Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 35
| ← Hertigen af Anjou |
|
Samtalet → |
35.
Chicot och konungen.
Tystnad rådde i Louvren, ty klockan var ännu blott elfva på förmiddagen; alla voro angelägna om att ej störa konungen, som hvilade ut efter sin mödosamma pilgrimsfärd.
Tvenne ryttare ankommo på samma gång från olika håll till Louvrens hufvudport.
— Ah! Herr de Chicot! utropade den ene.
— Nej, se grefve de Bussy! utbrast den andre.
— Ni kommer väl för att uppvakta konungen? sporde Bussy.
— Och ni också, förmodar jag?
— Nej. Jag kommer för att träffa hertigen af Anjou. Ni vet, herr Chicot, tillade Bussy småleende, att jag ej har den lyckan att tillhöra hans majestäts favoriter.
— Det är konungens fel och inte ert.
Bussy bugade sig.
— Min herre, sade han, vill ni vara god och göra mig en tjänst?
— Oändligt gärna.
— Välan! Ni går hvart ni vill i Louvren, medan jag däremot måste stanna i försalen; var därför så god och underrätta hertigen af Anjou, att jag är här.
— Hertigen af Anjou ämnar utan tvifvel uppvakta hans majestät; hvarför vill ni inte följa med mig in, min herre?
— Jag fruktar att få sura miner af konungen.
— Innan kort skall det bli annorlunda, var viss därpå.
— Aha! Ni är således spåman också, herr Chicot?
— Ibland. Kom därför, herr de Bussy.
Båda inträdde nu; den ene styrde sin kosa till hertigens af Anjou rum, den andre till konungens sängkammare.
Henrik III hade nyss vaknat; han hade ringt, och en svärm af betjäning och hofmän hade störtat in i det kungliga rummet. Redan voro buljongen, kryddvinet och köttpastejerna serverade, då Chicot helt munter inträdde till sin höge herre. Innan han sade god dag, började han genast att äta af fatet och dricka ur guldspillkummen.
— Nå, vid Gud, utropade konungen förtjust, ehuru han låtsade vara ond, jag tror att det är den skälmen Chicot, den rymmaren!
— Hvad säger du, min son? sade Chicot, i det han utan omsvep med sina dammiga stöflar tog plats i den med gyllene liljor broderade länstol, där Henrik plägade sitta. — Vi glömma då den där lilla resan från Polen, då vi spelade hjortens roll, medan de polska herrarne spelade hundar …
— Seså, nu har jag min plågoande här igen, sade Henrik. Jag har haft så lugnt nu i tre veckor.
— Bah! svarade Chicot, alltid beklagar du dig; man skulle, hin besitta, kunna taga dig för en af dina undersåtar! Låt höra nu, hvad har du gjort under min frånvaro, min lille Henrik? Du har väl styrt det vackra konungariket Frankrike bra lustigt medan jag varit borta, kan jag tro?
— Herr Chicot, ni glömmer er.
— Räcker folket ut tungan, hä?
— Galning!
— Ha några små friserade herrar blifvit hängda? Ack, förlåt; jag såg er inte, herr de Quélus.
— Chicot, vi bli ovänner.
— Säg mig också, om det finns några pengar kvar i våra kistor eller i judarnes? Det vore inte så tokigt; ty vi behöfva förlusta oss litet; lifvet är på min ära tämligen tråkigt!
Härunder mumsade han af hjärtans lust på de gulstekta pastejerna.
Konungen började skratta; det var alltid så han slutade.
— Nå, sade han, hvar har du varit så länge. Jag har låtit söka dig på alla illa beryktade ställen i Paris.
— Har du låtit leta i Louvren då också, min son?
— Kanske, när allt kommer omkring, har du haft någon botgöring för dig.
— Alldeles riktigt. Jag har tagit en smula notis om religionen för att se, hur det stod till med den; men det var inte så snart gjort, det. Jag har fått nog af munkar. Fy, sådana eländiga varelser!
I detta ögonblick inträdde herr de Monsoreau och hälsade med den djupaste vördnad på konungen.
— Jaså, det är ni, herr öfverhofjägmästare, sade Henrik. När ställer ni till någon präktig jakt åt oss?
— När ers majestät behagar. Jag har nyss fått den underrättelsen, att det är godt om vildsvin vid S:t Germain-en-Laye.
— Vildsvin äro mycket farliga, inföll Chicot. Om jag minns rätt, höll Karl IX på att bli dödad vid en vildsvinsjakt, och vidare äro jaktspjuten tunga och göra blåsor i våra små fina händer. Är det inte så, min son?
Herr de Monsoreau såg snedt på Chicot.
— Hör på, sade gascognaren till Henrik, det är visst inte länge sedan din öfverhofjägmästare mött en varg.
— Hur så?
— Jo, emedan han påminner mig så mycket om ett sådant djur; ögat i synnerhet är alldeles förvånande likt.
Grefve de Monsoreau bleknade af vrede och yttrade:
— Herr Chicot, jag förstår mig inte på narrar, emedan jag ej lefvat vid hofvet, och jag vill låta er veta, att jag ej tycker om att bli skymfad i min konungs närvaro, helst då jag är här på tjänstens vägnar.
— Välan, min herre, sade Chicot, ni är raka motsatsen till oss, hofmän; också ha vi haft mycket roligt åt det sista narrstrecket.
— Hvilket narrstreck? frågade Monsoreau.
— Jo, då ni blef utnämnd till öfverhofjägmästare; ni finner häraf, att, om min lille Henrik icke är fullt så stor narr som jag, är han dock en mycket större tok.
Monsoreau slungade en förfärlig blick på gascognaren.
— Nå, nå, sade Henrik, som fruktade en träta, låt oss tala om något annat, mina herrar!
— Ja, sade Chicot, låt oss tala om madonnan i Chartres och hennes förtjänster.
— Inga gudlösheter, Chicot! sade konungen med sträng ton.
— Jag säga gudlösheter? inföll Chicot. Jag tror du tar mig för en kyrkans tjänare i stället för att jag är militär!
— Min herre, sade Monsoreau helt sakta till Chicot, behagar ni språka litet med mig i den där fönsternischen?
— Hur kan ni sätta det i fråga? Det skall jag göra med största nöje.
— Låt oss då gå afsides.
— Ja, gärna; långt in i skogen, om ni så behagar.
— Håll upp med era infall: här finns ingen, som kan skratta åt dem, sade Monsoreau, i det han med narren gick till fönsternischen. Nu skola vi tala sanning, herr Chicot, herr dåre, herr narr; en adelsman, hör väl på, en adelsman förbjuder er att skratta åt honom och ber er tänka väl efter, innan ni vill stämma möte i skogen, ty där växer en duktig hop af käppar och spön, fullt dugliga att i tjänstgöring efterträda dem, hvarmed Mayenne så allvarsamt lät trakera er.
— Ha, sade Chicot utan synbar sinnesrörelse, ehuru hans mörka öga blixtrade. Ha, min herre! Ni påminner mig om hvad jag är skyldig Mayenne; önskar ni då, att jag skall bli er gäldenär, liksom jag är hans?
— Jag tycker, min herre, att ni bland era borgenärer glömmer att räkna den förnämste.
— Det påståendet förvånar mig, herr grefve, ty jag kan skryta af att ha godt minne; hvem är då den borgenären, om jag får lof att fråga?
— Mäster Nicolas David.
— Åh, hvad honom angår, så bedrar ni er, sade Chicot med ett dystert smålöje; honom är jag ingenting mer skydig; han är betald.
I detta ögonblick kom en tredje och blandade sig i samtalet; det var Bussy.
— Se, där ha vi herr de Bussy, sade Chicot; kom och hjälp mig litet. Herr de Monsoreau har, som ni ser, tagit mig afsides och vill jaga mig som en hjort; säg honom, att han bedrar sig, herr de Bussy, att han har att göra med ett vildsvin, och att vildsvinet kastar sig på jägaren.
— Herr Chicot, sade Bussy, jag tror att ni gör herr öfverhofjägmästaren orätt, om ni tänker att han inte håller er för hvad ni är, d. v. s. en god adelsman. Min herre, fortfor Bussy och vände sig till grefven, jag har den äran underrätta er, att hertigen af Anjou önskar tala med er.
— Med mig? sade Monsoreau orolig.
— Ja, just med er, min herre, svarade Bussy.
Monsoreau fäste på Bussy en blick, som hade för afsikt att tränga ända till djupet af hans själ. Grefven smålog lugnt.
Hertigen af Anjou väntade i sitt kabinett, där han läste och omläste den biljett, våra läsare redan känna. Då han hörde dörrgardinen lyftas, trodde han, att det var Monsoreau och skyndade att gömma biljetten.
Bussy inträdde.
— Nådig herre, han kommer genast.
— Och han misstänker ingenting?
— Nå, hvad mer, om han också gör det? Då han af er blifvit uppdragen ur intet, kan ni ju också sänka honom tillbaka till detta intet.
— Visserligen, svarade hertigen med det tankspridda utseende, som han ständigt fick, då det var fråga om att utveckla kraft.
— Synes han er mindre brottslig i dag än i går?
— Hundra gånger mer; hans brott äro af den natur, att de förstoras, ju mer man tänker på dem.
— Dessutom, sade Bussy, är ju saken helt enkel. Han har förrädiskt bortröfvat en ung flicka af börd, han har genom bedrägeri och medel ovärdiga en ädling tvingat henne till äktenskap; han måste själf begära upplösning af detta äktenskap. eller ock skall ni begära det i hans ställe.
— Ja, det är sagdt.
— Och i faderns och dotterns namn har jag ert hedersord härpå?
— Ja, det har du.
— Betänk, att de äro förberedda, att de ångestfullt afvakta utgången af ert samtal med denne man.
— Den unga flickan skall bli fri, Bussy, det lofvar jag dig.
— Ack, sade Bussy, om ni utverkar det, handlar ni verkligen som en storsinnad furste.
Vid dossa ord fattade han hertigens hand, denna hand, som undertecknat så många falska löften, och kysste den vördnadsfullt.
I detta ögonblick hördes steg i förmaket.
— Han är här nu, sade Bussy.
— Låt herr de Monsoreau komma in, ropade Frans med en stränghet i tonen, som syntes Bussy vara ett godt tecken.
Den unge ädlingen, som denna gång nästan var säker om att nå det mål, han så mycket eftersträfvade, kunde ej bindra sin blick från att förråda ett flyktigt uttryck af stolt ironi, då han hälsade på grefve de Monsoreau. Öfverhofmästaren å sin sida besvarade Bussys hälsning med den glassartade blick, bakom hvilken han förskansade sin själs känslor.
Bussy gick ut i förmaket, där åtskilliga adelsmän befunno sig. Den unge ädlingen visade ett skenbart lugn, och utan att låta någon märka den förfärliga ångest, som tyngde på hans själ, afvaktade han med ängslan utgången af detta för honom så viktiga samtal.
Bussy kände Monsoreau tillräckligt för att veta, att han ej godvilligt skulle gifva med sig. Men hertigen af Anjou behöfde blott yttra sin vilja för att få honom att lyda, eller också kunde han ju krossa honom.
Plötsligt hördes ljudet af prinsens röst, och denna röst lät befallande.
— Ack, tänkte Bussy utom sig af glädje, hertigen håller ord.
Men efter detta utbrott å hertigens sida blef det åter tyst. Plötsligt öppnades dörren till hertigens rum, och innanför dörrgardinen hördes glädtiga röster.
Bussy visste, att hertigen var ensam med öfverhofjägmästaren och att, om deras samtal tagit den vändning, han hoppades, borde det nu vara ingenting mindre än glädtigt; nyssnämnda oväntade ljud kom honom således att rysa.
Snart kommo rösterna närmare, dörrgardinen upplyftes. Monsoreau gick baklänges ut, djupt bugande, och hertigen följde honom ända till dörren och yttrade:
— Farväl, min vän! Saken är afgjord.
— Min vän! mumlade Bussy. O, hvad vill det säga?
— Således, nådig herre, sade Monsoreau, är, enligt ers höghets mening, ett offentliggörande nu det bästa?
— Ja visst, svarade hertigen, allt det där hemlighetsmakeriet är bara barnslighet.
— Då, sade öfverhofjägmästaren, skall jag i afton presentera henne för hans majestät.
— Gör det utan fruktan; jag skall förbereda allt.
Hertigen lutade sig därefter intill öfverhofjägmästaren och hviskade några ord i hans öra.
— Det är allt gjordt, nådig herre, svarade denne.
Monsoreau bugade sig ännu en gång för hertigen, hvilken nu såg sig omkring, utan att dock märka Bussy, som stod dold bakom veeken af dörrgardinen.
— Mina herrar, sade Monsoreau, i det han vände sig till ädlingarna, som redan bugade sig för en favorit, hvilken syntes uttränga själfve Bussy, mina herrar, tillåten, att jag underrättar er om en nyhet: hans höghet har gifvit mig tillåtelse att offentliggöra mitt giftermål med fröken Diana de Méridor, och jag får i afton presentera henne på hofvet.
Bussy vacklade; ehuru slaget nu visserligen ej var oväntadt, var det dock så våldsamt, att han däraf kände sig alldeles tillintetgjord. Ovillkorligt vek han undan gardinen: hertigen och han stodo nu midt emot hvarandra; båda två voro dödsbleka, ehuru i följd af stridiga känslor, och de utbytte en blick, som å Bussys sida uttryckte förakt och å hertigens af Anjou förskräckelse.
Monsoreau banade sig emellertid väg mellan ädlingarna, hvilka öfverhopade honom med artigheter och lyckönskningar.
Bussy gjorde en rörelse för att gå in till hertigen; men denne, som närkte det, förekom honom, i det han nedfällde gardinen och stängde dörren innanför; man hörde nyckeln vridas om i låset.
Bussy kände, hur blodet våldsamt strömmade till hans hjärta. Handen fördes ovillkorligt till den vid bältet hängande dolken, som han mekaniskt till hälften utdrog ur slidan, ty hos denne man yttrade sig passionen oemotståndligt i första ögonblicket; men en djup och bitter smärta kväfde hans vrede. Han insåg emellertid, att om han stannade kvar, skulle han gifva sin sorg till pris åt åtlöjet; han skyndade därför ned på borggården, kastade sig upp på sin häst och tog i sträckande galopp vägen till gatan S:t Antoine.
Baronen och Diana afvaktade ängsligt det af Bussy utlofvade svaret; de sågo den unge ädlingen återkomma blek, med förstördt utseende.
Diana förstod allt och uppgaf ett skri.
— Min fru, utropade Bussy, förakta, hata mig; jag trodde mig vara något här i världen, och jag är blott en atom! Jag trodde mig kunna verka något, och jag förmår ej ens rycka hjärtat ur mitt bröst. Min fru, ni är verkligen grefve de Monsoreaus hustru, hans lagliga hustru, i detta ögonblick offentligen erkänd, och skall i afton presenteras på hofvet. Men jag är en arm dåre, en eländig vanvetting, eller snarare, som ni sade, herr baron, hertigen af Anjou är en feg usling.
Lämnande far och dotter i outsäglig förfäran, störtade han, vansinnig af smärta och raseri, ut ur rummet, kastade sig upp på sin häst, sporrade den vildt, och med handen krampaktigt tryckt mot hjärtat, flög han framåt, likt en fasaväckande andesyn.