Hemmet/Kapitel 12
| ← Den faderlösa |
|
Morgondagen → |
ANDRA AVDELNINGEN.
Det nya hemmet.
»Farväl, o min barndoms hem! Farväl, I murar, känslolösa vittnen till mina första tårar och första leenden, till mina första steg och felsteg på livets slippriga bana, min första bekantskap med havresoppa och a, b, c, d — jag bjuder er ett långt farväl och går att på nya skådeplatser uppleva nya äventyr och nya öden!»
Så talade Petrea Frank, i det hon med stora åtbörder tog ett tragikomiskt avsked från det hem, hon och hennes familj nu voro i begrepp att lämna.
Det var en regnig dag i medio av april månad. En svart sidenkappa, titulerad »hovpredikanten» (en allmänning inom Frankska familjen), och en stor röd paraply, kallad »familjetaket» (ävenledes en allmänning), sågos denna dag i oupphörlig promenad på gatorna i staden X. Mot skymningen fick man se assessor Jeremias Munters magra, långa gestalt, bärande familjetaket över Petrea Frank och sig. Petrea tycktes bära något under sin kappa, skrattade och pratade, och assessorn och hon tycktes vara ganska nöjda med varandra. Tyvärr räckte denna förnöjelse icke länge. I trappan utanför porten till hemmet råkade Petrea trampa på sitt kängband, snubblade, föll omkull, och en stor påse konfekt kom härvid plötsligt fram ur hovpredikanten, och mandelkransar, karameller och glaserade frukter rullade ut åt alla håll. Mitt under ögonblickets förskräckelse och förbistring hade Petrea mycket svårt att hindra sig från att storskratta vid åsynen av assessorns konsternation och de skutt han gjorde vid de hopp och skutt, konfektstyckena togo under deras färd utför trapporna ned i rännstenen. Det var assessorns egen tribut till dagens högtid, som så förolyckades,
»Ja, om inte fruntimmerna vore, så kunde man gå i land med någonting här i världen. Men nu skola de komma och hjälpa, och därför går det jämt omkull.»
Detta var Jeremias Munters filippik, då han med Petrea kom upp i rummet och översåg vad av konfekten ännu var kvar efter det stora skeppsbrottet. Petreas ursäkter och böner om förlåtelse ville icke lugna hans vrede. Sant är också, att en olycklig skrattlust, som hade bemäktigat sig Petrea, gav ett tvivelaktigt utseende åt hennes ledsnad över händelsen. Denna var dock ganska verklig, och när Eva kom och sade till assessorn med bedjande, smekande röst: »Se så! var inte mera ond nu, farbror lilla! Stackars Petrea blir så ledsen och har dessutom rätt illa stött sitt knä!» då sade assessorn med betydligt förändrad röst:
»Jaså, har hon det! Ja, varför skall man också vara så tafatt och gå och fumla och snubbla, så att man…»
»Litet konfekt kan man ju alltid få igen.»
»Kan man det? Växer den på träden? Va ba? Skall man gå och kasta ut sina pengar på konfekt för att sedan se den ligga på gatan? En skön hushållning! Jag tackar.»
»Säg åt Petrea ett vänligt ord!»
»Ett vänligt ord? Jag skall säga henne, att hon är så god och lär sig knyta sina kängband en annan gång. Nå, nu skall jag då gå efter mera konfekt. Men bara för hennes skull, lilla miss Eva. Jo, jo! säger jag! Nu vill jag gå; jag kan dansa med, när det är för… Men så det regnar! Låna mig familjetaket! Jag kunde behöva den där kåpan med; tag vackert hit den! Nå ja, vad är det att gapa över? Va ba? ’Skall folk gapa på mig?’ Alltför gärna, om det roar dem. Låt dem skratta åt mig med; jag skall ej må sämre för det. Hälsa och bekvämlighet gå framför allt, och ett plagg kan vara så gott som ett annat!»
Skrattande kastade de unga flickorna över asseskorns axlar hovpredikanten, som icke räckte honom lill knäna, och han spatserade av med långa steg.
Familjen hade denna dag flyttat in i ett nytt hus. Lagman Frank hade köpt detta jämte en liten trädgård på sin och sin hustrus livstid, och i två år hade han nu stökat, murat, reparerat, inrett och inrättat, igenstängt somliga dörrar, brutit upp andra, till dess han fått allt så bekvämt och ändamålsenligt, som han önskade det.
Nu gick han så förnöjd med sin hustrus arm i sin, från den ena våningen till den andra, ur det ena rummet i det andra, och gladde sig åt det bekväma, rymliga och trevliga boet, och nästan ändå mer över Elises livliga tillfredsställelse med hans verk, Också slapp hon icke nu promenera hela huset igenom, ifrån källrarna och upp till vinden, i mangelbod, vedbod och så vidare.
Vi vilja ej trötta läsaren med att låta honom följa med på hela denna promenad, utan skola blott göra honom bekant med ett par av de rum, där familjen oftare kommer att befinna sig. Salen och förmaket gå vi blott igenom; de voro vackra, men vanliga rum; men det, som lagmannen med särdeles förkärlek inrättat, som var ämnat till familjens dagliga samlingsplats och som förtjänar närmare bekantskap, var det så kallade biblioteket. Det var ett långt, mycket glatt rum, med tre fönster åt ena sidan, vilka lågo åt ett stort torg. Louise fägnade sig särdeles däråt; man kunde på torgdagarna se från fönstren vad som fanns att köpa till hushållet; mitt över låg kyrkan med dess vackra, trädplanterade kyrkogård, och denna utsikt behagade mycket Elise. Den motsatta väggen i rummet var helt och hållet klädd med böcker, stående på sina hyllor, i avdelningar, var och en innehållande ett särskilt lands litteratur. Louise utnämndes på stället till bibliotekarie, med Petrea till amanuens. Modern och döttrarna voro särdeles glada åt detta rum och räknade ut hur de skulle där placera sig, var arbetsborden, blomsterbordet, volièrn skulle stå, och se, det passade sig alldeles förträffligt med allt. På den ena korta väggen av rummet stod gröna soffan, där modern skulle ha sitt residens, och på den motsatta var fortepianot, harpan — Saras kära instrument — och en gitarr, på vilken Eva knäppte, sjungande: »mamma mia!»
En kär överraskning väntade Elise, då lagmannen genom en tapetdörr från biblioteket förde henne in uti ett kabinett — vars fönster hade samma utsikt som bibliotekets — enkom utkorat till hennes rum. Modern såg med rörelse, att rummets smakfulla möblering var döttrarnas arbete. Hennes skrivbord stod vid fönstret; ett par vackra tavlor, ett par täcka grupper i Sévres-porslin prydde rummet. Elise såg med tacksam glädje alla sina tycken, sina små fantasier iakttagna och här tillfredsställda av man och barn.
Näst dessa rum gjorde ingenting Elise större nöje än badinrättningen, som lagmannen gjort särdeles behaglig och bekväm. Och han vred nu ivrigt på de blanka kranarna, för att visa henne huru »ur den kommer det varmt och ur den kallt — nej, ur den kommer det kallt och ur denna varmt vatten».
Döttrarnas tre ljusa och trevliga rum lågo på övra botten och voro enkelt, men prydligt inredda.
»Här skola de trivas!» sade fadern, i det han såg sig om där med lysande ögon. »Tror du icke det, Elise? Vi vilja göra hemmet så behagligt för våra barn, att de icke skola vilja lämna det, utan för verkligt viktiga och värdiga orsaker.»
Men modern var just nu litet förströdd, ty hon hade något viktigt att säga sin äldsta dotter, och då Louise just nu kom in, blev det ett livligt meddelande emellan henne och modern, varav följande nådde lagmannens öra:
»… och pannkakor efteråt! Och, min lilla snälla flicka, laga så, att sex bli bra mjöltjocka och bastanta, som du vet att Henrik tycker om.»
»Skulle vi inte ha vispad grädde med hallonsylt till pannkakorna?»
»Jo, gärna! Jacobi skall sätta mycket värde på detta!»
Louise rodnade litet, och lagmannen utbad sig muntert, att man skulle få någonting annat än »himlamat» till aftonmåltid, vilket utlovades.
Nere i salen skakade assessorn »familjetaket» i vredesmod. »Det uslaste tak i hela kristenheten!… skyddar för varken blåst eller regn!… Och tungt som arken! och…» Men bäst han skakade och grälade, fick han höra buller, utrop, välkomningar på alla möjliga, hjärtliga och glada toner. Nu kastades hovpredikanten huvudstupa över familjetaket, och med stora skutt hastade assessorn ut att skaka händer med husets son och vän, som båda nu återkommo från akademien.
»Vad ni äro våta, bleka, frusna!»
»Å, vi ha haft en dråplig regnskur!» sade Henrik, ruskande på sig och med en sidoblick på Jacobi, som såg både slokig och pjunkig ut i sin våta kostym.
»Marmelad, fullkomligt marmelad!» kuttrade bedrövligt Jacobi, »vad kan man annat bli, sönderhackad på den infamaste bondkärra, i storm och störtsjöar, så man måste smälta och upplösas! Hu, hu, u-u-u, uh!»
Henrik skrattade hjärtligt åt sin reskamrats uppsyn och sade: »Hur mår ni nu alla, söta, söta systrar? Vad det var längesen jag såg er!» Och han tryckte deras händer mellan sina kalla och våta.
Detta uppträde, som tilldrog sig i skymningen, gjordes hastigt slut på, därigenom att fruntimmerna allvarsamt påskyndade herrarna att gå upp på sina rum och byta om kläder. Jacobi behövde i själva verket icke påskyndas, och Louise fann Henriks filosofi mindre väl använd vid detta tillfälle. Hon hade redan sörjt för, att en lysande brasa mottog de resande på deras trevliga rum.
Emellertid inkvarterade fruntimren sig i biblioteket; ljus tändes, bord ordnades, lagmannen hjälpte alla och var helt förnöjd, bara man ropade på honom. Assessorn såg förtjust på hur Eva lade upp hans konfekt på små assietter. Petrea fick icke en gång se på den, än mindre röra vid den.
»Kors bevars, mina söta flickor, vad här är trevligt!» utropade lagmannen hjärteglad, när han såg biblioteket nu befolkat och i sitt blivande vardagsskick. Sitter du bra där i soffan, Elise? Får jag ge dig en pall under fötterna? Nej, min vän, sitt stilla! Vartill finnes det män i världen?»
Kandidaten, numer bevars! magister Jacobi, tycktes icke vara densamma människa, som nysst förut stod i regndräkten, när han en timme senare, helt prydligt och hans ansikte begynte verkligen lysa av förnöjelse vid den glada anblick, som mötte honom där.
Man beskådade nu varandra närmare. Henrik befunns ha betydligt både magrat och bleknat. Henrik upptog detta som en komplimang åt sina studier. Jacobi ville även ha en komplimang för sina studier, men den vägrades enhälligt åt hans blomstrande utseende. Han försäkrade att han var väderbiten, men det hjälpte inte. Tyst för sig, tyckte Louise, att Jacobi hade betydligt vunnit i manlig hållning, i ett enklare och mera kraftfullt väsen; han hade blivit liksom en liten smula likare hennes far. För Louise var ännu hennes far ett ideal av manlig fullkomlighet.
Lilla Gabrielle rodnade mycket och gömde sig halvt bakom modern, när brodern så tilltalade henne:
»Min nådigaste prinsessa Turandotte! Huru mår hennes höghet? Har ers durchlautighet någon gåta tillreds att förbrylla våra arma huvuden med?»
Lilla »hennes höghet» såg högeligen förlägen ut och ville draga bort den lilla handen, som brodern så hjärtligt kysste och kysste. Gabrielle var helt blyg för den långa studenten.
Henrik hade en liten tätatät med var och en syster, men med »lilla Afrika» blev den något kort och kall. Sedan stannade han vid sin mors sida, höll hennes hand i sin, och det blev en allmän och livlig konversation. Eva bjöd omkring konfekten.
Sedan drack man de resandes skål och avsjöng därvid en liten munter visa, författad av Petrea. Fadern var helt glad över sin Petrea, som högt elektriserade sjöng av alla krafter med en mindre behaglig röst, vilket ej sårade hans något omusikaliska öra.
Oaktat hela sällskapet hade var på sitt håll haft en strävsam och mödosam dag, begynte ungdomen strax efter måltiden, liksom efter någon naturlag, röra sig i dansfigurer.
Jacobi, som tycktes vara högst frapperad av Saras utseende, förde henne i valsens magiska kretsar. Visen var nu en något satt, men ganska bra växt adertonårig blondin, och utmärkte sig bland de andra i dansen för sina vackra steg, sin behagliga, ehuru kanske litet för allvarsamma hållning. Man såg ändå nästan hellre på Eva, ty hon var så av själ och hjärta uppe i dansen. Gabrielle flög med gyllne lockar lätt som en fjäril omkring. Men vem var icke uppe i dansen denna afton? Den blev — och mycket genom den förstföddes dansande livsandar — en riktig vurm. Själva assessorn anförde vid Evas hand till allas förundran den mest konstiga och invecklade polska med den mest utvecklade talang.
Först vid midnatten upphörde, på Elises uppmaning, dansen.
Fadern följde sina döttrar upp på deras rum, och när nu döttrarna tacksamt och hjärtligt smögo sig omkring honom, betygande sin tillfredsställelse, fanns på jorden ingen man lyckligare än lagman Frank.
Modern åter hade tagit sin »förstfödde» med sig i sitt lilla kabinett. De hade ju icke ännu fått tala ett ord på tu man hand. Huru hon nu frågade honom om allt, både stort och smått, som rörde honom, och huru gärna och fullt öppnade han icke för henne sitt hjärta! Så talade de om familjens angelägenheter, om handeln av den nya egendomen, om skulden i vilken man för denna hade satt sig och om medlen att småningom komma ur den, om nödvändigheten av »stor sparsamhet» på alla håll. Så talade man om husets döttrar.
»Louise är syperb!» sade Henrik, »men hon ser en smula domkyrka ut. I afton när Jacobi sade henne någon artighet, vilken högtidlig min! Vet mamma, jag tror att systrarna sitta för mycket stilla. Man blir domkyrka av sådant. Vi måste skaffa dem mera motion, någon munter motion och muntration. Och Eva! Vad hon har vuxit till sig, och så god och glad hon ser ut! Det är en riktig glädje att se på henne; man kan riktigt bli kär i henne! Men hur i all världen skall det gå med Petreas näsa? Den blir så stor och lång, att jag ser ingen utväg för den! Det är ändå skada, ty så hjärtans god och rolig är hon. Och Leonore! Vad hon ser sjuk och ledsen ut emellanåt. Vi måste söka att munra upp henne!»
»Ja, det skola vi. Bara hon blir riktigt frisk igen, så skall det nog gå för sig. Nå, än lilla Gabrielle då, vad tycker du om henne?»
»Å, hon är för söt, med sin lilla förnäma min, för allra käraste söt!»
»Och Sara?»
»Ja — hon är vacker — mycket vacker tror jag, och ändå har hon — i mitt tycke åtminstone — någonting fult. Hon är icke alls som systrarna; hon har någonting så kallt och nästan frånstötande.»
»Ja», sade modern suckande, »det är ibland något underligt hos henne, och särdeles sedan en tid. Jag fruktar, att en viss person fått ett för stort och ej lyckligt inflytande på henne. Men Sara är en rikt begåvad och verkligen intressant flicka, som det kan bli mycket gott av, om… om… Hon gör oss allt bekymmer ibland, ty vi hålla av henne, som om det vore vårt eget barn. En alldeles ovanlig talang har hon för musik — du skall få höra!»
Samtalet föll nu på sonens framtid. Lagmannen önskade, att Henrik skulle ägna sig åt bergsvetenskapen; Henrik hade även studerat därtill, men kände alltmer en stigande böjelse för en riktning av annan art, och detta hade redan begynt bliva ett jäsningsämne inom familjen. Modern bad blott sin »förstfödde» att pröva sig själv noga och allvarligt, innan han övergav en bana, som var fadern kär, och som Henrik själv i samråd med honom hade valt. Henrik lovade allvarligt detta. Henriks själ var ädel och varm. Vad ynglingahjärtat har mest skönt, den rena entusiasmen för dygd och fosterland, brinnande vilja att leva för dem, det tillhörde hans hjärta i rikt mått. Med tanken på egen bärgning förenade sig tanken på allmänt gagn, och sin egen lycka såg han alltid i innerlig förening med sin familjs. Dessa tankar, dessa känslor strömmade i den förtroliga, sköna stunden fritt och fullt ut inför modern, den lyckliga modern, vars hjärta slog av glädje och de stoltaste förhoppningar för hennes »förstfödde», hennes hjärtas älskling, hennes »sommarbarn»!