Historietter/Vox populi
| ← KYRKOFADERN PAPINIANUS |
|
SKUGGAN → |
| På Wikipedia finns en artikel om Per Hasselbergs skulptur Farfadern. |
DENNA stad är den sedligaste i
världen. När det någon gång inträffar,
att en diktare eller konstnär i sin
alstring öfverskrider gränserna för det
tillåtna och därigenom missbrukar de gåfvor,
med hvilka försynen utrustat honom,
fyllas icke blott människorna utan äfven
de små hundarne med sedlig harm.
Det märkte jag senast i går.
Då klockan slog tre steg jag ut ur Biblioteket, trött af forskarmödorna inom dess svala murar och fullastad med böcker så tjocka som jag aldrig blir och så lärda att ni icke ens skulle förstå titlarna, om jag räknade upp dem.
Det var en varm och välsignad sommardag. Jag vek af in på en sidoväg under de stora gröna träden. Och så förde mig slumpen omsider till den kulle, där Farfadern sitter orörlig och tyst och drömmer, medan gossen sofver i hans knä.
På soffan framför bronsgruppen sjönk jag ner tillintetgjord, kastade böckerna till höger och vänster om mig, tände en cigarrett och slöt ögonen till hälften. Jag har märkt att man ser världen mera syntetiskt då man ser den med halfslutna ögon; alla linier bli renare och enklare, alla obehöfliga och förvirrande små nyanser drunkna, figurerna glida fram och tillbaka öfver scenen som silhuetter i skilda plan. Och hur lyckligt var det icke att jag satt med halfslutna ögon just nu, då två så gräsligt fula gamla fruntimmer gingo förbi med en liten svart hund i ett snöre!
Situationen är alltså denna: i fonden sitter Farfadern och drömmer sin gamla dröm om de generationer som skola komma och om hvilka han — sannolikt med orätt, tyvärr — tänker någonting mycket vackert; på åskådareplatsen sitter jag; och i prosceniet mellan oss båda glida två mycket fula gamla fruntimmer fram, från höger till vänster, med en liten svart hund i ett snöre.
Som bekant är Farfadern ett i hög grad anstötligt skulpturverk — jag nödgas erinra därom i händelse någon redan skulle ha glömt det; ty det hör till historien.
De båda gamla fruntimren stanna framför bronsstoden och utbyta sina tankar om konstverket; jag kan icke höra hvad de säga, men jag ser af hufvudenas vickningar och af de grönaktiga parasollernas häftiga rörelser i luften, att de betrakta saken mera ur moralens än ur estetikens synpunkt, och att deras omdöme utfaller ogillande.
Under tiden springer den lilla hunden hit och dit, så långt snöret tillåter, tills han slutligen fattar, att det är något som har tagit hans matmödrars intresse i anspråk och som följaktligen också bör intressera honom, och att detta något just är bronsstoden där på gräsmattan. Då sätter han sig snällt och stilla på sin bak och lyssnar med tillspetsade öron och vädrande nos till de båda gräsligt fula gamla fruntimren; och liksom jag uppfattar han snart af hufvudenas vickningar och af de svartgröna parasollernas ursinniga gester, att bronsgruppen i sin helhet är föremål för deras lifliga ogillande. Det är då naturligt och i sin ordning, att han genast fattas af ett outsläckligt hat till denna grupp: eljes vore han en dålig hund.
»Vaff!» säger han och rusar upp emot bronsgruppen med sådan ilska, att de gamla fruntimren bli skrämda och genast tystna. »Vaff, vaff, vaff!»
Pantomimen börjar nu bli liflig: å ena sidan den lilla hunden, som med fradga kring munnen och ögonen lysande af trohet och ilska gör språng på språng mot sin nya dödsfiende, medan han skäller: »Vaff, vaff, vaff!» — å andra sidan de två bleka, magra, svartklädda och gräsligt fula gamla fruntimren, som med förenade krafter draga i snöret och endast tum för tum lyckas förflytta sig själfva och hunden, tills de slutligen glida ut i kulissen till vänster.
»Vaff!» säger den lilla hunden ännu en gång innan han försvinner, och därmed är han ute ur historien; men historien är icke därför slut.
Vi veta alla, att när en liten hund börjar skälla, då stämma traktens alla hundar genast in. Och Humlegården är full af unga glada hundar, som rulla sig på gräsmattorna och fördrifva sin dag med oskyldiga lekar och som, då anledning erbjuder sig, rusa upp och säga vov, vov, om de äro stora, eller vaff, vaff, om de äro små; men de allra minsta säga bjäff, bjäff, bjäff.
»Här skälles,» sade alla dessa hundar till hvarandra; »vi måste vara med.» Och de kommo rusande från alla håll, från biblioteksfontänen och från Linnés staty och ända från Schéeles kulle, och alla stannade de framför Farfadern och skällde:
»Vov, vov! Vaff, vaff, vaff! Bjäff, bjäff, bjäff!»
De skälla ännu.