Hennes hämnd/Kapitel 23
| ← Fruktlösa spaningar |
|
Juliette inför rätta → |
XXIII.
Inför rätta.
Dagen hade varit ovanligt arbetsam.
Trettiofem fångar, stående inför allmänna välfärdsutskottets domstolsskrank, hade förhörts under de senaste åtta timmarna, vilket ej ens gjorde en kvarts timme på var och en. Blott tolv och en halv minut behövdes för att sända en mänsklig varelse, full av liv och hälsa, att lösa den stora gåta, som ligger dold på andra sidan Stygens dunkla vatten.
Och medborgaren-deputeraden Foucquier-Tinville, allmänna åklagaren, hade öfverträffat sig själv.
Han tycktes outtröttlig. Envar av dessa trettiofem fångar hade anklagats för högförräderi mot republiken, för att ha ingått sammansvärjning med dess fiender, och mot alla skulle ojäviga bevis på deras brottslighet framläggas inför allmänna välfärdsutskottet.
Ibland ett par brev skrivna till vänner utomlands och beslagtagna vid gränsen: ett ord av klander gent emot skräckpartiets mått och steg; ett uttryck av fasa över slaktandet på Place de la Révolution, där giljotinen gnisslade beständigt — dylikt var obevekligt fällande bevis. Eller ock kunde ett par pistoler, ett gammalt svärd, som hört till familjen i måhända hundra år, hämtas hemma hos någon fredlig medborgare och visas fram som ett ovederläggligt bevis på kanske en helt annans fånges fientliga sinnelag mot republiken …
Mycket besvär gjorde man sig ej.
Av trettiofem anklagade hade Foucquier-Tinville fått de trettio dödsdömda. Det var sannerligen ett godt dagsverke, och den starka värmen, framkallad lika mycket av inre belåtenhet som av temperaturen i rummet, förmådde allmänna åklagaren att med näsduken fara över sin höga, knöliga panna, innan han avbröt sessionen för att domstolsledamöterna skulle få en stunds välbehövlig rast.
Ty ännu återstod ganska mycket att göra.
De »politiska» förbrytarna voro expedierade, och deras antal hade på senare tider vuxit till den grad, att man i domstolen hade svårt att följa med, när det gällde att rannsaka och döma de fängslade.
Men under tiden hade den siffra, som betecknade den stora stadens kriminella mål, ingalunda sjunkit. Därför att människorna togo livet av varandra i Frihetens och Jämnlikhetens namn, hade man alls icke färre rånare och småtjuvar, mördare och sedeslösa gatdriverskor.
Alla dessa skulle också tagas under behandling av rättvisan. Giljotinen tog intet hänsyn till personen; den föll med samma rappa precision på nacken av den stolte härtigen och krogens fille de joie, på en Bourbonernas ättling och en trashank från gränderna.
Domstolens utslag gynnade i regeln proletariatet. Ett brott mot republiken var oförlåtligt, men ett brott emot individen behandlades med ett utvecklat rättsväsendes hela raffinerade attiralj. Här funnos medborgare-domare och medborgare-advokater i långa banor, och slöddret, som strömmade in från gatan för att höra på förhandlingarna, tjänstgjorde som hedersjury.
Det var allting utmärkt väl ordnat. Det hade varit högst orätt att säga, att man icke tillvaratog brottslingarnas intressen …
Eftermiddagen av denna heta augustidag, en av de sista i den strålande Fructidor, led emot sitt slut, och aftonens skuggor smögo sig långsamt in i den långa, nakna salen, där denna skriande parodi på rättvisa höll på att skipas.
Medborgaren-presidenten satt i den bortre ändan av salen, på en simpel träbänk; framför sig hade han ett skrivbord, betäckt med högar av papper.
Omedelbart över honom, på den nakna, vitrappade väggen lästes orden : »La république: une et indivisible» och under dem valspråket: »Liberté, Egalité, Fraternité».
På ömse sidor om medborgaren-presidenten voro fyra skrivare sysselsatta med att införa anteckningar i den väldiga liggaren, som innehåller redogörelserna för de skändligaste brott, som någonsin upprört världen, »Le Bulletin du Tribunal Révolutionnaire».
Just nu talar ingen, och raspandet av skrivarnas pennor mot papperet är det enda ljud, som bryter tystnaden i salen.
Mitt emot presidenten, på en bänk, något lägre än hans, sitter medborgaren Foucquier-Tinville, utvilad och pigg, redo att sköta sin åklagaresyssla i så många timmar, som fosterlandet fordrar utav honom.
Ett långt ljus, osande och sprakande, kastar ett dystert sken över varje skrivbord och än hemskare skuggor över skrivarnas och presidentens ansikten, över kala väggar och skrytsamma inskriptioner.
I mitten av rummet väntar en upphöjd plattform, omgiven av ett skrank av järn, på de anklagade. Rakt framför den nedhänger från en takbjälke en liten mässingslampa, försedd med grön skärm.
Längs båda sidor av de långa, vitrappade väggarna löpa tre rader bänkar, härliga gamla skulpterade ekbänkar, som stulits i Notre Dame och från kyrkorna S:t Eustache och S:t Germain l’Auxerrois. I stället för att hysa svunna tiders fromma gudsdyrkare få de nu tjäna åskådarna av den hemska tavlan, då de olyckliga anklagade här göra sitt korta uppehåll på vägen till schavotten.
Främsta raden av dessa bänkar är reserverad åt de medborgare-deputerade, som önska vara närvarande under revolutionsdomstolens förhandlingar. Det är deras privilegium, nära nog deras plikt, i egenskap av folkrepresentanter, att tillse, att sessionerna försiggå oklanderligt.
Bänkarna äro redan nästan fyllda. Vid ena ändan till vänster sitter medborgaren Merlin, justitieministern, och bredvid honom medborgaren ministern Lebrun. Vidare Robespierre, ännu på höjden av sin makt; han följer förhandlingarnas gång med sina ljusa, vattniga ögon och det egendomligt avvisande och föraktfulla leende, som förskaffat honom öknamnet »den sjögröne obesticklige.»
Andra välbekanta ansikten finnas där också, svagt skönjbara i det tilltagande skumrasket. Men envar lägger märke till medborgaren-deputeraden Déroulède, folkets avgud, där han sitter på yttersta ändan av en bänk till höger, med armarna korslagda över bröstet och skenet från hänglampan fallande rakt på det mörka huvudet, de stolta, raka ögonbrynen och de stora, livfulla ögonen.
Omsider fattar medborgaren-presidenten en klocka och ringer i den. Genast höres ett missljudande sorl av hesa skrattsalvor och ljudliga eder; den stora allmänheten släppes in i salen, och man knuffas, svär och tränger på.
Himlen bevare oss! Vilket slödder!
Har mänskligheten verkligen dylikt avskum?
Kvinnor med en enda trasig kjol och dito kofta, genom vilkas hål den nakna, smutshöljda kroppen ohöljt sticker fram; med bara ben och fötterna instuckna i klumpiga träskor, med upplöst, rufsigt hår, och elaka, av sprit pussiga ansikten; kvinnor utan en skymt av kvinnlighet, med skrumpna, sinande bröst och förtorkade läppar, som aldrig kunnat kyssa. Kvinnor utan några känslor, utom hat, utan någon åtrå, utom efter släckandet av hunger och törst och hämndlustan mot de systrar, som äro mindre eländiga, mindre könlösa än de själva. De strömma in, armbågas och puffas och tränga sig fram till de främsta bänkraderna, där de ha bästa utsikten över de arma offren, som nu skola ställas vid skampålen framför dem.
Och männen ha förlorat alla sitt köns goda egenskaper. De digna under den tunga bördan av sin egen förnedring; de äro okänsliga för medlidande, kärlek, ridderlighet, de äro döda för allting utom för en onaturlig längtan efter att se blod.
Gud hjälpe dem alla — där äro också barn … Små varelser med bleka, brådmogna ansikten, härjade av svält, blickande med matta, liksom med en hinna överdragna ögon på denna värld av vederstygglighet och grymhet.
Barn, som ha skådat döden!
Ej döden i dess vackra, fridfulla gestalt, en ljuvlig slummer, en älskad syster eller bror, som sover, höljd i vitt och omgiven av blommor, utan döden i dess mest avskräckande skepelse, våldsam, grym och förfärlig.
Nu stirra de omkring sig med spända, glupska blickar, väntande på att det roliga skall börja … De titta på presidenten med den höga frygiska mössan, på skrivarna, som låta sina raspande gåspennor oavlåtligt flyga över papperet, på de ostadigt fladdrande ljusen, som sända hela moln av sotig rök upp mot den mörka takvälvningen.
Då får ett litet kräk — en stackars liten flickunge, ännu ej tio år — ögonen på Paul Déroulèdes ansikte, där han sitter vid motsatta ändan av rummet.
— Tiens! Papa Déroulède! säger hon och pekar på honom med ett avmagrat finger.
Sedan vänder hon sig ivrigt till dem, som sitta henne närmast, och hennes ögon vidgas vid den vemodiga hågkomsten av en lycklig eftermiddag, som hon tillbragt i Paul Déroulède hus, med fullt upp med vetebröd att äta och stora muggar med fraggande mjölk att dricka därtill.
Han vaknar upp ur sin slöa liknöjdhet, och hans stora ögon mista uttrycket av dyster hopplöshet, då han besvarar den lilla flickans hälsning.
För ett ögonblick — ack, endast en bråkdels sekund — mildras uttrycket i pöbelns smutsiga, utsvultna fysionomier. Det höres ett svagt sorl bland kvinnorna, som Guds allvarliga ängel med skrivtavlan och stiftet måhända upptecknade som en välsignelse. Vem vet!
Foucquier-Tinville döljer med möda ett försmädligt grin, och medborgaren-presidenten svänger otåligt sin gällt pinglande klocka.
— För fram de anklagade! skriker han med stentorstämma.
Det går en svallvåg av belåtenhet genom de packade människomassorna, och Guds ängel nödgas åter hölja sitt anlete.