Hemmet/Kapitel 25
| ← Avsked |
|
Leonore till Eva → |
Små scener.
Likt en orkan hade nyss förflutna episod gått igenom hemmet. När den var över, klarnade himmelen på nytt, ja, man kunde säga, att ett gladare lugn än tillförene nu inträdde. Ingen var, som icke tänkte med intresse på Sara, som icke stundom begrät hennes häftiga skilsmässa, men ingen var, utom lagmannen och Petrea, som icke kände en hemlig lättnad genom hennes avlägsnande. Lagmannen saknade en dotter i sin älskade krels, saknade den sköna, rikt begåvade flickan och kunde ej utan en bitter oro tänka på hennes framtid. Petrea begrät föremålet för sin ungdomliga beundran och dyrkan, men tröstade sig med att uppgöra romantiska planer för deras återseende, och alltid så att Petrea därvid agerade såsom Saras skyddsängel, antingen som drottning på en öde ö, eller som en krigare, blödande för henne, eller som en förklädd person, lösande hennes bojor i fängelsets djup för att sätta dem på sig själv; med ett ord på alla omöjliga vis i världen, utom på de möjliga.
Planer för framtiden sysselsatte mycket ungdomen. Eva och Leonore byggde alla sina luftslott tillsammans. En stor innerlighet hade uppgått mellan dessa systrar, alltsedan deras samvaro under de andras vistande på Axelholm. Man kunde säga att på den afton, de tillsammans »rumlade» med druvor och en roman, slog det vänskapsfrö, som länge grott inom dem, ut sitt hjärtblad. Deras luftslott voro för övrigt inga vanliga romanslott; de hade till grundval den prosaiska, men vackra tanken att framdeles förvärva självständig bärgning — ty tidigt hade föräldrarna riktat döttrarnas håg ditåt.
Petrea läste engeiska med Gabrielle, ställde till små fester för henne och familjen, grät var afton över Sara och funderade var morgon på »Världens skapelse», under det de goda föräldrarna allt uppmärksammare vakade över hennes egen.
Ingen njöt dock av det närvarande tillståndet inom familjen så som Henrik. Sedan han varit systrarna behjälplig till åtskillig »munter motion» och »muntration», ägnade han sig mera uteslutande åt sina älsklingsstudier, historien och filosofien; ofta strövade han med sin bok hela dagarna omkring i nejden, men alltid klockan sju var afton, slöt han sig till familjekretsen och var merendels då den gladaste av de glada.
Ett par små poemer, som Henrik skrev vid denna tid och som tycktes visa de mest avgjorda skaldeanlag, gjorde största nöje åt hans mor och systrar och väckte en glad uppmärksamhet i kretsen av familjens vänner. Lagmannen allena mulnade.
Henrik längtade livligt efter Stjernhöks ankomst. Han ville visa honom sina arbeten, längtade försöka sina nya historiska och filosofiska kunskaper honom, längtade med ett ord att bli värderad av honom, ty Henriks milda och varma själ hade alltid känt sig mäktigt dragen till den andres kraftfulla, metalliska natur, och redan sedan gossåren hade Stjernhöks aktning och vänskap alltid utgjort ett mål för Henriks strävande och varmaste, fast hittills oupphunna önskningar. Stjernhök hade alltid hittils behandlat Henrik med en viss likgiltig vänlighet, men aldrig som kamrat och vän.
Stjernhök kom, Med stor hjärtlighet mottogs han i Frankska familjen, men ingen mötte honom med ett varmare hjärta än Henrik.
Det var en stor olikhet emellan de båda ynglingarna, även till det yttre. Henrik hade en ren, men nästan kvinnlig skönhet, hans gestalt var ädel, men späd, hans blick eldig och svärmande. Stjernhök, ett par år äldre än Henrik, var tidigt man. Allt hos honom var muskulöst, fast och kraftigt; hans ansikte var betydelsefullt, utan att vara vackert, och i hans klara, bestämda blick tindrade en stjärna, en sådan, som skickelsen stundom profetiskt lägger i ögat på den över vars bana lyckliga stjärnor vaka.
Några dagar efter Stjernhöks ankomst blev Henrik mycket förändrad. Han var tyst, och ett moln av nedslagenhet betäckte hans ansikte. Stjernhök var nu, som vanligt, ej ovänlig mot Henrik, men tycktes göra föga avseende på honom. Han sysselsatte sig ivrigt dels med att för fruntimren och Jacobi göra kemiska experiment samt om aftnarna och väl inpå nätterna genom förträffliga teleskop låta dem betrakta stjärnhimmelens fenomener. En av de strålande himlakropparna, på vilken den unge astronomen flitigt anställde alna observationer, kallades sedermera i familjen »Stjernhöks stjärna». Alla samlade sig kring den kuntlge och intressante unge mannen. Lagmannen var högst road av hans samtal och yttrade mer än en gång till de sina sin glädje över honom och de förhoppningar, hans fädernesland kunde göra sig om honom. Den unge bergseleven var även därigenom lagmannens gunstling, att han med ovanliga kunskaper förenade en icke vanlig blygsamhet i sitt förhållande till äldre och mer erfarna män.
»Se, Henrik!» utropade lagmannen en dag efter ett samtal med Stjernhök, »se, det vill jag kalla poesi, verklig poesi! Tämja strömmarna och tvinga deras vilda fall att bereda trevnad och rikedom, under de vid deras stränder skogarna ljusna, åkerfält utbreda sig, människoboningar uppblomstra och frisk verksamhet och glada röster uppliva nejden! Se, det kan kallas en skön skapelse!»
Henrik teg. Men »lilla fröken» sade fint: »Och i de där boningarna — vad de skola vara nöjda att ibland få en rolig bok att läsa eller en vacker sång att sjunga! Eljest bleve deras liv bra torrt oaktat alla deras vattenfall!»
Lagmannen log, kysste sin lilla flicka och fick tårar i ögonen av förtjusning åt henne.
Henrik hade emellertid gått ut i ett annat rum och satt sig vid ett fönster dit modern följde honom.
»Hur är det med min Henrik?» frågade hon kärleksfullt, i det hon sakta tog bort handen, som beskuggade hans ögon. De stodo fulla av tårar. »Min goda, goda gosse!» utbrast modern, i det hennes egna runno över, och hon lindade sina armar kring honom.
»Ser du!» begynte modern tröstande, »du skall icke bry dig om att din far talar liksom litet ensidigt emellanåt. Du vet ju ändå huru oändligen rättvis och god han är, och att blott han blir säker på det äkta i din kallelse, så skall han bli till freds med den. Nu fruktar han att du skall stanna vid medelmåttan. Han skall nog bli nöjd och glad, när du på din egen väg gör honom heder en dag!»
»Ack!» sade Henrik, »visste jag blott att jag verkligen hade en egen väg, en egen kallelse! Men sedan Stjernhök kommit och jag talat med honom, är allt så förändrat inom och utom mig. Jag förstår icke mig själv mer. Stjernhök har låtit mig inse huru litet jag visste av det jag trodde mig veta, vilket fuskverk mitt arbete var. Jag inser det mycket väl nu och — det kostar på mig.»
»Min goda gosse, du misskänner dig», sade modern. »Dina gåvor och Stjernhöks äro ganska olika, men om du som han med allvar och kraft odlar ditt pund, så blir det nog fruktbärande i sinom tid. Jag måste säga dig, Henrik, att det varit och är en av mina livligaste önskningar, att någon av mina barn skulle utmärka sig inom litteraturen. Den har givit mig mina skönaste njutningar, och som yngre saknade jag ej anlag till att själv odla den. I dina anlag har jag sett mina blomstra upp i ett rikare mått, jag har själv blommat upp i dem, min Henrik, och i hoppet på dig. Ack, om jag upplevde den dag, då jag såge dig hedrad av ditt fädernesland, då jag såge din far stolt över sin son, och jag själv finge värma mitt hjärta vid frukterna av ditt snille, ditt arbete — o, då kunde jag med glädje dö!»
Entusiasmens eld lågade upp i Henriks blickar och på hans kinder, i det han omfamnande sin mor, sade: »Nej, du skall leva, min mor! Leva för att hedras av din son! Han lovar att göra dig glädje!»
En solstråle föll in i rummet och lyste i Henriks ljusa lockar, som härvid glänste som guld. Modern såg det, såg tyst en profetia däri, och ett solljust leende utbredde sig över hennes ansikte.
Det var vid denna tid, som, manad av föräldrarna
och väl även av eget hjärtas godhet, Jacobi började
mera allvarligt sysselsätta sig med Petrea, och
sysselsatte henne på ett sätt, som ansträngde och övade
hennes tänkande förmåga, varigenom svallet i känsla och
inbillning något lugnades. Detta var för Petrea
outsägligt välgörande och skulle varit det ännu mer, om
icke läraren blivit henne alltför… Men vi vilja icke
röja kommande års hemlighet.
Denna dag var Leonore för första gången på lång
tid nere till middagen. Alla gladde sig däröver och
Leonore, vars ansikte hade ett mera ljust och vänligt
uttryck, än man var van att se där, fanns ha
förunderligen emballerat. Eva, som hade förestått hennes
toalett, såg på henne med hjärtefröjd.
»Ser du, Leonore!» sade hon i det hon visade i himmeln, där blå ljusringar började synas genom molnen, som gråtit nästan hela dagen, »ser du, det klarnar! Nu ha vi sommar; nu skola vi gå ut tillsammans och plocka blommor och bär!» Och hennes blå ögon lyste av godhet och levnadsglädje.