Gotlands konsthistoria/S. Olof
| ← S. Maria eller Domkyrkan |
|
S. Nikolaus → |
Flere äldre författare berätta, att Erik Ejegod vid sin utfärd till Jerusalem 1102 byggt S. Olofs kyrka i Wisby [1]. Denna uppgift synes väl föga sannolik, enär nämnde konung regerade få år, och hade många kyrkor att i Danmark bygga, och Lunds domkyrka var nyss påbörjad och Gotland tillhörde Sverige. Men Erik Ejegod, som enligt dåtidens sätt synnerligen from troligtvis företagit sin resa öfver Wisby och följt den stora handelsvägen genom Ryssland, torde måhända velat i nämnde stad efterlemna ett ljuft minne, hvadan han möjligtvis derför anslagit medel till uppförande af ifrågavarande kyrka.
I nordvestra delen af Wisby ligga lemningar efter S. Olofs kyrka, hvilken haft ett aflångfyrkantigt torn med tre afdelningar öfver hvarandra och ett treskeppigt långhus samt troligtvis en tvärbyggnad eller mellan- och sidokor.
Af tornet finnes blott den första och ett stycke af den andra afdelningen i behåll. Första afdelningen sträcker sig invändigt 22.0 i söder och norr samt 19.0 i vester och öster. På midten af vestra sidomuren ses en stor rundbågig ingång, som utvändigt haft å hvarje sida en kolonn emellan två murhörn. Två rätvinkliga poster på hög tröskel ha med konsoler uppburit ett rakt dörrfält. De inre murhörnen äro rätvinkliga, men de yttre prydas med en djup hålkäl emellan en större och en mindre rundstaf. Grundstenarne äro höga och skråkantiga. Baserne på kolonnerna, ehuru mycket skadade af vittring, likna, såsom det tyckes, attiska med skyddsblad. Kapitälerne och kransarne äro så förvittrade, att deras förhållanden ej kunna med visshet bestämmas. Skaften saknas. De inre murhörnen uppbära en likartad rundbåge. En grof rundstaf i halfcirkelform qvarstår på kolonnernas kransar. På de yttre murhörnen hvilar en rundbåge med likadan profil som desammas. Inre omfattningen är rätvinklig och rundbågig. Ett korshvalf med spetsiga och vågräta kappor, men med högst enkla kragstenar betäcker första afdelningen, hvilken, 26.0 hög, har en temligen smal, men ansenligt hög öppning åt öster. Denna öppning är lågspetsig med skråkantiga dynstenar. Murtjockleken i vestra ingången utgör 6.3 och i östra öppningen 5.7. Tornet, som är nära qvadratiskt i första afdelningen, har åt söder och norr starka utbyggnader, af hvilka hvardera innehåller en trappa, som, 3.9 bred, uppgår från öster åt vester till andra afdelningen. Dessa trappor, hvilka ha lika breda och temligen höga, rundbågiga ingångar från sidoskeppen, äro ganska beqväma och betäckas med tunnhvalf. Rundbågiga ingångar öppna sig till andra afdelningen, som är qvadratisk. Dervarande golf består af den första afdelningens afjemnade korshvalf. Betydliga lemningar visa, att andra afdelningens betäckning utgjorts af ett lågspetsigt korshvalf med föga uppåtgående kappor. På midten af vestra sidomuren finnes ett stort, fyrbladigt fönster. Utanför södra liksom norra sidomuren har ett galleri sträckt sig öfver trappan. Hvardera af dessa gallerier har ofelbart haft å långsidan stora rundbetäckta öppningar med midtkolonner och små rundbågar samt åt vester en liten glugg och uppburit ett luttak. I norra sidomuren finnas lemningar efter en mindre trappa, hvilken från vester åt öster uppgått till tredje afdelningen. Detta förhållande ses af qvarsittande sträckstenar, som utgjort steg och betäckning. Samma trappa har varit ganska smal och saknat en motsvarande i södra sidomuren. Tredje afdelningen har tvifvelsutan haft tvenne tvådelade gluggar å hvarje sidomur och uppburit en spira. I första afdelningen har enligt vanligheten varit förrum och dopplats. Andra afdelningen, hvartill beqväma trappor uppledt från sidoskeppen, har troligtvis varit begagnad till kapell. Gallerierne och tredje afdelningen ha säkerligen tillkommit för att derifrån försvara sig mot fiendtliga anfall. Ingen ruin af stadens många kyrkor ligger så nära stranden och på en så öppen plats som denna, och ingen har varit mer passande till försvarsverk mot angrepp från sjösidan.
Då författaren för några få år tillbaka undersökte denna tornruin, syntes intet spår efter den öfriga byggnaden. Sedan har en stor grusmassa blifvit bortförd under sakkunnig mans tillsyn. Skada, att den lilla återvändsgränden, som kallas Säcken, blott tillät aftäckande af den norra sträckan af kyrkan, hvadan den södra ännu höljes af en grusmassa, hvilken håller 6.0 i djup. Emellertid kan kyrkans anordning och storlek på det närmaste bestämmas af det lilla, som framkommit i dagen. Af ett långhus med två pelarrader ses vackra lemningar. Der qvarligger en mindre del af norra sidomuren och af den vestligaste pelaren i norra raden samt af en motsvarande hörnpilaster i öster. Pelaren består af en fyrkantig grundsten, en åttkantig och hålkälad sockel samt vidare en ren attisk has och derpå ett nedre skifte af en åttkantig stam. Grundstenen håller i hvarje sida 4.3 och stammen i tvärmått 3.2. Basen, hvilken är 1.2 hög, består af ett enda block, skiftet af stammen, som är mindre och lägre, utgöres äfven af ett helt sådant. Pelarne ha, såsom det visar sig af öfverblifna stycken, haft åttkantiga kransar, hvilka bestått af en fin rundstaf och derpå en hög utåtbukig staf, som tillsammans varit 1.1 höga. Pelaren motsvaras af en pilaster vid södra sidan om tornets norra trappa och af en likadan pilaster å norra sidomuren. Dessa pilastrar ha karnisade socklar och lära, såsom det tyckes, haft likadana ehuru omvända kransar. Pilastern vid tornets norra trappa är nära fullständig och håller med sockeln och kransen 15.0 i höjd. Häraf bestämmas alltså föreningsbågarnas dynstenar. Vid tornets södra trappa ses å norra sidan äfven en pilaster, hvilken är till öfra hälften bortbruten. Denne pilaster har naturligtvis motsvarat södra radens pelare. Mellan pelaren och tornets motsvarande pilaster är blott 8.0 afstånd. Pelaren och pilastern å norra sidomuren stå på 9.8 afstånd från hvarandra, som utgör sidoskeppens bredd. Mellan närmaste hörn af tornets pilastrar är 22.2 sträckning, hvaraf mellanskeppets bredd bestämmes. Enligt en vanlig anordning har således mellanskeppet varit vidpass dubbelt bredare och högre än sidoskeppen. Hela längden från pelaren i vester till pilastern i öster utgör 53.0. Der måste således varit fyra pelare eller tre utom den, hvaraf lemningar finnas. Pilastern i öster har fyrkantig grundsten, åttkantig och hålkälad sockel och derpå attisk bas med skyddsblad. Stammen utgöres af två större och jemväl två något mindre rundstafvar och midt deremellan en större, skarpkantig rundstaf. Det synes påtagligen, att en mur slutat sig till denna pilaster både i söder och norr. Det vill alltså tyckas, som der ej allenast funnits mellan- utan äfven sidokor, hvilka motsvarat mellan- och sidoskeppen. Någon närmare upplysning i afseende på detta långhus kan ej fås, förrän den såkallade Säcken utgräfves. Spår efter en ingång, som haft ut- och invändigt rätvinklig omfattning med tjocka poster på tröskel i midten, märkas å lemningen af långhusets norra sidomur på 13.5 afstånd från tornets nordöstra hörn. I långhuset ha, såsom det här och der visar sig, funnits bönpallar, hvilka varit 1.0 breda och lika höga. Tornets och långhusets socklar ha bestått af en vanlig skråkant och derpå en platt med rundstaf; men det förras socklar äro 0.7 högre än det sednares.
Kyrkan har till yttre murbeklädnaden, alla omfattningarna, pelarna och pilastrarna bestått af väl huggen, men för öfrigt af tuktad kalksten. Kors- och tunnhvalfven äro slagna af kalkflisor. Emedan kyrkan till hela det yttre varit uppförd af huggen sten, har hon blifvit på det skonslösaste sätt medtagen, och tornets yttre mursidor äro nästan helt och hållet afklädda.
Ehuru kyrkan är utförd i rundbågs-, så röjes deri spår af äldre öfvergångsstil. Hon tyckes derföre ha snarare tillkommit mot slutet än i början af tolfte århundradet. Denne helgedom var en sockenkyrka och hade sin egen kyrkoherde. När Lybeckarne 1509 öfverrumplade Wisby och antände norra delen deraf, blef kyrkan afbränd. Enligt sägen skall under sistförflutna sekel mycken qvadersten blifvit från denne ruin afhemtad för uppförande af ett närbeläget boningshus.
För få år sedan sträckte sig från kyrkan norrut till stadens ringmur en åker, hvarå en vacker park nyligen blifvit anlagd. Platsen, som kallas nu botaniska trädgården, begagnas för brunnsdrickning. Då de planterade träden hunnit uppväxa, blir detta ställe ganska trefligt. Nu kan föga skugga fås utan i tornet. Vi måste i sanning beklaga, att vi hvarken i denna eller någon af de öfriga ruinerna för kort tid sedan sågo någon bänk, men nu finnas sådane i alla. Det är temligen nödigt, att, då man flere timmar å rad sysselsätter sig med trägen undersökning af och anteckning om gamla byggnadsverk, man får emellanåt sätta sig.
- ↑ Petreius hos Wallin, Gothl. saml. D. 1. S. 238, 239. Hvitfeldt, S. 93. Pontoppidan, Annal. Eccl. Dan. Dipl. I. Th. S. 232.