Hennes hämnd/Kapitel 30
← Fiskmåsens skri |
|
XXX.
Slutet.
Blott föga återstår nu att berätta.
Historien förtäljer oss, hurusom Paris’ allsmäktiga pöbel, trött, våt och något skamsen omsider dröp av envar till sitt, ännu innan det första hanegället i byarna utanför stadstullen förkunnat den bleka gryningen.
Men långt dessförinnan, till och med innan kyrkklockorna i den stora staden klämtat midnattstimmen, hade sir Percy Blakeney och hans lilla skara uppnått den anspråkslösa taverna, som ännu i dag finnes kvar invid den bortre ingången till Père Lachaise.
Utan ett ord, likt sex tigande spökgestalter, hade de vandrat över den vidsträckta kyrkogården och hunnit det stilla lilla värdshuset, dit ljuden från den sjudande revolutionen endast nådde fram helt dämpade och försvagade efter sin färd över de dödas fridfulla område.
Engelskt guld hade med lätthet köpt tystnad och tjänstvillighet av den halvt utsvultna krogvärden. En väldig resvagn stod redan i beredskap, och fyra raska flandriska hästar hade otåligt skrapat med hovarna i marken under den senaste halvtimmen. Ut genom resvagnens fönster tittade ängsligt gamla Pétronelles ansikte, vått av tårar.
Ett rop av glädje och överraskning undföll Déroulède och Juliette, och båda vände sig med en känsla, som närmade sig vördnadsfull skräck, mot den underbare mannen, som uttänkt och genomfört deras fullbordade räddning.
— Ack, min vän, sade sir Percy, särskilt vänd till Déroulède, vad behövs det så många tacksägelser oss emellan! Om du visste, hur enkelt det på det hela taget var! Guld förmår många ting, och min enda förtjänst tycks ha varit, att jag förfogat över ganska mycket av den varan. Själv har du ju berättat för mig, hur du ordnat för gamla Pétronelle. Endast min högtidliga försäkran, att hon här skulle få sammanträffa med sin unga matmor, förmådde henne att lämna Paris. Hon for hit ut i morse så duktigt som helst i en av torgkärrorna. Hon är så tydligt en kvinna av folket, att ingen misstänkte henne.
— Vad beträffar de hyggliga gamla makarna, som hålla värdshuset här, så ha de fått sin rundliga betalning, och för pengar får man snart hästar och vagn. Mina engelska vänner och jag ha våra egna pass och därjämte ett åt fröken Juliette, som får resa som en engelsk lady tillsamman med sin gamla kammarjungfru, Pétronelle. Ordentliga kläder ligga i beredskap åt oss alla inne på värdshuset. En kvarts timme ha vi på oss för att taga på oss dem, och sedan måste vi i väg! Du kan naturligtvis använda ditt eget pass; din arrestering var så plötslig, att den ännu inte är anmäld på passbyrån, och vi ha åtta timmars försprång för våra fiender. När de vakna upp i morgon bittida och hinna meddela sig med varandra, komma de minsann att göra en upptäckt sådan att de bli färdiga att riva av sig håret!
Déroulède kunde ingenting säga. Hans eget ädla hjärta var alltför fullt av tacksamhet mot vännen för att kunna uttrycka det med några få ord.
Och det är överflödigt att nämna, att tiden var dyrbar.
Inom den föreskrivna kvarts timmen hade den lilla skaran behjärtade män fått utav sig de trasiga, nedsmutsade sansculott-kläderna och uppenbarade sig som aktningsvärda borgare från Paris på väg till landet. Sir Percy Blakeney hade ifört sig en förmögen familjs kusklivré, medan lord Anthony Dewhurst var klädd till engelsk lakej.
Fem minuter senare hade Déroulède lyft upp Julie i resvagnen, och trots all trötthet, ängslan och orolig spänning betogs han av en oändlig lycksalighetskänsla, när han kände hennes huvud smygas intill hans skuldra med innerlig ömhet och ogrumlat förtroende.
Inne hos dem i vagnen sutto, utom Pétronelle, sir Andrew Ffoulkes och lord Hastings; lord Anthony tog plats på kuskbocken bredvid den aristokratiske körsvennen.
Och medan pariserpöbeln ännu gick i undran, varför den egentligen gjort sig det omaket att storma stadsportarna kvällen förut, rullade täckvagnen med de räddade fångarna i ilande fart framåt Frankrikes leriga vägar norrut mot kusten.
Sir Percy Blakeney skötte själv tömmarna. Själaglad och belåten manade han på de flinka hästarna, som förde hans vänner till friheten.
De hade, som sagt, åtta timmars försprång, och Röda nejlikans förbund hade ända in i minsta detalj skött sitt värv förträffligt. Alla pass befunnos i sin ordning, både för den förnäma engelska damen med kusk och kammarjungfru och de hederliga franska borgarna … Friska hästar väntade dem vid varje nytt skjutshåll, och resan, ehuru visserligen rätt lång och ansträngande, försiggick utan minsta obehagliga äventyr.
I Le Havre steg det lilla sällskapet ombord på sir Percy Blakeneys jakt »Måsen», där man sammanträffade med fru Déroulède och Anne Mie.
De båda damerna hade i allt följt sir Percys instruktioner och, såsom från början uppgjorts, fortsatt sin resa norrut till den bekanta stora hamnstaden, där de ej ådragit sig minsta uppmärksamhet.
Anne Mies första möte med Juliette blev rörande. Den stackars lilla ofärdiga hade tillbragt de senaste tre dagarna plågad av bittra samvetskval, allt under det diligensen förde henne längre och längre bort från Paris.
Hon trodde, att Juliette var död och Paul ett rov för förtvivlan, och hennes ömma hjärta blödde vid tanken på, att det var hon, som dragit all denna sorg och olycka över den man, hon älskade.
Hennes natur var född till försakelse — väl henne, om hon en gång kom så långt, att hon däri funne lycka och frid … När hon efter en blick in i Paul Déroulède ansikte förstod, att hon fått förlåtelse, mängde sig ingen bitterhet i hennes uppriktiga fröjd över att se honom återförenad med den, han skänkt sin kärlek.
Det var i den härliga, rosenskimrande gryningen en av de sista dagarna i den händelsedigra Fructidor, som Juliette och Paul Déroulède, stående på »Måsens» däck, sågo Frankrikes kust småningom försvinna i fjärran.
Déroulèdes arm vilade kring den älskade, och hennes gyllene hår, som brisen lekte med, fläktade sakta mot hans kind.
— Mitt helgon! viskade han.
Hon vände sitt huvud mot honom. Det var första gången, som de voro ensamma med varandra, första gången, som all tanke på fara förvandlats till en småningom förbleknande dröm.
Vad höll framtiden i beredskap åt dem, vad väntade dem i det vackra landet med de tusen trevna hemmen, dit »Måsen» med sina starka vita vingar snabbt förde dem?
England, frihetens stamort, skulle värna deras nyfunna lycka och glädje, och de blickade hän emot norr, där Albions vita kalkklippor snart skulle teckna sig vid horisonten, medan dimman redan dolt i sin mjuka famn stränderna av det land, där de båda lidit, där de båda lärt att älska.
Han slöt henne i sina armar.
— Min brud! viskade han.
Morgonrodnadens skimmer flög över hennes gyllene hår; hon lyfte sitt ansikte mot hans, och själ mötte själ, i en lång, lidelsefull kyss.