Historietter/Sotarfrun
| ← NATTVARDENS SAKRAMENT |
|
PELSEN → |
DET är en grym och sorglig historia.
Jag hörde den mer än en gång berättas
i min barndom, och den kom mig att
undra och rysa.
Inne i en sidogata står ett gammalt borgarhus med en slät och grå fasad. Genom en stor, rundhvälfd port utan alla prydnader — ja, ett årtal finns där, kanske också ett par fruktguirlander — kommer man in på en trång gård, lagd med kullerstenar, en svart, stenlagd brunn som så många andra, dit solen aldrig hittar vägen. En gammal lind med afstubbade grenar, svartnad bark och af ålder glesnadt löfverk står där i en vrå; den är gammal som huset, ja ännu äldre, och är alltjämt ett kärt tillhåll för gårdens barn och kattor.
Det var förr i världen sotar Wetzmanns gård.
Sotar Wetzmann skall ha varit en ganska beskedlig gubbe. Han hade haft framgång i lifvet och samlat en rätt stor förmögenhet. Han var god mot de fattiga, barsk mot sina gesäller — ty så var bruket, och det behöfdes kanske också — och drack toddy på källaren hvarje kväll; ty han hade tråkigt hemma.
Hans hustru var också barsk mot gesällerna, men hon var icke god mot de fattiga och icke heller mot någon annan. Hon hade tjänat som piga i sotar Wetzmanns hus, innan hon blef hans andra fru. Den tiden voro Afunden och Kättjan de bland de sju dödssynderna, som lågo hennes natur närmast; numera var det Vreden och Högmodet.
Hon var stor och kraftigt byggd och skall i yngre år ha varit vacker.
Sonen Fredrik var spenslig och blek. Han var född i det första giftet, och man sade, att han liknade sin mor. Han hade ett godt hufvud och ett blidt sinne, och han studerade till präst. Han hade just blifvit student, då han föll i en lång och svår sjukdom, som höll honom vid sängen en hel vinter.
I en gårdsflygel bodde en hjälpmadam med sin dotter Magda. Ja, hette hon Magda? Jag vet icke, men jag kallade henne alltid så för mig själf, när jag som barn hörde de gamla berätta om henne någon vinterkväll, i skymningen; och jag tyckte mig då se ett litet blekt och skyggt barnansikte, omflutet af ett stort, ljust hår, och med en mycket röd mun. Hon var femton år och hade nyligen gått och läst. Kanhända var det detta »gått och läst», som gjorde, att jag alltid föreställde mig henne allvarlig och stilla som de unga flickor, jag om söndagen brukade se i kyrkan, och att jag alltid tänkte mig henne klädd i en lång och slät svart klädning.
Då studenten fram på vårsidan började komma på bättringsvägen, fick hjälpmadamens dotter på hans begäran sitta hos honom vid bädden en stund om eftermiddagarna och läsa högt.
Fru Wetzmann tyckte icke om det. Hon var rädd, att det kunde uppstå ett tycke. Hennes styfson kunde gärna för henne gå och bli kär i hvem han ville och förlofva sig också, det rörde henne icke; men det skulle åtminstone icke bli med en hjälpmadams dotter! Hon höll ett misstänksamt öga på Magda, men måste låta det passera. Sjuklingen skulle ju förströs på något sätt; och doktorn hade förbjudit honom att ligga och läsa, ty han hade svaga ögon och fick icke anstränga sig.
Så satt hon då hos honom vid bädden och läste högt ur både andliga och världsliga böcker; och studenten låg blek och matt och lyssnade till hennes röst och såg på henne också och fann behag i henne.
Hon hade en så röd mun.
De voro nästan jämnåriga — han var icke mera än sjutton eller aderton år — och de hade många gånger lekt tillsammans som barn. Snart nog blefvo de förtroliga.
Fru Wetzmann fann så ofta som möjligt någon förevändning för att gå in i sjukrummet för att se efter hur det stod till där inne. De båda barnen borde ha märkt det och tagit sig till vara; men man handlar ju icke alltid som man borde. En dag, då hon ljudlöst och försiktigt öppnade dörren, stod det till på följande sätt: Magda hade lämnat sin stol, som man hade ställt på något afstånd från bädden, och stod nu böjd öfver hufvudgärden med armarna om den unge mannens hals. Han åter hade rest sig till hälften med armbågen stödd mot kudden och smekte hennes hår med en tunn hvit hand, och de kysste hvarandra lifligt. Då och då hviskade de också några afbrutna ord utan mening.
Sotarfrun blef mörkröd. Likväl kunde hon icke afhålla sig från att le invärtes: hade det icke gått alldeles så, som hon visste att det skulle gå! Men nu skulle det också vara punkt och slut. Vreden och Högmodet stego upp inom henne, svällde ut och lyste fram ur hennes hy och ur hennes ögon, som gnistrade; och hvem vet — medan hon stod där osedd och tyst och betraktade de båda unga, som hvarken hade ögon eller öron för något annat än hvarandra — hvem vet, om icke också Afunden och Kättjan i hemlighet kröpo fram ur sina gömslen och spelade upp på hvar sin dolda sträng i hennes själ.
Hon besinnade sig icke länge, utan steg raskt fram till bädden, grep flickan om den späda handleden med en järnhård näfve, gaf henne ett skymfligt namn och slängde henne ut genom dörren under en ström af de fulaste tillmälen. Därefter svor hon i tjänares och gesällers intresserade närvaro en dyr och saftig ed, att om den ungen en gång till vågade sätta sin fot innanför hennes tröskel, så skulle hon få huden fall med så mycket stryk, att hon inte skulle kunna röra en fena på fjorton dar.
Det var ingen som betviflade, att hon ämnade hålla sitt ord.
Den sjuke gjorde icke sin styfmor några förebråelser. Hvar gång hon gick genom rummet, vände han ansiktet mot väggen; han ville icke se henne och icke tala till henne efter uppträdet med Magda. Men en dag anförtrodde han sin far i ett samtal mellan fyra ögon, att han icke kunde lefva, om icke Magda finge bli hans brud. Den gamle skorstensfejaren blef häpen och förargad, men vågade icke strax sätta upp något allvarsamt motstånd: sonen var den ende, som han höll af och som visade honom någon ömhet tillbaka, och han kunde icke uthärda tanken på att mista honom.
Han ställde saken på framtiden och gaf hustrun del af sina bekymmer.
Hur skall jag kunna skildra det
som sedan hände? Det låter som en
elak dröm eller som en saga, gjord att skrämma barnen med då de äro stygga,
och likväl är det sant.
Det skall ha varit en lördagsafton i maj det passerade.
Gården ligger tyst, gatan är tyst. Kanhända någon gnolar en visa genom ett köksfönster, eller att några barn leka nere i gränden... Den sjuke är ensam i sitt rum. Han räknar kvarter och minuter. Det är vår nu där ute. Snart är det sommar. Skall han aldrig mera komma upp från sitt läger, aldrig mera höra skogen gnola och hviska, aldrig som förr kunna mäta dagen med stunder af verksamhet och stunder af hvila? Och Magda... Om han blott icke alltid såg hennes ansikte för sig med den vilda skrämsel i blicken, som hon hade, då styfmodern grep henne om handleden. Icke behöfde hon vara rädd. Icke vågade den elaka kvinnan på allvar göra henne något ondt, då hon visste, att han hade valt henne till sin brud.
Så ligger han där och drömmer, än vaken, än halfvaken, och låter pupillerna suga in ljuset af solstrimman på den hvita dörren; och då han sluter ögonen, simmar det fram en arkipelag af giftiga gröna öar, omslutna af ett bläcksvart haf. Och medan han blundar, går det gröna öfver i blått, och det svarta ljusnar till blårödt med naggade mörka kanter, och så blir det svart alltsamman...
Han känner en lätt hand stryka sin panna, och han far upp i bädden.
Det är Magda. Magda står framför honom, liten och späd och med en leende röd mun, och hon lägger en knippa vårblommor framför honom på täcket. Sippor och mandelblommor och violer.
Är det sant, är det verkligen hon?
»Hur har du vågat?» hviskar han.
»Din styfmor är borta,» säger hon då. »Jag såg henne nyss gå ut, klädd för att gå bort. Jag hörde, att hon skulle gå till Söder, och det dröjer säkert länge innan hon kommer hem. Då smög jag mig uppför trappan och in till dig.»
Och hon blir länge hos honom och talar om skogen, där hon gått ensam och lyssnat till fåglarna och plockat vårblommor åt honom, som är henne kär. Och de kyssa hvarandra så ofta som möjligt och smekas som två barn, och båda äro lyckliga, medan timmarna rinna och solstrimman på den hvita dörren blir brandgul och röd och mattas och bleknar bort.
»Kanske du borde gå,» säger Fredrik. »Hon kan snart vara hemma. Hvad skall jag göra, om hon vill slå dig, jag, som ligger här sjuk och svag och som får svindel, om jag stiger upp ur bädden. Kanske du borde gå!»
»Jag är inte rädd,» svarar Magda.
Ty hon vill riktigt visa, att hon håller af honom, och att hon gärna vill lida ondt för sin kärleks skull.
Och först då skymningen kommer, kysser hon honom för sista gången och smyger ut ur huset. På gården stannar hon en minut och ser uppåt fönstret till det rum, där han ligger ensam på den hvita bädden med hennes mandelblommor och violer på täcket. Då hon vänder sig om för att gå in i det lilla rummet i gårdsflygeln, står hon ansikte mot ansikte med fru Wetzmann, och hon ger till ett litet skrik.
Det finns ingen lefvande människa på gården, ingen mer än de två. Rundt omkring stå väggarna och stirra på dem i mörkningen med tomma, svarta fönster, och den gamla linden skälfver till inne i sin vrå.
»Du har varit där uppe,» säger sotarfrun.
Jag trodde alltid som barn att hon log, då hon sade detta, och att hennes tänder då lyste lika hvita i mörkret som hennes mans gesällers.
»Ja, jag har varit hos honom,» har kanske Magda då svarat, trotsig och rak ännu i sin kritbleka rädsla.
Hur gick det sedan till? Man vet det icke riktigt, men troligen blef det en hetsjakt rundt kring gården. Vid foten af det gamla lindträdet snafvade flickan och föll. Hon vågade icke ropa på hjälp, för att icke den sjuke skulle höra det; och hvem skulle också ha hjälpt henne? Hennes mor var borta på arbete. Den rasande kvinnan var öfver henne; hon hade under tiden fått fatt i ett tillhygge, en kvastkäpp eller något sådant, och det föll slag på slag. Ett par halfkväfda skrik från en strupe, sammansnörd af dödsskräcken, och så intet mera.
Ett par af gesällerna, som just hade kommit hem, stodo nere i den mörka porten och sågo på; de rörde icke en led för att hjälpa barnet. Kanhända vågade de icke; kanhända leddes de också af ett svagt hopp att en gång få se matmodern föras bort på en fångkärra.
Då fru Wetzmann gick in i huset efter att ha utöfvat sin husbonderätt — ty hon kände väl instinktmässigt, att hon naturligtvis hade husbonderätt öfver alla, som hon kunde och ville utöfva den mot — stötte hon emot något mjukt i trappan. Hon ropade på en tjänstflicka och ett ljus, ty det var alldeles mörkt där uppe. Det var Fredrik. Han hade hört de svaga skriken, sprungit upp ur bädden och ut, och i trappan hade han fallit.
I tre dagar lefde Magda; därefter
dog hon och blef begrafven.
Sotar Wetzmann betalade en summa till hjälpmadamen, hennes mor, och det blef icke någon rättegång om saken. Likväl tog det hårdt på den gamle mannen. Han gick icke mera till källaren för att dricka toddy, utan satt oftast hemma i en skinnklädd stol och stafvade i en gammal bibel. Han föll af och blef tyst och besynnerlig, och det gick icke ett år, förrän också han var död och lagd i jorden.
Sonen Fredrik tillfrisknade så småningom; men han blef aldrig färdig med sin prästexamen, ty både hans fattningsförmåga och hans minne hade blifvit försvagade. Man såg honom ofta gå med blommor till Magdas graf; han gick framåtlutad och mycket fort, ja, han nästan sprang, som om han haft en mängd angelägna ärenden att uträtta, och merendels hade han också ett par böcker under armen. Till slut blef han alldeles svagsint.
Och sotarfrun? Hon tycks ha varit en stark natur. Det finns människor, som icke egentligen äro samvetslösa, men som aldrig af sig själfva falla på den idén, att de ha gjort något oriktigt. Det kan hända, att en karl med blanka knappar i rocken slår dem på axeln och ber dem följa med: då vaknar samvetet. Men till fru Wetzmann kom ingen. Hon satte sin styfson på en inrättning, då han blef för besvärlig hemma, och hon sörjde sin man, som skick och bruk är, och därefter gifte hon om sig. Då hon åkte till kyrkan bröllopsdagen, hade hon en gredelin sidenkofta med guldtränsar och var »utstyrd som tusan hakar» — så sade min mormor, som satt i sitt fönster i huset midt emot och såg hela ståten, medan hon vände ett blad i sin postilla.