Historietter/Nattvardens sakrament
| ← DRÖMMEN OM EVIGHETEN |
|
SOTARFRUN → |
DET var nästan i min barndom det
passerade.
Det var en blåsig höstkväll, ombord på en af skärgårdsbåtarna. Vi hade ännu icke flyttat in från landet, och jag reste ut och in för skolans skull. Jag hade varit lat som vanligt och skulle examineras i ett par ämnen för att kunna komma upp i en högre klass.
Jag gick af och an på däcket i skymningen, med kragen uppvikt och händerna i kavajfickorna, och tänkte på mina motgångar i skolan. Jag var nästan säker om att bli kvarsittare. Då jag böjde mig fram öfver relingen och såg hur skummet fräste hvitt och hur babordslanternan kastade gnistrande gröna reflexer i det svarta vattnet, kände jag mig frestad att hoppa öfver bord. Då åtminstone skulle väl matematikläraren ångra sin kitslighet — då, när det väl var för sent — —
Men i längden blef det kallt därute, och när jag tyckte mig ha frusit nog, gick jag in i rökhytten.
Jag tycker mig ännu se den interiör af värme och hemtrefnad, som mötte mina blickar, då jag öppnade dörren. Den tända taklampan svängde långsamt af och an likt en pendel. På bordet ångade fyra whiskytoddar; fyra cigarrer blossade, och fyra herrar berättade svinaktiga historier. Jag kände dem alla som grannar på sommarnöjet: en bolagsdirektör, en gammal präst, en premieraktör och en knapphandlare. Jag bockade mig höfligt och slog mig ned i en vrå. Jag hade visserligen en svag känsla af att min närvaro kanske kunde förefalla öfverflödig; men å andra sidan hade det ju varit för mycket begärdt, att jag skulle gå ute i blåsten och frysa, när det var så godt om utrymme i hytten. Dessutom visste jag med mig själf, att jag mycket väl kunde bidraga till underhållningen om det behöfdes.
De fyra herrarne sneglade på mig med en viss kyla, och det uppstod en paus.
Jag var sexton år, och jag hade nyligen gått och läst. Man har sagt mig, att jag vid denna tid hade ett menlöst och oskyldigt utseende.
Pausen blef likväl icke lång. Några klunkar ur glasen, några bloss på cigarrerna, och meningsutbytet var åter i full gång. En säregen omständighet frapperade mig dock: alla de historier, som berättades, hade jag redan hört otaliga gånger, och jag fann dem för min del tämligen enkla. Svinaktiga historier kunna som bekant indelas i tvenne hufvudgrupper: den ena koncentrerar sig närmast kring matsmältningsprocessen och därmed förknippade omständigheter, medan däremot den andra, som står ojämförligt högre i kurs, med förkärlek rör sig om kvinnan. Den förra gruppen hade jag och mina skolkamrater länge sedan lämnat bakom oss; så mycket mera öfverraskade det mig därför att höra dessa mognade herrar ägna den sitt lifligaste intresse, medan den andra, vida intressantare gruppen förbigicks med tystnad. Jag förstod icke detta. Skulle det möjligen vara af någon slags obehörig hänsyn till mig? Jag behöfver icke säga i hvilken grad misstanken härom förargade mig. Den lifliga stämningen i hytten hade smittat mig och gjort mig företagsam, och jag föresatte mig energiskt att göra ett slut på dessa barnsligheter.
»Hör, farbror,» inföll jag helt oförberedt under tystnaden efter en historia, som var så oskyldig, att endast prästen skrattade åt den, »kommer farbror ihåg den där historien, som kapten berättade i förgår?»
»Farbror» var bolagsdirektörn; han var en vän till min far.
Och jag fortsatte oförskräckt:
»Den var den festligaste jag har hört i hela mitt lif. Den kunde farbror gärna berätta!»
Fyra par förbluffade ögon riktades på mig, och det uppstod en pinsam tystnad. Jag ångrade redan mitt hastiga mod.
Bolagsdirektörn bröt isen med ett litet lättsinnigt skratt, som endast var ett svagt eko af de åskor han låtit rulla ett par dagar tidigare, då kaptenen berättade historien.
» Hi-hi — ja den var inte illa ...»
Och han började berätta den. Den var mycket pepprad, och den rörde sig om kvinnan.
Premieraktörn dolde i början sina känslor bakom sin vanliga mask af värdigt allvar, medan däremot knapphandlaren, en gammal bock, som grånat i synden, betraktade mig med ett visst förstulet intresse, i hvilket det ingick något af ökad aktning för min personlighet.
Men då anekdoten började taga en något betänklig vändning, inföll plötsligt prästen, en välvillig gammal man med ett fromt och barnsliga uttryck i sitt slätrakade gumansikte:
»Ursäkta, min bästa bror, att jag af bryter, men —» och han skrufvade på sig en smula, så att han kunde rikta sina ord till mig, »hur gammal är egentligen den unge mannen? Har han gått fram till Herrans hel... till nattvarden?»
Jag kände, att jag blef blodröd. Jag hade glömt, att det fanns en präst i sällskapet.
»Ja-a,» stammade jag nästan ohörbart. »Jag har gått och läst i vinter.»
»Jaså,» svarade den gamle prästen, medan han långsamt rörde i sitt toddyglas.
Och han tillade utan att se upp, med en röst, som fyrtio års medlarekall mellan Gud och världen hade präglat med öfverseendets och fördragsamhetens milda ton:
»Fortsätt, kära bror. Ursäkta att jag afbröt.»