Gotlands konsthistoria/S. Maria eller Domkyrkan

←  Fordna staden

Gotlands konsthistoria av Carl Georg Brunius S. Maria eller Domkyrkan

S. Olof  →

S. Maria eller domkyrkan.

Denna helgedom ligger i norra delen, men icke långt ifrån midten af staden. Platsen, som icke är synnerligen stor, intager en ansenlig höjd öfver stadens nedra sträckning, men begränsas åt öster af den såkallade Klinten, en kalkklippa, hvilken vidpass 30.0 ifrån korets gafvelmur höjer sig tvärbrant och skroflig ungefär 50.0. Kyrkan förtjenar i många afseenden att närmare skärskådas.

Tyskar, som voro bosatte i Wisby, uppförde detta Herrans hus, hvilket biskopen Bengt i Linköping 1225 invigde till jungfru Marias ära. Vid detta tillfälle beviljades nedannämnda förmåner. Församlingen fick vid inträffande ledigheter välja prester, jorda aflidna främlingar och jemväl borgare med förbehåll för vederbörande själasörjares rättigheter. Ingen prelat eller prost egde, såvida oförsonlig blodsutgjutelse ej inträffat, att tillsluta kyrkan. Ingen sjöfarande skulle, enär kyrkan var helt och hållet byggd af fromma sammanskott, undanhålla eller till andra helgedomar aflemna dylika, såvida han ville undgå bannlysning. Dessa förmåner blefvo några få år derefter bekräftade af legaten Vilhelm från Sabina och ytterligare 1268 stadfästade af påfven Clemens IV ^[1]. Tyskarne valde och underhöllo två kyrkoherdar. Dessa förhållanden alstrade snart bedröfliga tvister. Till följd häraf blef ytterligare bekräftelse på berörda privilegier 1295 gifven af påfven Bonifacius VIII. Omsider nöjde sig församlingen med en kyrkoherde.

Kyrkan har följande anordning. Ett aflångfyrkantigt långhus, som innehåller åtta pelare i två rader, fördelas i tre likstora skepp, af hvilka hvardera har fem korshvalf. I vester höjer sig ett fyrkantigt torn, som motsvarar mellanskeppet. I öster ligger ett fyrkantigt kor, hvilket har mellanskeppets bredd och höjd samt ett korshvalf till betäckning. I vinklarna mellan sidoskeppens östra gafvelmurar och korets båda sidomurar uppstå smala hörntorn, som äro till den nedra hälften fyrkantiga, men till den öfra åttkantiga. Ett kapell, hvilket intager vestra tornets hela och nära hälften af långhusets södra sidomur och betäckes med fyra korshvalf, har tillkommit mot medeltidens slut.

Der finnas tvenne ingångar å långhusets södra och tvenne motsvarande å dess norra samt en på midten af tornets vestra sidomur. Af långhusets ingångar är den sydöstra igenmurad och den nordöstra inleder numera till en sakristia. Kyrkan har ursprungligen haft smala och höga rundbågiga fönster, af hvilka de fleste sedermera blifvit utvidgade och fått spetsbågiga betäckningar. Från pelarna öfver takhvalfven uppstå höga spetsbågar, som uppbära sträckmurar, hvarpå mellanskeppets kroppåstak hvilar. Till dessa sträckmurar, som äro 18.0 höga, sluta sig sidoskeppens luttak. Korets sidomurar, hvilka äro jemnhöga med berörda sträckmurar, uppbära ett kroppåstak, som utgör en fortsättning af mellanskeppets betäckning. Det vestra tornet har liksom det sydöstra och det nordöstra flere afdelningar öfver hvarandra, och alla uppbära höga lanternor. Hela byggnaden är uppförd af huggen och tuktad kalksten.

Sedan vi gifvit ett hufvudsakligt begrepp om kyrkans anordning, vilja vi närmare skärskåda hennes särskilda delar. Vi skola slutligen yttra vår mening rörande kyrkans egna byggnadsförhållanden, hvilka ej hittills blifvit på nöjaktigt sätt förklarade.

Långhusets inre bredd i vester utgör 70.0, i öster 75.0, längd 117.5, mellanskeppets höjd från golfplanen till slutstenen 45.0 och murtjocklek 4.0. Sidoskeppens socklar bestå af lodrät grundsten och derpå liten skråkant samt hög platt och qvartstaf, öfverst platt och skråkant. Dit hörande taklister bildas af stor rundstaf och derpå stor hålkäl. Öfver dessa taklister äro andra af tegelsten i nyare tid insatta. De sträckmurar, som uppbära mellanskeppets vattentak, ha trebladiga gesimsbågar och derpå en rundstaf och hålkäl.

De fyra vestra pelarne äro fyrkantiga och förstärkas åt mellanskeppet med grofva halfkolonner. Grundstenarne äro skråkantiga. Baserne för halfkolonnerne äro attiska med skyddsblad och kapitälerne bägarlika med löfverk. Å det ena kapitälet ses två örnar stå på och bita i ringen. På kapitälerna ligga kransar, som prydas med rundstaf och karnis. De fyra östra pelarne äro till sina grundformer jemväl fyrkantiga. De två vestra ha åt mellanskeppet och koret starka pilastrar, af hvilka de förra äro släta, men de sednare förstärkas med grofva halfkolonner. I båda pilastrarnas vinklar uppstå smärta kolonner. De två öfriga pelarne ha å hvarje sida en stor pilaster, som åt mellanskeppet samt åt vester och öster förstärkes med en grof halfkolonn, och hvarje vinkel intages af en fin nära helkolonn. De fyra vestra och de fyra östra pelarne ha nära likadana fotställningar samt kapitäler och kransar.

De två vestligaste pelarne motsvaras af likartade pilastrar å den närmaste gafvelmuren, men de två östligaste af fullt öfverensstämmande pilastrar å korets två vestra hörn. Här bör likväl erinras, att långhusets östligaste afdelning ligger ungefär 2.0 och koret ytterligare 2.5 högre än den öfriga golfplanen, hvadan de östligaste pelarne och pilastrarne fått dermed öfverensstämmande underbyggnader.

De sex vestra pelarne motsvaras å södra och norra sidomuren af kragstenar, hvilka prydas med hålkäl, rundstaf och hålkäl. Hvardera af de två östra pelarna har en motsvarande pilaster, som är ensprångig åt vester, men tvåsprångig åt öster med en mellanstående kolonn. Den södra pilasterns grundsten, bas, kapitäl och krans äro lika med de östligaste pelarnas. Den norra, hvilken till formen liknar den södra, har 1644 blifvit på ett vandaliskt sätt öfvermurad vid upprättande af en minnesvård. I långhusets sydöstra och nordöstra hörn stå enkla pilastrar, som ha mellan sig en smärt kolonn. De pilastrar, hvilka intaga korets sydvestra och nordvestra hörn, motsvaras i detsammas sydöstra och nordöstra af sådana, som de nyssbeskrifna. Så väl grundstenarne som baserne samt kapitälerne likna de ofvanberörda.

De tre vestra hvalfafdelningarnas förenings- och skiljebågar äro likbreda samt skarpkantiga och ensprångiga. De två öfriga afdelningarnas föreningsbågar samt mellanskeppets östligaste skiljebåge och triumfbågen äro skarpkantiga med grofva midtstafvar. Sidoskeppens östligaste skiljebågar äro skarpkantiga och tvåsprångiga. Alla förenings- och skiljebågarne äro liksom triumfbågen spetsiga. De tre vestra afdelningarnas korshvalf ha raka och föga uppåtgående kappor utan kant- och korsbågar. De två östra i mellanskeppet ha kant- och korsbågar, af hvilka de förra äro skarpkantiga, men de sednare i vester tre- och i öster enstafviga. Dithörande kappor äro något kupiga och mera uppåtgående. Det östligaste af dessa korshvalf har i midten en rund öppning. Sidoskeppens vestra korshvalf likna mellanskeppets motsvarande. Södra liksom norra sidoskeppets östligaste korshvalf har kant- men inga korsbågar och deras kappor likna mellanskeppets östligaste.

Ehuru sidoskeppens östra gafvelmurar äro utvändigt raka, så inrymmer hvardera invändigt en ansenlig altarnich, hvilken är nära halfrund och betäckes med ett nära halft kupolhvalf. Mot midten af långhusets södra sidomur finnes en fyrkantig altarnich, som uppbär på kransar med liten staf och stor hålkäl ett spetsigt tunnhvalf å vederlag i vester och öster. Sidomuren har för denna altarnich, hvilken håller 16.0 i bredd, 10.0 i djup och 25.0 i höjd, blifvit genombruten, och en vanprydlig utbyggnad har således tillkommit. Denna utbyggnads socklar bestå af en hög, lodrät grundsten och derpå en större qvartstaf.

Nära vestra ändan af långhusets södra sidomur, som utgör kapellets norra, finnes en ursprunglig ingång. Rätvinkliga poster, hvilka äro breda och tjocka, stå på en likadan tröskel och uppbära ett trebladigt dörrfält med två rullika knoppar. På murhörn i yttre omfattningen hvilar en skarpkantig rundbåge. Ytterst ses å hvarje sida en grof kolonn och derpå en halfcirkelformig rundstaf. Murhörnen och kolonnerne ha attiska baser. Den ene kolonnens bas prydes med skyddsblad, men den andres är skadad. Beggederas kapitäler äro bägarlika och bladsirade. Der saknas kransar. Det synes klarligen, att derutanför funnits å hvarje sida ett framstående murhörn eller en pilaster, som uppburit en rundbåge och derpå ett röste, och det tyckes, att dessa prydnader blifvit bortbrutna vid kapellets uppförande. Inre omfattningen är nära rätvinklig med lågrakspetsig betäckning.

En motsvarande ingång å långhusets norra sidomur är stickbågig och företer en ganska simpel anordning. Rätvinkliga poster uppbära ett rakt dörrfält. Yttre omfattningen företer å hvarje sida framtill en ganska stor hålkäl, hvilken fylles med en grof rundstaf, men å betäckningen saknas en sådan. Denna ingång har vid utvidgning af ett fönster deröfver blifvit förändrad. De på rundstafvarna uppsatta kransar och kulor röja den nyare tidens fåkunniga påhitt. Inre omfattningen är föga snedsmygig och lågrakspetsig.

Ett stycke från södra sidomurens östra ända märkes en rundbågig ingång. Poster af hela block uppbära ett rakt dörrfält. Tre kolonner å hvarje sida omgifvas af stora murhörn. Baserne äro attiska med skyddsblad, kapitälerne bägarlika med löfverk och kransarne ha rundstaf och hålkäl. Kolonnerne uppbära rundstafviga och murhörnen skarpkantiga rundbågar. Ytterst å hvarje sida står en fyrkantig pilaster, som framspringer 5.4, och derpå hvilar ett röste, hvilket har vattenlister, som utgöras af en qvartstaf med en löfranka. Inre omfattningen, hvilken varit snedsmygig och lågrakspetsig, är igenmurad. En motsvarande ingång å norra sidomuren är rundbågig. Det visar sig, att yttre omfattningen bestått af en skråkant och en rundstaf. För öfrigt har denna ingång, som nu inleder i en usel tillbyggnad, blifvit så förfuskad, att dess ursprungliga anordning icke kan närmare bestämmas.

Långhusets fönster motsvara på det närmaste pelarnas mellanrum. Der finnas således fem å hvarje sidomur. Af dessa fönster äro fyra smala, höga, enkla och rundbågiga; sex deremot stora, fyrdelade och spetsbågiga; de förra med ganska höga, de sednare med helt låga bröstningar. De rundbågiga fönstren äro ursprungliga, men de öfriga utvidgade. Bland de fyra fönster, som bibehållit sin gamla anordning, ha de två blifvit vid kapellets uppförande bortskymda, hvadan deras förändring varit utan ändamål, det tredje står öfver sydöstra ingången och har således ej kunnat utan densammas förderfvande utvidgas, det fjerde nära norra sidomurens vestra ända medgaf ingen utvidgning, enär den vestligaste hvalfafdelningen är fullt hälften smalare än de öfriga. Tre poster i hvardera af de utvidgade fönstren förenas med fyra spetsbågar, hvilka i de fem äro trebladiga och uppbära rosverk. Der märkas skiljaktiga förhållanden i rosverken, som bestå af spetsiga bågslag samt mer och mindre bladprydda ringar m. m. Södra sidoskeppets spetsiga fönster åt vester har fyra likhöga, trebladiga spetsbågar och derpå två mindre och en större fyrbladig ros. I södra sidoskeppets spetsiga fönster åt öster uppstå från posterna fyra enkla spetsbågar och deröfver två enkla dubbelt större samt i hvardera en sexbladig ring och öfverst en ring med åtta mindre sådana och i midten en fyrbladig ros. Norra sidoskeppets vestligaste, spetsiga fönster har på posterne fyra likhöga, trebladiga spetsbågar och deröfver två dubbelt större sådana, af hvilka hvardera innesluter tre trebladiga rosor, öfverst ses en stor ring, som kring kanten har åtta trebladiga rosor och i midten en åttabladig ros. Norra sidoskeppets mellersta fönster har fyra likhöga, trebladiga spetsbågar, derpå två dubbelt större sådana, af hvilka hvardera omger en fyrbladig ros, och öfverst ses en ros med fyra treflikiga blad. Närmaste fönster åt öster företer fyra trebladiga, likhöga spetsbågar och derpå två fyrbladiga rosor samt öfverst en fyrbladig med trebladiga flikar. Norra sidoskeppets östligaste fönster har fyra likhöga, trebladiga spetsbågar och derpå två dubbelt större sådana med fyrbladiga rosor inuti och öfverst ses en stor ros med fyra blad, af hvilka hvardera är treflikigt. Alla fönstren äro ut- och invändigt snedsmygiga.

De spetsbågar, som å vinden uppskjuta från svicklorna af föreningsbågarna, äro lika breda som pelarnas mellanrum och ungefär 15.0 höga. De sträckmurar, hvilka hvila på samma spetsbågar, visa tydliga spår efter små ljusöppningar, som utvändigt haft midtposter och motsvarande karmar samt trebladiga spetsbågar derpå, men invändigt breda och låga omfattningar med lågrakspetsiga betäckningar. Då sidoskeppens luttak fått brantare fall, än de ursprungligen haft; så måste dessa ljusöppningar blifvit igenmurade.

Koret, hvars inre bredd utgör 30.0 och längd 35.0 samt murtjocklek 5.2, betäckes med ett korshvalf, som i likhet med mellanskeppets östligaste har rätvinkliga kant- och enstafviga korsbågar. Dithörande kappor, hvilka äro i söder och norr spetsiga samt i vester och öster rundbågiga, likna långhusets i östligaste hvalfafdelningen. Korets socklar bestå af en hög, lodrät grundsten, derpå qvartstaf samt öfverst platt och skråkant. En stor karnis, som icke är ursprunglig, utgör korets taklist; ty derunder ses en gammal sådan, som består af rundstaf och hålkäl.

Å altarväggen finnas tre rundbågiga fönster med höga bröstningar. Det mellersta är något högre än de omgifvande. Å norra sidomuren nära östra ändan ses ett likadant fönster. Dessa fyra fönster, som äro ursprungliga, ha liksom alla de öfriga ut- och invändigt sneda smygar. Å korets södra sidomur finnes ett spetsbågigt fönster, hvari en midtpost uppbär två trebladiga spetsbågar. Detta fönster, hvilket är äfven ut- och invändigt snedsmygigt, har påtagligen blifvit liksom långhusets stora fönster utvidgadt. I anseende till korets upphöjda golfplan ha dess spetsbågiga fönster utvändigt fått högre bröstning än långhusets.

Korets gafvelmur har två breda pilastrar å hörnen och två smala mellan de tre östra fönstren. Dessa pilastrar förenas i midten med en stor och å sidorna med två mindre rundbågar. Å korets hvarje sidomur ses två motsvarande rundbågar. Derpå följa å gafvelmuren sex spetsbågiga och trebladiga nicher i två rader öfver hvarandra. I gafvelröstets spets märkas två mindre sådana nicher jemte hvarandra och deröfver lemningar efter en sådan.

Vestra tornet, hvars socklar likna sidoskeppens, har fem afdelningar öfver hvarandra. Första afdelningen, hvilken invändigt håller i söder och norr 24.2 och i motsatt riktning 21.8, betäckes med ett korshvalf, och har å midten en ingång från vester samt en stor öppning åt öster. Hvarföre afdelningen är vida lägre än långhuset, skall nedanföre utredas. Uti ingången stå smala poster, som uppburit ett rakt dörrfält. Yttre omfattningen har å hvarje sida en kolonn mellan två mycket stora murhörn. Det inre af dessa murhörn prydes med en qvartstaf, men det yttre bildar ett framsprång, som med qvartstaf och skråkant öfverensstämmer med öfra delarna af tornets socklar. Kolonnerne och murhörnen ha skråkantiga grundstenar. Kolonnernas baser äro attiska med skyddsblad och deras kapitäler inåtsvängda och löfprydda. Kransar saknas. På kolonnerna hvilar en rundstafvig och på murhörnen skarpkantiga rundbågar. Härvid bör märkas, att yttre murhörnens rundbåge blott framskjuter så, att den sluter sig med en skråkant till mursidan. Man har på vandaliskt sätt bortbrutit dörrfältet och till 2.5 i längd afstympat posterna, och derpå insatt ett eländigt fönster. Inre omfattningen är jemväl vanställd. Öppningen åt öster är smalare än mellanskeppet och har rundbågig betäckning, hvars dynstenar prydas med rundstaf och hålkäl.

I norra sidoskeppet inleder en rundbågig ingång till en ovanligt bred och beqväm trappa, som genom vestra tornets norra sidomur sträcker sig från öster till vester och med några steg åt söder inför genom en rundbågig ingång på första afdelningens takhvalf. I motsvarande sidomur åt söder finnes en likadan trappa, hvilken till sträckning och ingångar är alldeles sådan som den nyssbeskrifna; men dithörande ingångar ha för undvikande af drag blifvit vårdslöst igenmurade. Trapporna, som till andra afdelningen äro breda, betäckas med tunnhvalf. Andra afdelningen har jemväl ett korshvalf, hvilket är spetsigt med raka uppåtgående kappor och små hålkälade kragstenar i hörnen. På midten af andra afdelningens vestra sidomur märkes en stor ljusöppning, som ut- och invändigt har snedsmygig och fyrbladig omfattning. Åt mellanskeppet finnes en mycket stor öppning med rundbågig betäckning på karnisade dynstenar. I södra vederlagsmuren ses ett litet fyrkantigt väggskåp. I midten af öppningen står en kolonn på en bröstningsmur, hvilken har endast 2.0 i höjd. Basen är attisk med skyddsblad, kapitälet bägarlikt med löfverk och drufklasar, kransen hålkälad och skaftet slipadt. Kolonnen uppbär två skarpkantiga rundbågar, och en svickla deröfver är af ålder igenmurad. I andra afdelningens sydöstra och nordöstra hörn märkas spår efter igenmurade ingångar till en läktare.

Första afdelningens södra och norra sidomurar, som äro 13.0 tjocka, ha öfver trapporna medgifvit starka indragningar, så att gallerier kunnat derutanför anbringas. I andra afdelningen uppgår nära midten af norra sidomuren en trappa genom en raksluten genomgång till det galleri, hvilket sträcker sig utanför norra sidomuren. Samma trappa är vida smalare än de nyssberörda och betäckes med sträckstenar i afsatser. Detta galleri, som håller 4.5 i bredd, har åt norr tre rundbågiga öppningar, hvilka åtskiljas af fyrkantiga pelare med motsvarande pilastrar. Den östligaste öppningen har blifvit till en del igenmurad, då sidoskeppen blifvit påbyggda. En midtkolonn i hvarje öppning, som har ett bröstvärn, uppbär två rundbågar. Kolonnerne ha attiska baser med skyddsblad samt bägarlika och slätta kapitäler. Pelarne, pilastrarne och kolonnerne ha hålkälade kransar. Åt vester ses en temligen stor raksluten glugg. Utanför södra sidomuren har ett likadant galleri legat, hvartill en raksluten ingång midt emot den nyssberörda inledt. Efter detta galleri, som blifvit vid kapellets uppförande förstördt, synas tydliga lemningar.

En raksluten ingång leder från norra galleriet på en trappa, hvilken genom norra sidomuren uppgår från vester till öster i tredje afdelningen, som betäckes med ett bjälklag. Der märkas åt vester två stora rundbågiga gluggar, af hvilka den norra är igenmurad, och der finnes åt öster en rundbågig öppning, som har en raksluten genomgång till vinden. Från den tredje afdelningen uppgå höga stegar till den fjerde och femte. I fjerde afdelningen, hvilken haft ett bjelklag, ses å hvarje sida två stora rundbågiga gluggar, som äro igenmurade. Femte afdelningen, hvilken har å södra liksom vestra och norra sidomuren två rundbetäckta gluggar, inrymmer tre stora klockor. I hvarje glugg uppbär en tunn midtpelare, hvars yttre hörn äro afkantade, två små rundbågar. Midtpelaren har hålkälad sockel och likadan krans i omvänd ställning; sidostycken och omfattningar äro skarpkantiga utan socklar, men de ha hålkälade kransar.

Vid första afdelningens slut har tornets vestra och norra yttersidor ensprångiga och halfrunda gesimsbågar och derpå en bandlist med rundstaf och hålkäl. Dessa gesimsbågar sluta sig till breda hörnpilastrar, som hvila på tornets socklar, och hälften smalare midtpilastar, af hvilka den norra uppgår från samma socklar, men den vestra deremot från slutstenen af vestra ingångens yttre omfattning. Öfver gallerierna vid tredje afdelningens början märkas åt vester och norr små indragningar, och derifrån uppstå likadana hörn- och midtpilastrar. Dessa pilastrar sammanbindas åter med likadana gesimsbågar, som betäckas med en skråkant. Å södra sidomuren vid samma höjd märkas svaga spår efter en midtpilaster och gesimsbågar, hvilka måste vid en häftig brand af kapellets vattentak blifvit förstörda. Tornets öfra del är alldeles slät och saknar gesimser.

Tornets betäckning består af en karnisformig underbyggnad och derpå en åttkantig lanterna med omgifvande altan samt en större och en mindre kur. Det vittnar om den största fåkunnighet i kyrklig byggnadskonst att anbringa en lanterna i det uslaste rococomaner på ett ansenligt torn uti enkel rundbågsstil.

Det sydöstra tornet är 1.5 smalare än det nordöstra, men begge ha alldeles lika höjd, och hvardera innehåller fem afdelningar öfver hvarandra. Den nedra hälften å hvardera är fyrkantig och sluter sig med skråkantiga afsatser till den öfra, som är åttkantig. Å korets södra sidomur nära vestra ändan inleder i sydöstra tornet en ingång till ett litet rum, hvilket utgör första afdelningen. Den yttre dörromfattningen är rätvinklig och raksluten, men den inre nära rätvinklig med lågrakspetsig betäckning. Rummet, som är fyrkantigt, och invändigt håller i söder och norr 9.9 samt i vester och öster 9.6, har ett tunnhvalf på vederlag i vester och öster. Ett ganska smalt och föga högt fönster på midten af södra sidomuren har rak betäckning samt utåt inga, men inåt ganska stora smygar. I inre dörromfattningens östra sida uppgår en trappa från vester åt öster och sedan från norr åt söder, hvarpå man inkommer genom en raksluten ingång i andra afdelningen, som likaledes utgör ett litet rum, hvilket helt och hållet liknar det nyssbeskrifna. Trappan har tunnhvalf. Tredje afdelningen, hvars nedra hälft är utvändigt fyrkantig men hvars öfra är åttkantig, har ingen trappa nedifrån. Detta rum upplyses åt söder liksom åt öster af en större glugg, hvilken har rundbågig omfattning och en midtkolonn, som uppbär tvenne små rundbågar. Tredje afdelningen har liksom fjerde och femte intet takhvalf. Å fjerde afdelningens sydvestra, södra, sydöstra och östra sida ses en ganska hög glugg med spetsbågig betäckning. På en midtpost i hvarje glugg hvila två enkla spetsbågar, och deröfver står en svickelros. Femte afdelningen, som höjer sig öfver mellanskeppets och korets kroppåstak, framter å hvarje sida en något smalare och lägre glugg, hvilken, saknande yttre omfattning, har en midtpost, som uppbär två trebladiga spetsbågar, så att hvarje glugg visar sig såsom tvenne. Rosverken äro i den fjerde och femte afdelningens gluggar något olika, men likväl harmoniska. Flere gluggar äro igenmurade samt några midtkolonner och midtposter förstörda. De tre sistberörda afdelningarne, till hvilka man icke kan utan från vinden inkomma, ha bjelklag. Tornets betäckning, som icke blifvit såsom den nyssbeskrifna nedtill indragen och kring lanternan omgifven med en utspringande altan, är någorlunda dräglig, dock ganska opassande på det ställe, den intager. Man erfar ett helt annat intryck af denna tillkonstlade betäckning än af de gotländska landskyrkornas enkla, uppåtsträfvande tornspiror.

En ingång lika med och midt emot den nyssbeskrifna inför till ett litet rum i första afdelningen af nordöstra tornet. Detta rum, hvilket invändigt håller i söder och norr 12.1 samt i vester och öster 11.3, betäckes med ett tunnhvalf på vederlag i sistnämnda riktning samt har ett raktslutet fönster åt norr. En rakbetäckt ingång åt öster nära den nyssberörda inleder till en trappa, som uppgår från vester åt öster och vänder sig sedan från söder åt norr till andra afdelningen, hvilken innehåller ett likadant rum som det nyssomtalta med tunnhvalf på vederlag i vester och öster samt med ett litet rakslutet och storsmygigt fönster åt norr. Dessa båda rum samt deras ingångar, fönster och trappor äro alldeles lika sydöstra tornets motsvarande, så att enda skilnaden beror af tornens olika ställning vid korets sidomurar. För öfrigt bör noga märkas, att båda tornen äro till omfång, höjd samt yttre och inre anordning samt äfven till betäckningar mycket lika hvarandra. Många gluggar äro jemväl i nordöstra tornet igenmurade och skadade.

De östra tornens socklar likna korets. Den första liksom den andra afdelningen har en stor bandlist, hvilken består af enkla rundbågar och sluter sig till hörnpilastrar och närmaste gafvel- och sidomurar. Den nedra bandlisten betäckes med en skråkant, men den öfra med en rundstaf. Tredje liksom fjerde afdelningen framter en bandlist, som utgöres af en rundstaf. Femte afdelningen har tvåsprångiga och trebladiga gesimsbågar och derpå en stor karnis. Bandlisternas och gesimsernas rundbågar äro mycket olika både i anseende till storlekar och kragstenar. Långhusets södra liksom norra sidomur har till östra hälften lemningar af rundbågiga bandlister, hvilka motsvara de nedersta å de östra tornen.

Kapellets sidomur, som sträcker sig i vester och öster, motsvaras af vestra tornets hela södra och en betydlig del af långhusets södra sidomur. Således blir kapellets vestra gafvelmur en tredjedel längre än dess östra; ty den förra utgår från tornets sydvästra hörn, men den sednare från långhusets södra sidomur. Till följd häraf är kapellets vestra tredjedel mycket bredare än dess öfriga tvenne. Fyra spetsiga korshvalf, hvilka utgöra kapellets betäckning, ha skiljebågar, som uppbäras af pilastrar. Till förstärkning af kapellets omgifningsmurar, hvilka äro tunnare än den öfriga byggnadens, ha fem yttre sträfpelare tillkommit. Sidomuren har å midten en stor ingång samt å hvarje sida derom ett stort spetsigt fönster, och vestra gafvelmuren har två samt östra ett sådant. Sidomuren uppbär ett ansenligt röste, och yttre betäckningen består af ett kroppåstak med vattenfall åt vester och öster.

Kapellet, hvars inre bredd i vestra tredjedelen utgör 38.8, i mellersta och östra 25.0 samt hela längd 71.1, har långhusets höjd. Kapellets socklar, hvilka äro höga, bestå af en lodrät grundsten och derpå tvenne små rundstafvar med en mellanlöpande hålkäl. Taklister saknas.

Efter bortbrytande af södra sidoskeppets vestra gafvelmur har dess sidomur fått vid den fristående ändan en prydlig pilaster. Stammen består af sju rundstafvar och ett snedskuret murhörn. Basen är åttadelad och bildar två afsatser, af hvilka den nedra prydes med en hålkäl, men den öfra med en rundstaf. Kapitalet är bägarlikt och har yfviga blad. Å kapellets vestra gafvelmur midt emot berörda pilaster står en motsvarande, som har följande anordning. Stammen utgöres af ett framsprång med snedskurna hörn och derframför en kolonn. Grundstenen är skråkantig, basen attisk med skyddsblad, kapitälet bägarlikt med bärande figurer. Å kapellets sidomur ses två pilastrar, hvilka ha samma afstånd från hörnen som sins emellan. Stammen å hvardera består af ett framsprång med snedskurna hörn samt derframför en karnisstaf mellan två rundstafvar. Grundstenen är fyrkantig, basen lodrät och tresidig med ring å öfra kanten för framsprångets hvarje sida och för hvarje staf. Basen för karnisstafven har två hålkälade sidor. Den vestra af dessa två pilastrar står midt emot den, som intager vestra ändan af långhusets södra sidomur. Den östra af samma pilastrar höjer sig gent öfver långhusets sydvestra ingång, hvadan der icke kunnat bli någon motsvarande pilaster. Denna svårighet är på följande sätt afhulpen. Öfver ingången framstår en bladsirad krans, hvilken uppbär en flerstafvig knekt, och derpå hvilar en större bladprydd kragsten, som understöder en flerstafvig sådan med löfsirad krans. Vid vestra ändan af tornets södra sidomur finnes en bägarlik, bladprydd kragsten, hvilken har en krans, som utmärkes med en rundstaf mellan två hålkälar. Vid östra ändan af samma sidomur ses en kragsten, hvilken utgöres af en bred list, som profileras med rundstaf och hålkäl. Denna list uppbär en ganska bred skiljebåge, hvilken i långhusets södra sidomur infaller vid detsammas halfva höjd. Denna anordning är föga harmonisk. I kapellets sydvestra och sydöstra hörn höja sig smärta kolonner mellan skråkanter och ha lodräta öfverensstämmande baser med ringar och löfsirade kapitäler. Den sydvestra har en krans med rundstaf och hålkäl, men den sydöstra saknar krans. Uti kapellets nordöstra hörn framskjuter en löfprydd kragsten, och derpå höjer sig en kolonn, hvars bas har yfviga skyddsblad, och hvars kapitäl liknar en fyrbladig blomkalk. Derpå ligger en krans med hålkäl och rundstaf. På denna krans märkes i nära naturlig storlek en hukande man, hvilken med lutande hufvud på nacken uppbär mellan två murhörn en kolonn, som har ett bägarlikt och bladprydt kapitäl.

Från pilastern å vestra ändan af långhusets södra sidomur kasta sig på pilastern vid kapellets vestra gafvelmur samt på vestra pilastern vid detsammas sidomur breda och spetsiga skiljebågar, hvilka utgöras af nio dels rund- dels karnisstafvar mellan hålkälar. På östra pilastern vid kapellets sidomur och motsvarande kragsten öfver långhusets sydvestra ingång hvilar en likadan skiljebåge. Emellan dessa skiljebågar och omgifvande mursträckor äro spetsiga korshvalf med raka föga uppåtgående kappor inslagna, hvilka ha snedskurna kant- och trestafviga korsbågar, som uppbäras af pilastrarna, kragstenarna och kolonnerna. Slutstenarne bilda stora rundlar, hvilka prydas med likadant stafverk som korsbågarne. Af dessa slutstenar är den nordvestra alldeles slät, den sydvestra framter Christi bröstbild med korsgloria, den mellersta har en sexbladig ros och den östra visar Guds lam med korsfana.

Kapellets portal består af fina stafvar med mellanlöpande hålkälar, som å hvarje sida fördelas af snedskurna murhörn i tre särskildta partier. Det yttersta af dessa partier bildar å hvarje sida ett framsprång. Grundstenarne och baserne äro så förvittrade, att de ej kunna rätt bestämmas. Kapitälerne, hvilka äro inåtsvängda, prydas med yfviga blad samt några mennisko- och djurfigurer. Betäckningen är spetsbågig och siras med rika listverk, som fördelas liksom å sidorna i tre partier. Härvid bör likväl den ovanligheten märkas, att de nedra och öfra partierne icke ha sinsemellan rätt öfverensstämmande språng. De innersta hörnen användas såsom anslag i stället för poster. På begge framsprången höjer sig ett spetsigt röste med karnisade vattenlister. I röstets hvarje svickla och öfver hvarje framsprång ses en stor dubbelros. I röstets spets föreställes Christus i nära naturlig storlek uppstigande ur grafven. Christus, som utmärkes med korsgloria, håller i den venstra handen en skadad segerfana och utsträcker den högra till välsignelse. Öfver vattenlisterna höja sig å hvarje sida tre löfprydda fialer. Öfverst står en baldakin, hvari ses ett stort hufvud och derofvanför en liten man.

Kapellets alla fönster äro spetsbågiga samt ut- och invändigt snedsmygiga. I det sydvestra liksom i de två södra fönstren stå tre, men uti det nordvestra och östra två poster, som uppbära trebladiga spetsbågar och derpå rosverk. De två vestra fönstrens omfattningar och poster äro utvändigt släta, men det östra prydes å poster, bågar och rosverk med fina rundstafvar. Det södra fönstret åt vester har å hvarje yttersida en grof karnisstaf mellan hålkälar och en rundstaf inom ett murhörn, och posterne, bågarne samt rosverket ha fina rundstafvar. Det södra fönstret åt öster prydes å hvarje yttersida med tre rundstafvar och deremellan djupa hålkälar, men posterne, bågarne och rosverket siras med fina rundstafvar. I vestra gafvelmurens norra fönster är mellersta spetsbågen något högre än de omgifvande, och rosverket består af tre spetsiga blad, af hvilka hvardera har i midten en liten rund öppning och en fyrdelad ros. Samma gafvelmurs södra fönster innehåller fyra likhöga spetsbågar samt deröfver tre stora öppna och släta ringar. Södra sidomurens vestra fönster har äfvenledes fyra likhöga spetsbågar, hvaröfver två dubbelt större, som äro släta, uppstå. Hvardera af dessa större spetsbågar inrymmer en fyrbladig ros och deröfver ses tre släta ringar, af hvilka en innehåller en trebladig, en annan en fyrbladig och en tredje en fembladig ros. Sidomurens östra fönster har likhöga spetsbågar och deröfver fyra öppna, slätta hjertan med uppåtvända spetsar och derpå två trebladiga rosor. I östra gafvelmurens fönster är den mellersta spetsbågen högst, och deröfver märkas två sexbladiga och deremellan en fembladig ros.

Sträfpelarne, som äro fyrkantiga, sakna afsatser. Den sydvestra och sydöstra sträfpelaren stå öfver hörn; men den nordvestra samt de två mellersta ha vinkelrät ställning. Nedra hälften af sydvestra sträfpelaren pryddes i hvarje hörn med tre kolonner, hvilkas baser hade rundstafvar mellan hålkälar och hvilkas kapiläler voro löfsirade, men den har nyligen fått en beklädnad med en afsats å midten och blifvit alldeles slät. Sydöstra sträfpelaren har ännu å hvarje hörn sina tre kolonner mellan hålkälar, såsom den sydvestra för få år sedan hade. På sträfpelaren nära vestra liksom på den motsvarande nära östra sidan om ingången synas lemningar efter en prydlig baldakin, som inrymt en bildstod.

Enligt sigillum consistorii ecclesiastici Wisbyensis af 1740 utgjordes kapellets betäckning af ett luttak med vattenfall åt söder, och sträfpelarne åt samma håll uppspirade deröfver med höga, löfprydda fialer ^[2]. Efter en svår eldsvåda, som 1744 öfvergick kyrkan, uppdrogs å södra sidomuren ett stort röste i eländigt rococomaner. En af ifrågavarande fialer ligger ännu å kyrkovinden. Öfver den sydvestra liksom öfver den sydöstra sträfpelaren ses en stor utkastare och en dylik ligger jemväl på vinden. Den sydvestra utkastaren liknar en man, hvilken med bart hår och kappa krypande på en stång har öppen mun; den sydöstra framter djefvulen, hvilken, om halsen bunden med en kedja, har långa öron och krokiga horn samt ett rysligt gap; den tredje, som ligger å vinden, föreställer Simson, hvilken sittande på lejonets rygg uppbryter dess käftar. Dessa figurer äro hållna i nära naturlig storlek. Vidunderliga utkastare eller takrännor äro ingalunda ovanliga i sednare medeltidsstil.

Alla socklarne, hörnstyckena, pelarne till största delen, bågarne, dörr- och fönsteromfattningarne, posterne, rosverken, kolonnerne, sträfpelarne, utskottsrännorna och bildverken äro med skicklighet huggna af kalksten. Yttre dörromfattningarne bestå till en stor del af slipad sådan. Ehuru kyrkan undergått flere häftiga eldsvådor och varit många århundraden blottställd för luftens inverkan, är hon temligen väl bibehållen. Deremot har kapellet i anseende till dåligt val af kalksten lidit mycket af vittring. De öfriga murytorna så väl ut- som invändigt samt takhvalfven bestå af tuktad kalksten. Att all huggen kalksten ursprungligen varit både ut- och invändigt fri från hvitlimning, kan icke dragas i tvifvelsmål, men att deremot den tuktade haft en tunn anputs, är så mycket vissare, som landskyrkorna på Gotland med högst få undantag äro på sådant sätt behandlade. Nu se vi denna ansenliga helgedom, den enda, som vidmakthålles af de många, hvilka uppstått i Wisby, vara med undantag af yttre dörromfattningarna samt fönsterposterna och rosverken på ett bedröfligt sätt öfverstruken med kalkröra. Härvid bör dock erinras, att de sex vestra pelarne svårligen kunna till sina ojemna sidor, som tillkommit genom bortbrytningar, lemnas utan anputs; men en sådan bör göras något bättre än den nuvarande. Långhuset, koret, kapellet och altarnichen betäckas med tegelpannor; alla tre lanternorna äro brädbeklädda och svartstrukna.

En konstforskare finner vid första anblicken af kyrkan, att hon blifvit uppförd efter en och utvidgad efter en annan byggnadsplan, hvadan egenheter tillkommit, hvilka föranledt onöjaktiga gissningar. I det föregående ha vi omnämnt, att stenarne enligt de gamles mening talade. Härvid bör märkas, att man måste väl studera stenarnas hemlighetsfulla språk, om man skall rätt begripa, hvad de förkunna. Vi vilja nu söka att i korthet förklara kyrkans ovanliga förhållanden.

Enligt första byggnadsplanen har kyrkan bestått af mellan- och sidoskepp, af hvilka det förra varit dubbelt högre än de sednare. De fyra vestra pelarne, som i jemförelse med höjden äro ganska smala, ha å midten kransar åt vester och öster samt åt sidoskeppen. Enligt Klingwalls ritning af S. Maria kyrkas inre, framstodo på kransarna, hvilka utgöras af rundstaf och hålkäl, de första vederlagsskiftena efter bortbrutna förenings- och skiljebågar ^[3]. Ifrån grundstenarna till kransarna bestå socklarne och stammarne af välhuggen kalksten. Att mellanskeppet från början fått sin nuvarande höjd, visar sig deraf, att de fyra vestra pelarnas motsvarande sidor äro öfver kransarna till stammarna och halfkolonnerna alldeles jemna och släta, men deras tre andra sidor till öfra hälften mycket ojemna. Om meningen från början varit att göra mellan- och sidoskeppen lika höga, så hade naturligtvis de fyra vestra pelarne hållits å alla sidorna lika jemna, och icke röjt såsom nu några bortbrytningar. De två nästsista pelarne åt öster förete med sina stora ojemnheter åt sidoskeppen, att de bildat hörn för gafvelmurar och med sina åt mellanskeppet vända skråkantiga dynstenar uppburit en triumfbåge. Alltså måste ett fyrkantigt kor måhända med ett halfrundt utsprång sträckt sig åt öster. Då Tyskarne i Wisby förmått med egna sammanskott uppföra denna helgedom och utverka sig derför högst ovanliga fri- och rättigheter samt kunnat dertill hålla två kyrkoherdar, har densamma snart blifvit alltför liten.

Vestra tornet, som obestridligen uppstått på samma tid som långhuset, bör, innan vi redogöra för kyrkans förändring och utvidgning, tagas i betraktande. Att tornets första afdelning är i jemförelse med mellanskeppet ganska låg, och att tvenne ovanligt breda och beqväma trappor uppföra till dess andra, låter på följande sätt förklara sig. Den första afdelningen har enligt gammalt bruk varit begagnad till förplats och doprum, men den andra till kor eller kapell. Det är bekant, att många gamla kyrkor ha kor både i öster och vester, och att andra afdelningarne i gamla torn ha såsom här öppningar åt öster samt å sidorna derom altarnicher. Flere åldriga kyrkor i Skåne visa dylika anordningar. För öfrigt finnes intet skäl, hvarföre tvenne så rymliga trappor som de nyssberörda blifvit anlagda, om de ej varit ärnade till obehindrade upp- och nedgångar för många personer. Det galleri, hvilket intager andra afdelningens norra, och det, hvaraf lemningar finnas utanför dess södra sidomur, ha tvifvelsutan tjenat till försvar emot fiendtliga anfall. Då staden var vid kyrkans invigning alldeles obefästad, så kan man ej undra derpå, att denna helgedom såsom den största delen af Gotlands landskyrkor äfven kunde för sådant ändamål tillgripas. Strelow berättar, att tornet 1425 fått från andra afdelningen en påbyggnad till 40.0 höjd ^[4]. Enär denne författare nämner de personer, hvilka under verkställande af samma arbete varit kyrkovärdar, tyckes berörda uppgift ha någon grund. Vi kunna dock icke antaga, att tornet ursprungligen bestått af blott tvenne afdelningar öfver hvarandra. Vi måste fasthellre påstå, att detsamma haft en tredje afdelning och förmodligen fyra rösten samt en spira. Flere nära samtidiga kyrkotorn på Gotland föranleda en sådan förmodan. Vid kyrkans invigning har tornet troligtvis varit färdigt; helst församlingen vid detta tillfälle fått så ovanliga privilegier. Men deremot torde tornet 1425 varit till sin öfra del förfallet, och då fått en simplare påbyggnad, hvartill de gamla gluggarnas omfattningar, som röja rundbågsstil, blifvit begagnade; ty en helt olika anordning af gluggar skulle i annat fall blifvit använd, dock förete deras midtpelare en ganska sen hållning.

Det tyckes, som en betydlig del af Klinten blifvit bortbruten för att bereda behöflig byggnadsplats till kyrkans förlängning åt öster; ty endast der finnes en stor fördjupning med en ansenlig tvärbrant. Denna förlängning måste på följande sätt tillgått. Ett mindre kor och måhända ett halfrundt utsprång undanröjdes. Sidoskeppens östra gafvelmurar genombrötos, så att deras pelarhörn, hvilka uppburo triumfbågen, bibehöllos. Sidoskeppens takhvalf nedtogos och deras yttermurar förhöjdes och gjordes nära dubbelt längre åt öster. Nya gafvelmurar och nytt kor utfördes i förening med desamma. Två nya pelare, som uppdrogos i öster, fingo liksom de öfriga föreningsbågar, och skiljebågar spändes öfver de öppningar, hvilka efter de gamla gafvelmurarnas genombrytning tillkommit. Sedan fingo sidoskeppens gamla och nya delar samt mellanskeppets två nya afdelningar och koret lika höga takhvalf som mellanskeppets vestra del. På detta sätt låter det förklara sig, hvarföre långhusets vestra del företer en annan byggnadsart än dess östra samt dermed förenade kor och omgifvande torn. Vid norra sidoskeppets påbyggnad har en tredjedel af norra galleriets östra öppning blifvit öfvermurad.

Gamla kyrkor äro till sina skepp merendels bredare i vester än i öster, stundom lika breda åt båda håll. Vi finna deremot här ett långhus, som är 5.0 bredare i öster än i vester. Det visar sig klarligen på de två östligaste pelarne, hvilka stå vida längre ifrån hvarandra än de två närmaste åt vester, att man på dylikt sätt velat bereda större bredd i det blifvande koret. De östra tornen ha enligt ett ganska vanligt bruk i forntiden uppstått för stödjande af sidoskeppens östra gafvelmurar och korets båda sidomurar. Att båda tornen varit och äro i detta fall nödvändiga, kan icke nekas; ty det ena har fått mycken utåtlutning åt sydost och det andra åt nordost; bristfälligheter, som tillkommit genom de höga och vidspända takhvalfvens utåttryckning.

Orsaken hvarföre här finnes ett torn i vester och två i öster kan af föregående framställning lätt inses. Vi vilja blott tillägga, att mindre kyrkor såsom denna i sitt ursprungliga skick aldrig ha tvenne torn i vester. Då helgedomen gjordes dubbelt större och vida högre, blefvo två torn i öster nödvändiga såsom murstöd och de blefvo äfven gagneliga till sina nedra afdelningar såsom sakristior och förvaringsrum och till sina öfra såsom försvarsverk, och de förhöjde den förstorade kyrkans utseende.

Samtidigt med denna förändring och utvidgning måste de höga spetsbågar och sträckmurar, som hvila på pelarna, tillkommit för att uppbära mellanskeppets kroppåstak och stödja sidoskeppens luttak, hvilka beggedera naturligtvis måst förhöjas. Dessa spetsbågar och sträckmurar bestå af tuktad kalksten, som hvarken varit fogstruken eller afputsad, och blott af huggen sådan till 5.0 å öfversta yttersidorna. De små ljusöppningarne, hvilka under gesimsbågarna funnits å sträckmurarna, ha endast tjenat till belysning och luftvexling. Då mellanskeppets takhvalf äro ursprungliga och sträckmurarnas stora genombrytningar tillkommit för murmassornas minskning och aldrig medgifvit mellanskeppets förhöjning, så kan här ingalunda tänkas på något triforium. Om någon skulle tycka, att dylika sträckmurar varit alltför kostsamma och äfven obehöfliga för vattentakens anbringande; så kunna vi ej neka detta; helst när rätt många kyrkor, som äro nära samtidiga med den ifrågavarande, sakna dylika murverk. Här bör nämnas, att Roma sockenkyrka, hvilken företer äldre spetsbågsstil, är på Gotland den enda, som har likadana spetsbågar och sträckmurar för uppbärande af mellanskeppets kroppåstak som S. Maria kyrka. Emellertid finnas flere mycket gamla helgedomar, hvilka ha öfver pelarna ganska höga sträckmurar äfven utan genombrytningar, ehuru de äro vida högre än de ifrågavarande. I afseende derpå vilja vi åberopa Strengnäs domkyrka, hvars sträckmurar ha 32.0 höjd. Man har derföre påstått, att denna kyrkas mellanskepp varit vida högre. Emellertid har motsatsen deraf blifvit med grundliga skäl ådagalagd ^[5].

Att långhusets östra del samt koret och de östra tornen äro samtidiga, kan ingalunda bestridas. Dessa partier visa sig ha noggranna samband med hvarandra, och deri råder en och samma hållning. De rundbågiga bandlister, som från östra tornens första afdelningar fortsättas å östra hälften af långhusets sidomurar, men saknas å detsammas vestra, ådagalägga, att östra tornen äro samtidiga med långhusets östra del men icke med dess vestra. Långhusets och korets stora spetsbågiga fönster äro obestridligen långt sednare utvidgningar. Den stora spetsbågiga altarnichen, hvilken finnes å långhusets södra sidomur och inrymmer ett af nyssberörda fönster, har troligtvis tillkommit på samma tid som de öfriga. I kapellet märkes en praktälskande tillochmed öfverlastad spetsbågsstil. Denna tillbyggnad, hvilken onekligen röjer mycken skicklighet, öker ingalunda kyrkans anseende, men väl hennes märkvärdighet. Vi tro oss kunna med temlig visshet påstå, att långhusets utvidgade fönster och kapellets hela byggnad härröra från samma tidrymd; ty alla ha mycken likhet med hvarandra. Rundbågsålderns små och enkla fönster ville ej förslå jemte spetsbågsålderns stora och prydliga.

Det sprider mycket ljus i konsthistorien, att man känner kyrkans invigningsår 1225. Långhusets förändring, koret och de östra tornen måste enligt all sannolikhet vara blott några få årtionden yngre än det vestra tornet och den ursprungliga delen af långhuset. Skälen för denna förmodan äro följande. I kyrkans ursprungliga delar är onekligen en enkel rundbågsstil rådande, men deri märkes dock äldre öfvergångsstil. I utvidgningen och östra tornen framstår den förra liksom den sednare mer utbildad. Det tyckes likväl, att vid betraktande af flere andra helgedomar på Gotland ifrågavarande utvidgning blifvit i sednare hälften af trettonde seklet verkställd. Då de östra tornen till sina öfra afdelningar blifvit, såsom det tydligen visar sig, beräknade på försvar mot anfall, måste de liksom förändringen och utvidgningen uppstått, innan staden 1289 fått sin ringmur. Kapellet har till hela sin hållning mycken likhet med den byggnadsart, hvilken uppenbarar sig i koret vid Linköpings domkyrka. Henrik Tidemanni, som 1465 blef biskop i Linköping och afled 1500, lät af byggmästaren Gierlac från Köln bygga koret vid samma kyrka, hvilket kort före sistnämnda år fick sin fullbordan. Då denne biskop var i högsta grad verksam för stora byggnadsföretag, och då Gotland tillhörde hans stift, tyckes det vara sannolikt, att det vackra kapellet vid S. Maria i Wisby tillkommit under densammes embetstid. Det vissa är, att kapellets hela hållning röjer liksom koret vid Linköpings domkyrka en mycket prålig och ganska sen spetsbågsstil.

Sedan eldsvådan 1744 öfvergått kyrkan, blefvo från nämnda år och till 1761 tornens ofvanbeskrifna lanternor och kyrkans och kapellets vattentak anbragta. Om lanternorna stå i den uppenbaraste strid med den åldriga kyrkans hela anordning, så är kapellets nuvarande röste ett ännu bedröfligare bevis på dåtidens vandalism. För verkställande af dessa förbättringar blefvo kyrkans jordar försålda, hvadan hon sedermera varit nästan medellös. Om man i stället för de kostsamma och idévidriga lanternorna uppfört sådana spiror, som utmärka tornen å Gotlands allraflesta kyrkor, torde den ifrågavarande helgedomen fått behålla största delen af sina jordar.

Utanför södra sidoskeppets östra ingång blef 1768 en tillbyggnad uppförd, hvilken, 12.0 bred och 20.0 lång, hade ett fönster och ett gafvelröste åt söder samt en ingång å hvarje sida och betäcktes med ett kroppåstak. Denna tillbyggnad, som hade namn af brudkapellet och var i högsta grad afskräckande och borde hellre hetat grafkapellet, blef omsider 1858 nedbruten.

En ännu större tillbyggnad blef 1778 uppförd utanför norra sidoskeppets östra ingång. Denna tillbyggnad, hvilken sträcker sig i söder och norr och håller 28.0 i inre bredd och 38.0 i längd, har ett stickbågigt tunnhvalf af bräder och två fönster å hvarje sidomur samt två å gafvelmuren. Samma tillbyggnad, som betäckes med ett kroppåstak, och innehåller ett enda rum, har tillkommit för att begagnas såsom konsistorii sessionsrum och sakristia. Det väcker i sanning förvåning, att man velat på detta sätt vanställa den sköna kyrkan, och att man ej förstått, att samma rum aldrig kunde på något sätt hållas fuktfritt. Vi hoppas, att den tid icke är långt aflägsen, då helgedomen befrias från denna vanprydliga och ohelsosamma tillbyggnad. Wisby biskopshus är i jemförelse med andra dylika boställen så obetydligt, att det väl kunde tåla en tillbyggnad för konsistorii sammanträden; men härvid möter den svårigheten, att kyrkan, ehuru hon nyligen fått ett årligt anslag af 50 tunnor spannemål, knappast förmår underhålla sig sjelf ännu mindre bygga åt stiftets biskop. Om emellertid en mera passande lokal kunde för konsistorii sammanträden fås, så skulle en ganska lämplig sakristia och klädkammare erhållas i sydöstra och nordöstra tornets nedersta rum, hvilka äro lika stora, som de sakristior, som begagnats af Lunds kaniker och erkebiskopar.

På vederbörandes begäran har genom öfverintendentsembetets försorg en utförlig plan för kyrkans iståndsättning blifvit för några år sedan uppgjord. Enligt denna plan har efter brudkapellets undanrödjande sydöstra ingången fått nya dörrar och inre omfattningen blifvit igenmurad. Den vanprydliga och onyttiga tillbyggnadens bortbrytande måste enhvar berömma; men sedan portalen blifvit på berörda sätt frigjord, så hade det varit önskligt, att dörrarne blifvit hållna i en byggnadsstil, som öfverensstämt dermed. Man måste i sanning beklaga, att inre omfattningen blifvit igenmurad och afputsad, så att intet spår der synes till en ingång. Då kyrkan vid sin förändring och utvidgning fått sydöstra liksom nordöstra ingången, tyckes det väl varit skäl att lemna denna urgamla anordning ostörd. Enhvar inser, att det varit ganska lätt att göra dörrar, som ej begagnas, fullkomligen dragfria. Man hade således undgått den ledsamheten att å en åldrig helgedom göra en blinddörr; helst det är en klen byggmästare, som nödgas å ett bättre boningshus anbringa ett blindfönster.

Kapellets sydvästra sträfpelare har, såsom vi ofvanföre omnämnt, för få år sedan fått ny beklädnad. Det kunde med största skäl väntats, att man vid denna förbättring följt den ursprungliga anordningen, det vill säga, att nedra hälften af sträfpelaren blifvit prydd med tre kolonner i hvarje hörn, och således fått samma utseende, som den ursprungligen haft och som den sydöstra ännu företer. Man har likväl 1861 med skicklighet förbättrat långhusets samt vestra tornets och korets socklar. Sydöstra portalens betäckning har likaledes blifvit med omtanka förbättrad.

Vestra tornets betäckning, som blifvit ofvanföre beskrifven, var för några få år sedan helt och hållet förfallen. Att den nya betäckningen fått alldeles likadan anordning som den gamla, måste med största skäl beklagas. En konstnär är, enligt vår öfvertygelse, skyldig att vid en byggnads förbättring i möjligaste måtto följa hennes fordna anordning. Om någon del af en urgammal byggnad blifvit rentaf förfuskad, så bör väl samma del förbättras i öfverensstämmelse med det helas ursprungliga hållning, men icke med en fåkunnig efterhärmning af en uppenbar förfuskning. Man kunde skäligen vänta så mycken urskilning hos en verkställare, hvilken det åligger att förstå kyrklig byggnadskonst, att han vid förbättring af en uråldrig helgedom visste hvad, som var och icke var ursprungligt. Så länge man icke rätt förstår, huru man bör i berörda fall bete sig, är det mycket väl, att kyrkan till omgifningsmurar och takhvalf, röjer hvarken sättningar eller remnor, och att hon har små tillgångar, hvadan få förbättringar äro nödväniliga och bristande medel hindra större förfuskningar.

Altarbordet, som består af qvadersten och har en slät skifva, intager midten af altarväggen. I hvardera af de främre hörnen ses en kolonn utan kapitäl eller krans. Qvaderstenen har ovanlig storlek. Skifvan, hvilken i kanten prydes med en hålkäl, är 6.4 bred och 10.4 lång samt 0.5 tjock och består af en enda häll. Altarbordet och skifvan, som utgöras af kalksten, äro slipade. Der har fordom stått ett altarskåp, som 1684 såldes till Källunge kyrka, och i detsammas ställe uppsattes en mycket ful altartafla af sandsten. Efter borttagande af denna altartafla 1808 anbragtes en högst opassande altarprydnad, hvilken 1850 förändrades. Vid detta tillfälle blef altarbordet, som ursprungligen stått några fot från altarväggen, flyttadt intill densamma. Den omskapade altarprydnaden har följande anordning. På två refflade pilastrar hvilar en rundbåge. I denna omfattning står ett vanligt kors. En liten törnekrans intager midten af detta kors och derjemte ligger ett lam med en segerfana på en bok med sju insegel. Öfver korset ses en sol och en hvit sky derå med två englahufvuden och en nedflygande engel. För anbringande af denna högst stilvidriga och föga sägande altarprydnad har altarväggens mellersta fönster blifvit igensatt med bräder.

Predikstolen, som är utförd i barockstil af trä, förtjenar ingen konstgranskning. I kyrkan uppsattes 1600 ett orgelverk, hvars läktare och fasad höllos i barockstil. Ett nytt orgelverk byggdes 1856 i modernt maner. Om den förra läktaren och fasaden voro föga passande med kyrkans allvarliga rundbågsstil, så göra de nuvarande ett ännu mer störande intryck. Bisaker böra skäligen lämpas efter hufvudsaker.

I kyrkan finnes en dopfunt, hvilken består af rödaktig och hvitsprängd kalksten samt är slipad. Foten är rund och inåtsvängd, mellanstycket afsmalnar uppåt och har enligt vanligheten öfverst en ring. Skålen, som liknar fyra förenade och utåtsvängda halfcirklar, är inunder halfklotformig och prydes å hvarje kupa med fyra blad. Dopfunten, hvilken tyckes vara ungefär lika gammal som kyrkan, har för mycket lång tid sedan sönderspruckit, hvadan den omgifvits med ett jernband, som utgöres af fyra sammannitade halfcirklar och ådagalägger forntidens usla smiden. Dopfunten innehåller en kopparkittel i form af fyra halfcirklar, hvilken tyckes ha en ganska hög ålder och är mycket ovanlig, emedan få sådana förefinnas. Skålens yttre tvärmått på midten af halfcirklarna utgör 3.7, i svicklorna 3.2, dopfuntens hela höjd 3.4, tjocklek 0.3.

I nordöstra tornet finnes i nedra rummet en ganska väl huggen bildstod af hvit, polerad marmor. Denna bildstod, som troligtvis föreställer S. Hedvig och är utförd i halfnaturlig storlek, har öppen krona och håller på högra armen en modell af ett kapell. Ansigte och mantel samt draperier äro mycket väl hållna. Hvad hon burit i venstra handen är bortslaget. Håret är lockigt. Bildstoden är väl bibehållen.

En tafla af fin sandsten står i samma rum. Denna tafla, hvilken är 3.4 bred och 4.8 hög, föreställer i nära fullrunda figurer, huru ormen slingrar sig i kunskapens träd och engeln med ett svärd utdrifver Adam och Eva ur lustgården. Alla tre äro klädda, men barfotade och barhufvade. Engeln har vingar.

För mera än ett halft sekel tillbaka ha på många ställen utrikes stadskyrkor blifvit befriade från sina ringmurar, och för tre årtionden sedan har en sådan omkring Lunds domkyrka blifvit undanröjd. Ännu 1862 var Wisby domkyrka omgifven af en temligen stor kyrkogård, som hade åt söder liksom åt vester och norr en sidomur men åt öster den höga och tvärbranta Klinten. Kyrkan låg ungefär på lika afstånd från hvarje sidomur men helt nära Klinten, emedan hon blifvit åt sistnämnda håll förlängd. Murarne, hvilka bildade ett afrundadt hörn åt nordvest och voro uppförda af kalkflisor utan kalkbruk och betäckning, höllo ungefär 3.0 i tjocklek, 5.0 i höjd. Södra liksom norra muren hade mot midten en större port och vestra en mindre samt det afrundade hörnet en helt liten sådan. Nyssnämnde år blefvo murarne nedbrutna, då södra liksom norra porten fick qvarstå, men de två öfriga nedbrötos.

Vestra portens yttre liksom inre omfattning var skarpkantig och rundbågig, och den förre bestod af huggen, men den sednare af tuktad kalksten. Den yttre omfattningen var mindre än den inre, så att anslag bildades mellan desamma. Porten visade sig ha en temligen hög ålder. Porten, som intog det afrundade hörnet, hade stickbågig betäckning och utgjordes af tuktad kalksten och var tvifvelsutan en nyare uppbrytning. Dessa portars undanrödjande kan ingalunda betraktas som någon skada i konsthistoriskt afseende, men deremot som ganska nyttigt för utvidgning af den smala gatan derutanför.

Södra porten, hvilken betäckes med en rundbåge, består af huggen sandsten. Det förundrar oss, att mången konstnär fäst synnerlig uppmärksamhet vid porten, och att man ansett den vara uppförd än i renässans- än i rococostil. Många dylika portar ha under Christian IV:s tid tillkommit i Danmark och äfven i Skåne, och de äro enligt då rådande byggnadssätt hållna uti idel barockstil. Då porten, som har temligen ansenlig bredd och höjd men helt svaga sidostycken och ej obetydlig belastning å betäckningen och är naturligtvis beräknad på stöd af omgifvande sidomur, så är det mycket vanskligt att låta densamma qvarstå. Också ha de närmaste delarne af den nedbrutna sidomuren blifvit qvarlemnade. Härtill kommer, att sidostyckena på ett ganska betänkligt sätt vittrat. Då för öfrigt porten icke kan vara mycket öfver men väl under 200 år gammal och ingalunda röjer något ovanligt konstarbete och till sina ornamenter är illa medtagen af vittring; så hade det enligt vår öfvertygelse för ingen del varit någon skada, om den blifvit nedbruten, i synnerhet som den hindrar anblicken af kyrkan, då man ditgår på den smala gatan från söder.

Norra porten, hvilken utgöres af huggen kalksten, betäckes med ett högspetsigt tunnhvalf och innehåller i hvarje insida en lågrakspetsig sittnich. Yttre och inre omfattningarne ha föga framsprång, men vanlig tjocklek. Dynstenarne prydas med en hålkäl emellan två rundstafvar. Omfattningarne siras i yttre kanterna med rundstafvar, som ha bägarformiga baser och kapitäler. Sittnicherne, af hvilka hvardera betäckes med två hällar, prydas i kanterna med rundstafvar, som, saknande baser, uppgå från gapande drakhufvuden. Ett högt röste åt söder liksom ett sådant åt norr har nio tinnar och å midten en rund fördjupning. På öfversta tinnen af hvarje röste står en fyrkantig, obeliskartad toppsten, hvilken prydes med en knopp. Den södra toppstenen har framtill en dubbel ros och knoppen åt söder och norr runda sidor samt åt söder ett grekiskt kors. Den norra toppstenen är alldeles slät, men knoppen visar runda sidor åt fyra håll och har ett grekiskt kors å hvardera. Betäckningen består af tegelpannor med vattenfall åt vester och öster. Omfattningarne, som intaga portens ytterkanter, äro 1.2 tjocka, genomgången håller 8.0 i bredd och 6.1 tvärsigenom. Norra porten är ganska märkvärdig och alldeles oskadad och har således med mycket skäl blifvit bibehållen.

De två nedbrutna portarne hade vanliga stängsel af bräder med gångjern. Uti de två bibehållna portarne ligga såkallade rister eller jerngaller, hvilka troligtvis blifvit vid södra portens tillkomst inlagda för att utan begagnande af stängsel freda kyrkogården för både hundar och andra kreatur. För öfrigt äro dessa jerngaller de enda, som finnas på Gotland; men dylika äro likväl ganska vanliga, der kyrkogårdar omgifvas af försänkta ringmurar.

Från kyrkogårdens södra sida uppgår en stentrappa med 86 steg på Klinten, hvarå flere mindre hus ligga inom stadens ringmur. Kyrkan ses derifrån ligga under bergshöjden, så att blott tornen höja sig deröfver, men den egentliga staden ligger djupt derunder, och synkretsen derutanför begränsas af hafsrymden.

---

1. Svenskt Dipl. N:o 231, 529.
2. Wallin, Gothl. saml. D. I. S. 130.
3. Klingwall, Fornlemningar i Wisby.
4. Strelow, S. 201.
5. Brunius, Konstanteckningar under en resa år 1849. S. 282, 283.