Grannarna/Kap 06
| ← Femte brevet |
|
Sjunde brevet → |
SJÄTTE BREVET.
Som ett bi far ifrån blomma till blomma, så far jag från granne till granne och samlar honung till min kupa. I dag har skörden varit rik. Ej underligt, ty jag har i dag varit hos dalens blomma, hos den goda, den älskliga Serena.
Björn påminde mig i morse om, att vi lovat de gamla Dahls komma och tillbringa en dag hos dem. Björn föreslog mig nu att göra honom sällskap in till staden på morgonen; han ville då avlämna mig hos Dahls och själv inträffa där till middagen, sedan han skött sina patienter. Jag fasade i början för detta projekt och gjorde föreställningar mot att bli så där ”avlämnad” likt en pillerburk eller annan doktorsvara, helt bittida på morgonen. Ej heller tyckte jag det vara det mest grannlaga i världen att så överfalla främmande folk och slå sig ned i deras hem för en hel dag, under det de törhända önskade den objudna gästen till Nova-Zembla. Emellertid var björn särdeles vältalig i sin lakonism och kastade ned alla mina motvärn. Även lockade mig hemligt minnet av Serena och intrycket av himmelriket. Jag klädde mig enkelt, men prydligt enligt björns smak, och bort rullade trillan med björn och hans hona.
När jag gick ensam uppför trapporna, tyckte jag mig ej ha mera vikt än en, som går i avsikt att låna pengar, men knappt kommen inom dörren, var jag färdig att tro mig vara grädden till kaffet, eller en efterlängtad present, så firad och välkomnad och omfamnad blev jag, och kände i min tacksamma själ, att allt detta kom på björns räkning.
Jag kom just till kaffet, åt, drack, pratade och kände mig inom kort liksom barn i huset.
Och nu skall du ha en beskrivning på prosa över det hem, som jag en gång beskrivit i poesi. Den förhåller sig som vardag till helgdag, men — himmelriket är dock när. Jag talar nu icke blott av egen ingivelse, utan efter upplysningar, som jag fått av fröken Hellevi Husgavel och av ma chère mère.
Hemmet.
I över ett halvt århundrade ha de åldriga makarna bebott detta hus, dessa samma rum. De vigdes där, och där skola de nästa vinter fira sitt guldbröllop. Rummen äro oförändrade, möblerna desamma som för femtio år sen, och allt är dock snyggt, trevligt, vänligt, som vore det ett årsgammalt bo. Men det är enklare än våra tiders bon. Jag vet icke vilken anda av frid och välbehag kommer över mig i detta hem. Ack, där inom hava femtio år gått fram som en skön dag! Här ha dygdiga makar levat, älskat och verkat. Mången ren glädje har blomstrat här, och när sorgen kom, var den icke bitter. Gudsfruktan och kärlek ljusnade upp de mörkaste moln. Härifrån gingo ut mången ädel gärning, mången välgörande kraft. Här växte upp lyckliga barn, de sögo kraft av föräldrarnas exempel och gingo ut i världen och byggde bon som de och lyckades och blevo goda och lyckliga. Ofta ännu vände de om med kärlek och glädje till föräldrahemmet för att välsigna och välsignas. Ack, min Maria! Jag känner, att jag åter faller in i den poetiska tonen. Men vad vill du? Det finnes bilder ur vardagslivet, som alltid — vända dem hur man vill — stå i en poetisk glans. Dock vill jag söka hålla mig mera vid jorden. Således då, barnen — tre söner och fyra döttrar — komma nästan årligen en gång med ostar och ungar att hälsa på de älskade föräldrarna och sprida nytt liv i deras barndoms hem. Ännu är hemmet detsamma för dem, lika kärleksfullt, lika gott. Det har endast blivit mera stilla, mera fridfullt, ty där är afton, och gravens skuggor börja stiga upp kring de vördade gamla.
Och nu en blick på dem.
Gubben.
Ett långt liv av redlighet, flit och välgörande har liksom avtryckt sig på hans sköna panna, i hans öppna och välvilliga väsen. Hans gestalt är ännu fast, och hans gång vacklar ej. Den höga hjässan är kal, men nedanom den går en krans av silvervita lockar kring det vördiga huvudet. Ingen i staden ser detta huvud utan att i vänlig och vördnadsfull hälsning böja sitt. Hela orten, ävensom staden, älskar honom såsom sin välgörare och ärar honom som sin patriark. Han har skapat själv sin lycka, uppoffrat mycket för det allmänna bästa och, oaktat mången motgång och mången förlust, icke blivit modfälld. I själ och i ord är han ännu livlig och även skämtsam, men sen några år har hans syn blivit mycket svag, även kommer podagern tidtals och gör hans lynne kinkigt. Ack, livets prosa!…
Men kring soffan, där han fängslas av plågor, rör sig en ängel. Hans fötter lindas och vidröras av vita, mjuka händer; sjukrummet ljusnar och även gubbens blick för — Serena!
Vi komma ej ur poesien i det hem, där hon finnes.
Gumman.
Ett åldrigt ansikte, en lutad rygg; du ser en gammal gumma. Men du visar henne något skönt, du talar om något älskvärt, och hennes min, hennes leende strålar av den eviga ungdom, som bor odödlig i den kännande själen. Ovillkorligt måste du då utropa: ”Vilken skön gumma!” När du sitter bredvid henne och ser i de milda, fromma ögonen, så tycker du, att du ville för henne öppna hela din själ och tro på hennes ord som på evangelium. Hon har genomlevat, hon har erfarit mycket, och ändå säger hon, att hon vill leva för att lära — ack, visst böra vi lära av henne! Hennes ton och hennes väsen röja sann bildning och mycken människokännedom. Ensam har hon uppfostrat sina döttrar; ännu lever hon med tanke och gärning för barn och barnabarn, ännu bär hon hus och hem på sina axlar, men hon stödjer sig nu på Serena. Sedan sin yngsta dotters död har hon blivit litet tungsint. Det märkes ej på hennes ord, men hon suckar ofta. Liksom sin man är hon allmänt vördad och älskad, och alla komma överens i att säga, att en mera fullkomlig förening än den emellan dessa makar icke är tänkbar.
Vill du se i ett litet drag en miniatyrbild av det hela?
Var afton steker gubben själv två äpplen; var afton, sen de blivit färdiga, ger han det ena åt sin ”vackra gumma”, som han kallar sin hustru. Så ha de delat allt med varandra i femtio år.
Den goda gumman kallade mig genast ”Fransiska” och ”du” med en god, mormoderlig ton, som gjorde mig gott in i själen. Jag tycker om ma chère mère, men denna goda gumma kunde jag älska.
Och nu till den tredje personen, egentliga livet och skönheten i detta hem:
Serena.
Hennes mor hette Benjamine och var, likt bibelns Benjamin, sina föräldrars yngsta och mest älskade barn. Knappt aderton år gammal gifte hon sig med en ung man, som ägde och förtjänade hela hennes kärlek. Dottern, som efter två år blev dess frukt, kallades Serena. Modern välsignade sin dotter och dog; fadern följde henne inom få månader. De kunde ej vara länge skilda. Den lilla moder- och faderlösas vagga flyttades i morföräldrarnas hem. Serena blev deras tröst och snart även deras ljuvaste glädje. Men hennes barndom var lidande; en höftsjuka, som länge höll henne liksom fången och skilde henne vid barndomens lekar, blekte hennes kind och förde tidigt på hennes läppar det leende av stilla vemod, som ännu ibland dröjer där med hemlig tjusningskraft. Detta allt, förenat med hennes stilla tålighet, hela hennes väsens innerliga älsklighet, fäste allas intresse och allas hjärtan vid henne.
Så växte hon upp, blev färdig och blev — dalens blomma.
Men prosan i denna teckning! det jordiska draget hos denna änglabild! Ack, det måste fram även det: Serena är — låghalt! Ordet skrämmer mig. Jag är färdig att ropa ”nej!” till vad jag sagt. Och om du nu ser i Serena en haltande och linkande figur, så ropar jag av alla krafter: ”nej, nej, nej, nej!” Det är icke så. Se en behaglig, fullkomligt skön gestalt, vars lilla böjning framåt, när den går, alls icke vanställer.
Hennes utseende för övrigt får du hämta av min förra teckning. Oskulden på hennes panna, den klara barnblicken, med stjärnan i blå himmel, tjusade mig som första gången, och jag fann henne nästan ännu vackrare i den enkla vardagsdräkten, än i helgdagsklänningen.
Och nu till mig — ty jag får ej heller glömma mig själv! — Fru Dahl bad mig sjunga. (Det är dock bra roligt att ha en liten talang!) Jag lydde, lyckades och blev livligt tackad. Gubben Dahl utropade muntert: ”Nu måste även Serena sjunga en bit!”
”O, morfar”, sade hon rodnande, ”huru skulle det låta efter vad vi nu hört!”
”Mitt söta barn”, sade leende gubben, ”låt icke fru Werner tro, att du är fåfäng!”
”Nej”, svarade glatt Serena, ”och därför skall fru Werner få höra min lilla hesa röst!”
Hon satte sig genast till instrumentet och sjöng en liten skön, äkta sångbit av Lindblad. Hennes röst var ej hes, men svag och tydligen oövad, men hon sjöng dock med så mycken själ, med så mycken mening i ton och ord, att det innerligen gladde mig.
Serena lämnade oss för att ordna i köket och fru Dahl och jag fortforo länge att tala om henne. Sedan suckade hon och sade: ”Hon är dock nu mycket mindre vacker än hon varit. Sedan ett år tycker jag, att hon faller av och hostar ibland. Jag fruktar, att det instängda liv hon för med oss skadar henne. Doktor Werner har anbefallt henne lantluft och rörelse.
Flera av våra bekanta ha varit goda och bett om att få Serena till deras lantgårdar, men hon vill icke lämna oss, och vi veta ej rätt hur vi skulle leva utan henne; min gubbe i synnerhet vill ej höra talas om att hon skall skiljas vid oss. Vi ha därför tänkt försöka att nästa sommar få hyra nära staden ett litet lantställe, där Serena kan vara med oss och likväl sköta sin hälsa. Emellertid skall hon som oftast göra en spatsertur till häst ut på landet, och min gubbe och jag skola följa henne i vagn. Vi tänka begynna med denna regim i nästa vecka, då Serena får en liten god och säker ridhäst.”
Jag tog fast i detta och frågade ivrigt, om det ej gick an att Serena tog sin spatserritt till Rosenvik och en eller annan gång dröjde kvar hos mig för dagen? Jag skulle då så väl vårda henne, vi skulle vara ute i fria luften, vi skulle dricka spenvarm mjölk, vi skulle sjunga tillsammans, sade jag, och Gud vet allt vad jag sade, ty det kom en vältalighetsflod över mig.
Den söta gumman tackade mig, såg halvt nöjd, halvt bekymrad ut, visste ej om det lät sig göra, suckade slutligen och sade: ”Få se vad min gubbe säger, vi skola tala med honom.”
Som jag i dag riktigt slagit mig på den prosaiska synpunkten, hade jag vid middagsbordet ett vaket öga på den del av hemmets anordning, utan vars fullständighet all livets poesi här i norden — åtminstone inom familjen — fördunstar som champagneskum. Men jag upptäckte här blott, att — jag skulle få rätt mycket att lära av Serena, både i rätter och anrättning m. m. Sedan några år förestår hon den inre hushållningen i sina gamla föräldrars hus och tyckes göra det förträffligt. Den söta flickan var en uppmärksam och behaglig värdinna för hela bordet, under det hon, sittande bredvid den halvblinda morfadern, ägnade honom en beständig omsorg.
Efter middagen började jag snart slå an på mitt projekt med Serena. Björn som nu var med oss slog med mycken kraft och förnuft in i samma sats, och — vi drevo den lyckligt igenom.
Jag var hjärtinnerligen nöjd, och lätt i hjärtat, syntes mig allt annat roligt. Eftermiddagen förflöt under angenäma samtal. Herr Dahl talade med livlighet om herr de Romillys stora donation och om alla de fördelar, som en skolinrättning av den art och omfång, som nu kunde tillvägabringas, skulle tillskynda orten. Den gamle, men ännu kraftige mannen var redan som direktör i full verksamhet för densamma. Han är vid sina sjuttio år ännu så varm för människoväl, som någonsin en tjuguårig entusiast. Att se sådant ger lust att leva länge.
Under vägen hem talade björn och jag nästan blott om Serena. Björn var vältaligare i det ämnet, än han brukar vara i något. ”Det är ett högst aktningsvärt ungt fruntimmer”, sade han bland annat, ”det kan röra en och var att se huru hon helt och hållet uppoffrar sig för de gamla morföräldrarna och glömmer sig själv för deras skull. För två år sedan friade till henne en ung, ovanligt hygglig engelsman, som var dödligt kär i henne. Han fick avslag, ehuru man tror, att Serena ej var likgiltig för honom. Han dolde ej sin förtvivlan, kastade sig i oordningar och tog ett år därefter ett olyckligt slut. Händelsen gjorde ett starkt intryck på Serena och sedan denna tid är hennes lynne mindre glatt, hennes kinder blekare. Men hennes lugn och hennes älskvärdhet ha dock ej övergivit henne.”
Den 5 juli.
Jag har sett honom, jag har sett honom! Skogsmannen, spionen, don Miguel, artigheten, välgörenheten, hemligheten, med ett ord, grannen på Ramm, herr de Romilly!
Hör nu på, min Maria!
I går eftermiddags blev jag angenämt överraskad av svågrars och svägerskors besök. Redan hade jag låtit dem göra alla möjliga upptäcktsresor i min lilla värld, redan började vi att bli muntra och hemmastadda och utkastade planen till aftonvard på Svanö, då helt plötsligt dörren öppnades och förmörkades i detsamma av en hög, stark och mörk figur. Vid första anblicken kände jag igen skogsmannen. Björn gick emot den inkommande med sin vanliga öppna vänlighet och bad honom vara välkommen. Den främmande sade sitt namn med en röst som föreföll mig missljudande; björn presenterade honom för mig och man satte sig.
Det finnes ingen människa i världen mindre frågande än björn, och främlingar i synnerhet kunna få vara eviga hemligheter för honom. Icke så med Jean-Jacques; han frågar genast ut folk, ehuru på ett lätt sätt, som icke stöter den, som ej är desto mer finkänslig. Inom några minuter hade han frågat herr de Romilly, huru länge han varit i Sverge, huru länge han tänkte bli, huru han fann sig här? m. m. Man måste tillstå, att den främmande ej uppmuntrade hans frågiver, ty aldrig ännu hörde jag någon ge så korta, obestämda och kärva svar. Det oaktat blev jag liksom smittad av Jean-Jacques, och frågade även jag — talande som de andra på fransyska — om icke svenska språket föreföll hans öra hårt. Till min stora förundran svarade han på svenska — väl med utländsk accent, men med en helt förändrad och melodisk röst: ”Tvärtom, det synes mig mycket välljudande, särdeles i ett fruntimmers mun.”
”Ni talar svenska!” sade jag överraskad.
”För några år sedan”, svarade han i samma milda ton, ”tillbragte jag en vinter i Sverge och lärde mig då ert vackra språk.”
Samtalet fortfor härefter på svenska, men herr de Romilly deltog blott litet däri, ehuru Jean-Jacques gjorde sitt bästa för att draga honom in, i det han vidrörde ämnen, som borde vara främlingen bekanta, i synnerhet berättade han honom åtskilligt om Portugal, dess handel och kolonier. Härifrån föll samtalet på människoraserna, ett ämne, som Jean-Jacques avhandlade med kännedom och intresse. Men det syntes mig, att han var orättvis mot vad han kallade den etiopiska rasen, som han satte i bredd med djuren, samt förklarade negrerna alldeles ur stånd av högre kultur. Peter bestred till en del detta påstående. Slavhandeln kom i fråga. Till min förvåning talte Jean- Jacques för den och påstod, att negern endast som den bildade européens slav kunde få något slags värde och även njuta någon bestående lycka.
På björns grimaser såg jag, att detta tal behagade honom illa, och sen det var slut, sade han med eftertryck: ”Jag vet icke om negern kan utveckla en hög intellektuell kraft, och jag vet ej om det är det viktigaste i fråga om människobildning — men jag vet, att han är en människa, och som sådan min broder…!”
”Broder!” utropade de Romilly med en ton, som lät mig spritta till, så underlig, hemsk och nästan hotande ljöd den.
”Ja, broder!” röt björn, som alltmer förivrade sig, ”och den, som driver handel med hans frihet och hans liv, är ett odjur, är värre än ert mördare!”
”En mördare!” upprepade åter främlingen med en krampaktig ryckning på ögonbrynen och med en röst så dyster, att ovillkorligt allas blickar fästade sig på honom. Hans ansiktes uttryck förändrade sig åter, och lugnt, men allvarsamt sade han till björn: ”Monsieur, je pense entièrement comme vous.” Härefter teg han, satt stilla försänkt i sig och tycktes ej mera giva minsta akt på samtalet, som Jean-Jacques nu med sin vanliga lätthet hade fört på andra ämnen.
Om en stund tog herr de Romilly avsked. Jag kände en lättnad, när han var borta, och likväl såg jag ovillkorligt efter honom, med ett begär att ännu se en skymt av denna dystert sköna bild. Jag kunde ej tänka på annat hela den aftonen. Det första intryck han ger, är det av mycken enkelhet och tillika mycken kraft. Han påminner om ett skönt åskmoln. Han är mycket stor, av en stark kroppsbyggnad, snarare fet än mager. Ansiktet är starkt och manligt, färgen mycket mörk. Några ärr, liksom av sabelhugg, misspryda honom ej. Ögonen syntes mig skifta i svart och brandgult. Ibland se de icke upp på långa stunder, även när munnen talar; ibland åter fästa de sig med en blick, så skarp och genomträngande, att man ovillkorligt måste slå ned sina. Dessa underliga och hastiga skiftningar finnas även i hans röst, och jag undrar om de ej gå djupare. Något hos honom, som synes mig olycksbådande, emedan jag anmärkt samma egenhet hos ett par mycket passionsfulla människor, är på hans tinning en åder, som har fullkomligt skapnaden av en åskvigg, särdeles då den för ett ögonblick sväller starkt. Hans väsen tyckte jag för övrigt om; det är fullkomligt enkelt, utan skymt av tvång eller anspråk av något slag, och likväl har han ingenting öppet, ingenting, som bjuder förtroende. Men om dessa underliga ögon skulle fästas på någon i kärlek, om denna röst skulle tala älskande — då tror jag, att de voro farliga. Överhuvud har jag ej sett någon, som så liknar en hemlighet. Jag känner både stor lust och en viss fruktan för att komma bättre underfund med den.
Den 6 juli.
I morgon kommer baron Stellan S. Björn är litet befängd med anstalterna för hans emottagande. Knappast finnes det något, som är nog rart åt honom. Han skall skötas och fjäsas, som om han vore en liten behagsjuk grevinna. En så fin, bortskämd herre blir en ganska kinkig gäst att emottaga, särdeles på det rustika Rosenvik. ”Ja, ja, björn! Han skall få dina turkiska tofflor. Den äkta porslinstvättkannan? Ja, ja, lilla du! Din guldgosse skall få allt det!” Jag ville, att den kammarherren sutte i Konstantinopel! Men björn är så glad. Han håller av människor, för hans skull vill jag även nu synas människoälskande.
Den 10 juli.
Baron Stellan är här. Nå, det går nu ganska bra med den kusinen. Han är artig, trevlig, visar sig nöjd med allt och är oändligen lätt att leva med. Han spatserar med björn, talar politik och fysik med honom. Han läser för mig, eller språkar trevligt under det jag syr. Björn har bett mig vara hemma för kusin Stellans skull och laga så att han kan känna trevnad och nöje i vårt hus. Jag ville nästan kalla honom en motsats till herr de Romilly. Jag liknade denne vid en stor, men vild naturscen. Jag ville likna kusin Stellan vid en vacker, fullkomligt städad engelsk park. Han har flera talanger, ritar, sjungar väl, samtalar högst angenämt och har med allt detta — åtminstone på landet — en anspråkslöshet i ton och väsen, som man håller honom räkning för, särdeles när man besinnar hans ställning i livet och hans utsikter. Något för mycket tyckes toaletten sysselsätta honom. Men det är icke något ont däri. Det är så naturligt, när man är ung, rik och vacker.
Den 12.
Han är likväl underlig, den värda kusin Stellan, och jag förstår ej rätt vad han i själva verket är. För det första ser jag, att han ej är riktigt kristen. I går afton talade han mycket om Mohameds religion; han kallade den den visaste, den yppersta av alla religioner. Han erkände helt öppet, att han skulle av allt hjärta vilja vara född turk eller perser och framleva sina dagar i orientalisk maklighet, ha en seralj m. m. Jag blev ganska stött över detta tal. Det var alls icke uppbyggligt att höra. Samtalet blev avbrutet av kvällsvarden och återtogs ej sedan. Men innan björn fick gå till ro, måste han stå mig till svars för sin guldgosses moral. Jag måste säga, att jag ej heller var riktigt nöjd med björns; åtminstone för tillfället. Han tog alltför mycket Stellan i försvar och försäkrade, att oaktat hans turkiska idéer, han dock var den hederligaste karl och skulle aldrig kunna göra något dåligt. Hans enda fel, sade björn, är något lättsinne i avseende på fruntimmer, men detta är ett fel så allmänt för unga karlar, att man ej bör tillräkna honom det mycket strängt.
”Gott, björn”, sade jag, ”jag vill skriva mig det till minnes, och om han, medan du är borta, av ett litet lättsinne söker att vinna mitt hjärta, så vill jag tänka, att detta är blott en vanlig sak för unga karlar, och jag skall icke vara mycket sträng mot honom.”
Björn såg härvid så förvånad, så förbluffad ut, att jag innerligen måste skratta och taga honom i famnen och ur villfarelsen. Björn blev slutligen alldeles av min tanke, att det vore mycket lyckligt, om Stellan kunde komma till sundare principer, stadga sig och bli väl gift. Hans mor och hela hans släkt önska högeligen, att han skall gifta sig, men kusin Stellan visar ej minsta håg härtill. Björn uppmuntrade mig mycket att tala med honom om äktenskapets sällhet. Jag skall verkligen ej underlåta det, ej heller att läsa litet katekes för honom. Han är ingen sultan än och får väl tåla att höra sanningen.
Den 13 om aftonen.
Min söta Maria, jag har visserligen flera egenskaper av en god präst, men ack! icke den att övertyga mina åhörare. Vill du nu, goda Maria, höra min predikan och dess utgång? Björn var på förmiddagen som vanligt hos sina patienter i staden, jag satt vid öppna fönstret och sydde. Då kom Stellan in, satte sig bredvid mig och började sönderplocka några vackra månadsrosor, som stodo i ett glas på bordet. För att inleda samtalet började jag — kanske ej så övermåttan kvickt — att vänligt förebrå honom att han förstörde blommorna. Han svarade, i det han fortfor med sitt arbete: ”De skulle i alla fall snart vissna.” Jag förde samtalet in på äktenskapskapitlet. Jag lät det gå löst på Stellans älsklingsidéer och upphöjde livets varaktiga och rena fröjder. Jag målade med varma färger — som jag tog ur mitt hjärta — den sköna och oändliga sällhet, som utvecklar sig ur ett lyckligt äktenskap.
Kusin Stellan svarade mig i början blott undvikande, ibland med ett litet skämt, ibland med artigheter, såsom t. ex.: ”Om alla fruar vore som Fransiska, så skulle jag genast omvända mig till äkta ståndet. Om alla äktenskap liknade detta!” o. s. v.
Jag låtsade ej höra detta, utan i min iver att gifta bort honom tog jag fram den ena vackra och hyggliga flickan efter den andra, som jag kände till. Men Stellan fann fel på alla. Den ena hade för stora händer, den andra hade fula tänder, den tredje klädde sig illa, den fjärde hade broullierad hy, den femte hade en skärande stämma o. s. v. Jag blev slutligen stött över alla dessa svårigheter och frågade, om han trodde sig vara så överdrivet präktig själv? ”Nej, bevars!” svarade han med sin lilla behagliga skorrning. Men jag såg på honom, att han allt var ganska nöjd med sig. Och då jag ej kunde neka, att han var ovanligt vacker och behaglig, slog jag mig på att tala om den invärtes människan, förebrådde honom hans ytlighet, sade huru yttre förmåner blott voro stoft och upphöjde själens skönhet, särdeles hos ett par av de unga fruntimmer, vilkas händer och tänder han klandrat. I sammanhang härmed sade jag de vackraste saker om familjelivet, som jag prisade och berömde fullt så ivrigt som salig mamsell Rönnkvist. Jag blev själv helt varm och rörd över mina teckningar, men Stellan kylde av mig med en tillgjord gäspning och en liten gnolning på ”Gubben Noak”! Nu blev jag nästan ond och sade honom, att han var en hedning och en orangutang, att han icke var värdig en ädel flickas hand, att han icke förtjänade att smaka den högsta och renaste sällhet på jorden.
Plötsligen blev Stellan helt allvarsam och sade: ”Men är då den sällhet, ni talar om, Fransiska, verkligen till? Är den icke, lik fågeln Fenix, blott en skön dikt på jorden? Fransiska, ni, som tyckes vara så säker, så hemmastadd i den saken, nämn för mig bland de familjer, ni känner, en enda verkligen lycklig, verkligen enig och som välsignar de band, som sammanhålla den, icke blott i ett ögonblick av dess liv, men under alla skiften av dess livstid. Nämn mig en sådan familj, Fransiska!” Stellan såg starkt och allvarsamt på mig och jag började tänka efter och söka. Är det icke det mest fatala i världen, att ofta just det ord, den sak, som vi behöva, skall undfalla oss, och ju mer vi söka, desto bättre gömmer det sig? Så gick det nu mig med den ”lyckliga familjen”. Jag tyckte, att jag skulle känna en mängd sådana, och nu fick jag ej reda på en enda. Jag sökte och sökte, jag sprang i hus och ur hus hos mina bekanta, jag blev ängslig och varm, ty jag fann ingenstädes allt vad jag sökte. Med en hemlig skadefröjd satt Stellan och såg på mig och väntade. För att frälsa mig och familjesällheten, tänkte jag nu reservera mig mot Stellans överdrivna fordringar och började så: ”Den fullkomliga sällheten finnes ingenstädes på jorden…” Stellan avbröt mig och sade:
”Ni har rätt, Fransiska, och allra minst finnes den inom familjelivet. Människan, efemären, kan på jorden njuta någon glädje, någon lycka, blott med det villkor, att hon där lever som efemär, att hon likt fjäriln gungar sig på trädens kvistar, suger blommornas saft och ej lik dessa sätter sig fast i jorden. Gör man det, så är man genast rov för maskar och mull; allt vad livet har tungt och osmakligt, dess tjocka, ledsamma prosa, kommer över oss. Psykes vingar falla av, fjäriln blir kålmask. Tro mig, Fransiska, jag har sett mer av familjelivet än ni, och alltför mycket för att kunna rosa det och själv önska att spela rollen av ’père de famille’. Familjen är ett instrument, som nödvändigt förr eller senare blir ostämt; det ligger i själva strängarnas art och förhållande till varann. Jag vill visa er det i några familjer som jag känner. Jag kunde börja med min egen, ty även jag, Fransiska, har haft föräldrar och syskon, även jag har hört äktenskapliga trätor, och själv har jag grälat, avundats och kivat med mitt eget kött och blod, men detta är nu förbi, ty vi ha blivit skilda till intressen och hem och därigenom blivit — goda bekanta. Jag vill tala om A—s. De bärgade sig bra nog, tror jag, tills deras barn växte upp. Dessa hade fått en svag uppfostran. De vände illa. Föräldrarna sitta i sorg och fattigdom genom dem.
B—s höllo en annan stråt. De voro stränga och despotiska. De sitta allena. Barnen ha flytt ur hemmet och sky det mer än ett fängelse.
C—s gjorde det till deras viktigaste angelägenheter att väl uppfostra sina barn. Barnen blevo kunniga och talangfulla och — föraktade sina föräldrar, som voro okunniga emot dem. Tyst förgrämda gå de gamla som skuggor bredvid sina lysande barn.
Med D—s ser det bättre ut. De ha inga barn, de äro rika. De ge granna supéer nu såsom de gjort för trettio år sedan. Men om ni ser dem på nära håll, om ni känner tomheten, kölden i deras liv… hu! Maten på deras bord är det enda, som ännu värmer och förenar dem.
Hos E—s såg det länge rätt muntert ut. De voro glada, vänliga, gästfria. Deras döttrar kallades de tre gracerna. Där voro fester och kurtisörer. Åren gingo. Gracerna åldrades i föräldrahemmet. De vissnade tillsammans. Världen glömde dem. De blevo allena med varandra och småträta fram deras fattiga liv. Om aftnarna sitta de vid ett runt bord, tända upp ljus och vänta visiter, men — ingen kommer.
Jag vill icke tala om F—s. Mannen har en vilja, hustrun en annan, där är jämt oväder. Barnen bruka säga: ’När det ej blåser från norr, så blåser det från söder, men alltid är det nordanvind.’
’Bara man förstår sig på att jämka!’ sade den goda fru G., när hon jämkat ihop någon bräsch, som hennes häftiga man skjutit i hemmet. Det hushållet har jämkat sig fram och har småningom jämkat sig ur all trevnad, ur all ordning. Det jämkar ännu, det bär, det brister ej. Den familjen är i ett tillstånd av beständig andtäppa: ’kräves ej och lever icke’.
Min mor ville, att jag skulle söka mig en hustru i H…ska huset. Jag gick dit en afton. Det såg rätt bra ut. Döttrarna vackra och välklädda. Allt parfymerat och trevligt. Jag gick dit åter på en förmiddag. Ett par strumpor — ej rena — lågo på en stol i salongen. En infam lukt av surt klister mötte mig där. Jag gick in i ett annat rum. Fröknarna flögo ur vävstolarna… huslighet är en förträfflig sak, men vävning derangerar förtvivlat toaletten, och lukten av surt klister är nu en gång min avsky. Surt klister och huslig sällhet rimmar sig aldrig i min känsla.”
”Men detta är barnslighet”, utropade jag. ”Med en sådan äcklighet duger ni ej till att leva på jorden.”
”Nå, jag medger”, återtog han, ”att detta låter småaktigt. Men jag bekänner, att jag nu en gång är av sådan natur. Huslighetens sura klister skrämmer mig att bli husfader.
Min vän J. var gift sen fyra år, och jag hade ej sett honom på den tiden. För en tid sen reste jag åt trakten, där han bodde, och följde då den inbjudning jag fått, att komma till hans ’idylliska hem’. I första rummet lågo två barbenta pigor och skurade. I det andra höll jag på att falla, i det jag snavade på ett snöre, varmed en vävstol var fastbunden vid kakelugnsfoten. Från det tredje hörde jag barnröster gallskrika. Jag väntade några minuter på att skriket skulle tystna, men tröttnade därvid och skyndade, halvdöd, med ett skutt över skurbaljorna, ur detta idylliska hem.”
”Ni väljer också bra illa era besökstider!” sade jag förtretad. ”Skall man ej skura i sitt hus? Och måste ej små barn skrika ibland? Skall man ej ha tålamod med små barn?”
”Jag tycker så, Fransiska. Men just emedan jag ej har detta vackra tålamod och ej finner dessa familjefröjder så avundsvärda, just därför passar jag alls icke för äkta ståndet. Men viktigare inkast än dessa har jag emot det husliga livet. Det finnes inom människorna något, som evigt stöter dem bort ifrån varandra. Ju mer individerna bringas i nära och jämn beröring, desto mer kännas dessa stötestenar, desto mer såra dessa hörn och taggar. Yttre omständigheter bidraga härtill; man tränger varann så lätt, man är varann i vägen, och de konsiderationer, som man har och måste ha för varandra, äro lika så många blytyngder för frihet och njutning. När alla hetas leva för varandra, lever egentligen ingen fullt och lyckligt för sig. Jag nekar ej, att hög och även varaktig sällhet kan finnas inom äktenskapet och familjelivet, men dessa familjeliv höra till de sällsynta undantagen, till de ekon, som ännu klinga från ett förlorat paradis. Och apropå om detta — vad säger ni om äpplet, som förekommer i Adams och Evas historia. Det har gått i arv, och de flesta familjer på jorden få ett äpple att bita i, som kommer tvedräkt och nöd åstad. Vill ni, Fransiska, veta, var den största brist, den största ledsnad, den största avund, den största bitterhet och det innerligaste inbördes hat har sitt hemvist, vill ni veta var de mest tårfyllda ögon, de blekaste kinder, de mest glädjelösa, matta hjärtan finnas — jag vill visa er det allt inom äktenskapet, inom den husliga kretsen, med ett ord i familjelivet!”
Jag kan ej säga hur det blev mig till mods under dessa Stellans beskrivningar. Ja, ty jag måste erkänna i mycket sanningen av hans målningar, och ehuru jag fann hans synpunkt ensidig, ehuru jag måste le åt somliga drag, som t. ex. åt ”det sura klistret”, så gåvo mig andra verkliga hjärtstyng. Jag fasade vid tanken på huru mycken andlig fattigdom, huru mycket djupt elände dväljes i familjelivet. Men jag älskade dess idé, jag trodde på den, den var som sammanväxt med allt vad jag hade bäst inom mig. Nu tyckte jag den vara vanhelgad av Stellan, jag kände vrede, jag kände ångest och smärta, och tusen blandade känslor gjorde, att jag brast i tårar under det jag nästan skrek: ”Men jag är lycklig, björn är lycklig, vi äro lyckliga!”
”Ja, nu! under smekmånaderna, under ett, två, ja, tre år kanske”, sade den obarmhärtige Stellan, ”men låt åren, låt barnen, låt bekymren komma… ni får till exempel tio flickor — vad skall ni göra med dem alla? Inga pengar, inga giftermål, en flicka halt, en skrofulös…”
”Tio flickor!” Jag förskräcktes; jag såg dem alla omkring mig, stora, långa, fordrande, att jag skulle ge dem sällhet såsom jag hade gett dem liv, jag såg en ofärdig, en skrofulös — jag sjönk ned under denna börda, som överväldigar mig, och under det jag grät, utan att kunna säga ett ord, steg Stellan upp, kastade bort min sista månadsros och gick ut, den avskyvärde! Jag önskade nästan att aldrig se honom mer.
Tio flickor! Jag kunde på en lång stund ej tänka något annat än de orden och gråta. Men småningom sökte jag att lugna mig och började allvarligt och som en kristen människa övertänka saken. Och småningom fick den ett helt förändrat utseende. Jag förskräcktes ej mera för mina tio flickor, jag blev helt bekant med dem. Jag skulle helt och hållet ägna mig åt dem, jag skulle göra dem till gudfruktiga och flitiga människor, de skulle bli glada och goda; de skulle hålla av varann och med gott mod ta sig ut i världen. Ju mer jag betraktade min familjetavla, desto vänligare blev den. Jag började ordentligt, innerligen älska mina tio flickor, och mest den halta och den skrofulösa. Jag gjorde mig inga illusioner, men kände i mitt stärkta hjärta, att det verkligen skulle gå för sig, att jag med Guds och björns hjälp skulle göra mina tio flickor lyckliga, och jag tänkte huru jag på yttersta dagen skulle komma så rik och säga: ”Fader, här är jag med barnen, som du mig givit haver!” Så tänkte, så kände jag och blev lugn och glad till sinnes. När björn kom för att kyssa mig, tog jag honom om halsen och sade i det jag både grät och skrattade: ”Är det ej så, björn, du skall hålla av mig och vara nöjd och vi skola vara lyckliga, även om vi få tio flickor…” Han gjorde en förskräcklig grimas och såg ut som han redan haft sina tio flickor på halsen. Men när han såg mig så upprörd, blev han verkligen orolig, gav mig ett glas vatten och bad mig ”tala svenska”! (Han tyckte förmodligen, att tio flickor hörde till hebreiskan.) Jag redde ut saken för honom på tydlig svenska, och nu skrattade han gott och försäkrade mig, att vi skulle alltid bli lyckliga, att han skulle alltid älska mig och alla de barn jag skänkte honom.
”Det finnes”, säger Stellan, ”inom människorna något, som evigt stöter bort dem från varandra.” Jag medger det; det finnes avund, anspråk, obillighet, tråkighet, tusen större och mindre stötestenar, som kunna förorsaka bittra känslor. Jag medger, att de kännas skarpast just där kretsen är mest sluten — inom familjelivet. Men vad? Finnes då icke även en kraft — mild och mäktig — vars verksamhet är att jämna, förljuva allt, ja, att förvandla det onda i gott? Vem måste ej här minnas, vem har ej i sitt liv tusen gånger välsignat apostelns lära: ”kärleken är tålig och mild, m. m.”
Jag vill ta fram ett par av de familjescener, som Stellan målade ut. Jag låter de yttre omständigheterna stå kvar, men förer i familjernas inre syskonänglarna sanning och kärlek. Se, huru förändrad tavlan blir! Se t. ex. familjen med de talangfulla barnen och de mindre bildade föräldrarna. Sann bildning, sann upplysning har förädlat barnen. Det faller dem icke in att missakta de goda och redbara föräldrarna, emedan de äro mångkunnigare än dessa. De veta, att det sanna människovärdet ligger i den sedliga godheten, i den rättskaffens vandeln. De omgiva de gamla med vördnad och tacksamhet, och med sina talanger uppliva de deras hem och försköna deras dagar.
Och de tre gracerna sedan! I sanning en högst ledsam tavla. Jag måste gäspa, när jag tänker därpå, men icke är det familjebandet, utan flärden och fåfängan och den inre tomheten, som försatt dem i detta puppetillstånd.
När Stellan utvoterade sällheten ur familjerna, så ville jag väl veta var han sätter den. Jag skall fråga honom, vilken människa och vilken levnadsställning han själv anser för den lyckligaste. Törhända en ungkarls? Men denne måste då vara en egoist, som förnekar alla naturens band. Jag avundas ingen en sådan lycksalighet, men jag skall fråga Stellan, om han själv är lycklig.
Den 13.
Jag har frågat Stellan. Han ville först undvika att svara, skämtade och var kvick, men utan glättighet, och då jag allt allvarligare frågade och bad honom säga sanningen, blev även han allvarlig och sade: ”Jag är ej lycklig, livet synes mig fattigt och jag känner ofta en nästan odräglig tomhet inom mig själv.”
”Ack, gudskelov!” utropade jag helt förtjust och rörd. Han såg på mig förundrad. ”Ni är då ej”, fortfor jag, ”en ovärdig egoist, och det måste ni vara, om ni med ert sätt att tänka kunde vara lycklig.”
Jag har en slags tillfredsställelse av att veta, det Stellan med sitt sätt att tänka och känna ej är lycklig. Och hade jag rätt tänkt efter, så hade jag icke ens behövt fråga honom därom. Stellan är med sina många goda gåvor dock en ennuyé. Han öppnar en bok, läser litet, gäspar, kastar bort den; han tar ett tidningsblad och gör ävenså. Han börjar en ritning och lämnar den ofullbordad. Han har ej rätt lust och intresse för något. Han är gärna ute i fria luften, älskar naturen, blommorna, men störes så lätt av det minsta. Än är det för kallt, än för varmt. Ibland blåser det, och blåst avskyr han. Besynnerligt! Denne man, så kinkig och bekväm i vardagslag, är dock — efter vad jag hört av björn — i farans stund lika rådig som tilltagsen. Han har gott huvud, goda kunskaper, kunde törhända bli en utmärkt man, om han ville göra sig möda att studera allvarligt. Men förmodligen luktar han ”surt klister” även i böckerna. Och däri har han väl rätt, på mer än ett sätt.
Den 14.
Vi tillbragte gårdagseftermiddagen på Carlsfors.
Stellan mottogs på ett besynnerligt sätt av ma chère mère.
”Jag har känt er far, min baron”, sade hon, ”han var en hederlig karl, men en ’bon vivant’. Jag har hört sägas, att sonen skall brås på fadern, och fast ’man bör ära det trädet, man har skugga av’, så måste jag säga, att ni kunde följa ett bättre exempel. Nå, nå, er far omvände sig på senare tider, och jag hoppas, att sonen skall göra så med och i tid stadga sig genom ett gott gifte. Det skulle ni göra klokt uti, min baron, ty, som ordspråket säger: ’ung friat har ingen ångrat’ och ’bättre en kaka med ro, än två med oro’.”
Stellan såg ganska förvånad och något stött ut över denna oväntade merkurial. Ma chère mère tycktes på det hela icke vara vid det fredsammaste lynne, och när vi sågo oss rätt om, funno vi hela huset invecklat i kamp. Jean-Jacques hade råkat ihop med ma chère mère angående några nya inrättningar, han ville göra på godsen, och gamla missbruk, som han ville avskaffa. Striden emellan det gamla och det nya hade brutit lös på Carlsfors. Men ma chère mère höll hårt i styrelsens tömmar, och Jean-Jacques, nödsakad att ge efter, fann med skäl sin ställning på Carlsfors högst obehaglig. Detta allt klagade han för björn. Jane-Marie var i öppen fejd med Ebba och berättade för mig med bitterhet alla de oförrätter hon led, och som bestodo i en mängd så små saker att jag var snarare färdig att skratta än att gråta åt dem, ty det är i sanning både löjligt och ömkligt, att människor, som kunde leva sorgfritt, skola göra varandra livet surt genom en hop onödigt trassel, det de själva tillskapa. Jag sökte på ett grannlaga sätt göra Jane-Marie uppmärksam härpå, men det tog ej väl i lag. Jane-Marie blev stött över att man kunde anse såsom småsaker vad som förnärmade hennes värdighet, och hon gav mig en vink om att hon alltför väl förstod att själv bedöma vad som i sådana saker var av vikt eller ej.
Jag hade fast beslutat att ej låta det bli grått emellan Jane-Marie och mig, och kände dessutom nu ett så livligt behov av harmoni, att jag på Jane-Maries förnäma min och ton blott svarade: ”Visserligen, bästa Jane-Marie, men din bildning, ditt förstånd sätta dig, tycker jag, nog högt över Ebba för att du kunde överse med hennes barnsliga oförstånd, utan att hon skulle missbruka din godhet.”
”Du känner icke Ebba”, sade Jane-Marie något blidkad, ”hon är full av egenkärlek, anspråk och självsvåld. Hon skulle sätta sig på min näsa, om jag ej visavi henne satte mig på mina höga hästar.”
Det var en tid då jag trodde, att alla människor hade en övervägande fond av billighet och sunt förnuft, då jag trodde, att de begärde ej bättre än att bli upplysta, att blott de fingo höra sanningen, så måste de erkänna den, och när de erkände den, skulle de rätta sina fel och i följd av allt det bli lyckliga, så fort de blevo upplysta. På den tiden sade jag sanningen åt mången, sparade aldrig goda råd och gjorde mig gärna till fredsmäklare i tvister — men jag fann högst sällan, att jag gjorde någon, och ännu mindre mig själv, tjänst därmed. Och sanningen att säga ha de återtjänster av detta slag, som några goda vänner visat mig, särdeles tjänat att övertyga mig om, att den alltför öppenhjärtade metoden just icke ity fall var den bästa. I senare tider har jag blivit ytterst varsam med att säga folk sanningen, jag är ganska njugg på goda råd och har en riktig fruktan för att i någon tvist komma in som fredsmäklare, eller med andra ord att sitta emellan. När jag emellertid utan min förskyllan kommer i detta bedrövliga predikament, skjuter jag med en suck hjärtat in i bröstet på mig, söker göra mitt bästa och använder i mitt värv den erfarenhet, jag vunnit på mina misslyckade försök. I följd därav sade jag icke nu åt Jane-Marie:
”Min bästa Jane-Marie! Det är just du själv, som är högmodig och anspråksfull. Just dina fel framkalla Ebbas. Om du vore förnuftigare i ditt uppförande, så vore hon mindre självsvåldig i sitt.” Jag uttalade ingen av dessa mitt hjärtas tankar, utan suckade blott och sade: ”Stackars barn! Hon har visst fått en dålig uppfostran! De, som ha fått en bättre, måste ursäkta henne; en svag uppfostran är en verklig olycka!”
”Ja, en verklig olycka!” instämde Jane-Marie, mildrad, som jag tyckte, för Ebba. Men även med ma chère mère var Jane-Marie ganska missnöjd. Ma chère mère hade i går låtit spänna för himlavagnen och sagt åt Jane-Marie och Ebba: ”En av er kan ju följa med mig.” När vagnen var framkörd och ma chère mère redan uti, kommo på en gång både Jane-Marie och Ebba färdiga att följa med. Blott en av dem kunde få rum vid ma chère mères sida; båda hade lust på färden. När vid fotsteget en ganska het tvist uppstod emellan de båda svägerskorna, gav ma chère mère plötsligen hästarna en smäll och for allena av i himlavagnen, till de tvistandes stora häpnad och förtrytelse.
Gående vid Ebbas sida i parken — Ebba har sedan vår morgonpromenad blivit en älskarinna av landet — åhörde jag senare alla hennes klagomål mot Jane-Marie. Jane-Marie hade så odrägligt förnäma miner mot Ebba; Jane-Marie hade kallat henne ”en tossa”! Jane-Marie ville alltid vara främst; Jane-Marie ville alltid gå först genom dörrarna, bli först bjuden vid bordet; Jane-Marie ville ha allting bättre och präktigare än Ebba, kallade Ebbas kläder och grannlåter vanliga, av simpel smak, fann alltid fel på Ebba och vad Ebba hade, då hon däremot upphöjde sina egna saker och kallade dem utsökta, ”distingerade” och förträffliga. Den stackars Ebba var djupt grämd av allt detta. Även jag var grämd därav, men på annat sätt. Vi stodo nu vid brädden av en sorlande å, vars stränder voro rikt prydda av lövverk och blommor. Allt var innerligt vackert, friskt och lugnt omkring oss. Jag blev varm om hjärtat därvid och kände, att jag kunde tala med Ebba på annat vis än med Jane-Marie. Jag lade plötsligen mina armar omkring henne och sade: ”Min söta Ebba, vill du vara lycklig?”
”Ja visst!” svarade Ebba, i det hon såg på mig förundrad.
”Ack, min lilla Ebba”, fortfor jag innerligt, ”fäst dig då aldrig vid sådana småsaker och låt dig ej störas av dem. Ser du hur härligt, hur vackert allt är omkring oss? — Du har ej njutit det, knappast märkt därpå, emedan Jane-Marie har ’förnäma miner’ och dyrbarare saker än du. Min söta Ebba, är det ej ömkligt, att vi med sådant skola fördärva för oss det myckna goda och sköna, som livet har!”
Att upprepa allt vad jag i min iver sade häröver, bleve alltför långt; nog av, jag fann hos Ebba ett villigt öra, och jag målade ut för henne det dåraktiga i sådana strider och kvalet av den bitterhet, som de framalstra, så att Ebba både grät och skrattade däråt. Hon var söt, foglig och lovade ”för min skull” hädanefter lämna i fred åt Jane-Marie alla de små företrädesrättigheter hon eftersträvade.
Emellertid hade björn å sin sida ”suttit emellan” ma chère mère och Jean-Jacques. Han hade genom sitt inflytande bragt det därhän, att Jean-Jacques lovat framdeles mindre häftigt överhopa ma chère mère med reformerande åtgärder, samt förmått ma chère mère att ”tänka på saken”, som Jean-Jacques föreslagit. Vad gjorde kusin Stellan under allt detta? Han sysselsatte sig med dem, som voro lediga från striden, gjorde sig artig för alla fruntimren efter varandra, utom för mig — och lyckades att mycket väl behaga alla, även ma chère mère, som sade till mig: ”Kors, han är rätt artig den där baron S. Han försvarar fuller sin tallrik. Han är just en städad ung man.”
Jag blev litet förtjust av Ebba under aftonen, ty hon mer än höll sitt löfte, och i stället för att bestrida Jane-Marie hennes älskade privilegier, gick hon dem åtskilliga gånger till mötes. Jane-Marie såg i början ut som hon under detta uppförande förmodade någon krigslist. men när hon såg det vänliga allvaret hos Ebba, blev hon även helt förändrad emot henne och steg betydligt ned från sina ”höga hästar”.
Vi tokiga människor! Huru vi plåga varandra och oss själva! Kunde dock ofta så lätt vända om tavlan från ofrid till frid, från oro till ro.
När björn och jag voro hemkomna, berättade vi för varandra ömsesidigt ”våra mandater” och hur vi var på sitt håll ”suttit emellan”. Vi kände därvid med glädje, att aldrig någon i denna mening skulle behöva sitta emellan oss.