Hennes hämnd/Kapitel 21

←  På »Enögda hästen»

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen Fällan

Fruktlösa spaningar  →

XXI.
Fällan.

Tinville ensam hade förblivit tyst under Lenoirs lidelsefulla tal. Det tycktes nu vara hans tur att bli butter och tvär. Han satt och petade sina tänder som förut och stirrade dystert på den entusiastiske talaren, som så skickligt lett popularitetens vind åt sitt eget håll. Tinville önskade populariteten uteslutande för sin egen räkning.

— Stora ord blir man inte fet på, medborgare — hm — vad är det nu ni heter igen? Lenoir? Ja, ni är ännu så länge jämförelsevis ny på platsen, medborgare Lenoir, och ni har hittills inte visat republiken, att ni kan göra någonting utöver att prata.

— Om ingen pratade, medborgare Tinville — är det så ni heter? — skulle ingenting bli gjort, genmälde Lenoir i ganska föraktfull ton. — Här sitta ni alla och skälla ut medborgaren-deputeraden Merlin för att han är en åsna, och till en viss grad kan jag ge er rätt, men i alla fall —

— Pardi — kläm fram vad ni menar med ert men, uppmanade Tinville, ty kolbäraren hade gjort ett uppehåll, liksom för att samla sina tankar.

Han hade åter satt sig grensle på sin vintunna, med ansiktet vänt mot Tinville och gruppen av jakobiner. Det flämtande talgljuset bakom honom tecknade en djärv silhuett av hans fyrkantiga, massiva huvud, krönt med den frygiska mössan, och den väldiga bredden av hans axlar med den illa medfarna stickade tröjan och låga nedvikta kragen.

Han hade långa, magra händer, betäckta med flere lager av svart koldamm, och med dessa gjorde han beständigt vilda åtbörder, som om han gripit någonting levande i strupen.

— Vi veta ju alla, att deputeraden Déroulède är en förrädare, vad? sade han vänd till hela sällskapet.

— Det göra vi, ljöd enhälligt från alla de närvarande.

— Låt oss då företaga en omröstning. »Ja» betyder död, »nej» frihet.

— Ja, ja! ljöd från varenda hes, förtorkad strupe.

Och tolv knotiga händer lyftes, nedkallande död över medborgaren-deputeraden Déroulède.

— Ja’na råda, sade Lenoir lugnt. — Allt vad vi nu behöva göra är att bestämma, hur vi bäst kunna utföra vårt beslut.

Merlin, som blivit helt angenämt överraskad vid att se den allmänna uppmärksamheten avvändas från hans egna försyndelser, hade småningom tinat upp och blivit vid bättre humör. Även han vältrade en av de vintunnor, vilka gjorde tjänst som stolar, fram till brädet på bockarna, och sålunda bildade medlemmarna av denna namnlösa jakobinklubb en tätt packad grupp, helt sällsam att skåda i sin skrytsamma, uppblåsta fulhet, som skulle ha verkat enbart löjlig, om ej de råa, grymma instinkterna alltför tydligt trätt i dagen.

— Jag förmodar, återtog Tinville, som ogärna ville uppge sin ställning av detta ytterlighetspartis ledare, jag förmodar, medborgare Lenoir, att ni är i stånd att lämna mig bevis på medborgaren Déroulède brottslighet?

— Om jag skaffar er dylika bevis, medborgare Tinville, genmälde den andre, vill ni, i er egenskap av allmän åklagare, ge anklagelsen offentlighet?

— Det är min plikt att inför alla anklaga dem, som äro förrädare mot republiken.

— Och ni, medborgare Merlin, sporde Lenoir, vill ni efter bästa förmåga hjälpa republiken att göra sig kvitt en förrädare?

— Hur jag offrat mig själv till vår stora republiks bästa, måtte väl — började Merlin.

— Morbleu, håll inne med de granna fraserna, medborgare Merlin! Vi veta alla, att ni dummat er högst betydligt och att republiken är föga trakterad av sådana söner, som ej gå i land med sina uppdrag. Men så länge ni fortfarande är justitieminister, behöver Frankrikes folk er — för att ni skall släpa andra förrädare till giljotinen.

Han uttalade den sista meningen med särskild betoning av ordet »andra», som om han önskade, att innebörden därav riktigt skulle tränga in i Merlins hjärna.

— Vad har ni alltså att föreslå, medborgare Lenoir?

Genom tyst överenskommelse hade alltså denne kolbärare, bördig från någon landsortsvrå i Frankrike, blivit erkänd som ligans chef. Merlin, som ännu hade dåligt samvete, frågade honom till råds, och till och med Tinville var villig att låta sig leda av honom.

Alla voro eniga i sin önskan att göra sig kvitt Déroulède, vilken genom sitt klanderfria liv, sitt avståndtagande från deras egna ohyggliga orgier och tygellösa passioner tycktes dem vandra omkring som en levande förebråelse mot dem alla. De förstodo, att Lenoir måste hysa något hemligt agg till den allmänt omtyckte medborgaren-deputeraden, vilket gjorde honom mera fyndig och uppfinningsrik i fråga om sättet att bringa honom på fall.

— Vad har ni alltså att föreslå? hade Merlin frågat, och envar lyssnade spänt på vad som komma skulle.

— Vi äro alla ense om, började Lenoir lugnt, att det just för ögonblicket skulle vara oklokt att draga medborgaren Déroulède inför rätta utan några positiva bevis. Paris’ pöbel avgudar honom och skulle i vredesmod vända sig mot dem, som försökte trakassera deras ädle vän och välgörare. Nu förhåller det sig ju så, att medborgaren Merlin har misslyckats uti att skaffa oss bevisen på Déroulèdes brottslighet. För närvarande är han en fri man, och jag föreställer mig, att han tar tiden i akt; inom två dagar torde han ha lämnat landet, för så mycket vet han: är det ute med hans popularitet, blir han heller inte långlivad på jorden.

— Alldeles riktigt, instämde flere av männen, medan andra brusto ut i hesa gapskratt.

— Jag föreslår därför, återtog Lenoir efter en kort paus, att det skall bli medborgaren Déroulède själv, som skaffar franska folket bevisen på hans högförräderi mot republiken.

— Men hur? Hur skall det gå till?

Brådskande och högljudda frågor följde på detta högst egendomliga förslag av den politiske kolbäraren.

— Det ska vi arangera med största lätthet, svarade Lenoir med orubbligt lugn. — Ha vi inte ett gammalt ordstäv, som var i svang på våra mormödrars tid, att ger man bara en karl en ordentlig repstump, så hänger han sig. Vi ska ge vår aristokratiske medborgare-deputerad rep i långa banor, men då hoppas jag också, att vår nuvarande justitieminister — han gjorde en åtbörd mot Merlin — skall hjälpa oss med den lilla komedi, som vi ärna spela.

— Ja för all del! Vidare! ropade Merlin ivrigt.

— Jäntan, som angav Déroulède — hon får bli vår trumf, fortfor Lenoir, som tycktes elda upp sig av sin egen plan och sin egen vältalighet. — Hon angav honom. Ergo — som de lärde säga — hade han varit hennes älskare, som hon önskade dit pepparn växer. Och varför? Inte, som medborgaren Merlin förmodade, därför att älskaren tröttnat på henne. Nej bevars, hon hade en älskare till på fickan — det erkände hon ju själv. Hon ville bli kvitt Déroulède för att bereda väg för den andre, därför att han, Déroulède, var för enträgen och besvärlig — vilket naturligtvis var den stackarens enda sätt att visa sin kärlek.

— Nå, varthän komma vi egentligen med allt detta? frågade Tinville i torr och misstrogen ton.

— Jo, detta visar, att den token Déroulède, som är kär i jäntan, skulle göra mycket för att rädda henne undan giljotinen.

— Det förstås.

— Låt honom då försöka, föreslår jag, återtog Lenoir muntert. — Ge honom repet, så gör han en stilig löpknut och lägger själv snaran om halsen på sig.

— Vad menar han egentligen? frågade ett par av männen, vilkas tröga hjärnor ännu ej fattat den originella planens fulla innebörd.

— Ni förstå inte, vad jag menar, medborgare, ni tro, att jag är galen eller drucken eller en förrädare likt Déroulède! Eh bien, låna mig ert öra i fem minuter till, och ni skola få se. Låtom oss antaga, att vi kommit därhän, att jäntan — vad heter hon nu igen? Juliette Marny, ja visst — att jäntan står i domsalen och rannsakas av allmänna välfärdsutskottet. Medborgaren Foucquier-Tinville, en av våra största fosterlandsvänner, läser upp anklagelsen emot henne: papperen, som hon bränt upp i all hemlighet, den där sönderskurna, mystiska portföljen, som man hittat inne i hennes rum … Om, i anklagelseakten, dessa papper antagas vara förrädisk korrespondens med republikens fiender, avkunnas domen genast, och se’n blir det giljotinen. Ingen respit lämnas. Justitieministern tillåter ej, enligt paragraf IX i den lag, som stiftats av honom själv, att någon advokat biträder dem, som direkt anklagas för högförräderi.

— Men fortfor den svartmuskige jätten med lugnt eftertryck, är det frågan om vanliga, civilrättsliga mål, försyndelser mot den allmänna moralen eller saker, som hemfalla under strafflagen, så tillåter justitieministern, att den anklagade offentligen försvaras. Sätt Juliette Marny på de anklagades bänk, beskylld för högförräderi, och efter några minuter föses hon ut ur domsalen i flock med andra förbrytare, släpas tillbaka till sitt eget fängelse och avrättas tidigt i gryningen, innan vare sig hin onde fått stövlarna på sig eller vännen Déroulède hunnit kläcka ut någon plan till hennes försvar eller räddning. Om han sedan rör upp himmel och jord för att rädda den kvinna han älskar, så torde nog — vem vet? — pariserpöbeln ta hans parti. Massorna ä’ galna bara det är fråga om Déroulède, och vi veta alla, att ett älskande par förr än nu funnit nåd inför Frankrikes folk … Och medborgaren Déroulède vet bättre än någon annan, hur man skall spela på populacens hjärtesträngar.

Nå, vore det här nu en vanlig förbrytelse, så märk skillnaden! Kvinnan Juliette Marny är ett lättfärdigt stycke och har försyndat sig mot vad man kallar allmänna moralen, är vidlyftig och hittar på en falsk angivelse, när älskarna bli för många och det börjar osa hett. Justitieministern tillåter, att hon får en advokat. Inom domstolen är ingen hågad, men tror ni inte, att Déroulède stiger fram och gör bruk av hela sin vältalighet till förmån för hjärtevännen, låt vara, att hon inte burit sig så värst gentilt åt mot honom … Jo, bevars väl! Jag tycker mig höra, hur han eldar upp sig och hur han hittar på ursäkter! … Där, go’ vänner och medborgare, har ni repet, som han själv lägger om halsen på sig. Tror ni, att han skulle medge inför öppen domstol, att den där brända korrespondensen vore från en annan älskare? Nej, tycker nå’n det! Han kommer att svärja på, att jäntan aldrig vetat av någon annan karlsperson än han, och då ska vår allmänne åklagare vara bra lite hemma i sina stycken, om han inte prässar ur honom den bekännelsen, att breven voro hans, att de voro högförrädiska och att hon brände upp dem för att rädda honom.

Han tystnade, drog djupt efter andan, strök sig över den svettiga pannan och drack en djup klunk för att läska sin torra strupe.

En mångstämmig kör av förtjusta utrop hälsade slutet av det långa anförandet. Denna skickliga uttänkta plan, som nästan var djävulsk i sin list och i sin sluga vädjan till den mänskliga naturen, särskilt Déroulèdes karaktär och sinnesart, var ägnad att tillvinna sig dessa patrioters allernådigaste bifall.

Till och med Tinville lade bort sin gäckande hållning, och hans magra kinder glödde av stridslystnad.

I flera månader hade nu rannsakningarna inför allmänna välfärdsutskottet varit tråkiga och ointressanta. Charlotte Corday hade varit en pikant och roande episod, men annars hade de dömda till större delen varit folkrepresentanter, vilka hyllat alltför moderata och sålunda föråldrade åsikter, eller generaler, som ej förmått kväsa de motspänstiga städerna eller landskapen i södern.

Så mycket mera hade man nu att vänta sig av morgondagen! Vilken angenäm spänning, när man tänkte på den fälla, som sattes ut för Déroulède — vilket nöje att se honom omedvetet taga det första steget, som ledde mot fall och fördärv! … Stämningen blev helt hänförd och uppsluppen. Lenoir, som förut talat så länge, hade nu blivit fåordig, men alla andra pratade och söpo brännvin och förde envar sitt hat och sin skadeglädje till torgs.

Samkvämet drog ut i ytterligare ett par timmar, långt fram på natten. Varenda medlem av ligan hade någonting att andraga med anledning av Lenoirs tal, något förslag att göra.

Lenoir själv var den förste, som upplöste denna sammankomst av mänskliga schakaler, vilka redan fröjdades över sitt byte. Han bjöd sina kamrater ett sävligt godnatt och gick därefter ut på den mörka gatan.

Sedan han avlägsnat sig, rådde några sekunders fullständig tystnad inne i det mörka, snuskiga rummet, där mänsklighetens sämsta lidelser hade sin tummelplats. Jättens tunga fotsteg genljödo längs den illa stenlagda gatan och dogo småningom bort på avstånd.

Då äntligen tog Foucquier-Tinville, allmänna åklagaren, till ordet.

— Vem är den där mannen egentligen? frågade han, vänd till samtliga partivännerna.

De flesta av dem visste ej.

— En lantbo från norra delen av Frankrike, sade slutligen en av männen. — Han har redan varit med här på sammankomsterna åtskilliga gånger, och i fjor besökte han dem regelbundet. Han är visst till yrket slaktare, och jag tror, att han kommer från Calais. Ursprungligen fördes han hit av medborgaren Brogard, som är en mycket god patriot.

De närvarande började nu troppa av, en och en i sänder, och den skumma lokalen på »Enögda hästen» tömdes småningom. De nickade ett kort godnatt till varandra och gingo därefter till sina respektive nattlogis, vilka förvisso ej förtjänade namn av hem.

Tinville dröjde kvar bland de sista; han och Merlin tycktes plötsligt ha begravt den stridsyxa, som för blott ett par timmar sedan hade hotat förgöra den ene eller andre av de båda skötevännerna.

Två eller tre av de outtröttligaste av dessa nitiska patrioter hade samlats kring allmänna åklagaren och Merlin, upphovsmannen till lagen om de misstänkta.

— Vad tycker ni, medborgare, sade Tinville slutligen helt lugnt. — Min uppfattning är, att den där karlen, Lenoir, är för vältalig — eller hur?

— Farlig, förklarade Merlin lakoniskt, medan de andra nickade bifall.

— Men hans plan duger, tyckte en annan av männen.

— Ja, den begagna vi oss utav, sade Tinville, men sedan —

Han tystnade, och återigen nickade alla bifall.

— Ja, han är farlig. Vi lämna honom i fred tills vidare, men längre fram —

Tinville strök smekande över den höga träställningen, som stod mitt i rummet och som var formad i likhet med en giljotin. Ett ondskefullt uttryck spelade i hans ansikte, ett dödsbringande vidunders på en gång hiskliga och belåtna grin. De andra skrattade styggt. Merlin grymtade ett trumpet samtycke. Han hade ingen orsak att älska den jättelika kolbäraren, som höjt sin skrovliga röst för att göra spott och spe av honom.

Belåtna med nattens arbete nickade nu de sista av ligans medlemmar åt varandra och gingo ut i mörkret.

Nattvakten höll just på att göra sin rond, bärande sin lykta och höjande det vanliga ropet:

— Invånare i Paris, soven lugnt! Allting är tryggt, allting är lugnt!