minnena af dagens hårda dressyr, vaknade och ökades de förspilda och obrukade krafterna; och riddaresinne, obrottslig vänskap och hjeltemod flammade upp i små vilda strider och vågstycken, som aldrig glömdes.
Men under de stilla höstaftnarne, när boklöfvet låg tjockt under träden, innan stormen hade virflat bort det eller vaktmästaren samlat in det i sin rökkällare, då kommo indianer och krypskyttar smygande i skuggan — eller också var det pretendenten, den olycklige Stuart, som arbetade sig fram genom storm och oväder mot ljuset från Betty Flanagans hydda.
Och när dörren till vaktmästarens rökkällare gick upp, så att det röda ljuset föll i strimmor ut i mörkret under träden, då satt der tätt af Rundhufvud omkring elden i tunga stöflar med kragar och jernsporrar; deras kappor hängde till torkning rundt omkring spiseln, och de långa svärden med korshandtag stodo uppåt muren. Gamla Betty lyfte upp det runda trälocket, svartbrändt i kanten, och upp ur den väldiga grytan steg den starka lukten af fårkött, kål, potatis och kryddor, som kokades tillsammans — högländarnes älsklingsrätt!
Innanför rökkällaren och under hela skolbyggningen var det dolda gångar och hemliga öppningar mellan de gamla oförgängliga klosterkällarne, der de modigaste trängde in och kommo tillbaka betäckta med dam och kalk.
Och hvad de berättade gick igen från klass till klass, lade under den hatade skolan en hemsk undergrund af gamla ohyggliga klosterhistorier, hemlighetsfulla samqväm med döda munkar, som gingo igen; lågbågade fönster med långa strimmor af dödsblekt månsken.
Och sjelfva leken dog bort, när det blef riktigt mörkt och kattugglorna började skrika; och från domkyrkan med de höga tornen och från de svarta munkkällarne kom det så mycket hemskt och vederstyggligt, att de lomade hem för att läsa lexor. —
Det var stora vackra träd, bokarne på skolgården. Men ett år började det, som stod ytterst mot norr, att tvina, nästa år gick det ut; här och der i raden blef ett träd sjukt, väldiga grenar, murkna inuti, blåste ned om vintern.
Alla de, som förstodo sig på träd, fingo brådtom, och det framkom många gissningar och förslag. Några ansågo, att jorden var för hårdt tilltrampad om rötterna och ville, att det skulle påtas litet i den; andra ville skrapa stammarne, och några voro af den åsigten, att det kom ej nog ljus in under grenarne, och ville ha topparne afskurna.
Ingen tycktes vilja förstå, att jorden var sur, träden gamla och ruttna, så att ingen konst kunde hindra dem från att vissna och dö.
Men liksom träden vantrifdes, så var det också som om det lade sig en tyngd öfver sjelfva den skola och ungdom de öfverskyggade.
Mäster Erik dansade ej längre lustigt med grammatiken, han var bortlagd. Och efter denna skilsmessa tycktes grammatiken täras bort som en enka, hvilken mist sin bättre hälft. Latinet ville ej riktigt gro längre trots allt möjligt besvär; ingen kunde vara blind för att kunskapen om det herrliga språket gick tillbaka år för år.
Och oaktadt de icke lärde sig hälften så mycket latin som för 30 år sedan, såg ungdomen likväl blek och öfveransträngd ut. Det var ömkligt att se de bleknäbbade dvärgar, som nu för tiden med möda kunde släpa sig igenom de allra tarfligaste pensa till studentexamen — isynnerhet om man tänkte på de karlar, som fordom »deponerade».
Lärarne gingo nu som gengångare. En vissnad, butter skara, som under årens lopp utvecklade hvar sin besynnerlighet till karrikatur, emedan deras ensamma lif var att sitta i katedern och strö dam på en ungdom, som de icke förstodo.
Men många märkte de lärda skolornas aftynande. Från hela landet kommo samstämmiga iakttagelser och beklaganden; och alla skolmän satte sig i rörelse, stucko näsan i papperen och uppvirflade små moln af extra fint filologiskt dam.
Några ansågo, att det skulle bli bra, om lärjungarne fingo särskilda pulpeter, andra ropade på ett nytt och mera tidsenligt ventilationssystem; en och annan lofvade sig en ny uppblomstring af lärdom och helsa för den kära ungdomen, om tyngdpunkten i undervisningen blef förlagd från latinet och öfver på grekiskan.
Ingen tycktes vilja förstå, att systemet var föråldradt och sjelfva lärdomen murken, så att ingen konst längre förmådde hindra det döda från att förpesta det lefvande.
Rektorn suckade mången afton, när månen sken öfver skolgården och utöfver staden, som växte och blomstrade på sitt sätt. Skolan blomstrade icke; hvarje år fann han färre hoppfulla elever för latinlinien, medan det var tillräckligt med raska gossar, som tidigt slutade och gingo till sjös eller till utlandet för att lära sig handel.
Han vände sig bort och gick ut i den stora trädgården på andra sidan om huset. Här hade han en liten fredlig plats under ett urgammalt päronträd, der han satt om sommaraftnarne och snusade eftertänksamt. Men icke heller här, skild från staden och hela verlden bakom den höga kyrkogårdsmuren — icke heller här fick han fred för oroliga tankar.
Huru litet den behagade honom, hela denna nya feberaktiga tid, och huru den oroade honom, oroade honom uppriktigt som ett tillbakasteg mot barbariet, denna ringaktning för de klassiska studierna, som började visa sig både här och der.
Men han ville ej tappa modet; ännu stodo de dock, Gud vare lof, de gamla klassikerna; oöfverträffade af någon senare tidsålders män, höjande sig upp öfver alla tider, liksom sjelfva denna sköna kyrka höjde sig öfver den trånga, dumma fiskarestaden med sina ädla och allvarliga linier. Och från kyrkan var det, som om det gick ett luftdrag öfver ruinerna, fram öfver skolan, fram öfver honom sjelf, i det han reste sig från bänken. Styrkt som efter en bön gick han full af kraft och tillit upp på sin studerkammare, för att gnida sin panna mot Tacitus. —
Och ugglorna störde honom icke; skolan och staden hade blifvit dem för stora och bullersamma, de försvunno plötsligt och voro borta.