Grannarna/Kap 07
| ← Sjätte brevet |
|
Åttonde brevet → |
SJUNDE BREVET.
I går började Serena och jag våra sångövningar. Kl. tio på förmiddagen dansade en liten vacker, brun häst, med en lätt och behaglig börda, fram till min port. En tung kalesch, antik som dess ägare, rullade i amasonens spår med patriarkerna. Jag var glad att hos mig få se det vördnadsvärda paret, lycklig att få emottaga och behålla Serena, som, livad av ritten och av morgonens skönhet, redan syntes andas ett friskare liv.
Jag hade i ordning en liten frukost, och mina ägg, mitt färska smör, min skummande choklad blevo ej litet prisade. Sedan de goda gamla frukosterat och tagit en översikt av Rosenvik, reste de, och jag behöll Serena för hela dagen. Jag bad och pockade på, att man ej skulle sända efter henne förrän kl. nio om aftonen, och det lovades mig. De goda morföräldrarna omfamnade ömt sin älskling, som under tusen behagliga omsorger följde dem åter till vagnen.
Sen hade vi en sångtimme. Serena har en svag men ren altröst. Det plågade mig att kalla Serena fröken. Hon är ett av dessa väsen, som jag känner ett ovillkorligt begär att tilltala med det behagliga ordet du. Jag bad att få säga det till henne och tillbjöd henne att kalla mig tant (detta är dock den ledsammaste titel jag vet), eftersom min högre ålder ändå fordrade litet respekt. Serena vägrade skrattande att vörda mig för min ålders skull och bad mig — om intet annat än åren låg i vägen — att även få säga du till mig. Glad samtyckte jag och fann till min förvåning, att blott fyra år skilde mig och Serena. Serena är tjugutre år gammal, ehuru hyns och gestaltens finhet ej vilja erkänna det.
Sedan vi avgjort denna angelägenhet togo vi våra arbeten, gingo ut och satte oss på en bänk i skuggan av syrenhäcken och lindarna. Kusin Stellan var, sedan tidigt om morgonen, på ett jaktparti med bröderna Stålmark. Jag var glad att få vara ensam med Serena. Jag var nyfiken att höra henne tala om Bruno och vände snart samtalet på honom. Vid hans namn suckade hon, och på min fråga, om hon trodde, att Bruno hade ett elakt hjärta, svarade hon livligt: ”Nej, visst icke! Jag minnes såväl ännu hur Bruno bar mig omkring i skogarna på Ramm eller drog mig i min lilla vagn. Jag minnes hur jag tyckte om suset i skogen och huru jag var förtjust åt blommorna, som han plockade åt mig. Aldrig var han otålig eller ovänlig emot mig, och jag skall aldrig glömma huru han en gång i vredesmod var färdig att slå en av sina bröder, men hejdade sig, när jag ropade honom vid namn och begynte gråta. Varför var han så öm mot mig, om ej för det hans hjärta var i botten gott och älskande? Ack, man har visst icke behandlat honom klokt, man har ej gjort nog avseende på hans förmåga att hålla av. Han skulle då ej ha gjort sin mor sorg och flytt från sitt hem och sitt fädernesland.”
”Minns du huru han såg ut?” frågade jag.
”Icke klart; jag tycker mig se liksom genom en dimma en skön, rödblommig gosse, med stora, vackra ögon. Men när jag söker fatta bilden tydligare, bleknar den bort.”
”Och vet du vad som vållade hans flykt ifrån hemmet?”
”Man har sagt mig, att det varit en oenighet med hans mor och en hård behandling av henne. De lära ha haft mycken likhet i lynnen och satte båda hårt mot hårt, våld mot våld. Bruno lär ha dött i sin landsflykt. Arma Bruno! Jag har mycket sörjt över hans öde. Han var så god mot mig!”
Serena suckade åter.
Till middagen hade vi björn, gott lynne, god aptit och — utan skryt — även god mat. På eftermiddagen kom kusin Stellan, i den belägenhet, som jag anser den vanligaste efter jaktpartier, nämligen vilthungrig och utan villebråd. Sedan vi trevligt pratat bort en stund efter kaffet, beslöto vi att göra en färd till Svanö och där äta vår aftonvard. Stellan rodde. Serena och jag sjöngo ”la biondina”. Så kommo vi fram. Under den stora eken, på den friska gräsvallen av vit och röd väppling slogo vi oss ned, jag emellan min björn och min matkorg. Stellan bredvid Serena, och när jag såg dem sitta där i gröngräset så vackra och glada, under det de sökte femväppling och bundo gräs, uppsteg hos mig den flyktiga — kanske syndiga — tanken på en möjlig förening mellan dem båda.
Då dallrade plötsligen luften, och ett brus såsom av en melodisk fjärran storm kom till våra öron. Vi tego alla och lyssnade.
”Det är orgeln från Ramm!” utropade jag. ”Vinden för ljudet till oss. O, den som kunde höra det på närmare håll. Tyst, tyst! Nu kommer det igen!”
Vi lyssnade. Det melodiska, brusande ljudet kom åter och åter vid varje stigande vindpust från sidan av Ramm.
Och mig grep en längtan, ett kval, som blott de skola begripa, vilka dela min passion för musik och sammanhang. ”Jag måste höra detta på närmare håll!” utropade jag, full av vilja. ”Serena! vi två skola ro ut åt Ramm till och skaffa oss reda på denna musik. Ligg stilla, björn lilla, och rök din pipa i fred. Bliv kvar, kusin Stellan. Vi vilja vara allena, Serena och jag.” Herrarna sågo alls icke roade ut, björn brummade, men låg stilla, Stellan följde oss knotande till båten, Serena och jag foro glada och ivriga åstad. Jag tyckte att jullen flöt av sig själv; likt osynliga krafter drogo oss de underbara tonerna framåt. Mitt hjärta klappade häftigt, och tårar trängde sig i mina ögon av en slags förtjusningsiver. Båten flöt allt närmare och närmare Ramms dystra murar och lade sig slutligen tyst som en smugglarebåt i skuggan av albuskar, tätt nedanför ett öppnat fönster. Här hörde vi, i toner, som ej tycktes komma av människohand, den älskade melodien ”Näckens polska”, inflätad i rika variationer, som i skönhet och kraft övergingo allt vad jag hittills hört eller gjort mig föreställning om. De voro tydligen barn av en mäktig ingivelse. Men på en gång tystnade tonerna. Ovillkorligt fattade jag årorna, och med ett par sakta slag förde jag båten åt sidan och från stranden, men lika ovillkorligt sågo Serena och jag upp mot det öppnade fönstret och sågo ned igen, ty den mörka Romilly stod där i egen dyster person, och hans blickar vilade på oss. Vi rodnade, togo båda till årorna och kommo, tror jag, inom kortare tid tillbaka, än vi hade använt på vår bortfart. Musiken hade alldeles upphört. Emellertid hade vi varit borta i nära två timmar. Kusin Stellan syntes ganska sömnig. Björn var ej riktigt god — och jag undrar ej därpå — men blev det snart fullkomligt, när jag hjärtligt bett honom om förlåtelse; jag känner ibland ett visst illfundigt nöje i att synda på nåden och sedan smeka till mig avlat av björn.
Vi åto vår kvällsvard i frid och munterhet, men Serena, som tänkte på sina gamla föräldrar och väntade sig att bli hämtad, vände ofta sina ögon mot Rosenvik. Hennes vagn kom dit nästan i samma ögonblick, som vår båt landade vid bryggan, och Serena skildes ifrån oss, sedan jag med henne avtalat, att nästa sångdag skulle bli om fredag.
I morgon är stort gästabud hos ma chère mère. Hela grannskapet samlas på Carlsfors. Även herr Romilly är bjuden, ehuru han ej gjort besök där. Jag är mycket nyfiken att återse denna gåtlika person. Hans toner ha stämt mig väl för honom. Den, som kan framtrolla sådana melodier, måste ha djupa och starka känslor.
Den 18.
Jag blev bedragen i mitt hopp att få närmare betrakta den dystre grannen på Ramm. Han kom likväl till Carlsfors. Nästan hela sällskapet var redan samlat, och hans inträde gjorde ett visst intryck. Mig genomfor en obehaglig känsla, när jag såg den höga, svartklädda gestalten, som med ett nästan hotande uttryck sammandrog ögonbrynen i det han steg in. Ma chère mère, som var i stor toalett och såg verkligen mycket bra ut, gick majestätiskt emot honom och höll ett både artigt och ståtligt tal på franska, som den främmande likväl ej tycktes begripa mer än om hon talat på lapska. Han stod orörlig, med nedslagna ögon, och sen hon slutat, sade han med låg röst ett par ord, som jag ej hörde, bugade sig djupt och avlägsnade sig hastigt. Jag tror, att ma chère mère nu blev föga uppbyggd av den utländska artigheten, som hon förut så mycket prisat, och liksom smittad av de Romilly, rynkade även hon ögonbrynen i det hon återtog sin plats. Ett ögonblick därefter uppstod en besynnerlig rörelse i ena ändan av rummet. Herrarna skockade sig tätt ihop, och när gruppen öppnade sig, sågs de Romilly, dödsblek och nästan sanslös understödd av tvenne personer, försöka att lämna rummet. Björn följde dem ut, och ma chère mère satte allt vad huset ägde till den sjukes tjänst. Om en stund tog hon mig med sig och gick själv in till honom.
Herr de Romilly satt i ett hörn av soffan och tycktes ha återhämtat sig, men betäckte ansiktet med sin näsduk. På ma chère mères vänliga frågor svarade han med dov röst, klagade över en häftig migrän och sade, att han såg sig nödsakad att resa hem, emedan hans huvudvärk gjorde honom helt och hållet oduglig för sällskap. Ma chère mère sade vad en artig värdinna säger vid ett sådant tillfälle, främlingen böjde endast huvudet i stum tacksägelse och vi lämnade honom, sedan ma chère mère anbefallt honom i björns vård. Snart därpå hörde vi honom avresa.
Den 19.
O, den orimliga, otäcka, grymma, ohyggliga, avskyvärda — du skall få höra vem.
Kusin Stellan hade i går eftermiddag begivit sig till staden för att avlägga besök hos Dahls. Björn och jag hade lust att se oss om i parken på Ramm. Vi skaffade oss en roddare, och svalt och behagligt var det att fara fram över den lugna sjön. Björn blåste i långa virvlar röken ur sin pipa, jag sjöng små barkaroller; så tillryggalade vi oförmärkt nära en fjärdingsväg och flöto i land vid Ramms skuggiga strand. Vi lade i land tämligen långt ifrån huset, och arm i arm vandrade vi allt djupare in i parken. De höga, lummiga träden, skuggan, tystnaden, de minnen, som tycktes dröja bland dessa skuggor, ensligheten och bilden av den dystra enslingen på Ramm, som ovillkorligen stod fram likt ställets genius, allt bidrog att stämma oss högtidligt. Men under det vi långsamt gingo fram, hörde vi först dovt, sedan tydligare och tydligare, ett trampande och stampande, såsom av ystra hästar, vilka någon fåfängt strävar att bemästra. Jag har ingen passion för oregerliga hästar, men björn måtte ha det, ty han påskyndade våra steg åt sidan, där bullret hördes. Vi kommo fram mot en öppen plats och stannade liksom fasttrollade, vid anblicken av det vilda, men vackra skådespelet.
Samma man och samma häst, som vi en gång sett vandra tillsammans i så idyllisk frid, sågo vi åter här, men i häftigaste strid. Mannen satt nu befallande på hästens rygg och ville tvinga den att sätta över en bred grav. Det vackra djuret bävade tillbaka, det kastade sig till höger, till vänster, det stegrade sig, det ville ej. Skummet flöt från dess svarta, glänsande kropp. Men lik en orubblig och despotisk vilja satt mannen fast, manande, straffande, tvingande. Med makalös konst satt ryttaren fast och böjde sig efter hästens rörelser, under det han bemästrade dem, och alltid och åter fördes den vägrande till samma ställe, med samma fordran, och alltid uppstod samma kamp. Så stridde de med varandra visst i en timmes tid. Då tycktes hästen tröttna, han blev stillare, men gjorde intet försök att efterkomma sin herres vilja; blod rann från hans av sporrarna sönderstuckna sidor. Mannen steg av och lät tyglarna hänga. Hästen stod stilla och såg på sin herre. Denne tog upp något ur bröstfickan och satte det för djurets panna. ”Det är för tredje gången vi strida”, sade han med dov röst, ”farväl!” Det blixtrade för hästens panna, ett skott small av, och hästen störtade ned till sin herres fötter. Vi sågo det döende huvudet sträcka sig såsom till smekning mot dem, vi hörde ett djupt stönande, sedan var allt tyst och stilla.
Med en häftighet, som jag ännu aldrig sett hos björn, tryckte han min arm till sig, slog sig med den knutna handen för pannan, utropande lågt, i det han drog sig tillbaka: ”Det är Bruno! Herre min Gud, ja, det är han!”
”Det är satan, satan själv”, sade jag uppbragt. ”O, björn, låt oss gå bort, långt bort från den ohyggliga människan. Jag vill aldrig se honom mer!”
”Det är Bruno!” upprepade björn, i det han förde mig inåt skogen. ”Var var jag hemma som ej förr… Men nu var han sig riktigt lik… vild, oregerlig vid allt motstånd — — och detta drag över panna och mun! Bruno levande, Bruno här?!”
Sällan hade björn talat med så mycken iver. ”Och vad skall det nu bli av?” frågade jag helt olycklig.
”Han måste försonas med sin mor — han måste bli bland oss.”
”Låt oss fara härifrån, söta du, eljest skjuter han ned oss för det vi stå i hans väg. O, låt oss fara tillbaka till det lilla lugna Rosenvik!”
Vi gjorde så. Mig tycktes jag for på ett upprört hav, så störd, så orolig var jag.
Sedan vi kommit hem, talte vi hit och dit (det vill säga jag talte) om vad som skett, om vad som kunde göras, om vad som skulle ske. Björn gick med händerna på ryggen fram och tillbaka på golvet, under det han småspottade till höger och vänster, utan att jag tänkte på att hindra det, och under det han beständigt upprepade: ”hm, hm!” Slutligen måste jag komma överens med honom, att vi nu ej hade något annat att göra än att hålla vår upptäckt hemlig och att avbida tiden. Björn sov ingen blund denna natt, jag ej heller, men mot morgonen slumrade jag in och drömde då, att Bruno stötte en dolk i sin mors bröst.
Den 20.
Nej! Jag kan ändå ej avsky honom. Bruno har ett hjärta, ehuru han är orimlig mot hästar. Han kom till oss i går afton, och när han kom, reste sig mitt hjärta upp emot honom som en vild häst, och jag kunde ej säga honom ett vänligt ord. Besöket begynte med ett nästan allmänt tigande, men jag såg på björn att brodershjärtat svällde i hans bröst och skulle ej hålla sig länge.
Kusin Stellan hade kort förut börjat läsa upp för oss ett stycke ur Juden, av Spindler, vilket han beundrade som ett mästerstycke i den ohyggliga genren. Brunos ankomst avbröt läsningen, och en stund därefter lade Stellan bort boken. Bruno blev det varse och bad att, om vi vore sysselsatta med läsning, få även han vara en av åhörarna.
Kusin Stellan gjorde i korthet reda för honom, varom stället i boken handlade, sade huru juden Zodick, redan stadd på brottsliga vägar, blir genom ett det grymmaste våld av några kristna riddare döpt till en religion, som han avskyr, sedan av desamma barbariskt hånad och förlöjligad; huru i denna belägenhet den rysligaste förtvivlan griper hans själ, han känner sig förkastad på jorden, och i himmelen, ”alla paradisen äro tillslutna för honom”.
Berättelsen säger vidare huru Zodick härdar sig i avgrundskänslor. Han förklarar alla människor fågelfria, och, drucken av en vild glädje vid de förfärliga bilder, som uppstiga i hans själ, tackar han ödet för den händelse, som ger honom kraft att släcka sin törst efter hämnd och vara hela människosläktets fiende.
”Detta är förfärligt!” sade jag, sen Stellan slutat.
Kusin Stellan ryckte på axlarna. ”I alla fall”, sade han, ”är framställningen lyckad och effektfull.”
”Och just emedan den är alldeles sann, alldeles naturlig!” sade Bruno med eftertryck. ”Syndaren blir djävul, när — han icke mera har något hopp!”
”Och vem behöver vara utan det?” sade björn med den tillförsikt, som så skönt anstår det rena hjärtat. ”Vem kan icke, ja vem bör icke hoppas?”
”Kan ni vältra ångerns eller smärtans börda från ett människobröst, så att det må upplåta sig för hoppet?” frågade Bruno med en ton av förebråelse, ”kan ni hindra lidelserna att förkrossa, att förbittra? Hoppas! Tag då bort ur världen straff tio gånger hårdare än synden förtjänte, tag bort ur själen ord, som, en gång sagda, evigt bränna där!”
Stellan blev här utvinkad av bröderna Stålmark, som i jaktkläder och med ett följe av hundar drogo över gården.
Bruno lutade pannan i sina händer, han syntes ha glömt oss och allt omkring sig. Åskviggen på hans tinning var spänd i skarpa vinklar. Om en stund såg han upp med lågande blickar och fortfor: ”Och under sådana omständigheter skall människan bättra sig, bli god och hoppas!” (Han skrattade bittert.) ”Ack, ni goda, lyckliga människor! Gån ut i världen, besöken fängelserna, galärerna — sen in i dessa hjärtan, mera smidda i bojor, än kropparna äro det, och talen sedan om bättring! Det finnes furier i livet, i hjärtat — ålderdomens sagor om dem äro ej dikt — gån ut till de av furierna besatta och prediken — hoppet — om I haven mod därtill!”
”Ja, för tusan!” skrek björn, stampande i golvet liksom i vrede, ehuru han hade tårar i ögonen, ”ja, om hoppet vill jag predika, och det både i fängelser, till lands och vatten.”
Han förtar sig något, men han har rätt, tänkte jag, rörd och glad åt min björn.
”Ville ni även”, sade Bruno långsamt, och hans kind bleknade under det han lutade sitt huvud mot handen, ”ville ni även tala om hopp för den, som fått och förtjänat sin fars eller sin — mors förbannelse?” Hans röst blev matt vid dessa sista ord.
”Ja, i alla himlars namn "” utropade björn häftigt och lade plötsligen sin hand på Brunos arm och utropade: ”Bruno! Min broder!”
Björn höll honom i sina armar, tryckte honom till sitt redliga bröst. Stormen smälte i kärlekstoner. Bruno var utom sig; blekhet och rodnad växlade i hans ansikte med tusen stridande känslor; slutligen övergingo de alla i en av översvallande ömhet; han tryckte brodern med häftighet till sitt bröst, kysste, omfamnade honom åter, under det han stammade: ”Broder — broder… Lars Anders!… kan du ännu minnas mig… vill du ännu kännas vid mig och älska mig som förr?”
”Tig!” röt björn, med gråten i halsen, ”tig med dina dumma frågor. Kom! Här är min hustru! Omfamna henne!”
Jag tillstår, att hästens vålnad hade alldeles farit ur mig; jag satt och grät vid brödernas omfamning, och när Bruno närmade sig till mig, räckte jag honom min kind. Han kysste även min hand och omfamnade åter björn. Det varma, älskande hjärtat lyste ur hans ögon och hela väsen. Jag höll av honom i denna stund. Vi hade knappt börjat lugna oss något, då oförmodat kusin Stellan hördes återkomma. ”Hemlighet!” sade Bruno lågt och med eftertryck. Vi gjorde oss åter så likgiltiga och lugna som möjligt. Bruno förblev efter Stellans ankomst länge stum; slutligen sade han: ”Jag har en av mitt folk farligt sjuk på Ramm. Får jag be doktor Werner om ett besök — helst ännu i afton, eller kanske i morgon?”
”Helst i afton”, svarade björn, ”och ju förr dess hellre, innan det blir mycket sent!”
De gjorde sig genast färdiga att avresa, och, i det björn tog avsked av mig, bad han mig sakta ej vara orolig, om han skulle dröja något sent inpå natten.
Jag blev kvar allena med kusin Stellan, som måste ha funnit mig det ledsammaste sällskap i världen, ty jag var långt ifrån honom med mina tankar, och, ehuru han talade mycket om Serena, förblev jag stum och förströdd.
Björn kom ej hem förrän mot midnatten, och se här ungefär vad han berättade mig:
Av Brunos papper, ävensom av hans egna ord, synes det, att han en tid varit i portugisisk krigstjänst. Vid fredens avslutande tog han avsked, reste till Västindien, ingick i kompani med en plantageägare och gjorde sin lycka på handel. Han blev rik, förde under många år, dels i plantagerna, dels på resor, ett mycket förstrött och verksamt liv, men längtan till sitt fädernesland, begäret att försonas med sin mor grep honom allt häftigare och steg slutligen därhän, att livet blev för honom utan allt värde. Han beslöt då att försöka befria sig från den förbannelse, som furielikt förföljde honom. Han reste till Sverge under sitt antagna namn och kom till Ramm. Här sökte han underrättelser om sin mors sinnesstämning. Han fick veta hennes tillstånd efter hans flykt, huru hon sedan hade avlägsnat alla minnen av honom och även nu ej tålte en gång att höra hans namn — och hans själ intogs av hemsk misströstan. Bruno tycktes vara plågad av att tala i detta ämne och avbröt sig själv, sägande: ”Lika mycket — ett försök skall ske; när — vet jag ej — låt oss tills vidare ej tala därom.” — Lyckas honom vad han söker, vill han draga sin stora förmögenhet till Sverge, köpa in Ramm och bosätta sig där. Misslyckas han, så återreser han till Västindien och vill vara såsom död för familj och fädernesland.
Så står det. Hur skall det gå? Hoppas! hade björn sagt åt brodern, och likväl gör honom hans kännedom både av moderns och sonens karaktärer ganska orolig för sakens utgång. Likväl är björn i själen glad över Brunos återkomst och över att återfinna hans hjärta varmt som förr.
”Men sade du honom ingenting om hästen?” frågade jag. ”Det gjorde jag verkligen”, svarade björn, ”ty jag sade honom när och på vad jag hade känt igen honom. Bruno rodnade och sade: ’Det var en olycklig stund. Jag hade föresatt mig att se en profetia om utgången av — mitt öde i detta språng över graven — och jag ville, att det skulle ske. När motståndet ej stod att besegra, blev jag förbittrad; men — jag är ledsen över vad jag gjorde’.”
”Han är då åtminstone en människa ” utropade jag, ”ehuru icke en förnuftig.”
Ack, min goda Maria, vad skall det här bli av? En vild, oförnuftig son, en oböjlig mor med även sin gnista vildhet i själen, och emellan de två sådana minnen! Hur skall det gå? Vad skall det bli av? Björn, som talar så mycket om att hoppas, ser själv alldeles icke ut som hoppet. Gud hjälpe oss alla!