Gotlands konsthistoria/Förord (andra delen)

←  Stora Hästnäs

Gotlands konsthistoria av Carl Georg Brunius Förord

Bro  →

Förord.

Af Gotlands talrika kyrkor finnes knappt någon, som ej förtjenar att i konsthistoriskt afseende tagas i närmare skärskådande. Jag har derföre ansett mig böra undersöka och beskrifva alla dervarande kyrkor, isynnerhet som det ej saknar intresse att veta, om några genom ombyggnader förstöras eller genom utvidgningar eller förändringar omskapas, huru desamma varit beskaffade.

Redan i inledningen till detta arbete har jag anmärkt, att de fleste bland Gotlands helgedomar under medeltiden dels blifvit ombyggda dels till större eller mindre delar utvidgade, hvadan de icke kunna lämpligen indelas efter särskilda byggnadsåldrar, enär mången kyrka företer två tre eller fyra skiljaktiga byggnadsarter. Till följd häraf har jag ansett det vara lämpligast att omtala dessa konstverk i den ordning, hvarmed de kunna beqvämast undersökas. Alltså skola alla byggnadsverk i den norra befallningen beskrifvas i den andra delen af detta arbete, och alla i den södra skola framställas i den tredje.

För vinnande af mera reda har jag uti ett sammanhang beskrifvit hvarje pastorats kyrka eller kyrkor och dithörande konstverk, innan jag öfvergått till ett annat prestgäll. Allteftersom moder- eller lydkyrka legat närmast i vägen, ha de blifvit undersökta. Norra befallningen har med undantag af Wisby fyratiosju kyrkor och sex ruiner af sådana. Af dessa ruiner kallas fyra öde kyrkor och en är förändrad till magasin och en till fähus inunder och magasin uppöfver. Enär jag ansett, att moder- och lydkyrkor böra efter hvarandra tagas i betraktande, så har jag jemte Sjonhem och Roma, hvilka ligga i den norra befallningen, beskrifvit deras annexer Viklau och Björke, som tillhöra den södra.

Utfärden har tagits från Wisby till närmaste kyrka och så vidare utan afseende på blifvande krokvägar. Dock ha dessa irrfärder blifvit så gjorda, att jag icke återkommit till samma ställen, men stundom måst befara dels ganska smala dels temligen dåliga vägstycken. Då man på dylika kringresor ej sällan nödgas många timmar uppehålla sig å särskildta ställen, så är det förmånligast att betinga sig en skjutsare för flere dagar å rad. Detta sätt att färdas på Gotland är ej ovanligt och faller sig föga dyrare än med vanlig skjuts.

Af förekommande anledning anser jag mig böra för att icke missförstås med några ord redogöra för det sätt, hvarpå jag beskrifvit Gotlands konstverk. Liksom det är ganska vanligt, att man till det yttre och inre beskådar byggnader och mindre söker göra sig reda för det hela än för en och annan detalj ; så är det ej mindre vanligt, att man på samma sätt framställer sina intryck af konstverk. Att så betrakta och beskrifva byggnader är för en konstkännare i högsta grad otillfredsställande; ty denne önskar en redig framställning af det hela och derjemte af dess mera framstående delar för att deraf få en klar åskådning. Således måste för meddelande af en tydlig och lättfattlig beskrifning af en byggnad en systematisk ordning iakttagas, och om många likartade konstverk framställas, så måste för undvikande af oreda misstag och otydlighet en likadan ordning följas. Sålunda måste lika förhållanden med lika ordalag åskådliggöras; ty genom omvexlande framställningssätt kunna likadana saker lätt betraktas såsom olikartade. Att likväl en konsthistoria blir på dylikt sätt, såsom det heter, onjutbar för en föga kunnig, ligger i sakens natur; men den blir likväl för enhvar, som vetenskapligt studerat byggnadskonsten, vida läsbarare. Jag inser emellertid ganska väl, att de allrafleste skola finna detta framställningssätt mer än tråkigt, men enär jag blott skrifvit för dem, som vetenskapligt studerat eller vilja studera byggnadskonsten, så hoppas jag att bli derefter bedömd.

För rättfärdigande af en sådan föresats skall jag i största korthet visa, att byggnadskonsten är en vidsträckt vetenskap och att således ingen, som icke grundligen studerat densamma, kan rätt fatta ännu mindre rätt bedöma, hvad derom skrifves. Arkitekturen har långt före vår tidräkning varit en vetenskap, hvilken ej allenast fordrat ett grundligt studium utan jemväl mångårig praktik. Vitruvius, som varit en af sin tids lärdaste män och stått i synnerlig gunst hos Julius Caesar och sedan hos kejsar Augustus, har under beggedera vunnit stor ryktbarhet såsom byggmästare. Han har på äldre dagar sammanskrifvit ett lika utförligt som lärorikt verk om byggnadskonsten, hvilket han tillegnat kejsar Augustus. Uti inledningen till detta verk säger Vitruvius, "att arkitekturen är en vetenskap, som utmärker sig med ganska många kunskaper och insigter och bedömer de arbeten, hvilka de öfriga konsterne utföra." Det heter vidare, "att arkitekturen ovilkorligen förutsätter praktisk skicklighet; ty teoretisk lärdom dessförutan griper efter skuggan och fattar ingalunda saken." Ehuruväl denne författare på det solklaraste ådagalagt riktigheten af dessa yttranden och ingen i forntiden dragit desamma i tvifvelsmål, så har man likväl efter medeltidens slut ej velat anse arkitekturen såsom en vetenskap, hvadan en och annan lärd, som aldrig odlat detta kunskapsfält och således icke förstått samme författare, klandrat hans framställningssätt. Det skulle dock tyckas, som man skäligen bort väl betänka sig, innan man med stränghet bedömt Vitruvius; isynnerhet som han af ofvanberörda skäl anhållit, att Augustus och hvarje läsare ej måtte af honom fordra en filosofs en vältalares eller språkforskares skrifsätt, hvaremot han lofvat en redig framställning af byggnadskonstens väsende. Det synes isanning vara en ej obillig önskan, att den der vill bedöma ett arbete, hvilket berör en vidtomfattande vetenskap, bör vara väl hemmastadd ej allenast i dithörande teori utan äfven i derför erforderlig praktik.

Då jag å den ena sidan måste beklaga, att byggnadskonsten äfven i våra dagar icke betraktas såsom en vetenskap utan såsom ett konstnärskap, och att hvarje bildad tilltror sig kunna bedöma densamma; så anser jag mig deremot å den andra böra med största lugn upptaga, om den, der icke studerat och utöfvat byggnadskonsten, påstår mitt arbete vara oläsbart. Jag är likväl derom öfvertygad, att den, som inträngt i arkitekturen, kan utan svårighet fatta detta liksom mina föregående arbeten om medeltidens byggnadsverk, isynnerhet om han väl känner de konstord, hvilka för denna vetenskap begagnas i Tyskland Frankrike och England. Jag ärnar emellertid, såsom jag omnämnt i förordet till första delen, att med tredje delen lemna en förklaring öfver här begagnade konstord, på det att enhvar med allmän bildning måtte utan svårighet kunna läsa detta mitt arbete.

Lund i Juni 1865. C. G. Brunius.