Hennes hämnd/Kapitel 22

←  Fällan

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen Fruktlösa spaningar

Inför rätta  →

XXII.
Fruktlösa spaningar.

Hela denna afton hade Déroulède tillbragt med att förtvivlat spana efter Juliette.

Tidigare på dagen, kort efter det Anne Mie lämnat sina upplysningar, hade han gått ut och uppsökt sin engelske vän, sir Percy Blakeney. Med honom hade han överenskommit om de allra sista förberedelserna i samband med madame Déroulèdes och Anne Mies flyttning från Paris.

Trots sin medfödda benägenhet för att tro människor om gott hyste Paul Déroulède ej för ett ögonblick några illusioner med avseende på den folkgunst, som han åtnjöt. Han visste mycket väl, att när som helst och för vilken obetydlig småsak som helst kunde den kärlek, som de stora massorna ägnade honom, bytas till hat. Han hade sett Mirabeaus popularitet svinna, La Fayettes, Desmoulins — var det väl troligt, att han ensam skulle överleva en så flyktig saks oundvikliga död?

Därför hade han, medan han ännu satt vid styret, medan man ännu mötte honom med kärlek och förtroende, i bildlig mening beställt om sitt hus. Han hade vidtagit omfattande åtgärder just med tanke på den brådskande och hemlighetsfulla avfärd från Paris, som skulle bli följden av hans eventuella fall.

Han hade redan för ett år sedan anskaffat de nödvändiga passen och i förening med sin engelska vän vidtagit åtskilliga mått och steg, avsedda för att skydda modern och den lilla ofärdiga släktingen. Nu gällde det endast att avsluta de allra sista tillrustningarna.

Två timmar hade ej förgått efter Juliettes fängslande, då madame Déroulède och Anne Mie lämnade det gamla hemmet vid Rue École de Médecine. De medförde blott obetydlig packning, och det hette, att de reste till landet för att hälsa på en sjuk släkting.

Den populäre medborgaren-deputeradens mor fick naturligtvis resa oantastad. De pass, som »republikens säkerhet» fordrade av två resande ensamma damer, befunnos alla i god ordning, och på månaden Fructidors 24:de dag passerade madame Déroulède och Anne Mie genom Paris’ norra port, en timme före solnedgången.

Deras stora resvagn förde dem ett stycke bortåt stora landsvägen norrut, där de skulle sammanträffa med lord Hastings och lord Anthony Dewhurst, två av Röda nejlikans mest pålitliga adjutanter, vilka skulle ledsaga dem ända fram till kusten och tillse att de välbehållna kommo ombord på den engelska jakten.

Så långt var allt gott och väl, och Déroulède tyckte sig ej ha någon orsak till ängslan. Hans viktigaste plikt gällde modern och Anne Mie, och den var nu fylld.

Men sedan hade man gamla Pétronelle.

Allt sedan hennes unga matmor fängslats och förts bort av de råa soldaterna, hade den ömsinta gamla själen varit alldeles utom sig av harm och grämelse, och hur Déroulède än ansträngde sin övertalningsförmåga, kunde han ej förmå henne att lämna Paris utan Juliette.

— Om mitt lilla lamm verkligen skall dö, sade hon under hjärtslitande snyftningar, så har jag intet skäl att leva. Låt de där uslingarna gärna ta mig med, om de vilja ha en orkeslös gammal gumma som jag … Men om de släppa ut min älskling ur fängelset igen, vad skall hon då ta sig till i denna rysliga stad utan mig? Hon och jag ha aldrig varit åtskilda, hon skulle inte veta, vart hon skulle ta vägen för att få tak över huvudet, och vem skulle laga hennes mat och stryka hennes spetshalsdukar, det skulle roa mig att veta!

Det dugde ej att söka rubba denna i all sin barnsliga dårskap beundransvärda tro. Ingen hade hjärta att säga den gamla kvinnan, att revolutionens glupska vidunder sällan lossade sitt grepp, när det fångat ett offer.

Allt vad Déroulède förmådde göra, var att följa Pétronelle tillbaka till den gamla bostaden uppe i vindskuporna, som Juliette lämnat, när hon flyttade över till hans hus, men som de aldrig sagt upp. Den beskedliga gumman tog nu åter sitt förnuft tillfånga och tröstade sig med den tanken, att hon skulle rusta allt på bästa sätt i ordning, tills den unga matmodern åter komme hem. För övrigt verkade blotta åsynen av det välbekanta rummet lugnande och uppmuntrande på henne.

Déroulède hade försett henne med penningar och åtskilliga förnödenheter. Hans hjärta inrymde numera ej många förhoppningar, men bland dem fanns dock den, att Pétronelle var en alltför obetydlig person för att ådraga sig allmänna välfärdsutskottets olycksdigra uppmärksamhet.

I skymningen hade han varit med om att vederbörligen installera den beskedliga gumman. Nu först kände han sig fri.

Äntligen kunde han nu ägna sig åt vad som numera tycktes honom den viktigaste uppgiften i livet — sökandet efter Juliette.

Det fanns ett dussin fängelser i detta vidsträckta Paris.

Inom deras murar försmäktade denna afton över femtusen fångar, bidande rannsakning, dom och död.

Déroulède hade till en början litat på sitt personliga inflytande och trott, att värvet skulle bli jämförelsevis lätt.

I Palais de Justice ville man icke säga honom någonting; listan på nya häktade hade ännu ej inlämnats av Paris’ kommendant, medborgaren Santerre, som fördelade och inregistrerade den olyckliga massan aspiranter till följande dags giljotin.

Listorna skulle dessutom ej vara fullständiga förrän dagen därpå, då förhören med de senast fängslade skulle vara nära förestående.

Allmänna välfärdsutskottet sölade sällan; det förrättade sina åligganden utan dröjsmål.

Sedan började Déroulède tröttsamma spaningsfärd genom de tolv fängelserna i Paris.

Från le Temple till la Conciergerie, från Palais Condé till Luxembourg … Flera timmar tillbragte han under fruktlöst letande.

Överallt samma axelryckning, samma likgiltiga svar på den ångestfyllda frågan:

— Juliette Marny? Inconnue.

Okänd! Hon var ännu inte uppsatt på listorna, ännu ej klassificerad; hon tillhörde än så länge den oräkneliga boskapshjorden, som i ständigt växande mängder skickades till slaktarhuset.

Men i morgon, efter det förhör, som kanske räckte tio minuter, efter en, brådskande dom och snabb återfärd till fängelset, skulle hon vara inregistrerad som en av de »fosterlandsförrädare», vilka den stora och välgörande republiken dagligen skickade till giljotinen.

Fåfängt sökte Déroulède övertala, beveka, muta. De vresiga vakterna vid de tolv fängelserna visste ingenting om någon enskild fånge.

Men så mycket förtroende hade man till medborgaren Déroulède, att han fick tillåtelse att själv se efter. Han fördes till de stora välvda kamrarna i Tempeltornet, till de rymliga danssalarna i Palais Condé där de arma höllo till, som redan voro dödsdömda; han fick där tillfälle att bevittna de hemska narrspel, varmed fångarna fördrevo de få timmar, som skilde dem från döden.

Här anordnades »förhör» och rannsakningar i den kända stilen, och man karrikerade Tinville. En del av salen fick föreställa Place de la Révolution, bödeln Samson uppträdde, och ett par upp- och nedvända stolar bildade giljotinen …

Döttrar till hertigar och prinsar, ättlingar av urgamla, ädla stammar, spelade med i dessa ohyggliga komedier. Damerna, med håret uppdraget högt över hjässan, föllo på knä framför de upp-och nedvända stolarna och lade sina snövita nackar till rätta under denna fingerade fallbila. Tal höllos till en inbillad folkmassa, och den, som spelade Santerres roll, låtsades befalla en grupp trumslagare att med sina trumvirvlar dränka det förmenta offrets sista vädjan till åskådarna runt schavotten.

Det var ohyggliga och vidriga uppträden, en lek, som när som helst kunde bli allvar, och Déroulède ryste vid tanken på att finna Juliette bland dessa lättsinnigt och sorglöst gycklande komedianter, som ej ens dödens närhet förmådde stämma till allvar.

Men hon var heller ej där, hans vackra Juliette med det stolta ansiktet och det sorgbundna, tillbakadragna väsendet.

— Juliette Marny? Inconnue! hörde han än en gång upprepas.

Ingen sade honom, att hon på deputeraden Merlins strängaste befallning försetts med etiketten »farlig» och insatts i en avlägsen flygel av Luxembourgpalatset i sällskap med några andra fångar, vilka i likhet med henne själv ej fingo råka någon, ej meddela sig med någon.

När därefter den sedvanliga aftonsignalen till couvre-feu ljudit, när alla parker tillstängts och nattvakten begynt sin rond — då förstod Déroulède, att han för den dagen måste upphöra med sina spaningar.

Men han fann ingen ro. Under större delen av natten irrade han fram och åter på Paris’ krokiga, slingrande gator. Han ämnade nu blott avvakta gryningen för att offentligen träda fram för domstolen och begära rättigheten att få försvara Juliette.

För första gången under sin tillvaro kände han det tungt att leva. Hans lemmar voro som bly, men hans utpinade hjärna sysslade oavlåtligt med den förlorade.

Den nya dagen färgade horisonten röd, då han alltjämt, skakad av feberrysningar, vankade omkring utmed flodstranden. Då kände han plötsligt, att någon rörde vid hans arm.

— Kom med hem till min kula, sade en godmodig, släpig röst tätt invid hans öra, medan en vänlig hand drog honom från den plats, där han ställt sig att stirra ned i den mörka, tysta floden. — Någon hemtrevnad kan jag inte bjuda dig på, men vi kunna åtminstone språka ostörda.

Déroulède spratt upp ur sina dystra grubblerier och såg bredvid sig ingen annan än sin gode vän, sir Percy Blakeney. Munter, ståtlig och välklädd som vanligt tycktes han genom sin blotta närvaro skingra den sjukligt tryckande atmosfär, som börjat omvärva Déroulède sinnen.

Déroulède följde honom ganska beredvilligt genom den labyrintartade äldre stadsdelen och utför Rue des Arts, till dess sir Percy stannade utanför ett litet hus med en skylt angående »rum för resande», vars dörrar stodo på vid gavel.

— Min värd har ingenting att förlora genom stigmän och tjuvar, förklarade engelsmannen, medan han lotsade sin vän in genom den trånga förstugudörren, uppför en knakande trappa och in i ett litet rum i övre våningen. — Han lämnar alla dörrar öppna åt vem som vill träda in, men — ha ha ha — det inre av huset ter sig verkligen så föga inbjudande, att ingen frestas att stiga på.

— Det förundrar mig, att du kan vilja bo där, anmärkte Déroulède med ett flyktigt smålöje, då han inom sig jämförde sin väns eleganta yttre med snusket och förfallet runt omkring.

Sir Percy placerade sin skrymmande stofthydda i en knarrande och oroväckande rankig stol, sträckte ut sina långa ben framför sig och sade lugnt:

— Jag stannar i det här hålet endast så länge, tills jag hunnit skaffa dig ut ur denna mördarkula, vars namn är Paris.

Déroulède skakade på huvudet.

— Då kan du lika gärna genast fara tillbaka till England, sade han, ty som sakerna nu stå, lämnar jag aldrig Paris.

— Utan Juliette Marny, böra vi kanske tillägga? genmälde sir Percy med största jämnmod.

— Och jag fruktar, att hon placerat sig utom räckhåll för oss, sade Déroulède dystert.

— Du vet väl, att hon sitter i Luxembourgfängelset? sporde engelsmannen plötsligt.

— Jag anade det, men jag hade alls ingen vägledning.

— Och i morgon skall hon upp i förhör.

— Jag anade det med. De hålla åtminstone aldrig sina fångar länge i ovisshet, svarade Déroulède bittert.

— Vad ämnar du göra?

— Försvara henne till mitt sista andedrag.

— Du älskar henne då alltjämt? sade Blakeney och log.

— Alltjämt? — Både blick och tonfall meddelade genast sir Percy allt vad han önskade veta.

— Ändå har hon förrått dig? sade han på försök.

— Och för att gottgöra det brottet — som föranleddes av en ed, min vän, som hon på sin tid svor sin far — är hon redo ett offra sitt liv för mig.

— Och du är villig att förlåta?

— Att förstå är att förlåta, svarade Déroulède enkelt. — Och jag älskar henne.

— Ditt helgon! sade Blakeney med ett milt sarkastiskt smålöje.

— Nej, den jordiska kvinnan, som jag älskar med alla hennes fel och brister. För att vinna henne ville jag offra min själ, för att rädda henne vill jag ge mitt liv.

— Det var mycket, det där … Och hon?

— Hon älskar inte mig — skulle hon väl då ha förrått mig?

Han satt bredvid bordet och hade begravt huvudet i sina händer. Ej ens hans bäste vän skulle få se, vilket svidande sår som tillfogats hans kärlek och vilka lidanden det vållat honom.

Sir Percy sade ingenting, men ett egendomligt, godmodigt löje spelade kring hans känsliga mun. För hans själs öga stod skimrande och ljus bilden av den väna Marguerite, som älskat honom så lidelsefullt och dock förorättat honom så djupt. Och när han lät blicken vila på sin vän, tänkte han att Déroulède nog också skulle få en klarare uppfattning av de sällsamma känslostämningar, vilka mötas, bryta sig mot varandra och svalla högt och upprört inne i kvinnohjärtats dolda gömslen.

Han gjorde en åtbörd, som om han ämnade säga någonting mera, någonting ganska viktigt. Men plötsligt tycktes han komma på andra tankar och ryckte på sina breda axlar liksom för att säga:

— Må tiden och slumpen få råda!

När Déroulède åter såg upp, hade sir Percy ånyo satt sig till rätta så pass bekvämt som stolen medgav, och hans ansikte bar ett outgrundligt uttryck.

— Nu, min vän, när du vet, hur mycket jag älskar henne, sade Déroulède i något mera behärskad ton, så tar du nog vård om henne, sedan de dömt mig, och räddar henne för min skull.

Ett gåtfullt smålöje lyste hastigt upp sir Percys allvarsamma drag.

— Rädda henne? Tror du då, att vi ha någon övernaturlig makt, jag eller Röda nejlikans förbund?

— Du har det helt visst, svarade Déroulède allvarligt.

Ånyo såg det ut, som om sir Percy stod i begrepp att göra sin vän ett viktigt meddelande, men för andra gången besinnade han sig och teg. Röda nejlikan var framför allt förutseende och praktisk, en handlingens, ej en känslans man. Vännens feberheta blick, hans nervösa, oroliga rörelser tydde ej på att han var i rätta sinnesstämningen för att göras delaktig av en plan, vars utgång var ytterligt oviss.

Därför log sir Percy endast och sade lugnt:

— Gott, jag skall göra mitt bästa.