Historietter/Sann historia
| ← KRONÄRTSKOCKAN |
|
SYNDENS LÖN → |
DET är icke någon historia för
allvarligt folk. Man blir hvarken klokare
eller bättre af att läsa den, och den
betyder ingenting särskildt. Dessutom är
det så länge sedan den passerade, så det
kunde egentligen vara onödigt att
berätta den; men den är åtminstone sann,
och sanningen bör man alltid hålla
i ära.
Min mormor säger, att den vintern var den kallaste hon någonsin varit med om, och det vill jag gärna tro; hon brukar aldrig fara med osanning, utom när det är nödvändigt. Hvad det egentligen var för en vinter kan ju vara detsamma, det angår ingen; men den vintern var det emellertid. Ja, det var en alldeles förskräcklig vinter; min mormor hade en katt, som brukade komma litet sent hem om kvällarna ibland, och så en natt blef han utestängd; på morgonen hade han fått sin näsa alldeles rödfrusen, så att han fick gå och se litet försupen ut sedan under hela sin återstående lifstid. Det var så mycket mera att beklaga, som han alltid hade varit en utmärkt nykter och städad katt; och jag får bekänna, att jag grät mina modiga tårar första gången min mormor berättade den historien för mig. Det kunde för öfrigt också bero på att min mormor berättade allting på ett så lifligt och rörande sätt.
Men tiden läker alla sår, och katten är död, och han har dessutom ingenting med min historia att göra.
Ja... Det var en gång ett plank. Det var visst i någon af de tarfligare stadsdelarna, på Söder eller Kungsholmen, eller kanske det var på gamla Ladugårdslandet; här i Stockholm var det emellertid. Det var ett tämligen gammalt plank, och det hade i alla världens tider begagnats som en genväg mellan gatan och hökar Wålbergs trädgårdstäppa af en skara skrattande och gråtande och grälande barn; och på det sättet hade planket blifvit bortskämdt med lif och rörlighet och gladt sällskap. Nu hade det i hast blifvit öfvergifvet. Fattigt folk har inte alltid pelsverk ens åt sig själfva och ännu mindre åt barnen; därför stodo de nu bara i portgången en stund och stampade och fröso, och så gingo de in igen och satte sig i ett hörn att läsa i katekesen. Ja, det var nu bara de allra snällaste barnen; de andra kanske bundo en papperstuss i svansen på katten och läto honom springa rundt, och det kan man förresten ha ganska roligt åt. Jag har själf gjort det många gånger, och dessutom är det ju också en förströelse för katten.
Men planket hade tråkigt Jag är rädd för att det hade fallit framstupa af ledsnad, om det inte haft till granne och trätobroder en gammal tämligen murken påle, som i oljelampornas tid hade gjort tjänst som lyktstolpe. Oljelamporna voro också den enda form af upplysning han erkände; men planket var af olika mening, och så hade de strax någonting att diskutera, och det gjorde de också. Planket hade nämligen hvad man i våra dagar skulle kalla en smula halfbildning. De små barnen hade ritat dess sidor fulla med sina namn och initialer och litet annat smått, som de själfva hade hittat på; och så en dag hade en lärd man gått förbi med sin son och sagt, att skrifkonsten vore det viktigaste i hela upplysningen. Det var ungefär hvad planket visste, och det hade ju inga skäl att hålla det hemligt. Men pålen blef inte svaret skyldig. Den hade förr i världen, under sin glansperiod, då den var lyktstolpe, kastat sitt sken in genom fönstret till en blek ung man, som läste Rousseau, men inte hade råd att bränna ljus. Ibland läste han högt, och det är mycket möjligt att det var för pålen han läste, af tacksamhet; ja, naturligtvis var det för pålen; och det handlade i synnerhet om att mänskligheten dignade under civilisationens förbannelser. Och pålen hade sedan under många ensamma stunder tänkt öfver detta: civilisationens förbannelser. Man tänker så godt man kan här i världen; det gjorde till och med Pascal. Och pålen hade nu för sin del kommit till det resultatet, att med civilisationens förbannelser menades helt enkelt ingenting annat än för det första gaslyktorna och för det andra ett och annat äldre högfärdigt plank, som stod och inbillade sig att några dumma barnungars kråkfötter hade någonting med upplysningen att göra. Och hvad nu själfva upplysningen angick, så hade pålen nog sett ruttet trä lysa i mörkret, fast inte så klart som oljelampor naturligtvis, utan snarare som gaslyktor; men planket var ju måladt, om det också var länge sedan, så inte kunde det lysa inte, hur ruttet det än var!
Det var elakt sagdt, mycket elakare än hvad som behöfdes; och så blef det töväder. Solen sken och snön droppade ned från taken, och af rännstenarna blefvo forsande vårfloder, som med ungdomens kända förakt för allt gammalt och häfdvunnet röcko med sig både en del insnöade kräftskal och de jordiska kvarlefvorna af en gammal braxenpanka, som låg och luktade illa. Ja, det var riktig vår, och det började spira upp gräs mellan kullerstenarna; och utanför hvarje hus fanns det en liten farstutrapp, och på hvar trapp kom det fram en katt. På min mormors trappa låg hennes stackars försupna katt och slickade solsken och spann, och på grannens trappa låg den katten, som hade haft en papperstuss i svansen, och så vidare hela gatan utför. Och i hökar Wålbergs trädgårdstäppa växte och spirade det; knopparna sprängdes och blefvo till stora, gröna blad, och öfver det gamla planket lutade häggen sina grenar, tunga af snöhvit blom; och så var det sommar.
Ut ur en portgång välde en ström af barnungar, somliga rena och somliga smutsiga; och öfver planket bar det af med fart in åt trädgården, och det gamla plankhjärtat svällde af förtjusning. Men efter dem kom hökarens Karl Johan, flåsande och pustande; han var mycket tjock, fast inte så tjock som hans pappa. Han skulle också öfver och högg i så att det knakade i bräderna, och öfver kom han.
»Jag tycker mycket om barn,» suckade planket, »men Karl Johan är för tung; ja, han är alldeles för tung.»
Det som nu kommer handlar delvis
om en stadsfullmäktig; men det var inte
någon af dem som vi ha nu för tiden,
nej, det var en helt annan sort.
Människorna voro förr i världen inte alls
som nu, och stadsfullmäktige äro också
människor, och man bör inte tala mera
illa om dem än om andra, ty man vet
hvad man är, men man vet inte hvad
man kan bli. Jo, det kom två gamla herrar gående i backen, och den ena
var en stadsfullmäktig. Han hade ibland
sina vägar åt det hållet om kvällarna
och hade alltid förargat sig åt den
dåliga belysningen; det fanns ingen
gaslykta i hela gränden. Men nu hade
han ställt om att det skulle bli en lykta;
och därför stannade han midt framför
pålen, petade på den med käppen både
upptill och nedtill, och så sade han till
den andra herrn, som var från
gasverket: »Rutten är han, men står gör han
ändå, så länge vår Herre vill, och sen
ramlar han. Den tar vi och sätter
gaslyktan på; jaha!»
»Det var en fin artighet,» tänkte lyktstolpen, »om den också kunde ha varit vackrare i formen.» Och han kände i ett ögonblick halfva sin världsåskådning vackla, nämligen den hälften, som handlar om gaslyktor (den som handlade om plank behöll han orubbad); han insåg nu klart, att gaslyktan endast var en mera utvecklad form af oljelampan, och han beslöt att följa med sin tid. Och det kom svarta karlar med hackor och spadar, och de gräfde upp jorden och lade ner gasrör; så kommo andra och satte upp en lykta, å hvilken lykta! Och de fejade den och putsade den på alla kanter, och till sist kom en målare och strök öfver den gamla pålen med ljusgrön oljefärg.
Men det är inte alla som kunna bära lyckan. Det märktes snart att medgången började stiga den gamla pålen åt hufvudet, i synnerhet nu sedan han så att säga hade fått ett slags hufvud. »Lefver du verkligen än, ditt gamla struntplank?» skrek han så mycket han orkade. »Men vänta bara; nu får du nog se hvad upplysning vill säga! Och för resten kan du gärna gå och lägga dig nu när som helst; jag är en gammal vän till dig, och jag vill uppriktigt säga dig, att det är tämligen smaklöst af dig att stå här och skräpa nu, när du inte längre passar till din omgifning. Du behöfver inte bli ond, för jag menar bara väl.»
Det var mycket illa sagdt; det kan inte nekas; man vill nästan inte tro att det är sant. Men min mormor satt just vid sitt öppna fönster och läste i en stor postilla, som hon läser i än i dag; och hon hörde hvartenda ord. Och hon såg med egna ögon hur det gamla planket skälfde af förtrytelse; det är ju inte heller trefligt att på gamla dar bli så där offentligt förklarad öfverflödig. För resten var det onekligen tämligen fallfärdigt och det hade visst själf ingen högre önskan än att på anständigt sätt få skiljas hädan, och det fick det också; ja, det skedde till och med på ett ganska ståtligt sätt. Just då lykttändaren syntes uppe i backen, kände planket marken gunga under sig, och genom trädgårdstäppan kom hela flocken af barnungar rusande, klängde öfver planket och försvann i portgången midt öfver gatan. Och efter dem kom den tjocka Karl Johan; han var nu ännu tjockare än förut, fast inte så tjock som hans pappa. Ja, nu skulle Karl Johan öfver planket; men planket ramlade framstupa rakt på lyktstolpen, och stolpen gick midt af, och gaslyktan gick i tusen bitar.
Där lågo de nu, och så var det slut med dem. Karl Johan gick också sönder, men han skall senare ha blifvit lagad. Och mycket folk strömmade till från alla håll, och bland dem var också min mormor och hennes katt. Till sist kom lykttändaren också; men som han var en fackman och det en med erfarenhet ändå, för han hade varit lykttändare i trettiosex och ett halft år, så insåg han snart, att han inte kunde tända lyktan den kvällen; och det gjorde han inte heller.