Hemmet/Kapitel 27

←  Leonore till Eva

Hemmet av Fredrika Bremer Ett samtal

Eva  →

Ett samtal.

Jacobi var rest. Oktober var kommen med sina stormar, sina långa skymningar, så mörka och tunga för dem, för vilka de ej upplysas genom klara tankar eller vänliga blickar.

En afton, då Henrik kom ned till teet, var han ovanligt blek. På systrarnas förfrågningar om orsaken därtill sade han, att han hade ont i huvudet, och tillade halvt skämtande, halvt allvarligt: »Det skall ändå bli skönt att en gång bli av med den här tunga kroppen! — Han är mycket till hinders!»

»Hur du talar» sade Louise, »bäst är att behålla den och strapsera lagom med den, och inte sitta uppe och läsa om nätterna, så att man får ont i huvudet om dagarna!»

Senare på aftonen stod Henrik i ett av fönstren i biblioteket och såg ut i den mänskensljusa rymden. Leonore gick till honom och såg upp i hans ansikte med denna milda, ödmjukt frågande blick, för vilken hjärtat så gärna upplåter sig, och som var Leonore egen. »Du är så blek, Henrik!» sade hon orolig.

»Det är besynnerligt!» sade han halvt leende över sig själv. »Ser du, Leonore, granarna där på kyrkogården, hur deras toppar böja sig och vicka i vinden! Jag begriper ej varför, men detta nickande och vinkande plågar mig förunderligt — jag känner det i hjärtat!»

»Det är väl emedan du mår illa, Henrik! Skulle vi inte gå ut litet? Det är så vackert månsken! Friska luften skall kanske göra dig gott.»

»Vill du gå med, Leonore! Ja, det var en god idé.»

Gabrielle fann den särdeles dålig. Hon kallade syskonen samojeder, lappar, eskimåer m. m., som kunde vilja ströva omkring mitt i vinternatten. De gingo icke dessmindre muntert och skämtande arm i arm.

»Blåser det icke för mycket på dig?» frågade Henrik, i det han omsorgsfullt sökte skydda sin syster för vinden.

»Blåsten är icke kall», svarade Leonore, »och jag känner det helt behagligt att gå så här vid din arm, under det den susar omkring oss och låter snövirvlar, som små tomtegubbar, dansa i månskenet.»

»Nå, då känner du just som jag. Ack! med er, mina systrar, är jag alltid lugn och lycklig, men jag vet ej, hur det kommer sig, att sedan en tid andra människor ofta plåga och reta mig.»

»Ack, Henrik — är det ej litet ditt eget fel?»

»Du tänker på Stjernhök, Leonore?»

»Ja!»

»Jag med! Och kanske har du rätt; ja, jag vill gärna medgiva, att jag ofta haft orätt emot honom och varit oföruftigt häftig. Varför har han så ofta låtit mig tryckande känna sin överlägsenhet, så ofta förtagit min glädje över mitt strävande och nästan alltid bemött mig med köld och ringaktning?»

Leonore teg; månskenet beglänste en stilla tår i hennes öga. Med stigande häftighet fortfor Henrik:

»Jag kunde så mycket ha älskat honom! Genom sin ovanliga karaktär, sin kraft, hela sin personlighet har han haft mycket inflytande, ja mycken makt över mig. Men den har han missbrukat — han har behandlat mig hårt, just när jag nalkats honom som varmast. Han har varit som ett »nej» för mången förirrelse av mig, men även för mycket av vad jag inom mig haft bäst och renast. Tillgivenheten för honom var en sådan känsla, och den har han stött ifrån sig. Jag vill säga dig hela sanningen, Leonore, och huru det blivit så, som det nu är emellan oss. Du vet, att för omkring tre år sedan bildade sig kring mig vid akademien ett slags litterärt anhang av unga vänner som kanske trodde alltför högt om min skaldegåva och förförde mig att tro så själv. Jag var bliven en gunstling för dagen i de kretsar, inom vilka mitt liv rörde sig. Kanske blev jag övermodig härav, kanske röjde sig en anspråksfull ton och orätt, ensidig riktning i den samling poesier, jag vid denna tid utgav. Dessa poesier gjorde dock uppseende. Men en kort tid därefter syntes en kritik över dem, som gjorde mera uppseende ännu, för dess kraft, dess stränghet och även dess satiriska kvickhets skull. Dess udd skonade varken mitt verk eller min karaktär såsom skald. Den verkade nästan allmänt en reaktion mot mig. Jag fann den hård och alltför ensidig, och kan i denna stund ej låta bli att finna den så, ehuru jag nu, bättre än då, känher dess rättvisa. Den anonyme författaren till kritiken över mig var — Stjernhök, och han nekade ingalunda härtill. Han ansåg sig mindre ha riktat den mot mig personligen, än mot den överhandtagande riktningen inom det parti, för vilket jag var ett slags huvudman. Redan förut hade jag begynt draga mig bort från honom och hans välde, som jag alltid hade känt tryckande, och denna nya stöt bidrog ej att förena oss. Hans skarpa kritik hade gjort mig uppmärksam på mina fel, men jag vet ändå icke, om den skulle ha gjort mig annat än ont, om jag ej vid denna tid kommit hem och i hemmet och genom de minas välgörande inflytande vaknat till ny kraft och en renare riktning. Det var då också som min far, i sin obeskrivliga godhet och i komplott med er alla, sålde halva sitt bibliotek för att skaffa mig medel att resa utrikes — ja ni har kallat fram en ny människa inom mig, och all min diktan och traktan är nu att visa er att jag ej är ovärdig er. Ack ja! er älskar jag så högt, så varmt! Men med Stjernhök är det förbi! Den kärlek jag har till honom, har vridit sig till bitterhet — —! Jag vet inte, vilken ond ande sedan en tid har satt sig fast i mitt hjärta, men där sitter den.

Jag inser bättre än förr, huru mycket Stjernhök står över mig, huru mycket högre han skall gå, och denna insikt plägar mig!»

»Men varför dessa mörka tankar och känslor nu, kära Henrik, nu då jag tycker, att din framtid mer än någonsin är full av hopp? Ditt sköna skaldestycke, din prisskrift, som visst skall bringa dig heder, utsikten till en förmånlig syssla och en dig kär verkningskrets, allt detta, som ännu för ett par månader sedan så livade ditt hjärta — varför har det nu mistat sin kraft däröver?»

»Jag vet icke», svarade Henrik, »men sedan en tid är mycket förändrat inom mig; jag har ingen tro på min lycka. Det förekommer mig, som om mina sköna förhoppningar skulle försvinna likt en dröm. Kanske är det, emedan det motsvarar något, som plågar mig här inom!» Härvid drog Henrik Leonores hand inom sin kappa och lade den mot sitt bröst. Det hävde sig där inom våldsamt och underligt, hjärtat bultade nästan hörbart.

»Herregud!» utbrast Leonore förskräckt. »Henrik! vad är detta? Har du ofta så?»

»Ibland, sedan en tid. Men var icke orolig därför och säg för all del ingenting därom åt min mor eller Gabrielle. Jag har talat vid Munter därom, och han har givit mig medel därför, och tror ej det skall ha något att betyda. I dag har jag haft denna hjärtklappning oavbrutet, och kanske har jag därför varit litet hypokondre; och förlåt mig, söta Leonore, att jag plågat dig därmed! Jag är mycket bättre och muntrare nu; denna lilla vandring har just gjort mig gott. Måtte du blott ej ha fått dig snuva på den, Leonore, ty då blir du visst straffad eller hotad med Louises elixir! Men far inte en resvagn fram till vår port, just som om den ville stanna där? Kan det vara Eva? Vagnen stannar — det är säkert Eva!»

»Eva! Eva!» utropade Leonore med innerligaste glädje, och båda syskonen sprungo nu så hastigt fram till porten, att Eva, när hon steg ur vagnen, emottogs av deras armar.