Hemmet/Kapitel 11
| ← Tiden går |
|
Det nya hemmet → |
Den faderlösa.
Dagen närmade sig aftonen. Ernst och Elise sutto i ett fönster av förmaket; ömsesidiga meddelanden, mottagna med ömsesidigt intresse, hade låtit makarna känna glädje i varandra och frid med livet. Emellertid började skymningen utbreda sina skuggor; ett sakta regn smattrade mot fönstren. Ifrån salen hördes kandidatens sonora röst berättande historier för barnen, och ibland avbruten av deras frågor och utrop. Mitt under detta gick plötsligen ett moln över lagmannens ansikte, och tårar stego i hans ögon, »Vad är det, Ernst?» frågade ömt orolig hans maka i det hon strök bort dem med sin hand.
»Ingenting annat», svarade han, »än att jag tycker vi äro lyckliga; jag ser dig, jag hör våra barn glada där ute och jag måste tänka på olycksbarnet där borta, som fördärvas i det usla hemmet!»
»Ack ja!» suckade Elise, »Gud hjälpe alla olyckliga små på jorden!»
Ovillkorligt sågo båda åt närmaste fönstret till det omtalade hemmet. Någonting rörde sig i fönstret; en kvinnsperson steg upp på fönsterposten; ett mörkt barnhuvud tittade fram vid hennes fötter, men blev undansparkat, och ett stort, vitt lakan rullade hastigt ned och dolde allt därinnanför.
»Han är död!» sade makarna på en gång och sågo på varandra.
Lagmannen skickade genast dit bort för att höra hur det stod till. Budet återkom med svaret, att herr N. dött för ett par timmar sedan.
Ljus tändes nu innanför lakanet, och man tycktes ivrigt syssla i rummet. Lagmannen gick synbart upprörd fram och tillbaka på golvet. »Det arma barnet! Den stackars lilla flickan! Vad skall det bliva av henne? Stackars barn» sade han den ena gången efter den andra. Elise läste i sin mans själ. Redan sedan en lång tid hade hon, i följd av den önskan hon sett i hans hjärta, gjort sig bekant med en tanke, som dock i denna stund tycktes vägra att komma över hennes läppar. Äntligen kvävde hon en suck och sade:
»Ernst! grytan som kokar för sex små munnar, kunde väl även koka för sju!»
»Tror du!» utropade han glad, och hans ögon glänste. Tack, Elise! Tack, min söta vän!» fortfor han, kyssande ömt hennes hand. »Skall jag genast gå och taga hit barnet? Men kanske skall hon frukta att följa med mig!»
»Jag följer med dig till henne!»
Sedan makarna i regn och blåst strävat över gatan och trevat uppför mörka trappor, kommo de äntligen till rummet, där herr N. bodde. Dörren stod på glänt, ett svagt ljus sken där inne, i begrepp att slockna, och spridde en oviss och flämtande dager över föremålen. Ingen levande syntes i rummet, som såg ödsligt och man skulle sagt utplundrat ut, så naket var det. Övergiven låg den döde på sitt läger och bredvid honom syntes intet av det, som lindrar den döendes sista kamp. Ett kläde betäckte hans ansikte. Lagmannen gick fram och upplyfte det sakta, betraktade tyst en stund de hemska dragen, kände på den avlidnes puls och betäckte honom sedan stilla åter. När han vände sig om till Elise, var hon blek.
»Var ha vi barnet?» sade hon hastigt. De sågo sig forskande om. En svart skugga med människoform syntes röra sig i en vrå av rummet. Det var den faderlösa, som, lik en nattfågel, satt där, smygande sig tätt invid väggen. Elise närmade sig och ville ta barnet i sina armar, då plötsligen den lilla arme höjde sig och gav Elise ett vilt slag. Elise drog sig bestört tillbaka; men efter ett ögonblick närmade hon sig åter, talande vänliga ord till den förvildade flickan. Denna gjorde åter en hotande demonstration, men hennes händer blevo plötsligen fängslade av en stark, manlig hand, och en blick så allvarlig och bestämd fästes på henne, att hon darrade för den, kände sig underkuvad och gav vika för den starkares välde. Lagmannen lyfte henne upp och satte henne på sina knän. Hela hennes lilla kropp skälvde. »Var icke rädd för oss!» sade smekande Elise, »vi äro dina goda vänner. Vill du följa mig hem till mina små i afton, så skall du få söt mjölk och vetebröd med dem och sen få sova i en liten säng med rosenrött täcke på.» Den vita mjölken, det rosenröda täcket och Elises milda röst och väsen tycktes verka på barnasinnet.
»Jag vill nog komma med dig», sade hon, »men vad skall pappa säga när han vaknar?»
»Han skall bli nöjd!» försäkrade Elise, i det hon svepte en varm schal kring barnets axlar.
I detsamma hördes buller på trappan, Lilla Sara utstötte ett svagt förskräckelsens rop och började skälva ånyo. Herr N—s hushållerska inträdde, åtföljd av två unga pojkar; lagmannen förkunnade henne sitt beslut att taga vård om Sara samt om hennes fars kvarlåtenskap. Vid detta senare ord började madammen hålla väsen och utösa sig i eder, som lagmannen måste tysta med en allvarlig hotelse. Han sände därefter en av gossarna till värden i huset, och sedan han med denne avtalat de säkerhetsmått, som skulle tagas för bevarandet av den dödes möjliga kvarlåtenskap, tog han lilla Sara på armen, svepte henne väl in i sin kappa och gick med sin hustru bort.
Emellertid härskade bland de små Frankerna en alldeles obeskrivlig nyfikenhet. Elise hade vid sin bortgång sagt dem, att hon kanske skulle återkomma med en liten syster åt dem. Petrea såg i högsta grad nyfiken ut när lagmannen öppnade sin vida kappa och sakta nedsläppte därur något, som Petrea först med fasa förmenade vara en sotarmurre, men som vid närmare skärskådande befanns vara en mycket späd och mager nioårig flicka med svart hår, mörk hy och ett par ovanligt stora, svarta ögon, som med ett nästan hotande uttryck betraktade de vita och ljushåriga små, som häpnande skockade sig omkring henne.
»Där har ni en syster till!» sade fadern i det han förde barnen till varandra. »Sara! där äro dina syskon! Hållen av varandra och varen snälla tillsammans, mina barn!»
Barnen sågo litet häpna på varandra, men Henrik och Louise togo den lilla främlingen beskyddande vid handen, och snart tävlade alla om att välkomna henne.
Barnens aftonbord dukades. Flera ljus intogos. Scenen var glad, Man offrade allmänt till den nykomna. Louise kom fram med tvenne, mer än årsgamla konfektbitar samt en liten dosa, i vilken de kunde vidare förvaras.
Henrik förärade en röd trumpet och gav frikostig undervisning i konsten att blåsa på den.
Eva skänkte bort sin docka, Josefine, i dess nya, röda florsklänning.
Leonore tände sin gröna och röda vaxstapel för den mörkögda Sara.
Petrea… ack! Petrea ville även så hjärtans gärna giva något. Hon genomletade alla sina gömmor; men ack! de gömde blott spillrorna efter förolyckade ting. Alla Petreas leksaker hade, i följd av de många experimenter hon med dem brukade anställa, hemfallit till förgängelsen. Petrea ägde verkligen alls ingenting, som kunde utgöra en hederlig present. Hon insåg det, suckande; hennes hjärta hoppressades, och redan började tårar att halka fram över hennes näsa, då hon tröstades av en plötslig ingivelse. Fruntimret vid rosenbusken! Den klenoden ägde hon ännu kvar; den hängde ännu ofördärvad i glas och ram med blå bandros Över hennes säng. Blott ett ögonblick tvekade Petrea; i det följande hade hon klivit upp på sin lilla bädd och hakat ned tavlan, och nu hastade hon med strålande ögon och glödande kinder in till de andra för att giva bort det käraste hon ägde, och högtidligt förklarade hon nu Sara för ägarinna av fruntimret vid rosenbusken.
»Lilla Afrika» visade sig tämligen likgiltig för de små européernas offer. Hon tog väl emot dem, men lade genast bort gåvorna, utan att vidare bry sig om dem, vilket föranlät Louise att proponera henne att gömma dem åt henne.
När modern tog Sara vid handen för att föra henne till vila, hade Petrea den obeskrivliga glädjen att se Sara av alla små skänker endast medtaga fruntimret vid törnrosbusken, som hon tycktes betrakta med nöje. Inne på det vänliga sovrummet fattades Sara av en häftig sorg. Tårarna störtade med förunderlig våldsamhet från hennes ögon och hon ropade högt sin far. Elise höll henne stilla i sina armar och lät henne gråta ut vid sitt bröst. Sakta klädde hon därefter av henne, och när Elise bar det trötta barnet i dess säng, hade hon den glädjen att känna Saras armar kärleksfullt linda sig kring hennes hals. Fruntimret vid törnrosbusken satt över Saras säng, men på den snövita bädden tycktes ingen ro vara för stackars »lilla Afrika». Hennes mörka ögon spejade vilt omkring i rummet, och hennes händer fästade sig krampaktigt vid Elises vita klänning: »Gå inte bort!» viskade hon, »de komma eljest och döda mig!» Nu tog Elise flickans händer mellan sina och förde på hennes läppar en enkel och from barnabön, densamma som hon lärt alla sina små. Sara sade efter orden, och ehuru hon gjorde det maskinmässigt, tycktes hon därunder bli något lugnare; men som allt ännu täta sprittningar flögo genom hennes kropp, och hon ännu fortfor att hålla fast i Elises klänning, satte Elise sig stilla bredvid henne, och på tillropen från de andra små: »Mamma, sjung visan om duvan! Ack, sjung den!» sjöng modern med ljuv och sakta röst den lilla visan, hon själv hade gjort för barnen:
»Det sitter en duva på liljekvist,
så vit och skön,
och lyssnar så vänligt, som Jesu Krist,
till barnens bön.
Sen lyfter hon lätta vingar med fröjd,
och upp hon far,
med barnens bön mot himmelns höjd,
till barnens far.
Så vänder hon åter till dem igen,
hemförande
till dem, från fadren i himmelen,
välsignelse.
Så höjen, I små, eder fromma bön!
Det lyss, förvisst,
till eder en himmelens duva skön
från liljekvist.»
Under sången kom fridens duva över barnasjälen. Vänliga bilder svävade fram för Saras sinnen. Fruntimret vid rosenbusken och den sjungande Elise blevo till ett, rosorna doftade ljuvligt, och under det Saras mörka, långa ögonhår alltmera närmade sig kinden, förekom det henne som en vit, ljuvt sjungande fågel bredde smekande och lugnande sina vingar över hennes bröst. Småningom öppnade sig den lilla handen och släppte klänningen den fasthöll, de förgråtna ögonen betäcktes, och vilans sötma kom över den fader- och moderlösa.
Elise steg sakta upp och gick till de andra barnens sängar. »Duvan på liljekvist» hade sövt även dem, och sedan modern med sina läppar vidrört deras kinder och talat med Brigitta om den nykomna och fått av den barnkära beskedliga gumman de mest betryggande löften, skyndade Elise ned till sin man.
Med begärlighet avhörde han vad hon berättade om Sara. Denna nya medlem i hans familj, detta tillskott i hans omsorger tycktes ha vidgat och livat hans själ. Hans ögon glänste av en mild rörelse under det han med Elise samtalade om barnens framtid.