Hjelten (Sommelius)
| ← En tidsbild |
|
Svanesången → |
Hjelten.
Mitt namn var det enda jag ärfde;
Blott år jag i tjensten förvärfde,
Och uti min anletes svett
I kriget på Ladugårdsgärde'
Jag öfvade mig, tills jag lärde
Att skyllra och räkna ”i ett”.
Den konsten ej heller var ringa
Att mina två spindelben tvinga
I marchen till jemn harmoni
Med trumman, att få mig att taga
Ut steget vid ”ettan” och draga
Fram foten piano, vid ”i”.
Kamratskapet likväl är trefligt,
Om man blott har mynt och ett grefligt
Sigill, som anseende ger;
Då äger man stora förtjenster
Med kunskap om det som är venster
Och höger samt opp eller ner.
Man är då en charme och en prydnad
För corpsen, ett mönster af lydnad
Och intelligent på allt vis.
Kommandot blir säkert — och språket
Guddomligt — man sjelf föremålet
För alla ämablas kurtis.
Man hyllas af förmän, som blifvit
Framdragna, för det att de skrifvit
Ut order i staben och ha
Ordentligt qvitterat qvartalen,
Gått tre steg bakom generalen
Och fjäskat på mönstringen bra.
För tjenstefel ej man behöfver
Då rädas; ty chefen ser öfver
Med dylika kasus — och ler;
Och tog man än Kungshatt för Slottet,
Det gör ingenting och är blott ett
Stort misstag, som hvar och ser.
De gamla kaptenerna, svaga
För börden, ”sig friheten taga”
(Ty äran deraf är så stor
Att alla de den eftertrakta)
Att lägga få titeln ad acta
Och kalla herr grefven för bror.
Och jag, når de stå der och huka
Och bocka sig för mig ödmjuka,
Högadlig, sjelfsvåldig och fin,
Nedlåtande bomberten fattar,
Försmädligt jag tackar och skrattar
Och låtsar att ”äran var min”.
Mustachen med blindrotar ställer
Mig högt bland små ”köpstadsmamseller",
Mitt pipskägg gör fan till effekt
”På massan”; af eden får läppen
En manlig anstrykning, och käppen
Hos ”karlarna” ger mig respekt.
Jag vet, att en gång, när den onde,
På krogvägen mötte en bonde,
Som ej tog af hatten för hin,
Uppfann han krigslagar och flera
Småsaker, som prygel med mera,
Och kallade det disciplin.
Och knektar jag sätter i spänning
Från liknöjdhet på en handvänning
Med munfiskar och tjugufem
(Småsedlar i krigsvigilansen);
De läras att känna distansen
Emellan en löjtnant och dem!
Med silfvergaloner på benen,
Påsydda af Kæding, kaptenen,
Och gorgen med stoppningen i,
Jag går i kasern som despoten,
Förnöjd med mig sjelf, missbelåten
Med verlden och allting deri.
Omkring mig längs väggarna rädda
Och raka, som voro de trädda
Igenom med störar och spett,
Stå karlar med solbrända kroppar,
Så stela som stoder af koppar,
Och räkna inom sig ”i ett!”
Och finns inga skuggor att klandra,
Som hårluggar, skäggstubb och andra,
Så har jag en rik fantasi,
Som väl hittar medel för detta;
Och kan den ej något uträtta,
Jag grälar ändå par dépit.
Som Josua läser jag lagen
För alla, som ej vid middagen
På en gång vid ordet ”gif akt”
I grytan träskedarna doppa,
Förtära i tempo sin soppa
Och strömmingen tugga i takt.
Ja, lyds ej som Guds min befallning,
Så råkar mitt hjertblod i svallning:
Jag stampar, skär tänder och svär,
Jag blir som ett ”bondlik”, ett lakan,
Och ryckningar får jag i hakan,
Att löständren falla i sär.
Jag bör ha medalj, ty jag är en
Person, som i Stadshusaffären
Försvarade en position.
Min värjspets jag stod der och fingra',
Och skrek jag till gumman: ”Er skingra,
Fruntimmer!” — så skingrades hon.
Hvad giftas beträffar, allenast
Hon hafver kontanter, jag genast
För guldet en trollpacka tar
Och tror ej på skaldernas dikter
Om kärlek: det är de åsigter,
Som vis-à-vis qvinnan jag har.
Väl fordom det någon gång hände,
Att ljufvare känslor jag kände,
Fast deras tillvaro var kort.
Hvar morgon de föddes omsider
Vid spegeln; som efemerider
De dogo om qvällarna bort.
Om grefvar bäst borgare tycka,
Och mödrarna, för deras lycka
Och egen fåfänga en peine,
Att få oss till mågar arbeta,
Och sjelfva grossörerna veta,
Om anorna växa på trän.
Och blifva ens björnar envisa,
Sig mera ej låta afspisa
Med skenet, som mistat sin glans,
Jag hastar till sjöstranden, skörtar
Mig opp som en bondbrud och störtar
Som Sapfo i böljornas dans.
Jag dör ej, men reser utrikes
På statens bekostnad desslikes:
Ty allting på lyckan beror.
Om jag faller på den idéen,
Jag söker transport på arméen
Och blifver i linien major.
Fortfar jag i opinionen
Att ställa mig höger om thronen,
Jag får, när jag kommer igen,
Belöning för mina förtjenster;
Och lutar jag åter åt venster,
Jag blir en af framtidens män.