I grönan skog/Kapitel 07

←  Julmorgonen

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius Formannens bjudning

De dansa ännu vildare  →

VII.
Formannens bjudning.

På eftermiddagen kunde man spåra ett ovanligt liv och rörelse i forman Dewys hus, både utan och innan. Det släta stengolvet sopades blankt och den finaste gula sand från det innersta lagret i den närgränsande sandgropen ströddes lätt däröver. Så togs det fram stora knivar och gafflar som legat gömda i mörker och fett sedan det förra festliga tillfället och buro ingraverade försäkringen ”Garant. bästa stål” i så övertygande stora bokstäver att smedens namn icke behövde angivas och icke heller fanns angivet. Kranen glömdes kvar i tapphålet på ciderfatet i stället för att bäras i fickan. Och slutligen kommenderades formannen att stå stilla i rummet och låta sin hustru svänga honom runt som ett svängkors för att upptäcka om det fanns något mindre prydligt i hela hans företeelse. — Stå stilla, tills jag fått fatt i saxen, sade mrs Dewy.

Formannen stod stilla som en anropad skyltvakt.

Den enda uppsnyggning som befanns nödvändig var ett lätt ansande av den ena polisongen som stuckit ut en bit utanför den riktiga konturen; ett liknande ingrepp i den ojämna skäggkanten över kragen; och ett sista nyp i ett par grå hårstrån — vilka operationer han underkastade sig med resignerad tystnad utom den sista som framkallade en mild vädjan: — Seså, seså, Ann!

— Minsann, kära Reuben, det är ett rent spektakel att se en sådan man, sade mrs Dewy med den barskhet som får ursäktas hos en länge prövad maka. Hon gav honom en ny sväng runt och plockade åtskilliga av hästen Smilers hår från hans rockärm. Reubens tankar föreföllo upptagna på annat håll, och han gäspade. — Och kragen på din rock är en skam att skåda — ett helt lager av smuts eller damm eller flott eller vad det kan vara. Säg mig, var i all världen har du fått allt det?

— Det är min natur att bli svett i sommarväder, tänker jag. Jag blir alltid så ångande het, när jag stökar det allra minsta.

— Javisst, Dewys har alltid varit en sån grovhudad släkt. Din bror Bob till exempel — tjock som ett ölfat — och lika simpel för resten; alltid med sitt grova sätt — Hur har du det, Ann? — när han möter mig. Jag ska ge honom för Hur har du det? jag! Bara solen skiner upp en fattig minut, så rinner det av dig i hela synen — jag har väl aldrig sett maken!

— Blir jag varm på vardagarna, så får jag väl lov att bli varm på söndagarna med.

— Om någon av flickorna tar efter sin far i det, så blir de allt nätta att se på, de stackarna! Ingen av min familj har haft en sån simpel mani att svettas, nej inte en. Men du milde, de här Dewys! Om jag kan begripa hur jag nånsin kom in i en sån familj.

— Den kvinnliga svagheten din som kom dig att lystra till mig. Så var det väl, kan jag tänka. Men det såg ut som om formannen hört sådana ord av sin gumma förut, och därför hade hans svar inte den kraft som det kunde ha fått, om frågan haft nyhetens behag.

— Du har aldrig sett så bra ut i några byxor som i det paret, fortsatte hon i samma lidelsefria ton, så att den ovänliga kritiken av Dewyska släkten måtte ha varit mera en gammal visa än framkallad av ögonblickets ingivelse. — Och så billiga som de var sen. Så vida som en riktig karl kunde önska sig och fodrade och dubbelfodrade nedtill och extra mellanlägg i kanten. Och det är så bra med att de gå ända upp under armarna, och det är tillräckligt stora sömsmåner för att det ska räcka till ett halvt par till utom en bit tyg som blev över och som räcker till en hederlig väst. Och det är bara för att jag köpte hela tyget på en realisation och fick det tillskuret under mina egna ögon. Där ser man vad man kan vinna på att inte vara rädd om besväret och inte gå raka vägen till en rackare till skräddare.

Samtalet avklipptes av Charleys plötsliga uppträdande på scenen med händer och ansikte hemskt nedsvärtade och näsan droppande som ett dåligt ljus. Hur det kom sig att han just denna kväll som var ägnad åt renlighet skulle upptäcka att spiselkroken och kedjan där skinkorna hängde voro mera passande till trevliga leksaker än några andra föremål i huset, det är en gåta för mödrar att söka lösa. Men humorn i det låg i alla fall i det oundvikliga resultatet att var och en som lekte med sådana föremål i längden måste bli genomsyrad av sot. Det sista som sågs av Charley vid dager efter detta sinnrika påhitt var då han försvann ur sin fars närhet och smet runt stugans hörn: han såg sig om över axeln med en min av den djupaste syndfullhet, likt Kain i bibelbilderna då han drives ut.

Gästerna voro alla samlade och formannens julfest hade nått det stadium som inträder vid tiotiden på lantliga bjudningar. I den stunden hördes ljudet av en fiol som stämdes från det inre av handkammaren.

— Det är Dick, sade formannen. Pojken är alldeles vild på att dansa.

— Dick! Nej, jag kan inte — jag kan sannerligen inte tillåta någon dans alls förrän juldagen är gången, sade gamle William med eftertryck. När klockan slagit tolv, så får ni dansa så mycket er lyster.

— Ja, det måste jag säga, William, att det är reson, sade mrs Penny. Om man har en bjudning på juldagsafton, så är det bara städat och god hänsyn för vår kyrka att det är en sittandes bjudning. Danstillställningar är nog mycke bra, och så vidare och så där; men det är alltid nåt misstänkt med en danstillställning. Ja visst: vänta tills klockan slår, ungdomar — det säger jag.

Det hände sig att lite varmt mjöd sköt upp i huvudet på mr Spinks just i det ögonblicket.

— Dans, sade han, är en högeligen styrkande, livande och hygglig förrättning, synnerligen med lite dryckjom till! Och dans är något gott. Men varför bryta med gammal sed, Richard och Reuben och alla här i sällskapet. Varför skulle vi göra det, frågar jag bara?

— Ingenting i den vägen förr än efter tolv, sade William.

Fastän Reuben och hans hustru skötte allt som rörde världsliga angelägenheter, fick den gamle i regeln sin vilja fram i alla religiösa frågor, och hans klara och fasta begrepp i de sakerna uppvägde till fullo en viss svaghet i husliga spörsmål. De yngre sågo därför sina förhoppningar undanskjutna till en avlägsen framtid av en timme och tre kvart — något som i synlig måtto fick sitt uttryck hos dem i en tankspridd och drömmande blick i ögonen; under mellantiden tilläts det emellertid att sjunga sånger.

Fem minuter före tolv hördes igen ett sakta stämmande från husets innandömen. Och när till slut klockan hade väst fram det sista slaget, visade sig Dick färdig och redo, och instrumenten hanterades genast käckt; gamle William hade ingenting emot att ta ned basfiolen från den vanliga spiken och rörde strängarna så irreligiöst som man kunde önska sig.

Den lantliga dans som kallas ”Triumf” eller ”I kärestans spår” blev det stycke man började med. Formannen tog till sin dam mrs Penny och mrs Dewy blev moitié åt mr Penny som sökte göra det mesta möjliga av sin obetydliga längd genom att hålla huvudet sträckt och ryggen rak och sända stolta blixtar genom glasögonen, så att han föreföll nästan lika reslig som formannen. Mr Shinar, arrendator och kyrkvärd och ungefär trettiofem år gammal, en typ som förnämligast utmärkte sig för karmosinröd hy, pustande andedräkt och klockkedja, med en mun som drog sig åt ett surt småleende men aldrig log riktigt, hade kommit på bjudningen med största beredvillighet och visade en underbar glömska av alla sina vilda utbrott natten förut. Men den förtjusande, smärta och nätt klädda Fancy Day föll på Dicks lott trots arrendatorns små abervinker; det var väl därför att mr Shinar, som var den rikare av de två, gjort sig för säker, medan Dick uppträdde försynt och artigt.

Vi få tillfälle att betrakta vår hjältinna, då hon nu närmar sig sin plats i damernas rad. Hon var av medelhöjd men i högsta laget. Mjuk böjlighet var hennes första kännetecken, och det såg ut som hon befann sig i den lugnaste vila, då hon gled fram i dansens rörelser. Hennes mörka ögon, med bryn av så fin och mjuk välvning att de påminde mest av allt om två legatotecken i notskrift, voro klara och blixtrande. Blicken mildrades av en tankfullhet som föll på emellanåt, men inte så ofta att den alldeles sköt undan ett visst koketteri som dock aldrig blev för påfallande. Läpparna hade som ögonbrynen sin fina och distinkta kurva, och näsan var välformad, vilket vill säga mycket, ty det är lika gott om vackra munnar som ont om vackra näsor. Därtill kom ett rikt mörkbrunt hår och en vit klänning, skir som gas, med blå garnering; man kan bäst tänka sig den unga flickan bland de övriga dansande damerna som en blomma bland grönsaker.

Så fortgick alltså dansen. Mr Shinar övergav enligt de subtila dansreglerna sin egen dam och satte i väg med Dicks sköna dam — och paret trippade fram från ena ändan av rummet som om de vore på väg till kyrkan för att vigas. Dick travade efter med en min som var avsedd att se obesvärad ut men som i själva verket hade ett enfaldigt drag, i det den alltför tydligt gav till känna att en sådan enlevering inte kunde tolereras. Så svängde de och kommo samma väg tillbaka och då blev Dick ännu vassare om munnen i sin grinmin och blossade upp i rodnad, när han hand i hand med rivalen bildade en valvbåge över damens huvud, vilket väl en gång givit dansen dess namn; men snart övergav han henne igen då de bildade par, och mr Shinars nya kedja skälvde i varje länk och formannen satte all sin lösa fetma i en geléaktig dallring. Mrs Penny, som alltid fick vara försiktig, då hon dansade med formannen, antog ett stelt och skrämt leende så länge svängomen räckte — ett leende som fyllde ansiktet med rynkor och plånade ut ögonen till små raka bindestreck; så piruetterade hon omkring framför honom och upprepade inte bara dansens egna figurer utan också de mindre svängar som formannens rika fantasi hittade på emellanåt — en imitation som röjde en rent av slavisk hörsamhet, icke utan en släng av rädsla.

Damernas örhängen dinglade och slängde och gjorde riktiga volter, tills de återigen slogo i lugnare takt mot öronen. Mrs Crumpler — en tjock fru som av någon oförklarlig anledning ständigt dansade i ett vitt förkläde — gled så mjukt och jämnt genom figurerna att man aldrig såg hennes fötter; det gav folk med fantasi en föreställning om att hon gick på trissor.

Minut efter minut gled förbi, och sällskapet kom till sist i det stadium då damernas nackhår börjar se oredigt och försummat ut, då även de smärta unga flickornas ansikten antaga en fuktig glans — det har redan länge stänkt en otäck dagg från deras kavaljerers fysionomier; kjolarna gå upp i pressningen och äldre folk, som gett sig i leken för att vara ungdomen till lags, börja känna små darrningar i trakten av knäna och önska den oändliga turen åt skogen; och i sådana lantliga tillställningar av den grundliga sorten händer det att västarna knäppas upp och att spelmännens stolar av det ursinniga filandet skjutas ett långt stycke från sina ursprungliga platser.

Fancy dansade med mr Shinar. Dick visste att Fancy för att följa en god sed var tvungen att dansa lika älskvärt med den ena kavaljeren som med den andra; men han kunde inte låta bli att säga sig själv att hon inte behövde lägga fullt så mycket behag i dansstegen eller småle fullt så ofta, medan hon var i händerna på arrendatorn.

— Jag är rädd att ni inte avslutade turen, sade Dick milt till mr Shinar, innan dennes urkedja hade slutat vibrera av den sista svängen.

Fancy gjorde en rörelse som för att acceptera rättelsen; men hennes kavaljer tog ingen notis om den och gav sig i färd med nästa figur, kärleksfullt lutad över henne.

— Den där Shinar gör sig till för henne, sade den unge mannen för sig själv, medan han stod och såg på dem. De kommo äntligen till slutet, och Fancy smålog varmt emot sin kavaljer, då de gingo till sina platser.

— Mr Shinar, ni avslutade inte turen, sade Dick i brist på något annat att krossa honom med; och han gjorde själv en avslutande figur, som trasslade till sig på grund av arrendatorns oregelbundenheter.

— Ingen ska få mig till att avsluta turen, sade mr Shinar.

— Det tror jag ni borde ändå.

Dicks dam, en ung flicka med namnet Lizzy, kallad Lizz för korthetens skull, försökte medla.

— Jag har för min del inte så stor lust för att avsluta turen.

— Inte jag heller, sade mrs Penny, fortsättande dispyten; i synnerhet inte om en god vän och granne ska lida av det. Men nog är det förfärligt stiligt, då det görs av skickliga dansörer; jo, det vill jag lova.

— Jag menade bara, sade Dick, generad över att ha velat rätta en gäst, att dansen föreskriver det; och man har knappast rätt att hacka och göra om vad som föreskrivits av dansmakaren själv som hade sitt levebröd av att hitta på dem och inte tänkte på nå't annat i hela sitt liv.

— Jag tycker inte om att avsluta med en krumelur, om så alla världens dansmakare föreskrivit det.

Dick såg ut som om han i tankarna gjorde ett överslag hur långt han kunde driva en dispyt med en fruktansvärd rival, då denne rival var hans mors gäst; han strävade att lösa gåtan i dess rent abstrakta form. Då han inte kunde komma någon vart, räddades han av formannen, som stod och stampade mitt i rummet och kastade fram ett nytt samtalsämne.

— Jag försäkrar er, go vänner, sade han, att inga ord kan beskriva hur varm jag är! Han såg sig kring och försökte ge en svag föreställning om sanningen genom en talande blick av medkänsla med sig själv.

Mrs Dewy råkade stå honom närmast.

— Ja, sade hon i en ton av moraliskt understöd, Reuben har alltid varit så het av sig.

Mrs Penny röjde den korrekta sympati som en sådan hemsökelse krävde genom att försöka småle och se deltagande ut på samma gång.

— Om han så bara går ett slag i trädgårn på söndagsmorron, blir hans skjortkrage så mjuk som om det aldrig varit stärkelse i'n, fortsatte mrs Dewy, och hennes ansikte antog en parentetisk min av husliga bekymmer vid detta minne.

— Kom nu, kvinnfolk, nu blir det en riktig kadrilj, kom, kom! sade formannen, och samtalet upphörde för tillfället.