Gotlands konsthistoria/Helgeandskyrkan
| ← S. Gertrud |
|
S. Klemens → |
Helgeandskyrkan.
Vidpass 100 steg söderom S. Gertruds ruin ligger en ganska märkvärdig lemning af Helgeandskyrkan. Vi finna der ett åttkantigt skepp med tvenne afdelningar öfver hvarandra och ett aflångfyrkantigt kor i öster derom. Nedra afdelningens och korets golf ha ursprungligen legat några tum öfver jordytan, men de äro nu i anseende till yttre grusfyllning vidpass 1.0 lägre. Hela denna byggnad, som är uppförd af huggen och tuktad kalksten, visar sig vara till alla delar samtidig och förtjenar i anseende till sin ovanlighet mycken uppmärksamhet.
Skeppets socklar, hvilka utgöras af en lodrät grundsten och derpå en karnis emellan två skråkanter, äro 2.0 höga. Från karnisen uppgå hörnpilastrar, som framspringa 0.5 och äro 2.3 breda i hvarje vinkel. Pilastrarne, hvilka intaga skeppets hela höjd, afslutas med kransar, som bildas af en större rundstaf och derpå en hålkäl. Spetsiga rösten, af hvilka hvardera varit lika bredt som skeppets hvarje sida, ha tvifvelsutan haft kroppåstak, som slutit sig till en åttkantig midtspira. Af denna orsak äro pilastrarnas kransar å midten afbrutna för att inrymma takvinklarnas vattenrännor.
Den nedra afdelningen har fyra åttkantiga och den öfra fyra runda pelare, hvilka tillika med motsvarande kragstenar uti omgifningsmurarna uppbära raka något spetsiga kors- och svickelhvalf. Nedra afdelningens inre sträckning i söder och norr utgör 47.6 och i motsatt riktning 45.2. Åttkanten är icke fullt regelbunden, liksom afvikelser från gifna grundformer äro i gamla helgedomar ganska vanliga. En ingång finnes å den södra sidan och en motsvarande å den norra är igenmurad. Å östra sidan öppnar sig en triumfbåge och å sydöstra liksom å nordöstra ses en nära halfrund altarnich. I sydvestra och nordvestra sidorna uppgå trappor. I hvardera af altarnicherna märkes ett större och på midten af sydvestra liksom vestra och nordvestra sidan ett litet fönster.
De åttkantiga pelarne ha fyrkantiga grundstenar, som, 1.0 höga, hålla 5.2 i hvarje sida och sluta sig med skråkanter till åttkantiga socklar, hvilka, 1.3 höga, ha listverk, som likna attiska baser. Dithörande stammar hålla 4.0 i tvärmått och 10.7 i höjd. Derpå följa kransar, hvilka, 1.5 höga, profileras med en mindre rundstaf, en stor men flat hålkäl, en liten platt och en mindre dock djupare hålkäl med platt.
Grundstenarne, socklarne och kransarne bestå af hela block och stammarne dels af hela dels af tvenne block vexelvis och nio till tio skiften i höjd. Pelarne uppbära halfcirkelformiga föreningsbågar, som äro skarpkantiga samt 2.6 breda och 1.0 tjocka. Hvardera af de motsvarande kragstenarna prydes med en knopp samt rundstaf och hålkäl, och derpå uppstår en fyrkantig pilaster, hvilken, 2.7 hög, afslutas med en hålkälad krans. Kragstenarne motsvara pelarnas kransar, och de förras pilastrar ha motsvarande pilastrar öfver de sednares kransar. Derpå hvila långspetsiga skiljebågar, som äro skarpkantiga och hälften smalare än pelarnas föreningsbågar. Enär skiljebågarne fått kortare spännvidd än föreningsbågarne, har det varit en nödvändighet att med nyssberörda pilastrar höja de förras vederlag och tillspetsa deras former för att sätta mellanpartiets och omgångens slutstenar i ett vågrätt förhållande till hvarandra. Pelarafstånden i söder och norr utgöra 16.9, i motsatt riktning 15.5, dock äro dessa mått något olika. Mellan förenings- och skiljebågarne äro fem hela och fyra halfva korshvalf inslagna, af hvilka de förre bilda ett grekiskt kors och de sednare vinkelfyllningar. Dessa takhvalf, som hålla från golfplanen till slutstenarna 25.6 i höjd, sakna både kant- och korsbågar. Det mellersta af samma takhvalf har en åttkantig öppning, hvilken i söder och norr liksom i vester och öster utgör 7.2 i tvärmått och beklädes med åtta särskildta block, som profileras med en bred platt och en smal rundstaf och derpå en liten hålkäl. Omgifningsmurarne äro 6.3 tjocka, men något gröfre i sydöstra och nordöstra sidan för att inrymma dervarande altarnicher.
Den södra ingångens yttre omfattning har å hvarje sida haft mellan murhörn två kolonner, hvilkas skaft saknas. Baserne äro attiska med skyddsblad och kapitälerne bägarlika med löfprydnader. Innersta murhörnen äro karnisade, men de öfriga såsom vanligt rätvinkliga. Kransarne siras med rundstafvar och hålkälar. Kolonnerne ha uppburit rundstafviga, men de inre murhörnen karnisade och de yttre skarpkantiga rundbågar. I midten af muren slå stafprydda poster, som med hålkälade konsoler uppbära ett trebladigt dörrfält med en rullik knopp i midten och tvenne å bågspetsarna, af hvilka de tvenne sednare äro bortslagna. Den inre omfattningen är förstörd; men spår visa, att den varit snedsmygig och lågrakspetsig. Deröfver ses i muren en halfrund hjelpbåge. Norra ingångens yttre omfattning är enkel och rundbågig, men sönderbruten; den inre rätvinklig och lågrakspetsig.
Triumfbågen, som håller 14.6 i bredd, har hålkälade och rundstafviga dynstenar samt en lågspetsig betäckning. Altarnicherne, hvilka intaga nära hela sydöstra och nordöstra sidan, betäckas såsom halfkupoler. Fönstret i midten af hvarje altarnich är smalt, temligen högt och rundbågigt och dess bröstning 8.0 hög. Midt under hvarje fönster ses spår efter ett altarbord. I södra sidan af den sydöstra altarnichen märkes ett väggskåp med rakspetsig, och i södra sidan af den nordöstra ett sådant med vågrät betäckning. Det vestra liksom det nordvestra fönstret är sexbladigt, men det sydvestra fyrbladigt, af hvilka det nordvestra består af en hel häll och hvardera af de öfriga af tvenne.
Trapporna, som midt emot hvarandra uppgå från sydvest och nordvest till öfra afdelningen, ligga i sidomurarna. Hvarje trappas betäckning har bestått af fyra tunnhvalf öfver hvarandra nemligen i sned riktning. En yttre mur och tre inre kolonner ha uppburit de nedra tunnhvalfven, men en yttre och en inre mur det öfversta, hvilka alla hvilat på sträckstenar. Kolonnerne äro bortbrutna, men lemningar af sträckstenarna och tunnhvalfven qvarsitta. En mindre ingång, som förlorat sin yttre omfattning, har infört utifrån till den sydvestra trappan, men deremot märkes ingen sådan till den nordvestra. En genomgång, hvilken å midten af vestra sidan inleder från trapporna till öfra afdelningen, är temligen stor och rundbågig. Den sydvestra trappan är till betydlig del förstörd, men den nordvestra har trettiofyra steg.
Den öfra afdelningen är till hela sin anordning samt vidd och höjd mycket lik den nedra. Pelarne, som hålla 5.9 i tvärmått, ha attiska baser med stora men tunna och olikartade skyddsblad. Dithörande kapitäler, hvilka utgöras af hålkälar med platter derpå, uppbära små hålkälade kransar. Deras föreningsbågar äro lågspetsiga och tvåsprångiga; men skiljebågar saknas, hvadan omgångens korshvalf hvila på kragstenar, hvilka likna den nedra afdelningens. Alla fyra pelarne äro utåttryckta, nemligen de tvenne östra åt sydost och nordost och de tvenne vestra åt sydvest och nordvest. Kapporna, som sakna kant- och korsbågar, ha till största delen nedstörtat.
Å östra sidan märkes en triumfbåge, hvilken håller 13.9 i bredd och 9.0 i höjd och har halfrund betäckning med hålkälade dynstenar. En liten fyrkantig pelare, som enligt Wallins uppgift stått i denna öppning, har förmodligen hvilat på en låg bröstningsmur och uppburit två fina rundbågar med en svickelros. På dylikt sätt får bredden ett passande förhållande till höjden. Sydöstra liksom nordöstra sidan, hvilken är nästan helt och hållet upptagen af en nära halfrund altarnich med nära halfkupolformig betäckning, har i midten ett smalt, rundbågigt fönster. Åt vester märkes ett ganska litet rundfönster. Den yttre omfattningen prydes med en liten rundstaf och en stor skråkant; men den inre, hvilken är mycket skadad, utgöres af en ganska stor fördjupning. Åt söder ses ett rundfönster, som håller 7.0 i tvärmått. I den sydvestra liksom i den södra sidan märkes en bred men låg altarnich, hvilken betäckes med två rundbågar, som hvilat på en midtkolonn och en sträcksten. I sidorna af dessa altarnicher finnas rakbetäckta väggskåp. Den stora öppningen i midten af öfra afdelningens golf har troligtvis varit belagd med ett jerngaller och omgifven med ett jernskrank.
En trappa, hvilken ligger i midten af muren och betäckes med råa sträckstenar, leder med trettiotvå steg ifrån nordvest åt vester på öfversta takhvalfven. Denna trappa, hvars sträckstenar bilda afsatser öfver hvarandra, visar med sin enkla anordning, att densamma ej uppgått till en tredje afdelning utan blott till vinden, och att man velat på berörda sätt sammanbinda de tunna sidomurarna. Der har således aldrig funnits, såsom man förmodat, en tredje afdelning. Likaledes är det ett barnsligt förmenande, att omfattningarne i röstenas gluggar innehållit bokstäfver; ty der märkas blott ganska vanliga förtagningar. Skeppets omgifningsmurar hålla från grundstenarna till röstena vidpass 50.0 i höjd.
Ehuru korets östra gafvelmur är till det yttre rak, finnes å midten en stor inbyggd altarnich, som är halfrund och haft ett halft hjelmhvalf. Vid hvarje sida om denna altarnich märkas lemningar af trenne små rum öfver hvarandra. Af dessa rum, hvilka haft tunnhvalf på vederlag i söder och norr, är föga öfrigt af det tredje åt söder, men vida mindre af de motsvarande åt norr. Koret har lemningar af ett korshvalf, som hvilat på små dels hålkälade dels karnisade kragstenar. Korets socklar, hvilka äro vida lägre än skeppets, bestå af en lodrät grundsten med en vanlig skråkant derpå. Sydöstra och nordöstra hörnet förstärkas med tunna pilastrar, som uppgå från socklarna. Svaga lemningar å norra sidomuren visa, att korets gesimser bestått af en temligen grof rundstaf och derpå en hålkäl. Å koret har naturligtvis funnits ett gafvelröste åt öster samt ett kroppåstak med vattenfall åt söder och norr. Korets inre bredd utgör 26.0, längd tillika med altarnichen 34.3. Takhvalfvets höjd under slutstenen har varit ungefär 36.0 och omgifningsmurarnes 30.0 till 35.0 höga.
Å södra sidomuren nära venstra ändan finnes en igenmurad ingång. Yttre omfattningen har rundbågig betäckning med vederlagskransar, hvilka profileras med rundstaf och hålkäl. Poster, som äfvenledes prydas med rundstaf och hålkäl, uppbära ett rakt dörrfält med en rundbågig inskärning å midten och likadana profiler. Inre omfattningen är föga snedsmygig och stickbågig. På södra sidomuren märkas spår efter tvenne små rundbågiga fönster jemte hvarandra. Sedan dessa fönster i en aflägsen forntid blifvit igenmurade har ett stort tillkommit å midten. Norra sidomuren framter ett litet rundbågigt fönster. Dessa fönster äro ut- och invändigt snedsmygiga och ha 14.0 höga bröstningar.
Altarnichen, hvilken håller 17.0 i bredd och 9.0 i djup, har å midten ett rundbågigt och snedsmygigt fönster och derunder två rakbetäckta väggskåp. De två nedra rummen vid hvarje sida om altarnichen ha alla fått dager från små rakslutna och ett korsformigt fönster å gafvelmuren. Det öfversta rummet åt söder framter en liten korsformig ljusöppning åt samma håll, det motsvarande åt norr har troligtvis haft en sådan å den nedrifna sidomuren derjemte. Uti en gång mellan de två öfversta rummen ses åt öster spår efter två små aflångfyrkantiga ljusöppningar. I vinklarna, som altarnichen bildar mot gafvelmuren, ha spiraltrappor uppgått från de nedra till de öfra rummen, hvilka tvifvelsutan varit sakristior och förvaringsställen. Rummen och spiraltrappan å norra sidan äro mycket förstörda.
Socklarne, pilastrarne, omfattningarne, pelarne och bågarne bestå af finhuggen kalksten; men omgifningsmurarne till det yttre och inre af grofhuggen sådan. Den förra har naturligtvis varit blott fogstruken, men den sednare afputsad. Kapporna äro slagna af kalkflisor. Hela byggnaden visar sig vara med synnerlig omsorg utförd. Det väcker likväl ingen förundran, att skeppet fått åt söder och ännu mer åt vester ganska svåra remnor, till följd hvaraf en mindre del af de nedra och nära allt af de öfra takhvalfven instörtat. Dessa skador kunna visserligen vara till stor del föranledda af den starka jordbäfning, som 1540 inträffade på Gotland, men de ligga dock hufvudsakligen uti en felaktig anordning. Sydvestra och nordvestra samt vestra sidorna äro i nedra afdelningen i högsta grad försvagade genom trappor, hvadan öfra afdelningen fått en opålitlig underbyggnad, och densamma har genom en trappa i nordvestra och vestra sidan blifvit ytterligare försvagad. Södra sidan har i den nedra afdelningen en mycket stor ingång och midt deröfver uti den öfra en tvådelad altarnich och ett ganska stort rundfönster. Att omgifningsmurarne å ifrågavarande sidor icke fåll tillräcklig styrka för att motstå de grofva takhvalfvens utåtspänning, är vid första anblicken af skeppet för hvarje sakkunnig solklart. Man besinne, att såväl de nedra som de öfra takhvalfven hålla vid slutstenarna 1.2 i tjocklek, och att alla deras svicklor blifvit med murverk uppfyllda för att kunna till golf begagnas. Då härtill lägges, att förenings- och skiljebågarne ha dessutom ansenlig bredd och tjocklek, så finner man, att dessa betydliga massors utåtspänning saknat behöflig motståndskraft; helst sedan byggnaden blifvit taklös och blottställd för vittring och frostsprängning.
Det är bekant, att höfvitsmannen Jens Höeg mellan 1627 och 1633 lät af kalksten uppföra en ny hospitalskyrka, hvilken för mera än ett halft århundrade sedan blifvit nedbruten. Om Helgeandskyrkan då varit sådan, att man ansett sig kunna med mindre kostnad iståndsätta densamma än i dess ställe uppföra en alldeles ny; så tyckes det, som denne herre, ehuru en sådan plägar långt mindre påakta ett forntidens konstverk än sin samtids fuskverk, tagit till beredande af en klok hushållning hellre den förra än den sednare utvägen.
Kyrkans anordning är visserligen ovanlig, men den saknar ej motstycken och den låter lätt förklara sig. Enär en mängd helgedomar blifvit i Wisby uppförda helt nära hvarandra, och enär den ifrågavarande påtagligen varit ibland de allrayngsta; så har man måhända i saknad af tillräcklig tomtplats funnit sig nödgad att för beredande af behöfligt utrymme bygga ett skepp med tvenne afdelningar öfver hvarandra. Det är ganska troligt, att såkallade dubbelkapeller uppstått för besparing af tomtplatser utan att minska rum för kyrkobesökande. Liksom kryptor och kyrkor derpå egentligen bilda två särskilda helgedomar, så finnas dubbelkyrkor, och anledningen härtill är naturligtvis att kunna liksom i boningshus inrymma flere under samma tak. Inre gallerier eller såkallade triforier ha äfven tillkommit för beredande af utrymme. Stundom blefvo läktare helst i klosterkyrkor uppförda. Desse läktare, hvilka ej sällan voro ganska stora, bestodo af korshvalf, som hvilade på pelare eller kolonner och närmaste omgifningsmurar. Såsom exempel derpå kan den fordna läktare, hvilken intagit vestra hälften af S. Peders gamla klosterkyrka i Lund, åberopas. Det bör för öfrigt ej förundra någon, om man ehuru sällan byggt dubbelkapeller och dubbelkyrkor, helst denna anordning har i någon mån motstycken i många gamla helgedomar. Vi kunde derpå anföra en mängd exempel, men vi vilja här inskränka oss till ett enda, som ligger helt nära till hands nemligen S. Maria kyrka i Wisby. Vestra tornets första liksom andra afdelning har åt öster en stor bågöppning. Den nedra bågöppningen är vida högre än den öfra. Den förra är enkel, men den sednare har en midtkolonn, hvilken på en bröstningsmur uppbär två rundbågar med en svickelros. Den nedra afdelningen lär tvifvelsutan varit dopplats; men den öfra har, såsom vi visat i det föregående, tjenat till messläsning.
Ett dubbelkapell såsom Helgeandskyrkan består af två afdelningar, som genom en stor öppning i den nedras takhvalf och i den öfras golfplan stå i förening med hvarandra, och som beggedera tjenat till förrättande af gudstjenst. Helgeandskyrkan är i sådant fall olika med de kyrkotorn, hvilkas första och andra afdelning tjenat till andaktsförrättningar, men icke äro på nyssberörda sätt förenade med hvarandra. Denna helgedom kan ej heller jemföras med de urgamla rundkyrkor, som finnas på Bornholm, och de få sådana, som äro öfriga i Sverige, ty de innehålla eller ha påtagligen innehållit tre afdelningar öfver hvarandra, hvilka ingalunda förenas med några öppningar å takhvalfven. Härtill kommer, att uti ingendera af dessa rundkyrkor har mera än den första afdelningen blifvit inrättad till gudstjenst, men deremot den andra och tredje blott till försvar mot anfall [1].
De altarnicher, som omgifva den nedra och öfra triumfbågen i Helgeandskyrkan, ha mycken likhet med de altarnicher, hvilka ses jemte triumfbågen i S. Maria kyrka. Den stora altarnichen i Helgeandskyrkans kor är visserligen en ovanlig inbyggnad, men tvenne af landskyrkorna på Gotland ha äfven sådana. Om koret på detta sätt lidit en ej obetydlig inkräktning, har man likväl dymedelst fått, hvad fordom i hög grad värderades, ett halfrundt utsprång och vid sidorna derom sakristior och förvaringsrum, hvadan utbyggnader blifvit öfverflödiga. Vi ha ofvanföre sett, att de östra tornen vid S. Maria kyrka äro för dylika ändamål inredda.
I betraktande af dessa förhållanden finna vi uti Helgeandskyrkan inga sådana egenheter, som antyda några andra andaktsöfningar än de, hvilka under medeltiden voro vanliga. Vi anse således, att skeppets både nedra och öfra afdelningar blifvit begagnade till förrättande af messläsning; men att korets högaltare i öster varit gemensamt för beggedera. Att öfra afdelningen blifvit egentligen upptagen af qvinnor, kunna vi icke tro. Trapporna ditupp äro både öppna och branta, och den stora genombrytningen i öfra golfplanen är mindre obehaglig för män än för qvinnor.
Strelow har utan anförande af något bevis uppgifvit, att Helgeandskyrkan blifvit 1046 uppförd. Några nyare författare ha utan betänkande antagit denna byggnadstid. Då christendomen 1028 blifvit på Gotland införd af Olof den Helige, så har Wisby ingalunda 1046 haft ett Helgeandshus. För öfrigt röjer kyrkan en långt sednare tillkomst. Den nedra afdelningen är utförd i yngre rundbågsstil, men den öfra företer äldre spetsbågsstil. Vi ha ofvanföre visat, att S. Maria kyrka blifvit 1225 invigd. Denna helgedoms ursprungliga delar ådagalägga en vida renare rundbågsstil än Helgeandskyrkan. Då några af Gotlands landskyrkor, hvilka bevisligen uppstått efter 1250, äro utförda i ren rundbågsstil, har Helgeandskyrkan svårligen kunnat tillkomma före trettonde seklets början, men måhända mot midten af detsamma.
Denna helgedom är i sig synnerligen märkvärdig och uti sitt slag den enda i Nordens tre riken. Det torde således tyckas, att ett så ovanligt och konstrikt byggnadsverk bort räddas från en dylik förstöring, som detsamma undergått. Kyrkan, hvilken tvifvelsutan afbrändes, då Lybeckarne härjade staden, blef 1610 förstörd af en vådeld. Enär en ny hospitalskyrka kort derefter uppfördes, så lärer merberörda helgedom sedermera fått förfalla. Men detta konstverk har likväl mindre lidit af tidens åverkan än af snikenhetens förstöring. För några år sedan ha korets norra sidorum och spiraltrappa blifvit bortbrutna för att der insätta lik. Så vanhelgas en lika ovanlig som konstmessig byggnad. Linnerhielm, som 1804 besökte Wisby, berättar, att Helgeandskyrkan några år förut blifvit utbjuden till offentlig försäljning, men att lyckligtvis ingen köpare infann sig. Denne författare säger, att man då ärnade använda ruinen till hamnbyggnad, och att hans varma inkast mot detta förslag gjorde ingen inverkan på en kall rådman, hvilken dermed hade befattning [2]. Det vill synas, som samme författares yttrande haft på vederbörlig ort ett ganska godt inflytande; ty denna lika dåraktiga som skamliga vandalism inställdes. Skada, att rådmannens namn förtegs, ty den förstörande råheten bör andra till varning afslöjas.
Redan 1747 utgaf Wallin grundritningar af denna ruin och i sednare tider ha tre andra författare bekantgjort sådana deraf, men ingendera af desamma är fullt riktig. Derjemte har Linnerhielm, Klingwall, Ankarsvärd, Säve och Herholdt tagit perspektiviska teckningar af samma ruin. Ehuru de sistnämndes teckningar äro med utmärkt skicklighet utförda, så fås deraf ej något klart begrepp om kyrkans egentliga förhållanden. Härtill är orsaken lätt att förklara. Man kan svårligen af perspektiviska teckningar rätt uppfatta en så beskaffad byggnad som den ifrågavarande. Ja, man måste noga betrakta sjelfva ruinen till alla dess delar, innan man får ett klart begrepp om hela dess anordning. För öfrigt är denna helgedom sådan, att den hvarken till sitt yttre eller inre kan göra något starkare intryck genom sina perspektiviska förhållanden. Det vissa är, att en sakkunnig finner sig allrabäst vid noggranna beskrifningar och geometriska ritningar, då fråga är om konstmessigare byggnadsverk i synnerhet om sådana som Helgeandskyrkan.