Högadals prostgård/Del II/Kapitel 29

[ 286 ]

Tjugunionde kapitlet.

Ja, se aldrig kunde jag väl tro, att jag så mycket skulle sörja majorskan, när hon hofverade sig i välmagten, — yttrade prostinnan, då hon följande söndagsmorgonen efter majorskans begrafning var sysselsatt att sköfla de sista blommorna i sin lilla fönsterträdgård för att dermed pryda majorskans graf. — Och alla sörja henne. Gråter icke Stina kanske — hon, som förr aldrig kunde tåla henne och icke visste värre främmande, än »nåda» på Strålvik. Alma, så lycklig hon än är med sin Axel och sin nya förlofningsring, gråter hon icke bara man nämner modern, och Harald, så stolt och styfsint som han jemt har varit, hade han icke tårarne ständigt i ögonen och var han icke mjuk som ett vax, när han for till baka till Upsala.

Majoren, han gråter väl icke nu mera, så någon ser det, men nog syns det, att han sörjer. Nå, nå, man och barn skola väl sörja, men, icke har det blifvit så mycket som nu, om majorskan hade dött i sitt gamla humör — det är då säkert. Det var hennes omvändelse, som gjorde allt i hop; ja, Sylvén, jag har aldrig i hela min lifstid sett ett sådant under, mer än med »röfvaren». — Jag mins hur mycket besvär du hade med Ole i fattigstugan att [ 287 ]få honom på rätta vägen; jag tror, att du höll på mest ett helt år. Och med majorskan hade du alls icke något besvär. Det gick utaf sig sjelf, ja, jag kan icke begripa hur det kunde gå så fort att från att vara så högmodig och stolt, i en hast bli så ödmjuk, att hon till och med kysste mej på hand; och att från att aldrig fråga efter Gud eller hans ord — nu i det hafva sin högsta glädje, sin enda tröst! — Ja, det är så underligt, att jag icke kan låta bli och grubbla på'et.

— Ack, min gumma, Herrans magt är stor, och när vi icke kunna fatta hans under i naturens rike, huru skulle vi då kunna fatta dem i nådens?

— Ja, ja, min gubbe, du har nog rätt, och »när slutet är godt, så är allting godt». Gud vare lofvad för all hans nåd, och för det att vi i vårt hus fingo herbergera henne i hennes olycka och visa henne kärlek och se henne dö som en god menniska! — och vid dessa ord rullade ett par stora tårar ned på blommorna, som prostinnan höll i sin hand.

— Men, min gubbe, tror du, att hennes omvändelse hade räckt om hon hade fått lefva? — återtog prostinnan efter några ögonblicks tystnad.

— Ja, det tror och hoppas jag; — ehuru hon väl icke alltid kunnat motstå de gamla inrotade felens frestelser och magt. — Men hon hade nu gifvit dem deras rätta namn — hon visste nu, att de voro hennes fiender och hon skulle redligt hafva kämpat mot deras herravälde i dens namn och i dens kraft, som kan låta oss vinna seger, om också icke utan flera nederlag.

Majorskan var, som prostinnan sade, verkligen mera sörjd än man kunnat föreställa sig, att hon någonsin kunde blifva. Men döden är alltid en mild försonare! i synnerhet när han är föregången af ödmjukhet och ånger.

[ 288 ]Majoren saknade mycket sin hustru, hvilken han sällan mindes från annat än hennes sista dagar, men nog tackade han Gud, att hon icke fick upplefva de försakelser, som blifvit en nödvändig följd af hans brydsamma, ekonomiska ställning.

Att majoren måste sälja Strålvik var naturligt, men huru mycket skulle han väl få öfver af köpesumman, när alla inteckningarna blifvit betalda? Och dessutom — hvem ville köpa en nedbränd egendom?

Detta senare bekymmer blef dock afhjelpt, så snart som brukspatron Lemner hemkommit från Köpenhamn, hvarest han för en operation i mer än tvenne månader uppehållit sig.

Brukspatronen hade länge tänkt köpa en egendom i granskapet af Lundafors. Strålvik var i alla afseenden efter hans önskningar. Han var i tillfälle att uppbygga det samma.

Köpet var således snart uppgjordt och det med den heder och oegennytta, som alltid utmärkte brukspatronen.

Den af majoren inredda och bebodda flygeln skulle med många fördelar disponeras af honom, så länge han behagade. Detta var en af de punkter, som köparen låtit införa i kontraktet.

En gammal trotjenarinna från majorens föräldrahem var den, som skötte majorens lilla hus, der han hoppades få se sin kära Alma uppträda som värdinna, så snart hennes krafter tilläto henne att lemna prostgården.

Några dagar före jul hade majoren verkligen den glädjen att i det inskränkta, men trefliga och smakfullt ordnade hemmet få mottaga både sin dotter och sina söner.

Både fader och barn gjorde allt för att för hvar andra gömma de smärtsamma känslor, som innefattades i detta möte, vid tanken på alla de smärtsamma förluster de lidit sedan Strålvik var deras gemensamma hem — och Harald nedsläppte tidigare än som behöfdes rullgardinerna, [ 289 ]att slippa se ruinerna efter det ståtliga, nedbrända hemmet.

Majoren hade förbehållit sig, att på julafton hos sig få se sina kära prostgårdsvänner, och det skedde så, ehuru mycket prostinnan än stred deremot.

På trappan mottogs prostens på det hjertligaste sätt af majoren och hans båda söner, och aldrig hade man sett en älskligare och mera förtjusande värdinna än Alma, då hon från tröskeln till den forna rättarstugan, hvilken nu var inredd till sal, vid brasans och julgranens skimrande lågor med öppna armar och glädjestrålande ögon sade de kära gästerna sitt välkommen.

Alma hade med förvånande hastighet återhemtat sig från sina svåra och långvariga kropps- och själsplågor. Men så hade också ungdomen och den lyckliga kärleken varit hennes läkare — ehuru väl det icke kan nekas, att Gustafs omsorger mest bidragit till hennes tillfrisknande.

Äfven inom den kära vänkretsen skulle man, mest för Rosas skull, hafva julklappar. Hon hade varit van, äfven i mormors stuga, att af gamla Anna hvarje julafton få mottaga en liten gåfva ur »blåa kistan». Men man hade kommit öfver ens om, att julklapparne endast skulle bestå af småsaker.

— Hvem har bakat de här rara kringlorna och pepparkakorna, fru Erikson lilla? — frågade med låg stämma och mystisk blick prostinnan, hvilken under téserveringen hade närmat sig den gamla hushållerskan.

— Det har fröken Alma gjort.

Ett tillfredsstäldt leende gled öfver prostinnans läppar.

— Tror fru Erikson, som är en så klok och förståndig menniska, att Alma, som är så fint uppfödd, kan bli en tarflig och huslig hustru och vara nöjd med ett så enkelt och anspråkslöst hem, som min son kan bjuda henne?

[ 290 ]— Ja, kära fru prostinnan, det tror jag visst! — Hon tänker icke på annat, den der Guds engeln, än att glädja andra och lära sig hushållet! Hon har varit med om så mycket till jul, fast jag ständigt har bedt henne låta bli, för jag har nog sett, att hon är klen än, men det har icke hjelpt. Hon har bara önskat, att allt skulle bli bra och att prostinnan och magistern skulle tycka om det.

Dessa senare ord grepo prostinnan så djupt, att tåren höll på att öka tékoppens innehåll, men hon bekämpade sig och sade i den vänligaste tonart: — Det är lyckligt för Alma, att hon i fru Erikson har en så god och duglig läromästare. Jag har hört majoren så mycket tala om frun och det myckna gagn, som frun gjorde i hans föräldrars hus. Och dess utom behöfver man bara se det här hemmet för att finna fruns ordningssinne och duglighet.

Fru Erikson log tillfredsstäld, men sade blygsamt, att hon visst icke förtjenade det beröm prostinnan gifvit henne.

Med sin tékopp i handen smög prostinnan sig bort till prosten, hvilken i soffhörnet var sysselsatt att tömma den stora mandarinen.

— Vet du, Sylvén, att Alma har bakat den rara kringlan, som du nu lade i tékoppen, och pepparkakan med, som ligger på téfatet, — började prostinnan med blid stämma och nedsatte sig bredvid sin man. Du känner nog igen smaken på dem? Ser du, de äro bakade efter mina beskrifningar. — Nog blir hon ändå en duglig och bra hustru, — och nog är det snällt af henne att i allt taga lärdomar af sin svärmor?

Det gör min sann icke många. Och fru Erikson sade, att den lilla stackarn har varit så rädd och orolig, att jag icke skulle tycka om det, som hon har gjort till jul.

[ 291 ]Prosten log och sade, att han nog kände igen både kringlor och pepparkakor, och att han var fullt öfvertygad, att Alma skulle i allt blifva en utmärkt hustru och göra Axel lycklig.

Julklapparna voro gifna och mottagna, och alla glada och belåtna med hvad som fallit på hvars och ens lott; dock fröjdades ingen så mycket åt sina gåfvor som den lilla ljuslockiga Rosa, hvilken, jublande af glädje, med sin stora docka på armen, likt en liten elfva dansade kring julgranen.

Här är ett bref till dig, min bror, hvilket jag blifvit ombedd att icke framlemna förr än på julafton — sade prosten, med ett på en gång mystiskt och allvarligt utseende, och lemnade majoren ett större konvolut.

— Från onkel Gösta! — sade majoren, och en skiftning drog öfver hans ansigte.

Majoren hade brutit brefvet. Allas ögon voro fästa derpå, och en allmän tystnad herskade i rummet under det att majoren läste det samma; endast Rosa fortfor med sin dans.

Skuggor och dagrar, smärta och glädje hade under läsningen vexlat på majorens uttrycksfulla ansigte. Slutligen nedlade han brefvet på bordet. Tvenne stora tårar föllo derpå, och med ett från hans innersta hjerta gående Gud vare lofvad! — sammanknäppte han tacksamt sina händer.

— Brefvet är, som jag nyss sade, från onkel Gösta, — bergsrådet Liljenstedt, en kusin till min far — började majoren. — I hafven nog hört talas om honom. — Han har genomgått djupa sorger; — tidigt mistat en kär maka, [ 292 ]och för tio år sedan sitt enda barn, en förhoppningsfull son. Nu tillförsäkrar han mig genom detta bref en så stor gåfva, att jag blyges att mottaga henne. Han gifver mig trettiotusen riksdaler, hvilka vid hans sons död för min räkning blefvo insatta och sedan åt mig förräntade, och hvilka af mig få lyftas efter tre månaders uppsägning.

Majoren hade gerna uppläst brefvet, men bergsrådet hade talat om hans hustru på ett sätt, som han icke ville, att någon mer än han skulle veta. — Han hade nemligen sagt, att så länge hon lefvat, skulle aldrig denna gåfva hafva tillfallit majoren, utan vid bergsrådets död tillfallit majorens barn. Men som han nu hoppades, att majoren, oberoende af sin hustrus fordringar och slösande öfverdåd, använde dessa penningar till sin och sina barns utkomst, och de senares uppfostran, så vore det honom en glädje att efter de olyckor, som öfvergått majoren, på julaftonen få gifva honom detta bevis på sitt deltagande.

Alma och Otto hängde under tyst jubel och varma glädjetårar vid faderns bröst. Harald stod tyst, men tåren darrade klar i hans öga, stoltheten och glädjen stridde i hans själ.

Alla omringade nu den glada, tacksamma gruppen, och prosten uttryckte i några hjertliga ord den fröjd och det sanna deltagande, som lifvade allas hjertan.

— Sara! — utbrast majoren, vändande sig till fru Erikson, som nästan smälte i glädjetårar, — du sade ju, att det fans en butelj champagne qvar från gamla tider? Tag upp den ur källaren!

— Ack, herr major, den har jag redan tagit upp. — Jag tänkte, att den skulle tömmas till en skål för fröken Alma och magistern! svarade gumman, borttorkande tårarne och framtog i det samma buteljen, som hon stält bakom skänken.

[ 293 ]— Den räcker nog äfven till den kära skålen! men »Onkel Gösta» tillhör den första.

Axel hjelpte fru Erikson att draga upp buteljen.

Glasen voro fylda.

— Onkel Göstas — vår ädle välgörares skål! — Gud välsigne honom! — ropade majoren med hög, ehuru af rörelse vibrerande röst.

Alla tömde sina glas, och Otto ropade hurra!