Grannarna/Kap 04
| ← Tredje brevet |
|
Femte brevet → |
FJÄRDE BREVET.
Middagen gick väl för sig i går. Ma chère mère var glad och vänlig, Ebba artig nog och vacker som en dag. Jane-Marie var högst elegant och väl klädd. Jean-Jacques höll målron med sina intressanta berättelser.
Han talar väl mycket. Jag kände det i dag litet mattande, i synnerhet strax på maten. Till slut hörde jag blott liksom ett oupphörligt brus, ur vilket orden: järnväg, Manchester, tunnel, ångmaskin, pennymagasine gingo ut och träffade mitt öra. Ju mer Jean-Jacques beskrev, desto sömnigare blev jag, och slutligen övergav han den ovärdiga åhörarinnan; snart därpå väckte en besynnerlig händelse mig ur min sömnighet. Ma chère mère satt i soffan och hade lagt ut sina slitna patienskort till ”la blocade de Copenhague”. Bredvid henne satt lagman Hök och snusade. Jane-Marie moraliserade Ebba, vilket väl kunde behövas, men tycktes föga båta. En ung betjänt gick genom rummet med några kaffekoppar, och Jean-Jacques utropade: ”Kors! han är lik Bruno!” I detsamma fick ma chère mères patiensbord en knuff, så att det föll omkull med ”la blocade de Copenhague”, men man kunde nu endast se på ma chère mère. Hon bleknade först, sedan gulnade hon. Näsan blev vass, läpparna blåa, och andedräkten hördes som en tung och stark väsning; hon steg upp lik en brusande, förfärlig våg, sträckte hotande den knutna handen mot Jean-Jacques, ögonen stodo ur huvudet förvirrade och hemska, slurkan tycktes resa sig på hennes huvud. Jean-Jacques bleknade även och drog sig undan. Under det hon stod så, förvandlades min förskräckelse i hjärtångest, och jag var i begrepp att springa fram till henne, men björn höll mig häftigt tillbaka, och med sin arm om mitt liv satt han själv helt stilla och betraktade henne uppmärksamt. Ingen annan nalkades henne, och om en stund gav den förfärliga spänningen vika av sig själv. Den knutna handen föll ner, någon livsfärg återkom i ansiktet och i de blånade läpparna, ögonen blevo mildare. Hon andades några gånger djupt, men allt saktare, liksom suckande, och utan att säga ett ord eller se sig om på någon skred hon långsamt ut ur rummet och stängde hårt igen dörren efter sig. Det oaktat ville jag följa henne, men björn hindrade mig, och då han såg mig orolig och upprörd, tog han mig avsides och gav mig en förklaring över detta underliga och hemska uppträde i dessa ord:
”Ma chère mère har haft en son, som hette Bruno, och han…” — ”Är död?” avbröt jag frågande. ”Ja!” — ”Och därför verkar hans namn, hans minne så på henne?” sade jag frågande och förvånad. ”Icke blott därför; han har gjort henne stor sorg, och allt, som påminner om honom, särdeles nämnandet av hans namn, skakar henne häftigt. Men man får ej låtsa om sådana utbrott; hon tål det ej, och de gå snarast över, när hon helt och hållet lämnas åt sig själv.” — ”Men vad har det då varit med hennes son?” — ”Det är en lång historia, Fanny, jag vill säga dig den en annan gång.” — ”En annan gång är en skälm; jag hatar ’en annan gång’. Jag kan ej vänta längre än tills i afton, björn.” — ”Nåväl då, i afton! Nu få vi ej stå här och viska längre.” — Vi återvände till de andra.
Lagman Hök satt i soffan vid patiensbordet, och jag såg att han sökte lägga ”la blocade” ungefär i samma skick, som den befann sig i den stund bordet kastades omkull, på det ma chère mère vid sin återkomst i rummet ej måtte av något erinras om det uppträde som förefallit. När det lyckats honom att få korten i ordning, snusade han och nös nio gånger å rad, vilket försatte Ebba i ett häftigt skratt. Hans omtanke för ma chère mère rörde mig. Sådant är älskvärt.
Medan lagman Hök lade i ordning patiensen, och Jane-Marie, Jean-Jacques och jag talte om musik, fick Ebba tillfälle att visa sina artigheter. Sedan hon dragit stickorna ur min strumpa, stjälpt ut lagman Höks snusdosa och bedrivit allahanda små ofog i rummen, smög hon sig bakom Peter och björn, som i någon viktig sak lagt sina huvuden tillsammans, och sydde ihop deras frackskört. De goda bröderna anade intet ont, och jag ej heller, när jag, seende det vackra vädret, föreslog en spatsergång. Man samtyckte, de båda bröderna stego upp, och ratsch! kratsch! ljöd det, under det rockskörten våldsamt sletos från varandra. Björn gjorde en förtvivlad kapriol och den allra förfärligaste grimas. Omöjligt kunde jag hålla mig ifrån att storskratta, och i en paroxysm av barnslig fröjd rullade sig Ebba i soffan. Jane-Marie sade något ganska beskt om ”oförlåtlig näsvishet”. Lagman Hök satt helt tyst och sökte samla upp sitt snus. För att komma från detta uppträde yrkade jag ånyo på spatsergången. Alla voro villiga, undantagandes Ebba. Vårdslöst liggande i soffan, förklarade hon, att hon aldrig skulle sätta sin fot utom dörren, så länge hon var på landet, att hon avskydde landet och dammet på vägarna, att det gröna gjorde ont i hennes ögon o. s. v. Fåfängt sökte vi övertala henne, fåfängt föreställde henne Jane-Marie hennes barnsliga oförstånd. Hon blev envist vid sin föresats, och Peter — blev kvar hos henne. Och nu måste jag inom mig med björn sucka: ”Stackars Peter!” Även lagman Hök satt stilla på sin plats, förmodligen i avvaktan på sin väns återkomst.
Vädret var vackert. Plötsligt fick jag se något, som gjorde att jag stannade och rörde vid björns arm för att göra honom uppmärksam. Vi stannade alla och sågo tysta åt vänster, där solen belyste en öppen och grönskande plats. Mellan ekarna där gick en man av kraftig, nästan atletisk gestalt, klädd i en mörk och ädel riddräkt. Han gick långsamt, med armarna i kors och huvudet nedböjt, såsom i djupt begrundande. Bredvid, eller rättare bakom honom, gick en skön, glänsande, svart häst, med betslet rikt besatt av vita snäckor. Tyglarna hängde lösa, och det vackra huvudet böjde sig än mot gräset, än höjde det sig smekande över sin herres axel, som tycktes vara van därvid och lämnade sin trogna följeslagare full frihet. Vi kunde blott se en skymt av mannens profil, ty han gick vänd ifrån oss, men det lät oss ana ett mörkt och dystert ansikte. Så gingo man och häst, i vänskaplig frid med varandra, allt djupare inåt skogen och försvunno slutligen för våra blickar. Men våra gissningar följde dem och stannade snart vid, att vi nu hade sett den mycket omtalade och hemlighetsfulla grannen på Ramm. Och han må nu heta Romulus eller Romanus, göra skäl eller ej för fru v. P…s roman, så är det visst, att hans uppträde för oss hade en verklig romantisk färg och hans utseende ävenså. Jag tillstår, att jag är ganska nyfiken att se något mera av honom; jag är viss på, att blott jag en gång får se honom en face, så skall jag genast kunna säga om han är en spion, eller blott en beskedlig karl, som har ledsamt.
När björn och jag sent om aftonen åter voro i vårt lilla stilla hem, begärde jag av honom och fick förklaring över de händelser, som stört ma chère mères lugn, och här har du, ungefär i samma ord som björn gav mig den, en underlig och hemsk historia.
”Ma chère mère hade med general Mansfelt en enda son; han kallades efter sin far Bruno. Hans födelse var nära att kosta modern livet, och den så dyrköpte blev henne kärare än livet självt. Mer än en gång såg man modern på knä vid sonens vagga, liksom tillbedjande honom. Hon gav själv barnet di; ingen annan än hon fick vårda honom, ja, knappast röra honom; hon omgav med oändlig kärlek den tidigt vilde och despotiske gossen, som dock å sin sida hängde vid hennes hals med häftig ömhet och ej tycktes kunna ha ro utom vid hennes bröst. Det oaktat blev förhållandet emellan mor och son ren från vaggan underligt och stundom fientligt. En dag lade hon det nio månader gamla barnet vid sitt bröst; gossen, hungrig eller ond, bet häftigt till med sina unga tänder. Retad av smärtan, gav modern honom ett slag. Barnet släppte genast bröstet och återtog det — aldrig. Man måste avvänja honom, ty hans mor tålte ej tanken, att en främmande amma skulle ge honom sin mjölk. Längre fram, en gång, då modern ville ge den åttaårige gossen en välförtjänt bestraffning, vände han sig som ett ungt lejon mot henne själv och — slog henne!
Men emellan dylika vilda uppträden sågos även de, som visade en obegränsad hängivenhet. Hon kastade sig emellan honom och varje fara; han kysste spåren av hennes fötter. När de återsågo varandra efter en kort skilsmässa, var det med utbrott av den häftigaste kärlek; nästa ögonblick kunde dock inveckla dem i strid. Detta förhållande tilltog med åren. Båda hade våldsamma och bestämda viljor. De tycktes varken kunna leva utan eller med varandra.
Det var omöjligt att se en skönare gosse, men ehuru modern i sitt hjärta dyrkade honom, var hennes känsla av rättvisa så sträng, att hon aldrig gynnade honom framför hans styvbröder.
Strängt voro vi alla hållna inomhus, och alltför knappt vad pengar angick. Jag hade alltid böjelse för sparsamhet, det oaktat måste jag ofta anlita en oskyldig industri för att förskaffa mig postpengar och medel till några små utgifter, dem ma chère mère ansåg överflödiga. Då blev jag i hemlighet snickare. Bruno var av naturen slösare och böjd att förstöra. För att tillfredsställa sin smak för läckerheter och nöjen tog han tidigt sin tillflykt till en mindre oskyldig industri. Han snattade vad han ej fick i godo, först från sina bröder, sedan från husfolket. Men ingen tordes straffa honom därför eller berätta förhållandet för hans mor. Begåvad med en herkulisk styrka, fick den kvicke och kraftige gossen snart ett stort övertag på sina bröder och blev fruktad av dem, såsom av alla inom huset.
Märkvärdigt var det välde, som, ifrån Brunos trettonde och till hans sextonde år, ett barn — en liten flicka — fick över honom. Det var samma Serena Löven, som du sist i staden blev så intagen av. Hon var då ett vackert, stilla, men sjukligt barn. Ma chère mère, som alltid haft stor aktning för fru Dahl, förmådde henne att tillbringa ett par månader var sommar under tre års tid på Ramm, för att där genom brunnsdrickning och den friska lantluften stärka den lilla Serenas hälsa. Den vilda Bruno fäste sig då vid det lilla änglalika barnet, och det var förunderligt att se, vilket tvång och vilka försakelser han underkastade sig för hennes skull, att se, huru han lämnade allt för att bära henne omkring i skogarna på Ramm, för att jollra med henne eller sitta och se på henne, när hon sov. Om helgdagarna, när Bruno hade frihet, brukade han ta en korg med några matvaror i handen, Serena på armen och vandra tidigt om morgonen ur huset, och sällan återsåg man dem förrän på aftonen. Under detta liv stärktes Serenas hälsa, och Bruno blev mildare. En bön av Serenas barnröst, hennes tårar var för Bruno en verksammare drivfjäder, än hans mors och hans lärares befallningar.
Om man hade givit akt på denna Brunos fallenhet att motstå stränghet och ge vika för godhet samt behandlat honom därefter, så är jag övertygad om, att han blivit en bra karl och en utmärkt man, som hade gjort sin familj heder. Men hans lärare — en man av sträv och oböjlig karaktär — och ännu mer hans mor tycktes ha föresatt sig att blott med våld kuva hans vilda sinne.
Ma chère mère anade emellertid ej, på vilken farlig väg Bruno befann sig, och jag vet icke att jag i min livstid fruktat för något så mycket, som för att hon skulle upptäcka det — hon, så stolt, så ömtålig om hedern, så sträng i grundsatser och i hela sitt moraliska liv. Även Bruno hade stolthet och hederskänsla, han var obeskrivligt mån om moderns gillande, men hans häftiga passioner och oförmågan att styra dem drogo honom jämt in i brottsliga handlingar.
Dock kom nu en period, då jag hoppades, att Bruno var för alltid återvänd från sina förvillelser. Själv sade han mig att så var. Att han även nu hade hemliga och vida större utgifter än han bort ha, märkte jag likväl snart. Han anlitade mig mer än en gång och jag lämnade honom vad jag kunde, men en dag begärde han en så stor penningsumma, att jag förvånad och harmsen nekade honom den (kunde ej heller göra annat) och förebrådde honom hans slöseri. Bruno teg, men skar tänderna och lämnade mig. Detta var den sista dagen av vårt dåvarande vistande i hemmet. Dagen därpå skulle vi båda avresa, han till akademien, jag till S*. På förmiddagen red Bruno till staden för att taga avsked av de gamla Dahls och av sin lilla fästmö, som han kallade Serena. Först till aftonen väntades han tillbaka.
Strax efter middagen angav bokhållaren med stor bestörtning, att en betydlig penningsumma, som han om morgonen hade haft på kontoret, var borta, och att han måste misstänka en hustjuv, då ingen, utom en person, mycket bekant inom huset, kunde veta var han brukade ha pengar inlagda.
Det var första gången — i ma chère mères vetskap — som något sådant hänt inom hennes hus. Hon upptog saken med största häftighet och företog genast en husvisitation. Åtföljd av bokhållaren och tvenne av sina äldsta och mest trogna tjänare, gick hon själv genom huset, rannsakade var vrå och visiterade sitt tjänstefolk med allra största stränghet; de gamla tjänarna måste likaledes underkasta sig visitationen. Då överallt ingenting fanns, som gav minsta anledning till misstanke, kom ma chère mère på den tanken, att angivaren själv väl kunde vara tjuven, och den unge bokhållarens saker och även de kläder, han bar, visiterades med ännu större noggrannhet, än som skett med de övriga. Denna unga man var Brunos personliga ovän, och vare sig han verkligen misstänkte Bruno, eller blott ville ge luft åt den förbittring, som ma chère mères förehavande väckt hos honom, alltnog, han sade med bitter harm: ”Ers nåd torde kunna finna närmare sig, vad hon söker.” — ”Vad menar ni?” frågade ma chère mère med en fruktansvärd blick. ”Jo”, fortfor den uppretade, ”att ers nåd kan finna hos sitt eget kött och blod vad ers nåd orättvist misstänker hos oskyldiga människor” — ”Människa, du ljuger!” sade ma chère mère, blek av vrede, i det hon fattade och skakade hans arm. Ännu mera uppretad och nästan vild, sade denne: ”Jag vill vara en ljugare, om icke en av ers nåds söner är en tjuv!”
”Följ mig!” sade ma chère mère och med lågande blickar och med bleka kinder gick hon, åtföljd av bokhållaren och de båda tjänarna, upp på våra rum. Jag hade varit ute, var nyss hemkommen och nyss underrättad om vad som tilldrog sig i huset, då ma chère mère med sina följeslagare kom in till mig. Jag kan ej beskriva vilken känsla fattade mig i denna stund, en aning om det verkliga förhållandet for igenom mig, jag bleknade och ofrivilligt satte jag mig på Brunos reskoffert, som, jämte min, stod packad i mitt rum. Ma chère mère gav mig en då oförklarlig blick, gick förbi min koffert och undersökte mina bröders saker. Sedan kom hon tillbaka i rummet och tog upp min inpackade koffert. Den revs upp till botten. Ack! hon hade misstänkt mig — den stadgade mannen, förr än den vilda ynglingen — ty nu reste hon upp sitt huvud och i hennes starka, uttrycksfulla ansikte var målat ett: Gudskelov! Nu är jag lugn!
”Nu felas blott unga barons saker”, sade vördnadsfullt en av de gamla tjänarna, ”men hans koffert är låst, och dessutom är det ju onödigt…”
”Må så vara!” utropade ma chère mère, ”men han måste dela lika lott med de andra. Kofferten skall brytas upp.”
”Men unga baron… är icke hemma”, sade fruktande tjänaren, ”vi kunna ej!…”
”Hans mor befaller det!” sade häftigt ma chère mère.
Det skedde. Med egen hand tog modern upp böcker och klädespersedlar som i stor oordning voro kastade dit. Plötsligt ryckte hennes hand, liksom bränd av ett glödande järn; den hade träffat en bunt sedlar. Det var — den saknade penningsumman. Hon tog upp den, vände den i sin hand, såg på den, såsom kunde hon icke tro sina ögon — bleknade mera och mera; ett rop av outsäglig fasa och jämmer uppsteg slutligen ur hennes bröst och utan en suck sjönk hon liksom död till golvet.
Om aftonen, mot tiden då Bruno väntades tillbaka, kallades mina tre bröder och jag, de gamla tjänarna och bokhållaren in i ma chère mères rum. Det var blott svagt upplyst, och där, i det dystra, skumma rummet, satt i en stor länstol Brunos mor, på vars ansikte man kunde läsa den sorg, som hon bar i sitt hjärta. Men över sorg och skam och vrede rådde en sträng beslutsamhet, sådan jag ännu ej sett den i en människas uppsyn.
Det var en afton i slutet av september månad. Det blåste starkt och vinden låg på fönstren, som darrade och skallrade. Så hördes på borggården eldiga slag av hästhovar. Jag såg ma chère mère darra. Jag hade aldrig sett det förr. Jag hörde en hemsk skallring — det var icke av fönster — det var av tänder, som hackade samman. Mina bröder gräto. Då öppnades raskt dörren, och Bruno steg in. Jag ser honom, som om han i denna stund stode framför mig. Han var varm av ritten och stormen, full av hälsa och eld; jag hade ej sett honom mera skön. Så kom han. Men i dörren ren stannade han, studsade och kastade en förfärad blick på sin mor. Hon betäckte sitt ansikte med sina händer. Bruno bleknade, såg sig omkring på oss, såg så åter på sin mor. Nu träffade honom hennes ljungande blick, och nu höjde sig hans mors röst, hemsk, sträng, och hon anklagade honom för stöld; pekande på hans uppbrutna koffert, på den där funna penningsumman, på vittnena, och fordrade hans bekännelse.
Med obegripligt och trotsigt övermod erkände Bruno sig skyldig.
”Fall ned på dina knän och tag ditt straff!” sade den stränga domarinnan.
Men Bruno stod orörlig. Så reste han trotsigt upp huvudet, en lågande blick bröt fram ur hans ögon och svarade: ”Jag vill ej! Är här fråga om syndabekännelse — så kunna andra än jag komma i fråga… reta mig icke… eller…”
Bruno stampade med vildhet, knöt handen och kastade trotsiga blickar omkring sig.
”Gripen honom! Hållen honom!” ropade ma chère mère utom sig av vrede.
Bokhållaren och min bror, som lade hand på Bruno, lågo snart nedkastade på golvet. Bruno sprang ett par steg tillbaka, fattade en käpp, som stod i ett hörn, svängde den över sitt huvud, lät den knalla, och med ursinnigt raseri målat i sitt ansikte hotade han var och en, som skulle våga nalkas honom.
Ingen vågade utom — hans mor. ”Bliven stilla!” sade hon till de andra, och med fasta steg och lugn hållning gick hon fram till sin son, lade handen på hans huvud, böjde det djupt ned och frågade med en röst, som lät blodet stelna i mina ådror, om han ville underkasta sig hennes vilja, eller mottaga — hennes förbannelse!
Mor och son sågo varandra i de trotsiga, flammande ögonen. Så stodo de länge, därpå följde från båda sidor förfärliga ord. Sedan blev det tyst. De förbannande läpparna stelnade, de trotsiga blickarna slocknade. Mor och son sjönko båda ned i djup vanmakt. Man bar dem till var sitt rum.
Båda återvunno sansning, men sågo varandra ej mer denna afton. Jag ville tala med Bruno, men han låtsade sova, och slutligen förfogade jag mig i mitt rum. Om natten, när allt var tyst och mörkt, hördes plötsligt i Brunos rum ett vilt, uthållande och genomträngande skri. Jag sprang upp och skyndade dit in. Brunos mor stod där allena, med utslaget hår och vilt, förstört utseende — Bruno var borta. Det öppnade fönstret tycktes visa, att han rymt därigenom, ehuru ett hopp från denna höjd syntes nästan otroligt. Det var likväl så. Bruno hade denna natt rymt ur modershemmet och — vände aldrig åter. Aldrig hörde vi något mer ifrån honom. Förgäves voro alla efterspaningar. Bruno var borta, som om han varit borta ur de levandes antal. Sjutton år ha gått förbi sedan denna olyckliga stund, och vi ha ej rönt minsta spår av hans liv. Vi ha således tagit hans död för given.
I från denna stund talade ma chère mère ej mer på tre års tid. Hon låste sig inne i sina rum, lät förmörka dem, tålte ej ljuset eller människors åsyn; hon åt och drack föga, sov nästan intet, talte vid ingen, och ingen fick vara nära henne utom Elsa.
Lagman Hök tog emellertid, jämte prosten Rhen, vård om hennes affärer. I dessa hedersmäns händer voro de säkra. En skicklig och på stället van inspektor förvaltade gårdarna under deras överinseende.
Det första bruk ma chère mère gjorde av sin återvunna självbehärskning, var att flytta från Ramm till Carlsfors. Kort därefter sålde hon den förra egendomen. Hon tycktes anse Bruno som död, nämnde aldrig hans namn och tålte ej något, som påminde om honom. De gamla tjänarna blevo avskedade med pensioner; hon förnyade nästan hela sitt hus. Elsa allena blev kvar. Åren gingo och småningom avtog den dystra svårmodigheten i ma chère mères lynne och sen några år har hon återtagit mycket av sitt förra levnadsfriska väsen. Men man måste blott noga undvika allt vad som vidrör såret i hennes hjärta. Det läkes väl aldrig fullkomligt här på jorden.”
Så slutade björn, med en tår i sitt öga och en djup suck. Jag blev hemsk och sorgsen efter denna historia, men jag tillstår, att den gav ma chère mère ett förhöjt intresse i mina ögon.
Den 22.
Jag skall nu avsända denna brevvolym, men måste dessförinnan säga dig, att i slutet av nästa vecka få vi ett besök till Rosenvik, som litet förskräcker mig. Det är unga baron Stellan S., son till björns ungdomskamrat och vän, nu salig hovmarskalken S. Björn har varit förmyndare för sonen och håller av honom för faderns och även för hans egen skull. Den unga Stellan S. är kammarherre, rik, vacker och talangfull. Allt detta är visst icke förskräckligt, men åtskilligt, som jag hört om hans elegans, ton, toalett, gör mig riktigt förskräckt att i mitt ringa och tarvliga hem kunna riktigt mottaga en sådan fin herre. Jag ser ej huru han skall trivas här, och jag ville dock, att en vän till björn skulle finna sig väl i hans hus.
Allt kan dock gå — men hur skall det gå med min roman? Men hur det än går, så förblir jag
Din Fransiska.
★
Brev från Bruno Mansfelt till Antonio de R.
Ramm, midsommarafton 18—.
Här är jag åter, här där jag blev född, där jag lekte och älskade som barn, som yngling. Emellan då och nu ligger ett hav, ett hav, fullt av… men lika mycket! Jag är åter här.
Jag har vandrat i skogen, på fälten, vid havsstranden; jag har uppsökt mången fläck, uppväckt månget minne. De stormiga syntes mig lugna, de brottsliga oskyldiga.
Nu är det afton och allt är lugnt omkring mig; även jag har ett ögonblicks lugn. Jag hör grässkärans enformiga sång, jag vet ingen skönare. Vid den sången somnade jag var sommarafton som barn, med ansiktet vänt mot aftonhimmeln, röd som nu.
Och när mina ögonlock slötos, kom någon till min säng. Jag visste väl vem som var mig nära; det var — min mor! O, huru spritter, skälver varje själens fiber vid detta dyrkade och förskräckliga namn!
Jag vet det alltför väl: jag blir aldrig lycklig; jag får aldrig frid — jag skall aldrig glömma… lika gott! Jag skall bära. Ensam vill jag bära vad jag ensam brutit. Mången ton kan livet locka ur mitt bröst — aldrig jämmerns. Jag bjuder smärtan trots och världen. Dessutom sluta kan man ju alltid, när man blir trött vid det usla upptåget, som kallas livet.
Jag vill blott ett, och utan att vinna det är allt annat — intet! Blir mig detta nekat, så lämnar jag ännu en gång mitt barndomshem och går ännu en gång ut i den vida, vilda världen, och är — fördömd. — Varför blev Kains panna av himlen märkt att inom sig bära evig oro? Han var förbannad av sin mor. Jag vet vad Kain kände. Jag även är förbannad av min mor och utan ro på jorden. Och nu — på denna panna, där hennes förbannelse vilar tung, begär jag, vill jag, att hon skall lägga sina händer och borttaga förbannelsen och nedlägga en välsignelse.
Moder — min moder! Skall du vilja erkänna, skall du förlåta den brottsliga sonen? Jag vågar ej svara därför — knappast hoppas. Hon borde det. Mycket var hennes skuld. Hårt och hårt, bittert mot bittert — det kunde ej gå väl. Men — vill hon blott nu vara huld, vill hon blott nu förlåta, så vill jag göra avbön — vid hennes fötter.
Du känner min musikvurm. Här tillfredsställer jag den. I ett av rummen har jag låtit uppsätta en orgel. Dess ton är god. Vid den sitter jag var afton, sen skymningen inbrutit, och spelar långt in på natten. Ju djupare tystnaden blir, ju dunklare skymningen, desto högre stiger orgelns storm. Den lugnar mig. Den upplyfter och vederkvicker min själ. I strömmar av toner dränker jag de vilda minnen, som bli levande i nattens famn. Musik är en härlig sak. Den är ett rus, den är en förtjusning, en värld att leva, att brottas, att vila i — ett hav av smärtfull vällust, ofattligt, gränslöst som evigheten.
Skall min mors öra en gång lyssna till mitt hjärtas sång, min själs Miserere till henne? Men innan hon hör min röst, vill jag utsända budskap, som i vänliga melodier skola tala för henne om främlingen. Hon skall höra honom prisas och berömmas och sedan mindre fasa vid att i honom igenkänna sin son.
Men — vill hon ej — då skall du, Antonio, innan långt vid Rouge et Noir återse
Din vän.