Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 43
| ← Kapitel 42 |
|
XLIII.
Det första jag gjorde, när jag lyckades få ett samtal mellan fyra ögon med Tom, var att jag frågade honom, vad han hade tänkt, då vi höllo på att arbeta på rymningen — vilka planer han hade han om rynmingen hade gått efter uträkning och om han hade lyckats göra en neger fri, som var fri redan förut. Och han svarade, att vad han hade funderat på ända från början, om vi hade fått ut Jim, det var att vi skulle fara utför floden med honom på flotten ända till flodens mynning och ha rysligt mycket äventyr och sedan tala om för honom, att han var fri, och fara som herrar tillbaka hem med honom på en ångbåt och betala honom för den tid han hade förlorat, och skriva hem på förhand och kalla tillsammans alla niggrerna i hela trakten runt omkring och låta dem följa honom högtidligt in i staden med ett fackeltåg och en musikkår i spetsen, och då skulle han bli en hjälte och vi med. Men för min del tyckte jag, att det var bäst som det var.
Vi sågo till, att Jim genast blev befriad från sina bojor, och när tant Polly och onkel Silas och tant Sally fingo höra, huru han hade hjälpt doktorn att sköta Tom, gjorde de mycken affär av honom och rustade ut honom med kläder, så att han blev riktigt fin, och gåvo honom vad som helst han ville ha till mat, och han hade ingenting att göra utan kunde roa sig så mycket han ville.
Och vi togo honom med oss opp på sjukrummet och hade ett viktigt samtal med varandra. Och Tom gav Jim fyrtio dollars för att han så tåligt hade varit fånge åt oss och gjort allting så bra, och Jim var så glad, att han visste knappast till sig, och utbrast:
»Där sir han nu, Huck! Va' va' de' jag sa'n? — va, sa' ja'n där oppe på Jackson-ön? Jag sa'n, att jag hade ett hårigt bröst å va' de tecknet betydde; å jag sa'n, att jag hade varit rik en gång å skulle komma att bli rik igen, å så geck de å — här har jag de' nu! Å kom nu inte å säg, att inte tecken ä' tecken, kom ihåg att jag säger er de'. Å jag visste lika bra, att jag skulle komma att bli rik igen, som att jag står här i detta ögonblick.»
Och Tom han pratade och pratade och pratade, och så sade han:
»Kom, gubbar, så smyger vi oss härifrån alla tre endera natten å skaffar oss en utrustning å ger oss ut på äventyr bland indianerna borta i Territoriet på ett par veckor eller så.»
Och jag svarade:
»De' ä' utmärkt! De' ä' jag me' om, men jag har inga pengar att köpa utrustningen för, å jag gissar jag kan inte få några hemifrån heller, för de' ä' troligt att farsgubben har varit där för länge se'n å tagit ut alltihopa hos domaren Thatcher å supit opp'et.»
»Nej, de' har han inte», säger Tom; »de' ä' kvar alltihopa än — över sex tusen dollars. Å far din har aldrig synts till nå' — åtminstone inte tills jag for hemifrån.»
Så säger Jim i en nästan högtidlig ton:
»Han kommer aldrig tillbaka mera, Huck!»
»Varför de', Jim?» frågade jag.
»De' gör de'samma varför, Huck — men han kommer aldrig tillbaka mera.»
Men jag släppte honom inte, och så säger han till slut:
»Kommer ni inte ihåg de, där huse', som kom å flöt utför floden, å de' va' en karl i de', som låg övertäckt me' nå' kläder, å jag gick in å lyfte på kläderna, så jag såg ansikte' på'n, men jag lät inte er få komma in? Ni kan ta ut era pengar, när ni vill ha dom, för de' va' han.»
Tom är nästan bra nu igen, och kulan bär han i fickan
som en klocka och han har fäst henne vid en klockkedja,
som han har omkring halsen, och han ser oupphörligt
efter vad klockan är.
Och nu är det ingenting mer att skriva om, och det är jag alldeles rysligt glad över, för om jag hade vetat på förhand, vilket arbete det är med att skriva en bok, skulle jag aldrig ha befattat mig med det, och inte tänker jag göra om det en gång till, det är då säkert. Men jag tror, att jag måste ge mig av till Indianterritoriet före de andra, för tant Sally säger, att hon ska' adoptera mig och silverisera mig, och det kan jag inte stå ut med. Jag har varit utsatt för det en gång förut.
Högaktningsfullt
Huck Finn
SLUT