Hennes hämnd/Kapitel 27

←  Dömda till döden

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen Den lilla brevlappen

Det oväntade  →

XXVII.
Den lilla brevlappen.

Många skildringar, mer eller mindre trovärdiga, ha offentliggjorts rörande de tilldragelser, som historien känner under namnet augustiupploppen.

Men här nedan skall berättas, vad som verkligen timade; så åtminstone berättades förloppet några dagar senare i England för prinsen av Wales av ingen mindre än sir Percy Blakeney. Och vem skulle väl vara tillförlitligare eller bättre underrättad än Den röda nejlikan?

Déroulède och Juliette Marny voro de sista av den avdelning fångar, som förhördes denna minnesvärda augustidag.

Så stort hade de fängslades antal varit, att alla de täckta vagnar, som använts till transport av fångar till och från domstolsbyggnaden, redan tagits i bruk och rullat åstad med sin last av olyckliga livdömda. Nu fanns det endast kvar en gammal vedkärra, rankig och otymplig, och i den befalldes Déroulède och Juliette stiga upp.

Klockan var nu nära nio på kvällen. Paris’ gator, här och där sparsamt upplysta av någon enstaka oljelampa, som dinglade från sin tvärs emellan husen spända tråd, företedde en ruskig och dyster anblick. Ett fint regn, snarare en kallfuktig dimma, hade börjat falla och förvandlade de illa stenlagda trafiklederna till verkliga kärr av klibbig smuts.

Domstolsbyggnaden omgavs av en stojande och skränande folkmassa, som nyss styrkt sina livsandar inne i kvarterets talrika krogar. De väntade nu, för att på sitt eget behagliga sätt få hylla den man, som fordom stått så högt i deras gunst. Män, kvinnor och till och med barn myllrade kring huvudingångarna till Palais de Justice, längs flodstranden ända till Pont du Change och upp emot Luxembourgpalatset, som nu omdanats till fängelse och dit de dödsdömda utan tvivel skulle föras.

Längs flodstranden, mitt emot justitiepalatset, löpte med ett mellanrum av kanske hundra alnar en rad galgformiga ställningar, som var och en på en höjd av fyra, fem alnar från marken uppbar en osande fotogenlampa.

En av dessa lampor hade slagits ned, och från träbjälken nedhängde nu på ett olycksbådande sätt ett rep med en ögla vid nedre ändan.

Runt denna improviserade galge satt en grupp kvinnor på huk i smutsen. Deras trasiga koftor och kjolar, som genomblötts av det drypande regnet, smeto tätt efter deras utmärglade kroppar, och deras hår, stundom grått, stundom mörkt eller halmfärgat, hängde i stripor kring de våta ansikterna, i vilka smutsen och fukten ritat hemska och underliga linjer.

Männen voro bullersamma och oroliga; de rusade på måfå hit och dit, från hörnet av bron och upp till Rue du Palais, ängsliga för att det tilltänkta bytet skulle glida dem ur händerna, innan de fått släcka sin törst.

Åh, så de nu hatade den forne avguden! Medborgaren Lenoir klev omkring, myndig och grovlemmad och smutsigare än de flesta. Hans skrovliga röst och breda målföre ljöd tydligt över det allmänna sorlet; han eggade upp karlarna, hojtade muntert åt megärorna och lade genast en liten pinne på hatets brasa, när dess eld tycktes flamma något mindre högt.

Den svarte kolbäraren, som i sin avlägsna landsortsvrå anat, att huvudstaden just nu behövde hans tjänster, tycktes särskilt ha lagt an på att hetsa populacen mot Déroulède och Juliette.

Gatans mörker och den regntunga luften, som beslöjade skenet från de glesa oljelamporna, gav ökad dysterhet åt dessa svarta, myllrande människomassor. Ingen kunde urskilja sin granne. De brummande eller skränande gestalterna tycktes endast ha att förtälja om ofärd och död, medan kvinnorna, som sutto där nedhukade i den stinkande gatsmutsen, under det dinglande repet, liknade en flock häxor, samlade för att fira sin vilda sabbat.

När Déroulède kom ut i det fria, föll ljuset från en i porten svängande lykta rakt på hans ansikte. De närmaste i folkhopen kände igen honom — ett ursinnigt vrål steg genast upp mot den mörka himlen, och hundra händer sträcktes hotande efter honom.

— A la lanterne! A la lanterne le traître!

Han ryste lätt, när han omfläktades av den råa, fuktiga nattluften, men han steg lugnt upp i kärran, åtföljd av Juliette.

Den starka eskorten av nationalgardister i förening med kommendanten Santerre och hans båda trumslagare hade mycket göra med att hålla tillbaka pöbeln. Det ingick ej i den revolutionära styrelsens politik att tillåta så kallad rättvisa att skipas ute på gatorna i form av upphängning vid närmaste lyktstolpe; de offentliga avrättningarna av »förrädarna» vid Place de la Revolution och de långa tågen av vippkärror med fångar uti ansågos vara tillräckligt effektiva skådespel för att injaga en hälsosam skräck hos dem, som till äventyrs umgingos med samhällsvådliga planer.

Medborgaren Santerre, Paris’ militärkommendant, hade befallt sitt folk att utan förskoning använda bajonetterna, och han hade på förhand givit order om en förlängd trumvirvel, för den händelse det skulle falla Déroulède in att tala till massorna.

Men Déroulède hade ingalunda någon dylik avsikt. Hans omsorger gingo i främsta rummet ut på att skydda Juliette för kylan; hon hade tvungits ned på sittbrädan bredvid honom, och han hade tagit av sig rocken för att svepa om henne och skydda henne för det genomträngande regnet.

Ögonvittnen till dessa händelser ha berättat, att han, rätt som det var, plötsligt tittade upp med ett undrande och ivrigt uttryck i sitt ansikte och därefter reste sig upp i kärran liksom försökande att genomtränga dunklet runt omkring honom på spaning efter ett ansikte eller måhända en röst.

— A la lanterne! A la lanterne! skrek pöbelns hesa kör som förut.

Hittills, då soldaterna bakom sig haft skyddet av justitiepalatsets yttermurar, hade de ej haft särdeles svårt för att hålla packet på avstånd. Men det kom den stund, då kärran måste svänga ut på mera öppet och fritt område för att kunna föra fångarna längs Rue du Palais upp till Luxembourgfängelset.

Soldaternas uppgift blev emellertid för varje ögonblick svårare. Parispöbeln, som för tre år sedan av sina tyranner fått veta, att den var världens herre, blev utom sig av förbittring över att några usla soldater sökte stävja dess vilda begär.

Trummorna hade hälsats med förfärliga tjut, vilka alldeles överröstade deras virvlar; och när kärran ånyo sattes i gång, efter att för tillfället ha hejdats, uppstod ett häftigt tumult, och man började hota soldaterna. Kärran blev bokstavligen kringränd och belägrad av den rasande folkhopen. Ingenting tycktes kunna rädda Déroulède och Juliette undan en ohygglig död på själva platsen.

— A mort! A mort! A la lanterne les traîtres!

Santerre själv, som kommenderat och skrikit sig hes, visste ej, vad han skulle taga sig till. Han hade skickat en man till närmaste kavallerikasern, men det skulle nog ännu draga om en stund, innan förstärkningen kunde väntas. Under tiden blevo hans karlar uttröttade, och de oroligt böljande skarorna hotade i varje ögonblick genombryta deras linje.

Här voro goda råd dyra.

Santerre unnade folket hjärtans gärna det lilla nöjet, och han skulle ha beredvilligt kastat åt det rovet, som det så ivrigt pockade på. Men order voro order, och under revolutionens år I var det ej rådligt att handla på egen hand.

I detta ögonblick, då hans obehagliga ställning blivit nära nog kritisk, kände han plötsligt en vördnadsfull beröring av sin arm.

Tätt bakom honom stod en nationalgardist — ej någon av hans eget folk — med handen mot den trekantiga hatten till honnör. Han lämnade skyndsamt fram ett litet sammanviket papper.

— Det här skickas er av justitieministern, sade soldaten med låg röst. — Medborgarna-deputeradena ha givit akt på tumultet från justitiepalatsets fönster och de säga, att ni ej får förlora ett ögonblick.

Santerre lämnade eskortens främsta led och drog sig något närmare fångkärran, vid vilken man hängt upp en simpel stallykta. Han tog brevlappen ur soldatens hand, slet brådskande upp den och genomögnade de få raderna vid lyktans skumma sken.

Medan han läste, antogo hans sträva, pussiga drag ett uttryck av stor belåtenhet.

— Ni har med er ytterligare två man? frågade han hastigt.

— Ja, medborgare, svarade mannen och pekade åt höger. — Och medborgaren-ministern sade, att ni skulle ge mig två till.

— Ni för alltså fångarna i all tysthet bort till fängelset i Le Temple — så mycket vet ni ju?

— Ja, medborgare! Medborgaren Merlin har givit mig fulla instruktioner. Ni kan ju laga så, att kärran föres en liten smula tillbaka in i skuggan av portvalvet, där man kan låta fångarna stiga ur; sedan kan ni överlämna dem åt mig. Ni skall under tiden låtsa om ingenting och stanna här med ert folk, runt omkring den tomma kärran, så länge det är er möjligt. Förstärkning är efterskickad — den måste snart vara här. När den kommer, skall ni köra vidare med kärran, som om ni fortfarande ämnade bege er till Luxembourgfängelset. Denna manöver skall ge oss tid att avlämna fångarna helskinnade i Le Temple.

Mannen talade i snabb och myndig ton, och Santerre var blott alltför belåten med att rätta sig efter de nya orderna. Han andades lättare vid tanken på den utlovade undsättningsstyrkan, och det var en skön sak att bli kvitt ansvaret med forslingen av så högst besvärliga fångar.

Regndiset, som blev allt tätare och löste upp alla konturer under sin fuktiga slöja, gynnade den nya manövern, och de oavbrutna trumvirvlarna dränkte de hastigt givna orderna.

Kärran motades tillbaka in i det stora portvalvets djupaste skugga, och medan pöbeln skränade som värst och fordrade högförrädarnas utlämning, befalldes Déroulède och Juliette utan vidare att stiga ur kärran. Ingen såg dem, ty därinne där de befunno sig, rådde tjockt mörker.

— Följ med utan att bråka, sade en rosslig stämma tätt intill deras öron. — Jag har order att i annat fall skjuta er på fläcken.

Men ingendera av dem hade minsta lust att göra motstånd. Juliette, som kände sig frusen och stel i alla lemmar, slöt sig tätt intill Déroulède, som lagt sin skyddande arm omkring henne.

Santerre hade skickat i väg två av sina gardister för att vara med om att eskortera fångarna till deras nya bestämmelseort, och efter ett par minuter vandrade den lilla skaran, tätt följande justitiepalatsets murar, med snabba steg från skådeplatsen för det våldsamma upploppet. Ingen gav akt på dem, och de hade slagit in på en helt annan riktning än den, som den guppande fångkärran nyss följt.

Déroulède iakttog, att han och Juliette omgåvos av vid pass ett halvt dussin karlar, alla i nationalgardets uniform, men det drypande regnet suddade snart ut alla konturer. Även nattens mörker hade ytterligare tätnat, och snart ljödo folkmassans hesa skrän allt mera avlägsna och svaga.