Hans nåds testamente/Kapitel 10
| ← Kap. 9 |
|
Kap. 11 → |
X.
Hans nåd håller förhör.
— Nå, så — jag får visst lov att lägga mig en smula på sängen. Det känns så förbålt sprattligt i benen. — Si så, nu tar vi oss en stol — jaså på sängkanten. Nå så. — Vad är det nu vi gråter för?
— Har inte onkel en näsduk att låna mig, frågade hon i jämmerlig ton. Hon tog utan vidare näsduken ur hans ficka, torkade ögonen och snöt sig.
— Ja, nu ska jag inte gråta mer, sade hon.
— Nå si, det var snällt. Skulle vi då vilja säga, vad vi egentligen grät för?
— Ä, det var för mycket, det, suckade hon och stirrade sorgset, djupsinnigt framför sig. Vet du. onkel, jag har varit ledsen så länge — jag har varit ledsen — ja, ända sedan i går kväll, preciserade hon. Och när sen Per till på köpet tog sig för med att gräla på mig, så började jag gråta, och sen så — —
— Grälade han på dig? Det var tusan.
— Jo, du må tro! Han sa’, att jag koketterade för de där båda otäcka — tänk! Och så sa’ han, att jag koketterade för honom också. Och att jag kommit in till honom bara för att göra mig till och för att göra narr av honom. Och därför att hans mamma hade skickat mig.
— Vasa? Hade hon skickat dig?
Blenda betänkte sig ett ögonblick.
— Ja — på sätt och vis. Men jag hade i alla fall tänkt gå in till honom för att säga adjö ordentligt. Och så ville jag tacka, därför att han varit snäll mot mig. — Är det att kokettera?
— Kommer an på, muttrade hans nåd förargad. Men vad tusan hade du inne hos karln att göra?
— Det har jag ju sagt. Men det värsta var, att jag inte kunde få tag på någonting riktigt dräpande att svara honom. Utan så sa’ jag bara: fula krummelur. Alldeles som du brukar säga. Och det lät ju så gräsligt fånigt. Och så började jag gråta, förstås — —
— Ja, va tusan hade du — —
— Det var det första, det. Och sedan ställde du ju till med ett sådant bråk — ja, du milde! Och då grät jag för det och för att alla människor tittade på mig. Och sedan grät jag, därför att du var så hiskligt ond. Seså ja, tänkte jag, nu får han slag och så är det också mitt fel. — Jo, du kan ställa till, du, snyftade hon till.
— Säg — va har jag egentligen med ditt förbaskade testamente att göra? Inte ett steg kan jag ta, utan att folk ska sticka mig det där under näsan. Men det undanber jag mig. Jag struntar i ditt testamente, så mycket du vet det.
— Är hon rosenrasande unge! Det är ju henne, det gäller.
— Äsch, det där om giftermålet? — Det är ju bara ett påhitt. Det har du glömt — ja, inom fjorton dar. Och sedan kommer du nog och frågar: Va fan har de där krummelurerna gått och gift sig för? Vem har bett dem om det? Jag känner dig nog, onkel. — För resten — det är väl inte något roligt att gifta sig? Inte hade du roligt, då du var gift? — Nej, jag ska inte gifta mig förrän jag blir femtio år. Och då ska jag ta en gammal gubbe som du. Och den ska jag vara riktigt snäll emot och spela kort med och ha en hund tillsammans med. Tycker du inte det? — Men Jakob ska gifta sig med en väldigt rik och förnäm fröken. Och de ska få vådligt många barn. Och dem ska jag vara gudmor åt. Jaha du.
Hans nåd kände sig plötsligt fruktansvärt sömnig. Dagens ansträngningar verkade. Tankarna miste sitt sammanhang. Han mindes icke längre, vad det var, han skulle tänka på, han tappade tråden och lät udda vara jämt.
För att hon icke skulle tro, att han sov, mumlade han:
— Hör nu — det är riktigt trevligt — att talas vid — —
— Ja, sade Blenda eftertänksamt. Det är trevligt att ha någon att tala med. Tant Enberg är nog snäll, men man kan inte resonera med henne. Förr bråkade hon, därför att jag var för mycket tillsamman med Jakob. Och nu är det nästan tvärtom. — Åja, jag förstår nog. Men altsamman beror på, att hon tror, att jag är kär i Jakob. — Hör du, onkel, viskade hon och lade väckande sin hand på hans stora mage. Tant tror, att jag är kär i Jakob.
— Ö-uff — är — du det?
Hennes svar dröjde en stund, en så pass lång stund, att hans nåd hann slumra in på nytt.
Därpå avgav hon sitt svar, långsamt och högtidligt:
— Nehej, det är jag inte. — Ser du, onkel, jag tycker ju väldigt mycket om honom. Jag tycker om att se honom och att vara tillsammans med honom; och jag tycker om, att han talar om sagor för mig. Och jag tycker väldigt mycket om att han kysser mig.
Hans nåd spratt upp ur sin slummer och spärrade upp ögonen.
— Vasa — va säger du?
Hon svarade ytterst energiskt:
— Jag säger, att jag tycker väldigt mycket om att kyssa honom. Jakob, förstår du. Ä, du förstår då ingenting. Jag tycker om att kyssa honom, säger jag.
— Nå så, mumlade hans nåd. Då är det ju bra då. — För resten — för resten säger de, att ni bada tillsamman.
— Vem har sagt det? Tant Lovisa förstås? Ja aldrig har jag hört på maken! Ska det nu vara någonting att bråka om? Det ha vi ju alltid gjort. Och tänk — ändå tror den dumma tant, att jag är kär i honom. — Hör nu, onkel, skulle du vilja bada tillsammans med en människa, som du vore kär, riktigt kär i — förstår du? Va?
— Det — vete — fan — halvsnarkade baronen.
— Nej, det skulle du visst inte vilja. Per till exempel — —
Hon tystnade, försjönk i djupa tankar. Baronens snarkningar började bli reguljära och lugna.
Men då Blenda tänkt sina tankar till slut, sade hon:
— Inte för det jag tror, att jag är kär i honom heller. Och efter en stund tillade hon missmodigt: Jag tycker ju om nästan varenda ny pojke, jag ser. Aldrig blir jag så där riktigt kär, inte. Nehej, det blir jag inte, konstaterade hon sorgsen och förargad. Och i förargelsen tog hon sig för med att riktigt ordentligt skaka om hans nåds mage.
— Vasa — va fan tar du dig till med, krummelur?
— Ja, när du bara ligger och snarkar — —
— Fördöme mig, om jag snarkar — gäspade hans nåd. Nå så, vi skulle ju ha ett seriöst samtal, vasa? Om giftermål, ja. Egentligen är det förbålt idiotiskt att tala om den saken. Frågan är för tidigt väckt, det är den. Men vi äro alla dödliga, och jag ville förekomma vissa spekulationer. — Nå, ännu lever vi väl några år. Och lilla hennes nåd kan få betänketid. Vi skicka Jakob till universitetet, så får vi se, vad det varder av den krummeluren. Och under tiden sitta vi här på Rogershus och fullkomna våra talanger och se oss om. — Är vi överens, frågade han och räckte fram handen.
— Ja — inte för att det blir så vidare roligt, när Jakob är borta. — Men kör till.
Och för att göra avtalet högtidligare och så att säga mer affärsmässigt, tillade hon:
— Topp, onkel, det tummar vi på.
Och så tummade de.
— Se så, nu kan du gå efter Vickberg.
Hon nickade men rörde sig icke ur fläcken.
— Håhå jaja suckade hans nåd. Är det något annat?
— Nej — ja, det vill säga — jag vill bara veta — om du är ond på Per?
Baron gjorde en riktigt ful gubbe. Men innan han hann svara, sade Blenda:
— Tyst! — Det är någon, som knackar.
— Det är Vickberg det. Gå och öppna!
Blenda kröp ihop.
— Jag törs inte.
Hon kröp upp i sängen så långt hon bara kunde komma.
— Lilla, söta onkel, jag törs inte.
— Va nu då? Varför det då?
— Tänk, om det är Jakob — —
— Stig in! skrek hans nåd.
Det var Jakob.