←  III. Stånga Kyrkas Portal
Gotland och Wisby i taflor
av Carl Johan Bergman

IV. St. Catharina
V. S:t Lars  →


[ bild ]
P A Säve del. E Westerberg lith.Em. Berentzen & Co lith. inst.
Alb. Bonniers förlag

St. CATHARINA KYRKRUIN

(Wisby.)

[ 9 ]

IV. S:t Catharina,
Franciskaner-klostrets Kyrka.

Franciskaner-huset i Wisby intager i den skandinaviska klosterhistorien en ganska förnämlig plats för sin höga ålder — troligen har det varit det äldsta i Sverige[1]) —, för sitt betydliga bibliothek, för derstädes förda och till våra dagar bevarade dyrbara historiska »Annaler», samt icke minst för sin stora och praktfulla kyrka.

År 1233 bosatte sig Franciskaner i Wisby, och derifrån spridde sig denna munk-orden till Söderköping (1235), Skara (1242), Upsala (1247), Enköping (1250) och Stockholm (1260).

Af deras kloster i Wisby, beläget i sjelfva medelpunkten af staden och invid stora torget, finnas endast några få hvalf qvar; dess i ruiner qvarstående kyrka har mot söder varit sammanbyggd med klostret, om hvars omfång och inredning intet är bekant. Att dess byggnader, kyrkogård och trädgård omslutit den ännu i dag s. k. »Klosterbrunn», är emedlertid troligt; och grofva grundmurar och hvalfrum uti de närbelägna husen antyda fordna tillhörigheter till klostret.

Alldeles invid södra kyrkmuren finnes qvar ett kloster-rum, 26 alnar långt och vid pass 8 alnar bredt, med mot öster qvarsittande spetsbågigt hvalf, och med förstörda fönster mot öster och söder, flera nischer och 3:ne dörröppningar (deraf 2:ne tillmurade) troligen till läktare inne i kyrkan, samt en trappnedgång i sjelfva kyrkmuren. Under detta hvalf är ett annat, till hälften under jorden, vid pass 7 alnar djupt, med spetsbågigt hvalf och prydt invändigt af vackra hvalf-fötter, till hviiket hvalf en trappa, lika bred som hvalfvet, från vester leder ned; äfven detta hvalf, hvars fönster-öppningar mot öster äro förstörda, har till kyrkan haft flera ingångar, af hvilka 2:ne sedan blifvit tillmurade. Sydsidan af dessa på hvarandra byggda hvalf är numera höljd af vinrankor. — Uppe på den mycket ojemna södra kyrkmuren synas många spår efter fordom vidbyggda hvalfhus; grofva hakstenar i flera linier till uppbärande af takstockar sitta der, och vester om ofvannämnda hvalf, ett par alnar från marken, synas konsoler samt i sjelfva muren fördjupningar efter vid dem fästade rundbågshvalf, som troligen tillhört den klostergång eller »Ambitus», om hvilken det i klostrets »Annaler» heter, att den år 1443—45 blef iståndsatt och värdigt prydd med glasfönster. I samma »Annaler» omtalas vidare, såsom delar af klostret, ett Sommar-refectoriumedificium refectorii estivalis»), der munkarne åto tillsammans, färdigt år 1403 genom klosterbrödernas försorg; ett »Södra Dormitorium» eller sofrum, till hvars tak år 1409 erhölls en testamentarisk gåfva; ett »nytt hus» vid klostrets östra sida, uppfördt 1419, samt ett »nytt Bibliothek» uppbygdt 1442. — Vid kyrkans sydvestra hörn sträcker sig mot söder en inuti hvälfd, i sednare tider till hvarjehanda förvaringsrum inrättad byggnad, 51 alnar lång, 13½ bred och omkring 10 alnar hög till foten af det i sednare tid tillkomna tegeltaket, med 3:ne tillmurade fönster i södra gafvelmuren; denna byggnad har dock icke någon portöppning till sjelfva kyrkan, ej heller någon arkitektonisk märkvärdighet.

Att Franciskanerna i Wisby varit särdeles ifriga i sitt åliggande kall såsom Tiggare-munkar, synes ej blott af anteckningar i deras »Annaler» om erhållna talrika gåfvor och testamenten, och om särskilta beskickningar för allmosors insamlande äfven till länderna öster om Östersjön, om derstädes erhållna gåfvor samt gifvarnes och gifvarinnornas namn, titan ock af storheten af den kyrka, de förmådde bygga och underhålla, af Bibliothekets rikedom, och af de förråder utaf helgedomar (reliker), lösören och penningar, samt jordbesittningar, som de sig förvärfvat — ehuru det enligt Ordens stiftelse-urkunder var dem uttryckligen förbjudet, att ega eller förvärfva fastigheter, räntor eller några slags inkomster: tvertom skulle de, som till tecken af deras officiella ödmjukhet hette »Fratres Minores» (de mindre bröderna) och »Barfota-munkar», lefva endast för dagen af de frommes allmosor. Nämnda ursprungliga förbud, som äfven gällde Dominikanerna, fick emedlertid i de följande tiderna opåtaldt öfverträdas. Hvilka inkomster Franciskaner-klostret i Wisby egt, synes ock deraf, att det kunde lemna penningförsträckning åt en af sin tids mäktigaste män, Herr Ivar Axelsson Tott, hvilken år 1455 efterträdt sin broder, Herr Olof Axelsson såsom Befallningsman på Gotland. När nemligen Herr Ivar år 1466 skulle hålla sitt bröllop med Konung Carl d. 8:de Knutson's dotter Magdalena, fick han af klostret låna 300 mark silfver reda penningar, och lemnade såsom pant derföre två stora åkrar och s. k. Gråbo-hage med tillägor, äng och betning och allt annat, både vått och torrt, som dertill hört. År 1483 öfverlemnade Herr Ivar åt klostret till evärdlig ego de pantsatta lägenheterna såsom valuta för skulden, och i hvad dessa uti värde öfverstego lånesumman, det gaf han till klostret för sig, sina föräldrar och alla kristna själar, och Herr Ivars måg Herr Arved Trolle till Bergqvara lemnade år 1498 i särskilt bref sin stadfästelse å nämnde gåfva.

Wisby-Franciskanernas bibliothek prisas i Medeltidens krönikor såsom det rikaste i Sverige, och anses hafva egt 2000 gamla Codices utom ett stort antal nya[2]). Bland dess handskrifter nämnas flera i »Annalerna», såsom [ 10 ]»Sermones, III. volumina», »Promptuarium», »Codex de Sanctis», »Dieta Salutis», »Postilla super Evangelia», »Summulum juris», icke till förglömmandes en »Ovidius moralizatus» m. fl. Att ett nytt bibliothekshus måste uppföras år 1442, betyder kanske, att det gamla blifvit för trångt för den vexande handskrift-samlingen. År 1443 blef större delen af böckerna, i följd af under Medeltiden icke ovanlig omsorg om den dyrbara egendomen, med kedjor fastläst vid hyllorna på brödernas bekostnad. Hvart dessa manuskript-skatter samt klostrets öfriga diplomer tagit vägen, eller om de i de många olycksöden af brand och plundring, som staden genomgått, blifvit förstörda — derom är (för författaren) intet bekant. Af gåfvobrefven till klostret äro dock några få i behåll. — Att dessa Franciskaner sjelfva upptecknade sitt klosters och sin samtids märkliga händelser, och att deras latinska anteckningar blifvit bevarade, är redan nämndt. Originalet dertill, en pergaments-codex med titel: »Annales fratrum minorum in Wisby» finnes i Kgl. Bibliotheket i Stockholm, och stycken deraf äro utgifna både i »Scriptores rerum danicarums och i »Script. r. suecicarum medii ævi». Dessa annaler innehålla ett »Calendarium perpetuum», upptagande dödsdagarne för klostrets välgörare samt dessas för själamässor gjorda gåfvor; vidare: »Märkliga händelser» på och utom Gotland, samt »Necrologium» eller förteckning på dem som fått sin lägerstad i klostrets kyrkogård. Klostrets styresmän kallades »Gardianer», och mången af dem är nämnd i »Annalerna»; bland klosterbröderna omtalas der »Lektorer», som skötte undervisningen; »Terminarier», som predikade på landsbygden; »Skriptorer», som upprättade urkunderna; »Konfessorer», som skötte bigten; »Sakristaner», som vårdade relikerna; och »Provisorer», för hushållningen; vidare »Orgelnister», »Läkare», jemte andra tjenare. Bröderna, som än benämndes »Minores», än »Barfota-munkar» och än »Gråbröder», af deras askgråa, torftiga drägt, voro dels prester, dels lekmän; alla hade till hufvudsaklig pligt att samla allmosor. Endast presterna hörde bigt och gåfvo absolution. De som ännu icke aflagt klosterlöftet hette »Novitier», »Juvenis»[3].

Bland de många Gillena i Wisby fanns ett, som hette Sankt Catharina Gille, och hvars stadgar finnas i Wisby Domkapitels arkiv[4]. Detta gille har troligen stått under Franciskaner-klostrets och Catharina-kyrkans tillsyn och beskydd.

Klosterkyrkan med nybygdt chor år 1412 ånyo invigdes, helgades hon till ära åt Gud, S:t Catharina, S:t Maria .Magdalena, S:t Franciscus, S:t Antonius, S:t Ludvig och S:t Clara, samt gifver oss i sitt nuvarande förstörda skick ett begrepp om huru hon var vid början af 1400-talet. Flera af byggnadens hufvuddelar, de tolf åttkantiga pelarne, sidomurarna med ursprungligen rundbågiga både portar och fönster, af hvilka sednare alla utom ett blifvit tillmurade eller ock utvidgade till bredare och spetsbågiga, m. m., äro från äldre tid. Strelow'ska Krönikans uppgift, att kyrkan blifvit bygd år 1160, passar ingalunda med tiden för Franciskaner-Ordens stiftelse (år 1209) och för dessa munkars ankomst till ön (år 1233), såframt man icke skulle vilja antaga, att de inflyttande Gråbröderna fått en redan befintlig kyrka åt sig upplåten. Här må i förbigående nämnas svårigheten att bestämma de gotländska kyrkornas byggnads-år: Strelow, i sitt tidehvarfs äflan att flytta händelserna så långt tillbaka som möjligt, uppgifver fleras byggnads-tid före eller vid medlet af 1000-talet, hvilket är orimligt, enär Kristendomen genom Konung Olof den Helige först 1030 blef på ön införd, hvilket skedde med vapenmakt och tvångsdop samt med dessas vanliga följd: återfall till hedendomen. Endast för en af Wisby' kyrkor, S:t Maria, har man året för dess färdigbyggnad (i rundbågs-stil) och invigning med säkerhet bekant, nemligen året 1229, och detta historiska faktum bör icke lemnas å sido, då man för de andra kyrkorna, i brist på urkunder, vill försöka sig med gissningar. Den s. k. romaniska öfvergångs-stilen (med blandad rund- och spets-båge), som märkes i de flesta af Wisby-monumenterna, anses hafva varit rådande omkring sednare hälften af 1100-talet[5], och ungefär omkring denna tid torde dessa kyrkor hafva blifvit bygds, de flesta dock i följande århundraden mer och mindre förändrade.

Till sin form är kyrkan en basilika (rektangelformig) med fem-sidigt chor mot öster och med förhus mot wester[6], samt mot söder flera tillbyggnader.

Choret (af år 1412) är af huggen sten, i ren och enkel spetsbågs-stil; dess invändiga bredd under Thriumfbågen (mellan den egentliga kyrkan och choret) är 12 alnar 4 tum; dess längd 16 alnar 14 tum. Egentliga kyrkan är vid pass 74 alnar lång och 28½ dito bred. Förhuset, som troligen burit det fordna tornet, och som har en port mot wester och flera fönsteröppningar i olika stil, är vid pass 13 alnar långt och 17 alnar bredt[7].

Några i byggnads-historisk hänsigt mycket anspråkslösa anteckningar om kyrkans särskilta delar må nu meddelas.

[ 11 ]Choret har sju höga, omkring 2 alnar breda, spetsbågiga, med delvis förstörda klöfverblad eller rosetter i ogiverna, och fordom två-delade fönster, med skråa platter och smygar både in- och utvändigt. Öfver hvarje fönster böjer sig en smakfull listbåge, som sänker sig mellan fönstren och slutar med en fin konsol. Fönstren sitta vid pass 6 alnar från marken, utom det westligaste på norra sidan, hvilket har måst sättas högre för den derunder fordom varande, nu alldeles förstörda Sakristian. Denna har en, sedan tillmurad, dörröppning inåt choret , hvilken under en rak spetsbåge visar en vacker, spetsbågig, ndinglistad och fördjupad portal med en upphöjd, synnerligen mjukt skuren rosett i ogiv-fältet öfver dörren. Snedt emot denna port är i södra chor-muren ett spetsbågigt, med listverk omfattade Sedile (prest-säte), 4 alnar 5 tum högt och nära 3 alnar bredt. På samma mur längre mot öster ett fyrkantigt (1 aln 20 tum högt, 19 tum djupt) Altarskåp för de heliga kärlen, omgifvet af en framspringande, med listverk sirad stenkarm. Af Högaltaret finnes intet qvar: det har, bland annat, innehållit reliker af S:t Maria Magdalena, hvilka der år 1412 vid kyrkans nya invigning åter nedlades. Alla golfstenarne äro i förra tider borttagna. Af chor-hvalfvet är nästan intet qvar. — Med detta sitt nya chor blef kyrkan d. 25 Sept., söndagen före Michaëli, år 1412 ånyo invigd af Albertus, Biskop i Schopia och Erkebiskopens i Riga Johannes' vikarie, med bifall och samtycke af Knut »med Guds nåde» Biskop i Linköping, såsom det heter i kloster-annalerna.

Den ordning, eller rättare oordning, i hvilken kyrkans vackra Pelare stå, bevisar — liksom så, mycket annat i denna och andra Medeltids-kyrkor — den Gotiska konstens subjektiva frihet och oberoende af den i Antikens byggnadsverk så väsendtliga symmetrien. Att med och trots denna, i det helas behagfulla anordning liksom fördolda regellöshet ändå kunna åstadkomma något verkligt vackert, det är Gotikens hemlighet. Och hvad nu S:t Catharina angår — hvem skulle väl vid första anblicken af hennes inre kunna ana, att pelarne på ingendera sidan stå i parallela linier; icke heller är på någondera sidan pelarnes afstånd från hvarandra lika, utan vexar från 7½ till öfver 11 alnar. De mycket enkla och (med undantag af några knoppar på en pelares bas) och endast list-beprydda och för öfrigt siratlösa kapitelerna och baserna äro knappt parvis lika. — De tolf pelarne tero till kapitalarna 21 alnar höga, åttkantiga (med 20 tum i hvar sida), 2 alnar 13 tum i genomskärning, samt alla synnerligen bastant bygda af i hvarje lager endast 2:ne mot hvarandra, än i öster och wester och än i norr och söder, liggande halfvor, af omkring 20 tums tjocklek. Det sjette, westligaste pelarparet är till en del inbygdt uti de, i sednare tid (slutet af 1500-talet) uppförda murar som bära det nuvarande trä-tornet, hvilket sålunda oskickligt och förmätet har inkräktat en del af mellanskeppet och förminskat dess sköna perspektiv. — Hvalfkuporna i både mellan- och sido-skepp hafva längesedan störtat; men ännu höja sig mellan pelarne fina, spetsbågiga djupt listade hufvudbågar, mellan hvilkas stenar dagen mångenstädes synes, men den ena stenen binder den andra, och de smärta i höjden sväfvande bågarna bibehålla så med dristigt behag ett sammanhang, som hvarje ögonblick tyckes vara i fara att upplösas. Det fina skelettet af dessa spetsbågar, emot den blåa himmelen och mellan de af träd och buskar smyckade mellanmurarna, göra ett oförgätligt intryck, och mångengång, när solen eller månen midt igenom det medlersta chorfönstret inkastar sitt ljus, afteckna sig på vestra fondmuren af dessa bågar skugglinier, den ena under den andra, och kyrkan, som då tyckes vara dubbelt så lång, blir för det drömmande ögat dubbelt skönare.

Såväl mot norra som södra sidoskeppets östra mur torde mindre altaren hafva stått, att dämma efter spår af sedilia och altarskåp i murarna. I »Annalerna» omtalas ett »Alla Helgons Altare» , der skeppsredaren Heghewald af Ner (Närs-hamn) i sitt testamente för sig och hustru betingar sig själamässor. Dessa sido-altaren äro, liksom kyrkans öfriga tillbehör af orgelverk, chorbänkar, dopfunt m. m., längesedan förstörda. Alla grafstenarna i golfvet, likasom å kyrkogården, äro likaledes borta. En fin gräsmatta, öfver hvars grönska de gråa pelarna och murarna resa sig, betäcker nu de fordna grafvarna och de förmodade underjordiska hvalfven. Hvad dessa sednare angår, är säkert att åtminstone i kyrkans östra del finnes en hvalf-våning, af hvilken för vid pass 20 år sedan i södra sidoskeppet syntes ett (sedan tillkastadt) hvalf, från hvars norra sida en smal, rundbågig port, belägen ungefär midt emellan chorhörnet och den närmaste (med ett inhugget stensnidare-märke, en hammare, utmärkta) pelaren, ledt in under mellanskeppet, och till hvilket hvalf i södra muren synes tvenne sneda nedgångar. Dolda hvalf och hemliga gångar höra just dessa kyrkor till, och folksägner förtälja ännu, att alla Visby-kyrkorna haft aflägsna underjordiska utgångar, genom hvilka i farans stund tempelskatterna skulle kunna räddas. Catharina-ruinen, så märklig och skön ofvan jord, skall kanske, när nämnda hvalf blifva uppgräfda, erbjuda nya märkvärdigheter: en underjordisk våning med hemlighetsfulla gångar och dystra katakomber.

I norra sidoskeppet finnas numera qvar blott 2:ne af de 7 högspetsiga hufvudbågarne (den ena inmurad i den vestra väggen); de öfriga hafva, liksom alla hvalfkuporna, längesedan störtat till följe deraf att den norra, på osäker grund uppförda sidomuren gifvit sig ut (upptill nära ½ aln). I detta sidoskepp, längst i vester, har kyrkans förnämsta port funnits: den är dock tillmurad och till en del bortskymd af en väldig kontrefort, som troligen [ 12 ]blifvit uppförd då norra muren började gifva sig, och bestående af en grof spännbåge, som fortsättes mot norr, längs gatan, med 2:ne mindre (tillmurade) bågar, invid hvilka mot öster en längesedan förstörd mindre byggnad varit uppförd. Nämnda portals yttre visar ett med raka linier högspetsigt gafvelfält, derpå en .bild i halfupphöjdt arbete tyckes hafva funnits: sjelfva portöppningen har varit spetsbågig. — Midt på samma mur är en, också tillmurad, utvändigt rundbågig port, och längre mot öster en tredje port med utvändigt rakt högspetsigt gafvelfält öfver spetsbågig portöppning, i hvilken dock sedan en fyrkantig, fordom genom en midtpelare tvådelad stenkarm blifvit insatt. Detta sidoskepp har mot norr fem och mot öster ett fönster, alla i ogiverna prydda med klöfverblads-ornamenter, samt omkring 2 alnar breda och ursprungligen tre-delade. Utvändigt har norra sidomuren mellan fönstren vägg-pilastrar.

I södra sidoskeppet märkes längst i vester en mindre rundbågig port af slipad gotländsk enkrinit-marmor, med omvexlande röd- och grå-aktiga stycken. Längre mot öster äro 3:ne dörrar, deraf 2:ne rundbågiga och i sednare tid tillmurade, samt en som under en rak spetsbåge företer en upptill klöfverbladsformig dörr-omfattning, hvilka alla förenat kyrkan med klosterbyggnaden. Af detta sidoskepps sju högspetsiga hufvudbågar äro blott 3:ne var (den vestligaste är inbygd i vestra muren). Här finnes mot söder fem och mot öster ett fönster, lika med dem i norra sidoskeppet. Södra långmuren har invändigt flera nischer, och visar, likasom andra delar af kyrkan, öfverallt spår af stora förändringar: utom hvad redan är ordadt om tillmurade både rundbågiga dörrar och höga, smala rundbågsfönster, böra nämnas högt uppe qvarsittande, fint ornerade hvalffötter, med spår å väggen efter derifrän utgångna hvalf, samt ett till rund fönsteröppning förändradt spetsbågigt fönster, vittnande om att sidoskeppen ursprungligen varit högre; äfvensom tecken finnas som angifva, att man i början ämnat göra kyrkan längre mot vester. I norra långmuren sitta, både ut- och invändigt, inmurade fragmenten af fordna listverk till fönster eller portar, med s. k. spikhufvuds-ornamenter, minnen af en äldre byggnadssmak.

Från detta södra sidoskepp är i muren en trappuppgång till ett af kloster-rummen och vidare upp genom hela muren till kyrkans fordna loft.

Choret är lika omsorgsfullt bygdt och af lika inhuggen sten ut- som invändigt. Dess vackra yttre är prydt af sex väggfasta, 3¼ alnar framstående, i afsatser uppåtsträfvande stödjepelare, slutande hvardera med en spetsgafvel, hvars fina topp-prydnad afbrutits. Med dessa sina många utsprång och spetsar har choret, enligt Medeltidens fromma symbolik; skolat framställa en bild af Törnekronan. En yfvig murgröna breder sig här och der öfver pelare och murar, och slingrar sig in genom de öde fönstren. Flera olika stensnidare-märken, ett på hvarje sten, upptäckas här på chorets utsidor.

Denna sköna kyrkas förstöring har härrört från utländska fienders härjningar, eldsvådor, samt inhemsk plundring på sten och tegel[8]. Hvad som blifvit ett ordspråk om Roms förstörda monumenten, gäller ock här: »Quod non fecerunt Barbari, fecerunt Berberini» (hvad yttre fiender icke rört, ha' inhemske förstört). Redan på 1540-talet omtalas kyrkan såsom öde. Med Katholicismens fall i Norden har äfven detta katholska tempel, som var ett af de herrligaste i Sverige, förfallit. Väl blefvo sedan förslag väckta om kyrkans iståndsättande till luthersk gudstjenst; men de nya tider, som inträdt, egde icke de gamla tidernas rikedomar och frikostiga ifver för kyrkobyggnad, och de väckta förslagen förföllo.

Till den sednare delen af kyrkans byggnads, ombyggnads och förstörings historia innehålla såväl klostrets egna »Annaler», som andra äldre handlingar rikhaltiga bidrag, hvilka dock här endast i kortaste sammandrag kunna nämnas. År 1376 — troligen efter de år 1361, vid den i Wisby af K. Waldemar d. 3:e anställda förstöring, lidna skador — började chorets bygg[ 13 ]nad: Biskop Nicolaus Herrmanni från Linköping lade egenhändigt första grundstenen. Platsen, på hvilken choret byggdes, och vidliggande tomt, hvarest förut voro 2:ne offentliga bad (»balnea»), såldes till klostret af Herr Arnold Stoltevoet d. y., Borgmästare i Wisby. — Många gåfvor under de följande åren inflöto »i och för byggnaden» (»pro edificio»). — År 1391 på kyrkans invigningsdag — denna dag utnämnes icke — invigdes Hög-altaret (»summum altare») och »det större altaret i choret» af Erke-biskop Henrik från Upsala. — År 1397 uppfördes sex hvalf öfver de fyra pelarne närmast till choret, och en ny altartafla ombesörjdes. — År 1402 i April rasade sex gamla hvalf, och uppfördes de öfriga sex hvalfven i kyrkans midt på nytt, genom gåfva af salig Brodren Albertus. Samma år led ock Domkyrkan i Upsala, stor skada. En komet — tillägger Annalisten — hade det året synts från den 22 Februari ända till Påsken. — År 1404 byggdes ett nytt Orgelverk genom Brodren Johannes från Riga. — År 1408 blefvo Chor-stolarna (»stalla») och trä-arbetet i choret (»chorus ligneus») färdiga. — 1412 den 25 Sept. blef kyrkan med sitt nya chor ånyo invigd, hvarom ofvanföre är nämndt. Såsom kyrkans faddrar antecknades vid det högtidliga tillfället 26 personer, hälften män och hälften qvinnor, nemligen: Borgmästarne Herr Conrad de Monte med sin husfru Mechtilda Vootes, Herr Joh. Lippus med d:o Gerdele Daniels-enka, och Herr Nicolaus Osenbrügge med d:o Elisabeth; Rådsherrarna Herr Herrman Mundtepenningh med d:o Hezeke, Herr Heyno de Aken med d:o Elisabeth, Herr Gotschalcus Crowel med d:o Elisabeth, Herr Herrman Münter med d:o Agata, Herr Joh. Duzeborch med d:o Christina, och Herr Conrad Ekeman med d:o; samt Rutger Middeldorp med d:o, Wernekin de Brinke med moder, Joh. de Brinke med husfru, Marquard Sten, slottsfogde (»advocatus castri») med sin husfru Cathrina. — År 1413 blef hvalf-arbetet färdigt: »opus est completum». — År 1554 klagade Borgmästare och Råd hos danske konungen Kristian den 3:e deröfver att Befallningsmannen Herr Otto Rud förstört kyrkan Sankt Carin. I sin förklaring nämner Rud, att kyrkan stått öde sedan Wobisser's tid (Ladislaw W., dansk befallningsman på Gotland 1539—44). Då hade det händt, att en söndag när presten stod framför altaret, hvalfvet begynte rasa, och sedan dess har ingen gudstjenst der hållits, utan kyrkan har stått öppen för hundar och svin, så att der var en stank inne, så Gud sig förbarme! Af Rud hade intet blifvit nedbrutet. Men till honom » paa huszit» (på Wisby' slott) hade kommit en saltpetersjudare och anmält, att det fanns god saltpeterjord i kyrkan, om han blott finge bryta upp golfvet, hvilket Rud tillåtit; enär Borgarne tagit »stollene» (bänkarna) ur kyrkan, måtte väl Rud få bryta upp golfvet. Af den upptagna jorden hade tillverkats ett centner saltpeter. Kyrkan tillhörde Konungen, och om denne ville unna Borgerskapet nämnda kyrka, och så befallte, skulle Rud åter låta inlägga golfvet. — Året derpå, 1555, ingingo nya klagomål från Borgerskapet till Kungen: ehuru Kungen hade lofvat att Rud skulle sätta S:t Carin i så godt skick som hon förut var, hade dock Rud låtit rifva taket öfver »Ringe-porten» och låtit föra det på sin gård; äfven hade slottsfolket bortfört grafstenar från kyrkan och fört dem ut på landet. Härpå genmälte Rud: Alldenstund kyrkan stått, öde både i Wobisser's och Hardenberg's tid (Eilert H., dansk Befallningsman på Gotland 1514—51), och enär Borgarne sjelfve tagit en del af kyrkotaket och dermed förbättrat deras skolhus, så hade Rud ej förstått bättre än att kyrkan och klostret skulle slätt ödeläggas. Men sedan klagomål anförts, hade ingen skada blifvit kyrkan tillfogad. Angående bortförda grafstenar hade Rud tillsport sina tjenare, och fått den upplysning, att slottsfolket till en landsdomares begrafning tagit en grafsten ur kyrkan och lagt den på domarens graf. Rud hade då varit bortrest från Gotland. — År 1560 sände Borgmästare och Råd en skrifvelse till Konung Fredrik den 2:e af innehåll: Kungens bref hade kommit Borgmästaren Lauritz Olsen tillhanda, att neml. denne skulle hafva hos sig 900 Daler, som Kungens fader hade tilldömt dem af O. Rud till att dermed uppbygga S:t Carins kyrka, och att intet skulle vara bygdt derpå; men förr än Kungens bref kom, hade dock 300 D:r blifvit förbygda på kyrkan. De bedja nu Kungen, att han för Guds skull ville unna dem pengarna till kyrkans byggnad, och de lofva, att pengarna till intet annat skola användas, ty det är ännu en alldeles skön kyrka och ligger midt i staden, etc., och »seyer-verckenn» (urverket) hänger i samma kyrka, etc. etc. Med denna skrifvelse följde en af Hertig Magnus, Konungens broder, som då, på resa till Ösel, uppehöll sig i Wisby, skrifven förbön: Staden hade bedt Hertigen om hans förord, enär han sjelf sett hvad de hade börjat bygga på kyrkan, och i hans bref till Kungen heter det vidare: Om denna kyrka blir öde, då blir staden ganska ödslig. Kung Fredrik hade sjelf sett, hvilken skön stad Wisby varit, och att der ännu finnas sköna torn, murar och hus. — Längre fram på samma år, 1560, blef Jens Bilda (dansk Befallningsman på Gotland 1660—71) anbefalld att utlåta sig, huruvida det vore af nöden att reparera bemälda kyrka; han yttrade: Kyrkan har varit öde vidpass 10 eller 11 år; alla fönster, altaren och taflor äro förstörda; spärret och taket mycket förderfvade. Hvad Borgarne gjort för penningarna, skulle deras räkning utvisa. Här i Wisby finnes en annan kyrka, nemligen Sockenkyrkan, icke stort mindre än Frue-kirke i Köpenhamn, i hvilken invånarna kunde ha' rum nog, till och med om de vore ännu talrikare. Kungen kunde alltså sjelf dömma, om omkostnader behöfde göras på flera kyrkor. — Emedlertid var och förblef kyrkan en ruin. — Enligt anteckningar i Wisby' Domkyrkas [ 14 ]gamla böcker begrofvos i S:t Carin år 1697 49 personer, och 1710 6 personer, af medel- och fattigklassen. År 1731 var fråga väckt om att S:t Carin skulle iståndsättas till en tysk kyrka, med prest och gudstjenst till främmande fabrikörers tjenst: Domkapitlet ingaf derom infordradt utlåtande, och förslaget förföll.

Kyrktaket har varit täckt med s. k. Munk-tegel, som man ännu finner på mycket gamla byggnader i Wisby. Dessa tegel voro af en helt annan form än de nu brukliga. De konkava underteglen, kallade »honor» (vanligen 18 tum långa, 7 t. breda i öfra och 5 t. i nedra ändan), hafva legat parvis, och öfver de uppstående kanterna hvilade ett konvext täck-tegel (»hanne»), som tvertom var smalare i öfra ändan, neml. der 4 t. och i nedra 5½ t. bredt, och 16½ t. långa, med 2:ne nackar till fäste. Begge slagen vid pass 78 tum tjocka i sjelfva godset.

Om kyrkans fordna torn är (för förf:n) ingenting bekant. Det anses hafva haft sin plats öfver Förhuset mot vester, der man dock icke, i följd af remnorna i murar och hvalf, uti sednare tid, när ett fatalie-ur för det närbelägna Rådhuset ansågs behöfligt, vågade uppsätta det nya, ingalunda smaklöst konstruerade, men på kyrko-ruinen ytterst olämpligt ställda trätornet. För dess skull blefvo i vestligaste delen af kyrkans mellanskepp nya grundmurar uppförda, ruinens skönhet till stort förfång. Linnerhjelm i sina »Bref under nyare resor i Sverige, 1806» anmärkte med rätta, att »detta torn, med sin rödfärgade, fula vålnad, står spöklikt, förfärligt upp ur kyrkans inelfvor, skallande dödsbuden och förgängelsens minne öfver staden». Redan är nämndt, att år 1560 omtalas ett »seyerverk» i S:t Catharina. I Wisby' stads Äldste's protokoller anföres, att år 4598 blef Catharina's kyrkospir färdig genom Jöns Simonsen, kyrkans förmyndare, och 1605 inrättades der ett urverk af Mäster Hans från Lübeck. År 1683 antecknade Spegel i sina (otryckta) »Rudera Gotlandiæ» att »uti sednaste krigstider hade urverket tillika med klockan blifvit nedtagen, och att tornet tillika med kyrkan lutade till fall och undergång. År 1685 uppgjordes kontrakt med Mäster L. O:son Westman om uppbyggande af det förfallna tornet för 283 D:r S.-M. och om förfärdigandet af ett torn-ur med visare och slagverk för 200 D:r. År 1858 blef tornet, som under långliga tiders glömska hunnit grundligt förfalla, icke nedtaget, såsom rättvist hade varit i hänsyn till grundmurarnes beskaffenhet och till ruinens bevarande, utan till sitt yttre nödtorftligen repareradt.




Hur herrligt detta öde tempel är, hur sköna dess hvalfbågar och pelare, hur praktfullt dess chor med sina gotiskt rena former, med sin grönskande krona af Mispel-buskar och sin gröna altarmatta — allt detta faller, utan fingervisning, vandraren genast i ögat, vid ett besök i helgedomen.

Ädelhet och frid ligga utbredda öfver det hela — om man nemligen får nyttja detta sista ord om hvad som endast är sönderbrustna delar. Förgängelsens bild kan icke skådas mildare, ljufvare än här: genom naturens lekfulla, nästan underfulla anordning står den lifiösa muren smyckad af buskar och träd, hvilka försköna, men också småningom förstöra dess fogningar; vinrankan och murgrönan breda kärleksfullt sin yppiga skrud öfver stenens sår och skråmor. Döden och lifvet, förstörelsen och den eviga föryngringen mötas så i rörande motsats.

Och väl kan man undra, om någonsin S:t Catharina i sitt välstånd, i sin ungdoms prakt, smyckad med altaren och helgonbilder, med chor- och bikt-stolar, med minnestaflor och grafvårdar, med sina fönsters färg- och bild-ståt och med sin vaxljusbelysning i de mystiskt dunkla hvalfven — kunnat vara skönare än nu, då himmelens rika ljus genom de öppna hvalfven strålar in öfver gräset, som gror på sexhundra-åriga grafvar. Förunderliga konst, som på visst sätt segrande kämpar mot tidens välde, förunderliga fägring, som blir renare, rikare och större i sin olycka och förstöring!

Om också bland Wisby' ruiner Helge-Ands-kyrkan är och förblifver den aldramärkligaste för sin egendomliga, öfverraskande anordning, och om också S:t Nicolaus är ståtlig och vördnadsbjudande genom enkel storhet, genom den sällsamma clair-obscuren under dess höga, bredvid hvarandra än öppna, än remnade och än täta hvalf, och genom en värdighet, som man skulle vilja beteckna såsom manlig skönhet; så visar deremot S:t Catarina ett mildt och älskligt majestät, en fridfullhet, ett rörande behag, en formernas finhet, som just passar och pryder en kyrka, invigd åt ett qvinligt helgon. Många af fäderneslandets bästa ungdomliga lyror hafva företrädesvis firat hennes ära, och om henne sjöng Angelica's skald:

“Farväl, Sankt Karin! Ack kanske ej mer
I konstens fallna verld jag ser din like!
Likväl — hvad är det som mitt öga ser
detta minnets underbara rike?
En krans af sköna syskon kring dig står,
Omslingrade som du af rankor gröna. —
Men nej — dig helgar jag snitt minnes tår:
Du var den skönaste ibland de sköna!”




  1. Reuterdahl, Sv. Kyrkans Historia, II: 2, sid. 510 o. följ.
  2. Se härom: Wieselgren, Sv. Sköna Litt., 2: sid. 226.
  3. År 1442 blef testamenteradt till hvarje i klostret varande prest en florin, och till hvarje »Juvenis» en half dito. (Annales.)
  4. Aftryckta i Schoumacher's Diss. de Gotl. sid. 29—31.
  5. Batissier, L'art monumental, pag. 456.
  6. Anmärkas bör, att kyrkan icke ligger rätt i Ö. och W., utan har dess läge någon dragning åt S. Enligt uppgift vore kyrkorna så lagda, att sol-ljuset på helgonets dag skulle infalla i hela kyrkan från chorfönstren.
  7. Hela kyrkans areal är 3,600 qvadrat-alnar.
  8. Här må nämnas några ord om den grymma behandling. för hvilken så många af Gotlands kyrkliga fornlemningar varit utsatt. Till deras förstöring bidrog i början ett öfverdrifvet protestantiskt förakt för de katholska helgedomarna, och sedermera, när reaktionen mot den undanträngda religionskulten hade lagt sig, bristande konstsinne och fullständig okunnighet om dessa monumenters stora betydelse för kulturen i Norden. — Så lät, för att nämna endast ett par exempel, huru Gotlands fornlemningar hafva misshandlats, Frih. Grönhagen, Landshöfdinge 1728—1738, vid sitt boställe Roma kungsgård, till allmogens stora förtrytelse, delvis nedrifva och till ett stall förvandla det sköna Bernhardinerklostret, hvilket med sina prydliga rundbågar och starka pilastrer blef — såsom det heter i Linne's resebeskrifning — »det prägtigaste fähus i Sverige». År 1783 1211 under der den vittre Konung Gustafs augustiska tidehvarf, befallte Serafimer-riddarne i Stockholm, hvilka hade högsta vården öfver Hospitalet i Wisby och öfver de åt samma hospital af danske konungen Fredrik I (1532) förärade kyrkoruinerna, att alla dessa ruiner skulle »på offentlig auktion försäljas till den mestbjudande, emot skyldighet att dem nedrifva och tomterna i allo rensa, så att de med fördel kunde emot tomt-ören bortarrenderas». Lyckligtvis anmälte sig ingen köpare; men Serafimer-riddarnes vandalism var så förhärdad, att de 1785 46 förklarade att »med kyrkornas försäljande fick tills vidare hafvas anstånd». Tio år sednare anlades af Borgmästaren i Wisby, Wasa-riddaren Grevesmöhlen, en trädgård med corps-de-logis, S.O. från staden: en del af den huggna sten han behöfde till trappor, portpelare m. m., bröts ur portalerna och kontreforterna på S:t Nicolaus. Sådant var föredömet ofvanifrån. Tidens anda var sådan. Icke var det sedan serdeles underligt om i förra tider den närboende borgersmannen, i stöd af gammal häfd, begagnade tempelruinen, till hvilken han i dagligt tal nämndes såsom egare, till ved- eller halm-magasin eller stallrum; om äfven han ur kyrk-golfvet eller -muren bröt den sten, som han tyckte kunde nyttigare användas. Hela hus i Wisby hafva blifvit uppförda af sten-material, hemtadt från närstående ruiner; man upptäcker derföre mångenstädes fragmenter, smyckade med munkstil och heliga symboler, delar af portal-kapiteler och baser, instuckna här och der i murar och trappor. — Numera är allmänna tänkesättet betydligt förändrat Man kan nästan säga att Serafimer-Ordensgillet, jemte dess i Wisby varande målsmän: Lazaretts-direktionen samt Hospitals-föreståndarne och Wisby' innevånare nu täfla med hvarandra i stigande omvårdnad om dessa den nordiska byggnadskonstens klenoder.