I grönan skog/Kapitel 01

←  Förord

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius Mellstock-vägen

Hos formannen  →

FÖRSTA DELEN

Vinter

I.
Mellstock-vägen.

De som bo i skogsbygden känna nästan varje träd på dess röst lika väl som på dess skapnad. Då vinden går genom dem, sucka och kvida furorna lika tydligt som de vagga kronorna; järneken visslar, då den slåss med sig själv; asken väser och skälver i ett; boken rasslar och dess glatta grenar höja och sänka sig. Och vintern som mildrar ljuden från de träd som fälla löven, förtar ändå icke deras individuella uttryck.

En iskall och stjärnklar julafton för mindre än ett släktled sedan kom en man vandrande utefter en väg som skuggades av träd, vilka sålunda talade sakta men tydligt till hans medvetande. Hans egen natur röjde sig lika klart i hans fotsteg som följde lätt och snabbt på varandra och i hans friska röst, då han i lantliga tongångar sjöng:

Med ros och med lilja
Vi komma och gilja
Till flickornas skara i midsommartid.

Den ensliga vägen han gick på förband byarna Mellstock och Lewgate med varandra; och för hans blick, då han händelsevis såg uppåt, bildade de svart- och vitstammiga björkarna med sina karaktäristiska vippor, ekens blekgrå grenar, almarna med sina svarta håligheter allesammans ett svart nätverk av linjer på himlen däri de vita stjärnorna gnistrade så våldsamt att deras blink nästan liknade fladder av vingar. Inne i själva skogsdungen var allt svart som natten. Småskogen, som bildade sidorna av denna naturliga berså, trasslade så tätt in sina grenar i varandra till och med vid denna årstid att vinddraget från nordost flög tvärs igenom som utefter en korridor med knappast hågra fläktar från sidorna.

Då skogen tog slut, röjde sig vägens vita yta mellan de mörka häckarna som en bandremsa naggad i kanterna; denna oregelbundenhet förorsakades av små lövsamlingar som sträckte sig ut från dikesrenarna.

Sången — som avbrutits många gånger av fladdrande tankar, som slogo sig ned på noternas plats, och återtagits när tankarna tänkts till slut — mötte nu ett starkare hinder i form av ett — Ohooj! från de mörka partierna av vägen bakom sångaren som just kommit ut ur trädens skygd.

— Ohooj! svarade han ogenerat, stannade och såg sig om, fastän han inte kunde drömma om att se annat än vad fantasien utmålade.

— Är det unge Dick Dewy? kom det ur mörkret.

— Visst visst, Michael Mail.

— Men varför stannar du inte och bidar dina goda kumpaner — vi går ju hem till far din vi ock och du känner oss ju bra nog.

Unge Dick Dewy gjorde helt om och fortsatte melodien i en svag visselton som innebar att hans mun inte kunde täppas till ens av blida vänskapskänslor.

Där han stod utanför både skogens och häckens herradöme avtecknade han sig nu tydligt mot himlen; hans profil stod mot den ljusa bakgrunden som ett porträtt i svart silhuett. Detta porträtt visade en lågkullig hatt, en näsa av vanlig form, en vanlig haka, en vanlig hals och vanliga axlar. Vad som fanns där nedanför var osynligt, ty himlen räckte icke till på djupet för att avteckna honom vidare.

Hasande, haltande, oregelbundna steg av olika slag kunde nu förnimmas uppför höjden, och plötsligt framträdde ur skogsdungens mörka massa fem karlar en och en, olika till ålder och hållning, alla hantverkare i Mellstocks församling. De hade också med dagsljuset förlorat sin runda skapnad och tågade fram i platt silhuett mot himlen som en procession på en grekisk eller etruskisk relief. De utgjorde den förnämsta delen av kyrkokapellet i Mellstock.

Den främste var en böjd och krokig man med fiol under armen och han vandrade fram som om han åtagit sig att undersöka någon egenhet hos vägen. Det var Michael Mail, han som ropat an Dick.

Näste man var mr Robert Penny, skomakaren; en liten man som var rätt kutryggig men gick som om han aldrig fått det klart för sig utan satte upp huvudet mot den norra hemisfären, så att hans nedersta västknappar framträdde först och sedan resten av figuren. Anletsdragen kunde icke urskiljas; men när han emellanåt såg sig omkring, glimmade två svaga ljusmånar en stund från ögontrakten och antydde sålunda att han hade runda glasögon.

Den tredje var Elias Spinks som framskred med dramatisk och tvärhuggen gång. Den fjärde silhuetten tillhörde Joseph Bowman som icke röjde någon säregenhet alls, det var helt enkelt en mänsklig varelse. Slutligen kom en klen humlestör till karl som snubblade sig fram med ena axeln framskjuten och huvudet böjt åt vänster och med kraftlöst dinglande armar i blåsten som om det var tomma ärmar bara. Det var Thomas Leaf.

— Var är pojkarna då? sade Dick till denna något omaka sammansatta församling.

Den äldste bland dem, Michael Mail, klarade strupen så långt ned han kunde.

— Vi sa åt dem att hålla sig hemma en stund, för vi tänkte oss att de kunde gärna dröja lite, mens vi bestämde vad vi skulle spela och så vidare.

— Far och farfar William hade väntat er lite tidigare. Jag har just varit ute i backarna och gått mig varm om fötterna.

— Kunde tänka mig att far din ville det. Kunde tänka mig att han väntade oss — för att få en smaktår av den lilla fina kuttingen som han ska slå opp.

— Tusan plåtar! Har aldrig hört ett ord om det! sade mr Penny, och små blixtar av förtjusning glimmade fram på hans glasögon; och Dick gnolade parentetiskt:

Till flickornas skara i midsommartid.

— Go vänner, det är minsann tid ändå att få sig en redig klunk före sängdags, sade Mail.

— Jo jo, tids nog att bli fulla som alikor! svarade Bowman muntert.

Det lät ganska övertygande, och de travade på mellan de olika häckarna och träden, som satte skuggfläckar på vägen, och trampade här och där i vissna löv. Snart syntes små ljuspunkter som utmärkte de få stugorna i den lilla byn Lewgate, som var deras mål, medan det svaga ljudet av kyrkklockor som ringde in julen kunde höras buret av vinden från Longpuddles och Weatherburys församlingar på andra sidan kullarna. Genom en liten grind kommo de in i trädgården och klevo på stigen fram till Dicks hus.