Historietter/Kronärtskockan
| ← EN KOPP TE |
|
SANN HISTORIA → |
JAG fick en gång en ny vän.
En dag åto vi middag tillsammans på en af sommarrestauranterna. Jag har föga sinne för mat, rätterna erinrar jag mig icke; det är icke ens säkert, att jag kände namnen på dem medan jag åt. Emellertid minns jag mycket väl, att vi bland annat roade oss med att äta hvar sin kronärtskocka, och till den drucko vi en mycket god bourgogne. Jag har alltid tyckt om kronärtskocka, likväl ha dessa fjälliga, svartgröna tingestar aldrig beredt mig ett så utsökt nöje som just den gången.
Dagen var vacker. En blek septemberdag: en af dessa den tidiga höstens lyckodagar, hvilkas ljusa och lätta melankoli redan så ofta hunnit verka på våra sinnen, att den vekt rörda stämning de fordom kallade fram fått gå till hvila för att lämna rum åt en känsla af mera jordiskt välbefinnande. Himmelen lyste ren och blå. Insekterna surrade i löfverket öfver och omkring oss, vattnet glittrade, hamnen och staden skymtade på afstånd.
Ja, det var en vacker dag.
»Min kronärtskocka är förträfflig, hur är din?» frågade jag min vän, medan jag höjde mitt glas mot solen och blinkade med ena ögat.
»Den är utmärkt,» sade han. »Den är ännu bättre än din.»
Och han tillade med ett mörkt leende, som väl egentligen icke hörde hemma i hans friska och rödblommiga ansikte med dess solida muskulatur:
»Jag tycker särskildt om kronärtskocka. Den har en så läcker bismak af blåsyra.»
Jag nickade tankspridt instämmande, medan jag sög på ett af de största fjällen, som jag hade gömt till sist. Blåsyra, låt gå... Jag ansåg det icke otroligt att kronärtskockan kunde smaka blåsyra, i alla händelser var jag icke kapabel att disputera om saken.
Insekterna surrade. Vattnet tindrade mellan träden. Så gled det ett litet moln öfver solen.
Jag vet icke hvarför min vän fann det nödvändigt att just nu leda samtalet på en uppskakande tilldragelse, som hade passerat i dagarna och i hvilken en af våra gemensamma flyktigare bekanta hade spelat hufvudrollen.
»Det var en förskräcklig historia,» sade han.
Det hade han rätt i, ty det var det verkligen. Men hvarför skulle han tala om den saken nu, var det kanske för att det gled ett moln öfver solen? Jag svarade emellertid med full öfvertygelse:
»Ja, det var mycket sorgligt. Jag fick just veta det i går morse, och jag kände mig nedstämd hela förmiddagen.»
Sanningen är, att jag rätt ofta känner mig nedstämd om förmiddagarna.
Utan att blinka replikerade min vän:
»Ja, jag kunde inte sofva på hela natten.»
Jag svarade ingenting, men sneglade på honom från sidan tämligen kallt. Den blir snart outhärdlig, denna jäktande nutid med sin brutala konkurrens på alla områden.
Med ens påminde jag mig hans yttrande, att kronärtskockan smakade blåsyra, och jag fick en idé. I början af en bekantskap poserar man gärna en smula för hvarandra. Om jag nu lägger ut en liten snara med blåsyran som lockbete, skall han då gå i den eller icke?
Vi skola se.
Jag gaf honom en diskret puff i sidan med min pekfingerknoge och frågade i en ton af det lifligaste intresse:
»Hur var det du sa’ för en stund sedan, smakar kronärtskockan blåsyra?»
Det var ju omöjligt för honom att veta hvart jag ville hän: hvad jag kunde läsa i hans ansikte var alltså ännu blott ett fast beslut att till det yttersta försvara själfva tesen.
»Ja visst,» svarade han med ett lugnt småleende, »har du inte vetat det förut?»
»Nej, det har jag inte vetat. Jag vet nämligen inte hur blåsyra smakar. Men det vet kanske du?» tillade jag så oskyldigt jag kunde, liksom i förbigående.
Här låg det nya uppslaget. Han visste icke, att jag talade efter en gifven plan och hade alltså ingen anledning att inlägga någon afsikt i min fråga; han måste tillskrifva den slumpen, det lösa pratets oberäkneliga nyck. Jag å min sida gjorde allt för att framkalla denna uppfattning: jag hade knappt talat ut, förrän jag knackade på kyparen och mumlade något om cigarretter, hvarigenom frågan just fick utseende af att vara framkastad på måfå och glömd i samma ögonblick som framkastad, alltså att vara en fråga, på hvilken man kunde svara eller icke svara, likgiltigt hvilket. Jag måste nämligen säga mig själf, att det ju fanns en möjlighet, om också svag, att min vän verkligen en gång på allvar hade haft något med blåsyra att göra, och med denna visserligen minimala möjlighet för ögonen var det min skyldighet att göra frågan på ett sätt, som gaf honom tillfälle att ignorera den, om han så ville. Men det ville han lyckligtvis icke, hvad jag ju också hade räknat på.
Efter några sekunders synbar själsstrid svarade han nämligen med sammandragna ögonbryn:
»Du vidrör ett ämne, som jag af vissa skäl ogärna vill inlåta mig på. Låt oss tala om någonting annat!»
Jag teg; men ur mitt inre det steg upp ett tyst jubel.
Och ännu i dag, när jag genom att skrifva ner denna betydelselösa tilldragelse söker förkorta en tom och fåfäng timme, ännu i dag har jag nöje af denna kronärtskocka, som jag åt upp för öfver tre år sedan.