Grannarna/Kap 05
| ← Fjärde brevet |
|
Sjätte brevet → |
Fransiska Werner till Maria M.
FEMTE BREVET.
Hu! en stormig dag, en riktig ”olycksdag”. Likväl var dess början god. På morgonen hade jag lust till en lång spatsergång, tog min arbetskorg på armen och vandrade av till Carlsfors. Vädret var litet mulet, men lugnt och ljuvligt.
Anländ till Carlsfors, fann jag ma chère mère i fullt arbete vid sin svarvstol. Hon syntes glad att se mig, och snart spann sig mellan oss ett livligt och skämtsamt samtal, under det hon fortfor med sitt arbete, och jag beundrade hennes konstfärdighet. Det gör mig ett riktigt nöje att känna, det ma chère mère och jag komma allt närmare varandra. Två eller tre gånger under vårt samtal tilltalade ma chère mère mig med ordet du, som i hennes mun har något särdeles allvarsfullt och behagligt. Kunna två personer här på orten tala tillsammans, utan att nämna den nya grannen på Ramm? Jag tror det är omöjligt. Även ma chère mère talte i dag om honom. Den underliga människan lär ha begynt sitt inträde på orten med en stor donation till inrättande av en skola, varav man här länge varit i behov. Ma chère mère talade som om även hon tänkte bidraga till inrättningen med både ekvirke och goda råd. Så gingo vi i solsken med varandra, men vid middagen sammandrogo sig moln.
Jane-Marie var som vanligt oändligen behaglig och förekommande mot mig, men mot Ebba hade hon en förnäm och påminnande guvernantston, som ej mera klädde henne, än den gjorde gott åt Ebba. Vad denna senare vidkommer, var hon vid ett ohyggligt lynne. Vårdslös i klädsel och hållning lutade hon sig tillbaka på stolen med den mest trumpna min, nekade att äta av rätterna, ville så åter ha, grinade åt dem, kastade bort kniv och gaffel, bullrade, snäste till höger och vänster och bar sig i hög grad oskickligt åt. Jane-Marie bannade och moraliserade, men förgäves. Ma chère mère sade ingenting, men jag såg på vissa blickar, att ett oväder ej var långt borta. En gång svarade Ebba ganska ohövligt på en fråga av ma chère mère och ett ”nå, nå, min lilla vän!” kom med allvarlig varning till den lilla självsvåldiga. Jag var ängslig, såsom för allt oväder inomhus, och gjorde vad jag kunde för att avvända det, som nu hotade. Men Jane-Marie var besynnerlig. Det syntes som om hon snarare ville göra Ebbas fel märkbara än överskyla dem. Ebba började smågnola.
”Sjung icke, Ebba!” sade Jane-Marie, ”utan hör på när ma chère mère talar!”
”Jag vet icke varför jag skulle göra det!” svarade Ebba med makalös näsvishet.
”Emedan det är din skyldighet!” dundrade på en gång ma chère mère, i det hon slog knytnäven i bordet, så att glas och buteljer klingade, ”och känner du den icke, så skall jag, ta mig böveln, lära dig den!”
Hon rätade upp sig, näsan blev vass och blek, andedräkten väste. Emellertid skulle nog denna storm ha gått över, om icke Ebbas oskicklighet överskridit alla gränser. Jag har märkt, att Jane-Marie i småsaker tycker om att vara före Ebba och mig, hon vill gärna gå först genom dörrarna, bli först bjuden vid bordet o. s. v. En gång hörde jag henne säga till betjänterna: ”Kom ihåg, att ni alltid skall bjuda mig före friherrinnan Ebba.” Jag låter detta gärna gå, ty Jane-Marie är både kunnigare och förnämare än Ebba och jag, men Ebba tar vart tillfälle i akt att sätta sig upp emot Jane-Maries antagna myndighet. En tallrik med mjölk, som olyckligtvis stacks fram emellan de båda svägerskorna, blev nu ämne för strid. Jane-Marie ville med förnäm min tillägna sig den, då Ebba med så mycken häftighet ryckte den till sig, att mjölken skvalpade över och flödade ned på Jane-Maries muslinsklänning. Nu var allt förlorat. Jane-Marie upphov ett nödrop, ma chère mère sköt på stolen, gick utan att säga ett ord fram till Ebba, tog henne i armen och förde henne ur matsalen. Jag var skamflat över detta uppträde och önskade mig vara långt borta.
Vi stego alla upp. Jane-Marie gick för att byta om klänning och vi förenades sedan i förmaket, dit ma chère mère om en stund inträdde, hållande i handen Ebba, som var ganska röd om kinderna och med möda sväljde sina snyftningar. Ma chère mère förde henne fram till Jane-Marie och förestavade henne en bön om förlåtelse, som Ebba efterstavade, varefter de båda svägerskorna omfamnade varandra, men utan all hjärtlighet. Ebba sprang sedan in i ett annat rum, kastade sig i en soffa och grät sig där till sömns.
När jag tog avsked av Jane-Marie, drog hon sig undan den kyss, som jag så hjärtligt ville trycka på hennes läppar, och kramade knappt och kallt med fingerspetsarna min hand. Det gjorde mig ont, men i morgon hoppas jag, att allt är gott igen emellan Jane-Marie och mig.
Den 26 om aftonen.
Nej! Allt var icke gott igen emellan Jane-Marie och mig. Ma chère mère tog i går emot mig ännu hjärtligare än vanligt. Men Jane-Marie var knapp, tvungen, ovänlig; hon talade ej till mig, och svarade knappast, när jag talade till henne. Det klämde ihop hjärtat på mig. Ebba även gjorde mig ont. Hon var blek, nedslagen — ehuru ej vid elakt lynne — och såg ut som om hon ej visste rätt att ta reda på sig själv och på livet. Hon såg mig ut att behöva en vän, och jag beslöt att efter förmåga bli det åt henne.
Jag passade på ett ögonblick, då vi voro ensamma, och sade till Ebba: ”Har du lust att dricka spenvarm mjölk i min ladugård i morgon bittida? Jag har en ko, som heter Audumbla, som har den allra kostligaste mjölk, och som dessutom är så tam, att hon tar bröd av din hand, om du vill mata henne. Har du lust?”
”Ack… ja" sade Ebba överraskad, i det hon spärrade upp sina vackra ögon, som hastigt blevo helt strålande.
”Nå, då kommer jag och hämtar dig i morgon bittida. Men… kan du vara uppe klockan sex?”
”Klockan fem, klockan fyra, om det behövs!” sade Ebba ivrigt.
”Men du orkar ej gå så långt. Det är över en fjärdingsväg härifrån och till Rosenvik. Nej — det blir för långt!”
”Nej, nej! visst icke. Jag kan nog gå en mil, ja, mera. Jag är stark. Jag kan ju dansa en hel natt!”
”Men vi måste först ha tillstånd av ma chère mère, Ebba.”
”Det förstås, det förstås; jag springer genast för att tala med henne!” Och bort sprang Ebba. Avsky för landet, föresatsen att ej gå ut, allt var bortglömt för utsikten att dricka mjölk i ladugården och köra Pålle.
När jag en stund därefter gick in i ma chère mères kabinett, fann jag henne sittande med Ebba på sina knän, vilken med ett barns glättiga frihet pratade, under det hon gav slurkan allahanda bukter och fasoner. Ma chère mère åter skrattade och lät henne göra det. Det rådde emellan dem det allra bästa förhållande.
”Vad det skall bli roligt, roligt!” ropade Ebba, klappade i sina händer, under det hon hoppade ur rummet.
”Det är intet ont i henne”, sade ma chère mère, ”men hon är ett bortskämt barn och behöver tuktas. Hade det skett förr, så hade det ej varit behövligt nu. Om du får barn, Fransiska, så kom ihåg Syrachs ord: ’har du barn, så tukta dem’! Emellertid, Fransiska, är jag nöjd att du tar litet vård om den vackra bytingen Ebba. Vid hennes år falla kloka ord sällan förgäves. ’Det som göms i snö, kommer upp i tö”.
Den 27 om aftonen.
Klockan fem på morgonen i dag begav jag mig till Carlsfors för att där avhämta Ebba. Vädret var så skönt, som jag någonsin kunnat önska det. Jag var framme klockan sex och fann Ebba redan klädd och väntande mig full av iver och otålighet. Vi begåvo oss på vägen. I början pratade Ebba, hoppade, skrattade, sjöng och njöt sitt liv som fåglarna, men när vi på halva vägen till Rosenvik kommo in i en stor, skön lövskog, blev hon plötsligen helt tyst. Jag kastade då och då en blick på Ebba. En viss mild blekhet var på hennes vackra, unga ansikte, en viss betagenhet stod att läsa där; stora tårar stodo i ögonen, som långsamt blickade omkring liksom sågo de med förvåning en obekant värld. Då började en fågel slå — underbara, tjusande toner — man skulle ha sagt, att de voro livade av en tänkande själ.
”O, vad är det?” frågade Ebba häpen, i det hon stannade.
”Det är en näktergal!” svarade jag, själv med en liten glädjerysning över de älskade, men sällan hörda tonerna. Ebba lyssnade länge. Det var som om hennes själs öra för första gången hade öppnat sig för livets höga visa.
”Min Gud"” viskade hon, ”vad det är högtidligt, vad det är underligt, vad det är skönt!”
Jag lämnade Ebba åt sina tankar, och tysta fortsatte vi vår vandring fram till Rosenvik. Först vid ankomsten till ladugården skingrades Ebbas stilla tankfullhet, och den skummande mjölken, som vi med glas togo ur stävan, syntes oss vara en riktig gudadryck. Det föll icke Ebba in att tro, det Audumblas mjölk kunde vara av vanlig natur, och jag sökte alls icke att övertyga henne därom.
Min samvaro med Ebba under den övriga dagen styrkte mig i min tro om henne. Många sköna anlag äro hos henne, som med vård och utveckling kunna göra henne till en god och älskvärd människa. Mycken barnslighet finnes väl hos Ebba, men det har jag goda skäl att förlåta hennes sjutton år, då jag vid sju och tjugu…
Vi slutade dagen med att blåsa såpbläddror ute i den fria, lugna luften, med samma iver och glädje, som om vi varit små barn. Sedan förde jag hem Ebba i trillan och lämnade henne ibland till hennes stora förtjusning tömmarna.
Ma chère mère var denna afton mycket sysselsatt med den nya grannen på Ramm. Dels hade hon hört en mängd förmånliga rykten om honom, dels hade han nu visat henne själv en stor artighet. Ma chère mère hade för någon tid sen i sällskap yttrat, att hon längtade efter hjortstek samt att hon önskade ha ett par rådjur för att sätta i sin park på Carlsfors och låta dem föröka sig där. (Ma chère mère var före sin olycka en stor älskarinna av jakt och har med egen hand nedlagt mer än ett snabbfotat rådjur.) Nu hade den nya grannen på Ramm sänt till henne en den kostligaste stek i en ung, fet råhjort, som han skjutit, samt ett par levande av dessa djur, som man lyckats att fånga i snaror. Presenten var åtföljd av den mest artiga skrivelse på fransyska från grannen, som innehöll: att han händelsevis fått veta den forna ägarinnans av Ramm önskan och ansåg sig högst lycklig att kunna tillfredsställa den, helst då han själv inom kort torde bli ägare av godset och då han ingen högre önskan skulle känna än den, att äga ett vänskapligt förhållande med en vördad granne. Som underpant och bevis därpå bad han, att man skulle anse det översända, vilket först då skulle få värde i hans ögon. Brevet var undertecknat ”Antonio de Romilly”.
Ma chère mère var förtjust över skrivelsen på fransyska, över rådjuren och framför allt över den nya grannens artighet.
”Se det kan man kalla ’savoir vivre’!” utropade hon, i det hon knäppte med fingrarna. ”Ja, de där sydlänningarna ha ej sin make för sådant. Vi måste se den där karlen. Jag skall bjuda honom på min första stora middag — ja, även om han ej gör mig visit dessförinnan. En sådan här artighet är bättre än sju visiter. Nu måste jag genast svara på hans skrivelse, och det på franska. Fransiska skall sedan få se över mitt brev. Gudskelov, jag har grammatikaliskt lärt mig franska språket och har talat och skrivit det så gott som någon. Men i senare tider torde jag väl något litet ha legat av mig. Jag just fägnar mig att få öva upp min franska med den artiga monsieur de Romilly. Det skall bli rätt roligt att göra den mannens närmare bekantskap!”
Jag säger som ma chére mére: ”det skall bli rätt roligt att få göra hans närmare bekantskap”, ty en människa, som alla tala om och som ingen ser, som gör välgärningar och artigheter och som dock ingen känner, är onekligen en sällsynt och intressant person.
Den 30.
Ah! jag andas åter. Luften är äntligen fri emellan Jane-Marie och mig. Och sunnanvinden, som skingrade dimman, hette — smicker! I går afton var söndagsdans vid Carlsfors. Ma chère mère spelade fiol till dansen nästan hela aftonen. Ebba dansade av hjärtans grund, så även jag. Jane-Marie, som med sin man hade varit ute på visiter, kom först sent tillbaka och var blott en åskådarinna av dansen. Jag utgöt en ström av lovtal över hennes toalett, som verkligen var mycket smakfull, och äntligen skingrade sig det grå molnet, som hängt emellan oss.
Björn skall taga mitt brev med sig till staden, därför slutar jag det nu i hast. Jag undrar om någon skriver så långa brev som jag? Men därför är du min Maria och jag din
Fransiska.