Grannarna/Kap 08
| ← Sjunde brevet |
|
Nionde brevet → |
ÅTTONDE BREVET.
Jag hade varit så upptagen, så livad och lycklig under några dagar, att jag glömt pennan! Jag har ägt och äger ännu hos mig — Serena. Mina planer lyckades; jag tyranniserade björn, han tyranniserade patriarkerna och jag fick Serena, med tillåtelse att behålla henne en hel vecka och kanske mera.
Jag har njutit med henne av luft och blommor och sett henne dag för dag bli friskare och vackrare. Vi ha läst, arbetat, sjungit och språkat tillsammans, och allt får med Serena ett nytt och högre behag.
Kusin Stellan är ”aux petits soins” för Serena. Nå, nå, kusin Stellan!
Ett par aftnar ha vi tillbragt på Carlsfors.
Ebba reste i lördags med sin man. Det kostade på mig. Jag har verkligen fäst mig vid henne under senaste tid. Det finnes hos henne så mycket naturligt gott, och med Peters allt klokare behandling av henne, skall det nog mer och mer utveckla sig. Hennes tårar vid vårt avsked visade mig, att jag ej heller var likgiltig för henne. Vi lovade att skriva till varandra.
Den 2 augusti.
Jag får behålla Serena i fjorton dagar till! De goda, gamla Dahls kommo hit i går och de själva övertalade den söta flickan att ge efter för björns befallningar och mina innerliga böner. Serena tycktes ha svårt att lämna de gamla, men gav slutligen efter för allas böner, och jag får fjorton glädjedagar till!
Emellan Jane-Marie och mig är allt harmoni åter. Det roar mig alltid att tala med henne, och hennes musikaliska talang är verkligen ovanlig. Jag tycker även, att hon är mycket hyggligare, sedan Ebba rest. Det är med vissa människor som med vissa tyger. Var för sig kunna de bara bra, men komma de tillsammans, så sticka de ut varandra och förlora ömsesidigt till färgen. Verklig förtjänst har Jane-Marie, som hustru, och hon och Jean-Jacques äro förträffligt nöjda med varandra.
Hittills har jag givit dig bara solsken; nu kommer ett moln. Det heter Bruno. Bruno har ofta varit här om aftnarna. Jag vet ej hur det kommer sig, men jag blir ängslig när han kommer; han är så dyster och sluten. Denna underliga människa övar dock ett hemligt inflytande på oss alla. Jag fruktar, att Serena känner detta djupare än jag ville, ehuru jag ej med visshet kan säga det. Bruno däremot synes mig tydligen intagen av henne. Serena är god och vänlig mot honom, men så är hon även mot Stellan, och mot vem överhuvud är hon det ej? Jag skulle dock ej tycka om någon av dessa män såsom man för Serena. Men hellre ändå Stellan än Bruno!
Den 5 augusti.
Aha, kusin Stellan, står det så till! Vad tycker du väl, bästa Maria, här har nu vår f. d. äktenskapsförpaktare suttit och talt i en timmes tid om sällheten av en väl avpassad förening, om det behag och den glädje, som kan finnas i familjelivet? — och sedan suckar och melankoliska miner och vinkar om, att även han skulle anse för högsta sällhet att med en verkligt älskvärd och bildad kvinna sätta bo i livet! Med en verkligt klok och älskvärd maka vore alla jordiska obehag att anse såsom strömoln, vilka flyktigt synas på en klar himmel och snart försvinna. Jag var fullkomligt av samma tanke och sade det slutligen även. ”Ja”, sade Stellan, ”man inser först detta fullkomligt, när man finner en — person, som genom sitt sköna, harmoniska väsen ger behag åt alla sina omgivningar.
”Ja, så är det, kusin Stellan, och jag tillstår, att jag länge anat denna omvändelse i era åsikter. Denna person är förträfflig, men — hon är halt!”
”Den sköna och namnkunniga la Vallière var även låghalt!”
”Ah, det är sant och förändrar saken mycket” (för hovfolk), tillade jag i tankarna.
”Men hon synes mig ha ett större fel, ett fel, som jag avskyr hos en kvinna…”
”Gudbevars! Och det är?”
”Hon synes mig vara kall i hjärtat — hon har ett lugn i sitt väsen, som gränsar till likgiltighet för att behaga — det är ett stort fel hos ett fruntimmer.”
”Ni förvånar mig, Stellan, jag har aldrig märkt något kallt hos Serena.”
”Jag tror dock, att det finnes hos henne — men skulle vara glad att ha orätt, ty hon är visserligen en ganska hygglig flicka, men isnaturer kyla på längden.” Kusin Stellan sade detta med en ledig och tämligen likgiltig ton, i det han gick ut.
Ah, kusin Stellan, ni är fin, men ”er räv biter inte min gås!” Jag ser rätt väl huru det är. Stellan vill, att jag skall vid första tillfälle söka utröna, om Serena är varm eller kall för min vackra kusin. Det skall jag göra, men en annan sak är om jag säger något om mina rön åt honom.
Den 6.
Nu vet jag vad klockan är slagen, och du skall då även få veta det, min Maria. O, Serena!
Jag var i går eftermiddag ensam med henne. Jag tänkte på Stellan och frågade utan omsvep vad hon tänkte om vår unga gäst. Något till min förvåning tyckte jag mig finna, att hon ganska litet hade tänkt på honom. Hon medgav, att han var vacker, behaglig och talangfull, men hon uttalade sitt bifall med en förtvivlad likgiltighet. Då begynte jag smått förtala honom. ”Kärleken”, tänkte jag, ”har underliga kryphål, och ofta, när han ej kan lockas fram med socker, får man honom ut med salt.” Men fåfängt saltade jag mina anmärkningar över Stellans lättja, lättsinne m. m.; jag kunde dock ej i Serenas svar skymta den minsta lilla udd av kärlekens pilkoger. Serena ursäktade honom som den kristliga kärleken själv, under det hon medgav hans fel.
En sprittning, en skälvning gick genom den fina, varma handen, som jag höll i min. Det var som ett hjärtslag hade flugit genom Serenas ådror, och när jag såg på henne, voro hennes kinder begjutna av rodnad och hon andades hastigare. Just som jag ämnade fråga vadan denna hastiga rörelse kom, fick jag en smärtsam upplysning. Jag hörde slag av snabba hästhovar, och Bruno steg strax därpå av vid porten. Serena måste ha på långt håll känt igen gången av hans häst.
”Är det så?” tänkte jag, och en långsam, ängslig rysning, liknande en olycklig aning, for igenom både min kropp och min själ. Jag tryckte fastare Serenas hand, jag kände behov att omfamna henne, att sluta henne innerligare till mig, men avhölls därifrån av Brunos bullrande inträde. Han kommer alltid som en åska. Men han skakade nu så hjärtligt min hand, kastade en så skön blick på Serena, att det obehagliga intryck, jag erfarit, något förgick.
Serena sydde nu ivrigt på sin båge, och Brunos ögon vilade på hennes fingrar och på blommorna, som föddes under dem, ”Det är en skön dag!” sade jag åt Bruno. ”Ja”, svarade han med den melodiska rösten, ”men nu först känner jag det!” Vi tego en lång stund, och jag blev nöjd då vår trio gjordes till kvartett genom björn och snart därpå till kvintett genom Stellan.
Men detta syntes ej behaga Bruno. Han steg upp, och efter att ha gått ett par slag på golvet, satte han sig vid fortepianot i andra ändan av rummet, och sakta, likt med möda återhållna känslor, tonade hans melodier i deras underbara, meningsfulla liv. Serena tycktes drömma.
Och var och en höll sällskap med egna tankar. De sammansmälte slutligen i Mozarts Don Juan, som av Stellan föreslogs, och Bruno, som anförde oss, ingöt i envar något av sin mäktiga ingivelse. Han verkligen förtjuste mig denna afton. Och jag tror, att alla voro lika förtjusta som jag. Vi gåvo oss knappast tid att äta en bit, utan höllo nästan oavbrutet på ända till klockan 11. Gudomliga konst. Härliga Mozart!
Vi hade genom honom alla blivit så goda vänner, att när Bruno gick, följde vi honom ett gott stycke på vägen. Luften var mild, och stjärnhimmeln stod i strålande glans i augustimidnattens djupa skymning. Ovillkorligt sågo vi upp i stilla beundran, och Stellan — som sen några dagar tyckes känna allting djupare — Stellan sade: ”Under en sådan himmel måste människan för första gången ha anat odödligheten!” — ”Odödligt liv?” invände Bruno, nej, denna stora tanke hämtar ni aldrig ur det känslolösa höga. Stjärnhimlen snarare nedtrycker än upplyfter oss. Men tonernas värld! — kan ni sänka er i den och ej ana, ej — åtminstone för ögonblicket — begripa livets storhet, dess harmoni och dess oändlighet? O! (och Brunos röst fick här sin djupa, melodiska ton) o! om någon stor mening är i detta universum, i det liv, som vi leva, så måste det vara den, som tonerna uttala. Hör fugan! Hör huru sfär sjunger till sfär, huru mening svarar på mening, huru allt är mångfaldigt och huru dock en tanke bär denna mångfald i kraft och skönhet. Fugan är Skaparens ’varde’. Lyssna till en symfoni av Beethoven, om ni vill finna en förklaring av livet! Lyssna till tonerna, huru de leva, lida, älska, slingra sig kring varandra, och bilda därunder alla tillvarelsens outsägliga melodier. Hör slutligen huru dissonanserna smälta samman i harmonier, huru stormar, oro, kval, fröjd, hat och kärlek fortskynda som jordens strömmar för att störta sig i oceanen, där allt upplöser sig, allt försonas i ett ackord, fullt av välljud, och allt får frid!”
Jag var skakad och hänförd av Brunos uttryck. Vi gingo nu sakta ned mot allén. Kusin Stellan talade till mig, och jag tror att jag i hast fick två par ögon och öron, ty jag både hörde och svarade honom, under det jag uppmärksamt iakttog, vad som föregick mellan Bruno och Serena, som gingo några steg framför oss. Bruno bröt en blomma, bjöd den åt Serena och sade med en låg röst, som hade något oändligen milt och även vekt: ”Blommor och välgångsönskningar givas ju på en gång! Vill ni nu emottaga dem av mig? — Må ni alltid vara fridfull som nu! Må edra bittraste sorger likna denna natt — full av himmelska ljus! Må ni bliva så lycklig, som ni är ren och god! Men (och här sänkte sig hans röst djupare) när ni själv bäres på händerna av goda änglar — bed för dem, som ej ha frid, som ej äro rena som ni — bed för dem och — bed för mig!” Dessa sista ord mera anade jag än hörde. Bruno böjde sig i detsamma över Serenas hand, och kusin Stellan började även, som jag tyckte, att få två par ögon och öron. Serena hade sitt ansikte vänt till Bruno, men jag kunde ej förnimma, om hon svarade något. Brunos häst blev framförd, han tog ett hastigt avsked av oss och försvann snart för våra blickar.