Hemmet/Kapitel 26

TREDJE AVDELNINGEN.

Leonore till Eva.

Du kommer då hem, du kommer då verkligen snart hem, söta Eva! Ack, jag är så lycklig, så glad däråt. Huru länge det är, sedan jag såg dig. Två långa år! Jag begriper ej huru jag kunnat vara så länge utan dig; men sant är, att vi ändå aldrig varit rätt åtskilda. Jag har varit med dig i stora världen, jag har varit med dig på baler och konserter och njutit av ditt nöje, din hyllning. Ack, vad det var roligt att jag lärde hålla av dig! Jag har levat dubbelt alltsedan och känt mig så rik i dig. Och nu kommer du åter; och då skola vi ju bli lyckliga tillsammans som förr?

Du talar så mycket om stora världen. Och dina nya, präktiga bekanta — ack, Eva! må de vara aldrig så roliga, så intressanta, icke kunna de hålla av dig som vi, som jag! Och den där major R***! Jag är rädd för honom, Eva. Att han älskar dig, det finner jag helt naturligt; men… men ack, Eva! Det gör mig ont att du skall tycka så mycket om honom.

Jag måste bereda dig på en förändring, en stor mistning i hemmet. Du finner icke Petrea här. Du känner [ 170 ]det förhållande, som mycket oroat mig sedan en tid. Nu gick det ej an längre att låta det så fortfara. För Louises, för Jacobis, för Petreas egen skull, måste hon — fly, eller hade alla blivit olyckliga. Hon insåg det själv, och när vi underrättades om Jacobis snara hitkomst, öppnade hon sitt hjärta för far och mor. Det var ädelt och rätt av henne, och de vara så goda, så kloka som alltid. Min far har själv fört henne till sin vän, biskop B:s hem. Må Gud bevara henne och ge henne frid!

Jag blev avbruten! Jacobis ankomst! O, gott att Petrea nu döljs i skuggorna av Furudal! Gott för hennes arma hjärta, gott för de förlovade också, som i hennes närvaro ej skulle vågat vara lyckliga. Och nu äro de det så fullt. Efter sex års väntan, suckan och förhoppning ser Jacobi sig nära målet för sina önskningar — giftermål och pastorat! Och den, som förer honom därtill, är, utom hans egna förtjänster, hans älskade gynnare, den förträfflige, den förtjusande excellensen O***. Han har genom sitt inflytande förmått tvenne betydliga godsägare i stora T:s församling att giva sina röster åt Jacobi, som, ehuru ung, av en händelse fått ett rum på förslaget. Han får således ett av de vackraste och största pastorat i stiftet, och Louise blir en ärorik pastorska — »prostinna!» säger hon profetiskt själv.

Vi äro nu i livligt arbete till bröllopet, men vår far ser icke glatt mot en tilldragelse som skall taga en dotter ur hans älskade krets. Han vill så gärna hava oss omkring sig. Jag är glad och tacksam däråt. Apropå! Vi ha en plan för honom [ 171 ]för hans ålderdom, som skall göra honom lycklig, och då även min mor. Du minns den stora buskväxta tomten, som gränsar till vår trädgård och som folk ej har vett att odla eller skänka oss; den ämna vi… men vi skola tala därom muntligen! Petrea har smittat oss alla, även vår äldsta, med sin lust till stora företag, och… ack! det är en glädje kunna arbeta för deras sällhet, som så ömt och outtröttligt arbeta för vår.

Litet om vänner och bekanta.

Alla bekanta och vänner fråga mycket efter dig. Farbror Jeremias träter på att du ej kommer, allt under det han (vanligen onsdags- och lördagsmorgnar) äter frukost med oss, förtalar våra skorpor, men äter dock duktiga portioner därav. Sedan en tid tycker jag, att han blivit älskvärdare än förr; hans lynne är mildare, till hjärtat har han alltid varit mild. Han är alla fattigas vän och läkare. Nyligen har han köpt sig en liten villa en mil utom staden. Den skall bli hans ålderdoms tröst, säger han, och kallas »Gubbens ros», Låter det ej trevligt?

När en viss ung baron Rutger L. presenteras för dig här hemma, så tro icke, att han är galen, fast det ser så ut ibland. Han är son till en av vår fars vänner, och nu inpensionerad i vårt hem, för att under hans ledning bildas till ämbetsman. Han är ett slags »diamant brute» och behöver slipning i mer än ett avseende. Emellertid tror jag, att hans vilda lynne är på väg att giva sig litet. För ett ord av min mor är han redan helt känslig och har en riktig respekt för vår lilla frökens onådiga miner; mindre så för vår äldstas moraler. Han är blott nitton år. Gamla Brigitta är rädd [ 172 ]för honom, törs ej gå förbi honom, emedan hon tror, att han skall hoppa över henne. Ack! vad hon bland alla andra skall bli lycklig att återse dig! Hon är så rädd att du skall gifta dig och stanna kvar i »det hålet» — så kallar hon Stockholm.

Henrik få vi behålla över jul. Men du måste komma och hjälpa oss och muntra honom, Han är ej glad som förr. Jag tror det spända förhållande, som uppstått mellan honom och Stjernhök, fräter honom, Ack, varför kunna dessa två aldrig förstå varandra? Dessutom står mycket nu på spel för Henrik — Gud låte det gå honom väl, för hans och mammas skull!

Petrea få vi ej igen förrän efter Louises bröllop. När skola vi åter alla vara församlade hemma? Först då tycker jag, att livet är rätt härligt och glatt. Men skola vi någonsin alla församlas mer? Sara? Ack, det är nu över fyra år sedan vi hört av henne, och alla förfrågningar och efterspaningar ha varit fruktlösa. Kanske lever hon ej mer. Många tårar ha vi fällt för henne. O, om hon skulle återkomma! Vi skulle varit lyckligare tillsammans än förr; det känner jag. Det var gott och ädelt hos henne, men hon var förvillad.