I grönan skog/Kapitel 02

←  Mellstock-vägen

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius Hos formannen

De församlade spelmännen  →

II.
Hos formannen.

Det var en liten låg stuga med pyramidaktigt halmtak och vindskupor som bröto takfotens linje och en skorsten som stack upp mitt på taket och andra vid gaveländarna. Fönsterluckorna voro ännu icke slutna, och skenet från brasan och ljusen därinne strålade ut över buskarna av buxbom och tät olvon som trängdes utanför och på de kala grenarna av åtskilliga matäppleträd som sträckte sig förvridna; de hade i tidigt stadium tränats som spaljé och på senare tid utsatts för vårdslöst klivande bland grenarna. Husväggarna voro mestadels täckta av klängväxter, vilka dock höllos fjärran från huvudingången som av mycket vandrande ut och in fått likhet med ett gammalt nött nyckelhål. Ljussken strömmade ut genom springorna på ett träskjul ett stycke från stugan, en syn som ingav föreställningen att dess ändamål snarare var att skyla diverse behagligheter än dölja nödvändiga men mindre prydliga saker. Dunket från en träklubba och en kil och kraset av splittrat trä hördes med jämna mellanrum från detta håll; och från andra ändan av huset förnams ett stadigt mumsande och då och då smällen av ett rep, vilket angav att där låg ett stall och hästar som fodrades.

Spelmännen stampade den ena efter den andra på dörrhällen för att skaka av stövlarna den minsta partikel av smuts eller löv som klängt sig fast, klevo sen in i huset och togo en överblick av ställningen inomhus. I den öppna dörren till ett litet inre rum på vänster hand, mellanting emellan handkammare och källare, stod Dick Dewys far, Reuben, till yrket ”tranter” eller forman. Det var en grann och stadig karl på fyrti år som hade till vana att syna folk uppifrån och ned då han först gjorde deras bekantskap och som vanligen med ett leende studerade horisonten eller avlägsna föremål, medan han talade med sina vänner, som gick omkring med en svajande gång och satte ut tårna ganska ordentligt. Han stod nu lutad över ett litet fat i handkammaren, färdigt att tappas och besvärade sig inte med att vända sig om eller lyfta upp ögonen vid gästernas inträde: han förstod av de välkända fotstegen att de voro de väntade gamla vännerna.

Det stora rummet till höger var klätt med knippor av järnek och andra ständigt gröna blad, och från mitten av den väldiga bjälken, som delade taket i tu, hängde misteln, orimligt stor i förhållande till rummet och så lågt placerad att det blev nödvändigt för en fullväxt person att gå runt omkring den eller riskera att trassla in sitt hår i den. I detta rum sutto mrs Dewy, formannens hustru, och de fyra andra barnen, Susan, Jim, Bessy och Charley som med långa jämna mellanrum markerade avståndet från sexton till fyra år — den äldsta i serien skilde sig från den förstfödde Dick med nästan lika stort mellanrum.

Någonting hade uppenbarligen just satt Charley i en häftig bedrövelse strax innan spelmännen trädde in; han hade i sin själs förvirring tagit ned en spegel och höll den för ansiktet som för att se efter hur den mänskliga fysionomien tog sig ut, när den var besvärad av gråtande; detta företag kom honom att pausera vid det stadium i varje jämmerlåt som var mer än vanligt effektfullt för att grundligt studera dess synbara uttryck. Bessy lutade sig emot en stol och vek upp rynkningen kring livet på sin klänning för att konstatera den ursprungliga kulören på mönstret; hennes min tydde på ledsnad över att den friska kulören bleknat bort på de synliga delarna. Mrs Dewy satt i en brunmålad träsoffa intill den heta vedbrasan — så glödhet att hon då och då reste sig med oroligt hoppressade läppar och kände efter på de skinkor och fläsksidor som kantade spiseln att de inte blevo stekta i stället för rökta — den olyckan hade veterligen inträffat vid juletid.

— Hallå, gubbar, är ni där äntligen! sade Reuben Dewy nu och reste sig och blåste ut en kraftig pust. Så blon stiger opp i ens skalle, va, när en lutar sig fram så här! Jag skulle just ge mig ut för att snoka opp er.

Han började försiktigt linda en remsa brunt papper kring en järnplugg han höll i handen. — I kuttingen här finns det en droppe av rätta sorten (han knackade på kuttingen), en droppe finfin likör gjord på de vackraste utplockade äpplen — gyllen och såna — du känner till sorten, Michael? (Michael nickade.) Och där är också en gnutta av dem som växer nere vid staketet, de strimmiga — staketäpplen kallar vi dem, eftersom de växer vid staketet och vi inte vet rätta namnet. Vattencidern av dem är så god som de flesta andras bästa cider.

— Jo jo, det är samma vara, sade Bowman. Det regnade då vi pressade den, och det kom vatten i den, säger folk. Men det är bara en undanflykt. Vattnig cider är alldeles för vanlig hos oss.

— Ja visst, alldeles för vanlig! sade Spinks med en invärtes suck, medan hans ögon liksom togo en abstrakt vy av världen i stället för att se vad de hade för sig. — Sån klen sprit gör ens svalg vemodigt stämt — det är en skamfläck på allt vad stimilans heter.

— Stig fram, stig fram och håll er till brasan; tänk inte på skorna, sade mrs Dewy, som märkte att alla utom Dick stannat för att torka av dem på dörrmattan. Det var roligt att ni kom hit, äntligen; och hör du Susan, spring över till Caytes och hör efter om du kan få låna några större ljus än de här. Tommy Leaf, var inte blyg! Kom och sitt här i bänken.

Detta sades till den unge mannen som redan omtalats, en företeelse som bestod huvudsakligen av ett människoskelett och en lång blus och som var ytterligt tafatt i sina rörelser, antagligen därför att han växt så fort att han genast var en smula längre innan han fått tid att bli van vid sin längd.

— Hä — hä — joo! svarade Leaf och fortsatte att småle en stund efter det hans själ hade slutat le, så att hans tänder stodo där och glänste som den mest påfallande delen av hans kropp.

— Se här, mr Penny, fortsatte mrs Dewy, sätt er i den här stolen. Hur är det med dotern, mrs Brownjohn?

— Jo, jag får väl lov att säga ganska bra, och han flyttade sina glasögon en halv tum till höger. Men hon blir sämre, innan hon blir bättre, tänker jag.

— Åhå — stackars liten. Hur många blir det då inalles, fyra eller fem?

— Fem; de har begravt tre. Jo jo men, fem stycken; och hon är knappt mer än bara barnet. Men för allan del, det skulle en gång ske och ingen kan säga nåt om det.

Mrs Dewy släppte mr Penny. — Undrar jag var morfar James är? frågade hon ett av barnen. Han sa att han skulle titta in i kväll.

— Ute i vedbon med farfar William, sade Jimmy.

— Nu ska vi se vad vi kan göra med dig, hördes formannen nu yttra i privat tilltalston till kuttingen; han lutade sig över den igen och skulle till att skära ut korken.

— Reuben, fumla inte med tappningen av den kuttingen som det annars görs här i huset, ropade mrs Dewy från spiseln. Jag skulle tappa hundratals fat utan att spilla mer än du gör med ett enda. Det blir ett sprutande och sölande då det går genom dina händer. Jo, han har alltid varit så fumlig inomhus.

— Jaså; ja jag vet att du kan tappa hundratals, Ann — jag vet att du skulle kunna det; kanske tvåhundra. Men jag kan inte lova något om den här. Detta är en gammal kutting, och trät har ruttnat bort kring tapphålet. Den rackaren Sam Lawson — att jag nånsin skulle gen ett sånt namn nu då han är dö och begraven, stackars fä! — han kuggade fullständigt på mig den här kuttingen. ”Reub”, sa'n, han brukade alltid kalla mig bara Reub, stackars fä! — ”Reub”, sa'n, ”den hära kuttingen, Reub, är så gott som ny; ja, så gott som ny. Det är ett vinfat; det bästa portvin i kungariket har legat i den hära kuttingen, och du ska fån för tie shillings, Reub”, sa'n, ”han är värd sina tjuge, jo män, fem och tjuge om han är värd en; och ett järnband eller två kring trät gör den värd tretti av kungens silverslantar, om —”

— Jag tror att jag skulle använt de ögon som försynen gett mig, innan jag betalte tie shillings för ett skröpligt vinfat; ett helgon är så pass världslig att han inte låter skoja sig. Men du är som hela din släkt, så lättlurade.

— Det är sant som Guds ord om den här medlemmen, sade Reuben.

Mrs Dewy började le åt svaret, men ändrade genast läpparnas form till att inte uttrycka leende och tog sig till att släta lilla Bessys hår; formannen hade under tiden blivit döv för allt samtal, ty han höll nu på att omsorgsfullt ordna lite mera brunt papper för tappningsproceduren.

— Ack, vem kan ha nån tilltro till säljare! sade gamle Michael Mail i en utstuderat försiktig ton för att fint glida över denna kritiska punkt.

— Ingen levande själ, sade Joseph Bowman med en ton av den djupaste övertygelse.

— Tänk, sade Mail i en ton som röjde en smula tillfälligt påtagen övertygelse, jag kände en gång en aktionsropare — en väldigt artig karl var det. Och så en dag när jag kom gåendes nedför Storgatan i Casterbridge, gick jag förbi en boddörr och såg honom där inne som en fågel på sin pinne, slående bort som vanligt. Jag bara nicka te'n hyggligt och vänligt, när jag kom förbi och gick sen min väg och tänkte inte mer på den saken. Nå, men dan därpå, när jag stod och olja stövlarna vid vedbon, kom där inte ett brev med en räkning i för en fjäderbolster, täcke och kuddar som jag hade gett bud på vid mr Taylors aktion. Den slätnosiga attan hade klubbat till dem åt mig, därför att jag nickade te'n hyggligt och vänligt; och jag fick betala't också. Nu säger jag att det var allt att gå bra långt, Reuben!

— Bra långt, det kan inte nekas, sade allmänna meningen.

— För långt var det, kom Reuben efter de andra. Och vad Sam Lawson beträffar — stackars fä, nu är han också död och begraven — så kan jag gå ed på att jag gjort tunnband åt det fatet femti gånger så väl som en. Det här är ett av mina tunnband — han petade på det med armbågen — det är också ett av mina, och det här, och det här och alla de här.

— Jo, Sam det var en karl det! sade mr Penny och såg begrundande på en liten stol.

— Jo, det var sant, sade Bowman och skakade två gånger på huvudet.

— I synnerhet med en droppe sprit i sig, sade formannen.

— God, men inte just religiös, antydde mr Penny.

Formannen nickade. Sedan han till sist fått hålet och tappen färdiga, sade han: — Nu Susan, en mugg. Och sen skål på er, gubbar!

Tappen stacks in, och cidern sprutade genast ut i en sned stråle över Reubens händer, knän och damasker och i nacken och i ögonen på Charley, som för tillfället skjutit upp sin bedrövelse under trycket av mera intressanta förehavanden och hukat sig ned bredvid sin far.

— Så gick det igen! sade mrs Dewy.

— F―n ta hålet, kuttingen och Sam Lawson med att god cider skulle spillas på det viset! skrek formannen i upprörd ton. Tummen! Låna mig din tumme, Michael! Pressa in den här, Michael! Jag måste skaffa en större tapp, kära gubbar!

— Ä de kallt inåti hålet? frågade Charley Michael, då han stod lutad över fatet med tummen i korkhålet.

— Är det inte märkvärdigt såna funderingar det barnet har i sitt huvud! utropade mrs Dewy på avstånd med djup beundran. Jag kan hålla vad om att han är mera angelägen om klimatet inne i det fatet än i alla andra världsdelar tillsammans.

Alla de närvarande antogo en talande min av beundran över denna skarpsinnighet, och därunder återvände Reuben. Företaget utfördes sedan med all ackuratess; och så reste sig Michael och sträckte sitt huvud så långt det kunde nå för att få fason på sin krökta rygg och sina axlar och på samma gång slog han ut med armarna och förvandlade sitt ansikte till ett nät av rynkor för att betona den lättnad han kände. Ett par liter av drycken sattes nu på bordet, och alla gästerna placerade sig där med vitt utbredda knän och blicken med genomborrande intensitet fäst på någon fläck eller spricka som den kunde fästa sig vid.

— Vad i all världen har far så länge att styra med i vedbon? sade formannen. Det har aldrig funnits en sån karl som far för två saker: att klyva gamla vissna äppleträd till ved och att spela basfiol. Han skulle helst förnöta hela sitt liv med de två sakerna, det skulle han.

Han gick till dörren och öppnade den.

— Far!

— Ja! ljöd det pipigt runt hörnet.

— Nu är fatet tappat, och vi sitter alla och väntar.

En rad dova dunkar som hörts genom spiselmuren en lång stund, upphörde nu; och sedan ljuset från en lykta passerat förbi fönstret och kastat välvande strålar på taket inomhus, uppträdde den äldste av familjen Dewy på scenen.